Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att uppvärdera socialtjänstens arbete så att den kan hjälpa barn i våldsamma hemmiljöer och starta stödverksamheter i kommunerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utöka möjligheten att utfärda besöksförbud med barn som skyddsperson i de fall där barn bevittnat våld i hemmet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att alla kommuner ska erbjuda särskilda stödgrupper för barn till missbrukare.
1 Yrkande 2 hänvisat till JuU.
Alltför många barn tvingas idag att bli vuxna i förtid på grund av föräldrar som missbrukar, är psykiskt sjuka eller utsätts för våld. Det är inte ett osannolikt antagande att så många som 300 000 barn någon gång har bevittnat misshandel i sitt eget hem. Vi vet också att ungefär 200 000 barn växer upp i familjer där det finns missbruksproblem. Ofta handlar det förstås om en kombination av missbruks- och våldsproblematik. De här barnen lever med rädsla och skam, är oroliga och avslöjar sällan eller aldrig hur de har det.
Det finns mycket som tyder på att det i kommunerna ofta saknas en välfungerande praxis när det gäller att hitta, hjälpa eller omhänderta de här barnen på ett tidigt stadium. Därför måste socialtjänstens arbete med dessa barn uppvärderas. Kommunerna måste nu sätta alla de hundratusentals barn som lever i utsatta miljöer i centrum. Det behövs en bred ansats där många aktörer samverkar kring barnens bästa. Det är också viktigt att samtliga kommuner uppmuntras att erbjuda en väl utvecklad stödverksamhet för dessa utsatta barn och ungdomar.
Besöksförbud där barnet är skyddsperson är idag sällsynt. Men barn är ofta i minst lika stort skyddsbehov som vuxna och möjligheten till detta måste därför ökas. Hos barnet finns ofta ett svårt trauma när man bevittnat misshandel av sina närmaste, och rädslan för att själv råka illa ut är förstås stor. I det läget kan ett besöksförbud innebära en viktig trygghet. Man får inte heller glömma bort att ett barn också riskerar att bli slaget, exempelvis när han eller hon försöker skydda en anhörig från misshandel.
Av de cirka 200 000 barn som lever med missbruk i sitt hem nås endast två procent av den stödverksamhet som erbjuds av kommunerna. Att samtliga kommuner inte erbjuder sådan verksamhet är upprörande. Det borde givetvis inte vara på detta vis. Barn i riskmiljöer måste uppmärksammas såväl nationellt som lokalt. För att möta barn med missbruk i sitt hem behövs kunskap, verktyg och känslomässigt stöd. Detta stöd måste finnas tillgängligt i alla kommuner och vi måste även se till att hjälpen når fram till dem som behöver den. Det måste säkerställas att samtliga kommuner kan erbjuda stödgrupper för barn till missbrukare.