Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om reformering av socialförsäkringssystemet för att det åter ska ge trygghet i utsatta situationer.
Den svenska välfärdsmodellen har under hela efterkrigstiden kännetecknats av trygghetssystem som byggt på inkomstbortfallsprincipen och som haft som grund att kompensera den som drabbas på olika sätt och i olika skeden av livet.
Ingen skall på grund av ohälsa eller arbetslöshet tvingas gå från hus och hem under tiden för rehabilitering eller perioden mellan två olika arbeten. Tidigare, med bred politisk enighet, framräknade ersättningsnivåer om cirka 80 procent av antagandeinkomsten utgjorde en grund för stabilitet.
Som ett ytterligare skyddsnät har funnits generella ersättningssystem såsom barnbidrag med mera samt det kommunala försörjningsstödet som yttersta stödmöjlighet.
Systemen må ha haft sina begränsningar i tider av förändringar på arbetsmarknaden eller i tider av snabbt växande ohälsa i samhället. Likväl har systemen haft folkligt stöd och en stor acceptans genom att människor i olika skeden av livet känt ett stöd i välfärdssystemen.
Under senare år har sjukförsäkringssystemet och arbetslöshetsförsäkringen liksom ytterligare delar i vad som brukar benämnas den svenska modellen radikalt försämrats.
I retoriska ordalag, såsom användandet av begreppet utanförskap på människor som uppbär försäkringsersättning, har försämringar skett som nu innebär att ett reellt utanförskap skapas för dem som drabbats av långvarig ohälsa och som inte ges utrymme på en allt kärvare arbetsmarknad. Den globala finansiella krisen liksom den uppkomna lågkonjunkturen nådde Sverige vid samma tid som den stora förändringen inträdde inom försäkringssystemen.
Den uppkomna situationen påvisade dock omedelbart bristerna i den nu förda politiken vad gäller socialförsäkringssystemet. De möjliga vägar som regeringen påvisade i sitt beslutsunderlag stängdes drastiskt igen för stora delar av redan drabbade människor.
Det svenska socialförsäkringssystemet måste, för att fortsättningsvis kunna benämnas den svenska modellen, klara att hantera såväl hög- som lågkonjunkturer. De nu genomförda förändringarna har tydliggjort att så inte är fallet.
Ett framtida och mer långsiktigt socialförsäkringssystem måste bygga på en bred politisk förankring och ha ett folkligt stöd och ge trygghet för den enskilde som drabbas av ohälsa eller arbetslöshet samt bygga på inkomstbortfallsprincipen som ger standardtrygghet.