Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att samtliga kommuner ska ha en skyldighet att införa ett vårdnadsbidrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utreda möjligheten att höja vårdnadsbidraget så att fler kan utnyttja det.
För de flesta barnfamiljer är det tiden tillsammans som upplevs som den största bristvaran. Enligt en Sifoundersökning ansåg en majoritet av de tillfrågade att vardagen är ganska eller mycket stressig. Mest stressade upplever sig småbarnsföräldrar vara. I en arbetstidsundersökning framgår att bland dem som har barn finns det en uppenbar önskan om att tillbringa mer tid med sin familj. Över 40 procent av föräldrar med barn under två år skulle vilja tillbringa mycket mer tid med sina barn. Statistik visar att ett föräldrapar i dag i snitt arbetar tio timmar mer per vecka än för trettio år sedan. På familjerådgivningen i Stockholm bekräftas bilden av att det som föräldrar oftast bråkar om är bristen på tid. Detta har givetvis konsekvenser för såväl barnen som föräldraskapet.
Det är uppenbart att många barnfamiljer upplever att tiden inte räcker till. Omsorgen om barn tar tid. Det är inte långsiktigt hållbart med ett samhälle där föräldrar inte har tid för sina barn. Det är föräldrarnas ansvar att prioritera barnen och familjepolitikens ansvar att skapa förutsättningar för denna prioritering. Politiken måste utformas så att föräldraansvaret uppmuntras och stöds. Därför måste det bli ekonomiskt och socialt möjligt att tillbringa mer tid med sina barn.
Det offentliga stödet till barnomsorg ska sätta barnets bästa i främsta rummet. Ett flertal studier har visat att det inte är förenligt med alla barns bästa att börja i förskola vid 1–1,5 års ålder. Därför måste det finnas alternativ. Barnomsorgen ska utformas så att den passar alla barn och det är föräldrarna som bäst känner vad just deras barn behöver. Föräldrarna måste därför få makt över hur det offentliga stödet ska användas.
Ansvaret för att erbjuda barnomsorg ligger på kommunerna från det att barnet fyller ett år. Den centrala utgångspunkten för Kristdemokraterna alltsedan barnomsorgen började byggas ut under 1970-talet har varit att kommunen lika gärna kan betala direkt till föräldrarna åtminstone en del av den barnomsorgskostnad, om dessa själva ordnar barnomsorgen. Den borgerliga fyrpartiregeringen införde våren 1994 ett beskattat vårdnadsbidrag på 2 000 kronor per barn och månad i åldrarna 1–3 år. Trots att långt mer än hälften av småbarnsföräldrarna aktivt valde denna form av stöd avskaffade den socialdemokratiska regeringen stödet den 1 januari 1995.
Från och med den 1 juli 2008 gav Alliansregeringen, med Kristdemokraterna som pådrivande, en möjlighet för kommunerna att införa ett skattefritt vårdnadsbidrag om högst 3 000 kronor per barn och månad. Det är ett första och viktigt steg för att utöka familjernas frihet. Utformningen av vårdnadsbidraget var en kompromiss mellan de fyra partierna i regeringen.
I sammanlagt 84 kommuner har vårdnadsbidraget införts och ytterligare tio planerar att införa det under 2009. Hos många föräldrar finns en stark vilja att få ta del av det offentliga stödet till barnomsorg för att själva ta hand om barnen när de är små. Det är fortfarande alltför många kommuner som inte har gett denna möjlighet till de föräldrar som så önskar.
Valfrihet för småbarnsföräldrar är en av Kristdemokraternas viktigaste frågor. I valrörelsen 2006 var därför införandet av ett vårdnadsbidrag en tung valfråga. I Kristdemokraternas familjepolitiska handlingsprogram inför valet föreslogs vårdnadsbidraget uppgå till ca 6 000 kronor per månad och barn. Vårdnadsbidraget skulle beskattas och vara pensionsgrundande.
Vi föreslår nu en utveckling av vårdnadsbidraget så att samtliga kommuner får skyldighet att införa ett vårdnadsbidrag, dvs. ett ekonomiskt stöd även till de föräldrar som själva tar hand om sina barn. Samtidigt bör beloppsgränsen höjas så att det blir möjligt för fler att utnyttja vårdnadsbidraget.