Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kultursponsring i inkomstskattelagen.
Regeringsrätten har fastslagit följande definition för sponsring: ”Med sponsring förstås i regel att ett företag (sponsorn) lämnar ekonomiskt stöd till en verksamhet av idrottslig, kulturell eller annars allmännyttig natur.” Avsikten är att företagets affärer skall gynnas av att man uppträder med sitt varumärke tillsammans med idrotts- eller kulturevenemang, samtidigt som företaget är en del av evenemangets finansiering. Kostnaden för sponsring skall företaget, självklart, kunna dra av i sin resultaträkning.
Det förefaller som om idrottssponsring är allmänt vedertaget som en avdragsgill marknadsföringspost bland företag och skattemyndigheter. Svårare är det med kultursponsring.
Den kritiska punkten då skattemyndigheten skall bedöma avdragsgiltigheten tycks vara huruvida sponsringen resulterar i en motprestation eller skall betraktas som gåva. Det finns en gränsdragningsproblematik för skattemyndigheten vad som är att betrakta som en gåva eller sponsring. Att offensivt marknadsföra sitt varumärke på en hockeyrink tycks, i avdragshänseende, innebära att ge en ansenlig motprestation som gynnar företaget.
Varumärkeslansering i ett kulturprogram, eller stöd till marknadsföring av en bygdeteater betraktas, oftast, som gåva och är därmed inte avdragsgillt för företaget. Det är svårt att frigöra sig från upplevelsen att inkomstskattelagen, i avsnittet om sponsring, trots att kultur nämns, ändå nedvärderar kulturföreteelser som sponsringsobjekt på grund av kravet på direkta motprestationer. Lagen fokuserar ju ensidigt på det sponsrande företagets nytta och inte på nyttan med sponsringen för det mottagande företaget/organisationen. Sponsring kan vara en del av finansieringen av framtida kulturevenemang, dock inte den enda. Självklart kommer även fortsättningsvis publikintäkter och offentlig finansiering att vara huvudinkomstkällor. Sponsring kan dock vara en marginalfinansiering som medger spännande utveckling av vårt kulturliv. Om så skall ske måste fokus breddas, att inte bara se till företagsnyttan i skattelagstiftningen utan också se till nyttan av den utökade finansieringen för kulturlivet i vårt land.
I den statliga Kulturutredningens slutbetänkande (SOU 2009:16) konstaterar utredaren: ”Det behövs en reell ökning av enskild finansiering som komplement till den offentliga finansieringen av kulturverksamhet. Starka skäl talar för att en förändring av befintliga regler i inkomstskattelagen bör göras.”
Vi anser därför att inkomstskattelagen bör ändras så att det klart och tydligt framgår att kultursponsring jämställs med idrottssponsring.