Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ta bort diskriminerande begränsningar av möjligheten att göra avdrag för anställdas friskvårdssubvention.
Att fysisk aktivitet är viktig för såväl den enskilda individens som hela befolkningens hälsa är väl dokumenterat. Det är därmed också viktigt för samhällsekonomin – en frisk befolkning producerar mer och kostar mindre.
Det är skälet till att arbetsgivare har rätt att inom vissa ramar skattefritt subventionera sina anställdas motion och friskvård. Förutsättningen är att aktiviteterna är av ”enklare slag”, samt att erbjudandet riktar sig till hela personalen, är av ”mindre värde” och utövas i anslutning till arbetet.
Men det finns sedan länge också ett antal uttalade begränsningar, bl.a. får aktiviteterna inte bestå av ridning, golf, alpin skidåkning eller segling. Motivet är att dessa inte är av ”enklare slag” och ”mindre värde”.
Så kan det möjligen ha varit en gång, men samhället förändras, liksom idrottsaktiviteter. Idag förefaller dessa begränsningar som förlegade och omotiverade. Den slutsatsen drog också skatteutskottet när man 2008 skrev att det fanns skäl att ”ifrågasätta om inte utvecklingen gått därhän att det nu är dags att slopa kravet på att det ska vara fråga om motion av s.k. enklare slag och i stället införa en beloppsgräns för hur mycket en skattefri motions- eller friskvårdsverksamhet får kosta” och förutsatte att regeringen i den fortsatta beredningen av aktuella skattefrågor skulle beakta detta.
Det har regeringen dock inte gjort. Trots att till och med Skatteverket insett det orimliga i att på detta sätt diskriminera 600 000 golfare och 300 000 ryttare, varav de flesta är kvinnor. Det är hög tid att denna diskriminering upphör.