Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om rehabiliteringsansvar.
Som det ser ut i dag läggs det största ansvaret på rehabilitering över på individen i stället för på arbetsgivaren. Att den enskilde ska involveras i rehabiliteringsarbetet samt delta i de insatser som erbjuds är självklart. Dock torde det tyngsta ansvaret vila på arbetsgivaren och samhället som förfogar över resurserna.
Om arbetsgivaren eller samhället misslyckas med sitt rehabiliteringsansvar ska detta inte drabba individen i form av straffåtgärder. Eventuella tidsgränser i försäkringen ska inte vara för snäva och måste bygga på att arbetsgivaren, samhället och individen gjort det som krävs för att få individen tillbaka i arbete.
Ordet rehabiliteringskedja antyder en serie rehabiliteringsinslag som är länkade samman i en kedja. Som det ser ut i dag så innehåller inte regeringens förslag till rehabiliteringskedja några inslag om rehabiliteringsåtgärder som leder till återgång i arbete hos den egna arbetsgivaren.
Som det ser ut i dag slussas individen ur sjukförsäkringssystemet in i arbetslöshetsförsäkringssystemet. Detta gynnar inte samhället eller individen som inte får en möjlighet till den rehabilitering som krävs för att komma tillbaka till ett berikande arbetsliv.
Systemet, som det ser ut i dag, urholkar det rehabiliteringsansvar som Försäkringskassan har enligt lagen om allmän försäkring (LAF) och arbetsgivaren har enligt arbetsmiljölagen (AML). Systemet innebär också en större negativ konsekvens för kvinnor då kvinnor i större utsträckning än män drabbas av nedsatt arbetsförmåga med sjukskrivning som följd. Kvinnor har också oftare symptomdiagnoser där det kan ta lång tid att hitta orsaken till sjukdomstillståndet. De fasta tidsgränser som föreligger leder därför till att fler kvinnor än män hamnar i en situation där de riskerar att utförsäkras eller förlora sin anställning.
Det krävs att arbetsgivarens ansvar för individens rehabilitering förtydligas och att företagshälsovården och omställningsförsäkringen också gäller vid sjukdom. Arbetsgivarnas rehabiliteringsinsatser måste också skärpas så det blir tydligare vilka rehabiliteringsåtgärder som är skäliga att kräva.