Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att genomföra en översyn av minerallagen för att pröva möjligheten att stärka det kommunala medinflytandet redan i prospekterings- och provborrningsskedet.
Att det gömmer sig rikedomar i de västgötska bergen behöver man inte tro på trollen för att veta. Gruvbolagen har sedan länge velat utvinna uran ur alunskiffern. På sextiotalet utvanns 200 ton uran i Ranstad. Men det är i stort sett den enda brytning som skett. När LKAB på 70-talet ville återuppta uranutvinningen använde Skövde och Falköping sitt kommunala veto. Nu är frågan återigen aktuell.
I minerallagen finns det ett kommunalt veto mot uranbrytning men det finns inget som ger kommunerna möjlighet att säga nej i ett tidigare skede eller att säga nej till brytning av andra mineraler. Minerallagen utgår dessutom från en annan tid då syftet att säkerställa en nations tillgångar på viktig råvara var som högst prioriterat. Då fanns inte hänsyn till värden som vi idag kan se som viktigare och även värdefullare som t ex vattentäkter, kulturminnen eller naturområden för turism. Det är dags att se över lagen så att den också tar hänsyn till vad som finns mer än mineraler och att man lokalt har möjlighet att säga sitt i ett tidigare skede.
Ett annat skäl är att i många fall är en exploaterad fastighet förstörd för all framtid och kan aldrig återfå de värden som den hade före brytningen. Trots att vi har en mycket stark äganderätt i Sverige är den emellertid mycket svag just i det fallet. Det borde vara varje enskild markägares rätt att neka såväl provborrning som provbrytning.
Därför bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening att en översyn av minerallagen bör genomföras för att pröva möjligheten att stärka den enskilde markägarens rätt och det kommunala medinflytandet redan i projekterings- och provborrningsskedet.