Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av lagstiftningen vad avser kulturhistoriskt intressanta näringsbyggnader.
Runt omkring på vår landsbygd finns många kulturhistoriskt intressanta byggnader som vittnar om gångna tider och är en del av vårt kulturarv. De flesta är i privat ägo. Underhållsbehovet utgör en stor belastning på verksamheten dels på grund av byggnadernas storlek och ålder, dels för att man ska använda sig av traditionell teknik och specialkunnande. För en viss kategori näringsfastigheter är momsen inte avdragbar, nämligen bostäder. Dessa är i de allra flesta fall klart överdimensionerade för ett boende.
Att inte utnyttja dessa byggnader leder oftast till förfall eller förvanskning av det kulturhistoriska värdet. Man kan givetvis tänka sig att staten löser in dessa byggnader och förvaltar dem i likhet med de andra byggnadsminnen som staten själv äger. Dock kan detta bli synnerligen kostsamt att både äga och förvalta. Vidare kan det påvisas att en privat ägare genom tradition, kunskap eller intresse har väsentligt större motivation att underhålla en ägd kulturhistoriskt intressant byggnad.
Staten ska således inte äga kulturhistoriskt intressanta byggnader mer än i nödvändig omfattning. Däremot har staten ett långsiktigt ansvar för att vårt kulturarv inte förfaller och att kunskap om skötsel, underhåll och traditionell hantverksteknik vidmakthålls. Det ligger också i statens ansvar att ge rimliga villkor som inte medför påfrestande budgetbelastning. I dagens lagstiftning får inte momsavdrag göras för bostäder. Detta gäller även kulturhistoriskt intressanta bostäder som klassas som näringsfastighet. Detta bör ses över. Jag hemställer att regeringen ser över lagstiftningen kring kulturminnesvård samt tillämpningen av mervärdesskattelagstiftningen för näringsfastigheter i syfte att
(1) förenkla regelverket kring kulturminnesmärkta näringsfastigheter
(2) minska kostnadsbelastningen på vårt kulturarv samt
(3) ge långsiktiga regler för bevarande av vårt kulturarv.