Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om åtgärder mot nedläggningen av service på landsbygden.
I dag finns omkring 3 700 bensinmackar i Sverige. Om en dryg fjärdedel läggs ner drabbar det glesbygdsbilisten hårt. Det innebär att hoten mot servicen på landsbygden fortsätter att accelerera. Det som väntar nu är en mycket kraftig strukturrationalisering. I det mest dramatiska scenariot handlar det om en halvering av stationsnätet.
Att överlåta till marknaden att lösa detta problem är oförnuftigt och oansvarigt. Avstånden till närmaste bensinmack, butik eller serviceställe ökar. När de lokala privata servicenaven utarmas försvinner även apoteks- och systembolagsutlämning. Därmed försvinner också möjligheterna att samordna offentlig och privat service. Detta slår undan förutsättningar för hela bygder och försämrar därmed många människors livskvalitet.
I många fall är det ”sista lampan i byn” som slocknar när macken stängs. Ofta finns en förväntan om en kamp för att behålla stationen. Man tänker inte alltid på att anläggningen och utrustningen ofta är gammal och kan vara en miljörisk. Det är inte ovanligt att byalag och föreningar övertar nedläggningshotade bensinmackar utan att känna till det miljöansvar man åtar sig. Om stationen trots allt läggs ned efter att byalag övertagit den måste marken saneras. Kommunerna ställer omedelbart krav på provborrning. Marken är nästan alltid förorenad av spill och saneringen kostar normalt omkring 400 000 kronor. Ibland blir det miljonbelopp. I något fall har notan slutat på 10 miljoner. Invånare i glesbygd är vana att ta ett stort ansvar, men i den här frågan kan det bli allt för stort och ekonomiskt tungt att ikläda sig det.
Vi socialdemokrater tar detta problem på allvar. Staten måste medverka till att lokala lösningar stimuleras, att investeringar i nya tankar blir möjliga och att det även i framtiden går att köpa bilbränsle i glesbygd. Möjligheten att inrätta en fond för avveckling och det efterföljande saneringsarbetet bör undersökas.