Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en handlingsplan för att underlätta integrationen i de nordiska ländernas gränsregioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om de höga arbetsgivaravgifterna för pendlare med bisyssla i Sverige.
Sedan Öresundsbron byggdes har arbetspendlingen mellan Sverige och Danmark femdubblats. Det är i första hand individer, företag, universitet och högskolor som tagit initiativ till ökat regionalt samarbete. Utvecklingen har ägt rum trots att många regler och lagar fortfarande försvårar samarbetet över Öresund. Det kan vara mycket svårt för en enskild människa att överblicka hur löner, skatter och de olika välfärdssystemen påverkar hennes situation.
Exempel på svåröverskådliga problem för de enskilda människorna är särskilt risken att hamna utanför vissa socialförsäkringar, svårigheten att se hur den framtida pensionen påverkas, osäkerheten om arbetslöshetsersättning samt oklarheten om rätt till rehabilitering och arbetspraktik efter sjukdom.
Ett aktuellt exempel är reglerna för arbetsgivaravgifterna. Ett dansk företag med en anställd som bor i Sverige riskerar att betala de högre svenska avgifterna, om den anställde råkar ta ett tillfälligt extrajobb i Sverige.
De dansk-svenska regeringarna kom förra året överens om att lösa problemet genom att låta arbetstagaren själv betala in avgiften i stället för företagaren och sedan få avdrag på skatten. Det har nu visat sig att det svenska skattesystemet fortfarande bara tillåter att arbetsgivare betalar in avgifter. Trots att arbetslösheten stiger verkar nu pendlare avrådas av försäkringskassa och näringslivsorganisationer från att ta en bisyssla i Sverige. (Nytt från Öresund 1 september 2009).
Det är positivt att den svenska regeringen på senare år ägnat ökad uppmärksamhet åt problemen med gränshindren. Det är också positivt att Nordiska ministerrådet nyligen har bestämt att diskutera olika gränshinder på samtliga möten i ministerrådet från och med nästa år. I stort sett gäller för Norden generella EU-regler inom social- och hälsoområdet, men de nordiska länderna skulle mycket väl kunna komma överens om lagar utöver EU:s minimikrav.
Därför borde den svenska regeringen inför kommande ministerrådsmöten presentera en konkret handlingsplan med förslag till tidtabell för lagändringar och regelförändringar som underlättar samarbetet mellan de nordiska länderna. Arbetet borde utgå från två huvudmål – skapa regelförenkling och tydliggöra individens rätt till snabb information om sociala rättigheter och skyldigheter.
De nordiska länderna kommer givetvis även i fortsättningen att ha olika lagstiftning och olika sociala förmåner. Detta ska inte behöva hindra att regler utformas för att underlätta övergång mellan ländernas system. Likaså borde det vara en grundregel att en person ska betala avgifter som kopplas till de förmåner personen är berättigad till.