Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att förändra beteckningen sociala avgifter när de inte berättigar till några förmåner.
Den svenska inkomstbeskattningen består grovt räknat av två delar – inkomstskatt och sociala avgifter. Hur de sociala avgifterna begreppsmässigt skall betraktas är inte helt entydigt. Normalt brukar man med skatt mena något som betalas in utan att det finns en direkt koppling till förmåner för den enskilda skattebetalaren.
En avgift däremot avser en inbetalning som är kopplad till en individuell förmån. Vi betalar exempelvis avgifter för sophämtning, vatten och fjärrvärme och får en motsvarande service.
Vad gäller de sociala avgifterna är förmånsresonemanget bara delvis korrekt. Förmåner utgår nämligen inte på inkomster över brytpunkten och här finns olika brytpunkter beroende på vilka förmåner som avses. Dessa avgifter borde därför döpas om till skatt.
För andra avgifter gäller att de inte berättigar till några förmåner alls oavsett på vilka inkomstnivåer de tas ut. Den så kallade särskilda löneavgiften faller i denna kategori. Också dessa borde döpas om till skatt.
Denna sammanblandning av avgifter och skatter gör att skattedebatten blir missvisande. Marginalskatten för låginkomsttagare blir inte 20 procent eller ens 30 som det ofta sägs, utan åtminstone 7,5 procentenheter högre.
Och för dem med så höga inkomster att värnskatt tas ut om påverkas skattebilden ännu mer. Med en korrekt klassificering handlar det om en ökning av marginalskatten från 57 till upp emot 90 procent. Längre än så har vi alltså inte kommit från 1970-talets pomperipossaskatter!
Ett borttagande av värnskatten ter sig i detta perspektiv som bara en marginell sänkning av ett extremt högt skattetryck.
Det är viktigt i den allmänna skattedebatten att skatter tydliggörs. Mot bakgrund av det bör alla sociala avgifter som inte berättigar till förmåner döpas om till skatt och läggas samman med de andra skatterna som redovisas på inkomstbeskedet från arbetsgivaren.