Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om det svenska fisket.
Den tidigare socialdemokratiska regeringen insåg fiskerinäringens betydelse för en stor grupp människor i vårt land. Man hyste förståelse för yrkesfiskarnas önskemål om fortsatt arbete och för kustsamhällenas kamp för överlevnad. På Gotland är fisket en liten men viktig näring. Fisket är också en viktig historisk del i en öns identitet. Det är angeläget att fisket hur litet det än är ges långsiktig trygghet i arbetet för ett hållbart fiske.
Den inställningen tycker jag också skall ligga till grund för svensk fiskeripolitik. Det övergripande målet bör också vara en ekologisk, ekonomisk och socialt hållbar fiskeproduktion som speglar konsumenternas efterfrågan. Konsumenternas tydliga lyhördhet inför forskarnas råd bör också respekteras.
För yrkesfiskare som bedrev laxfiske med drivgarn blev omställningsprocessen besvärlig när drivgarnsförbudet trädde i kraft den 1 januari 2008. Många har gjort stora investeringar i redskap för just denna typ av fiske. Det skrotningsbidrag som erbjöds var inriktat på att skrota båten och då i linje med att också minska den svenska fiskeflottan. De som ville fortsätta med annat fiske och därtill behålla sin båt blev då utan ekonomisk kompensation som på långa vägar skulle täcka de investeringskostnader dessa fiskare hade för båt och redskap.
Jag anser att regeringen hade kunnat ta ett större socialt och ekonomiskt ansvar för denna omställningsprocess. Det finns idag yrkesfiskare som balanserar på ruinens brant eller får kämpa hårt för att hitta nya vägar för sitt fortsatta fiske.
På Gotland bedriver idag några få fiskare ett så kallat Laxfälleprojekt. Som alla projekt är dessa kostnadskrävande och investeringar för detta tvingas dessa yrkesfiskare själva ligga ute med och får ersättning i efterhand av betald faktura. När sådana projekt uppkommer bör det rimligtvis finnas enklare och smidigare former för hur man administrativt bör kunna stötta och hjälpa dessa initiativtagare som vill finna nya vägar och lösningar. Likaså tycker jag att det bör underlättas i gällande fiskeriregler att en yrkesfiskare som idag har yrkesfiskarlicens och som vill fiska annat som till exempel flundra osv. skall kunna få göra det utan att behöva torskfiskelicens på grund av att torsk kan bli bifångst.
För de yrkesfiskare som dock ändå kan tänka sig gå i land eller som helt enkelt tvingas gå i land på grund av den förda fiskepolitiken anser jag att den svenska regeringen på ett ekonomiskt godtagbart sätt bör underlätta denna process.
Det skulle vara bra om det kunde tillsättas en parlamentarisk utredning som kan se över och komma med förslag om en långsiktig och hållbar svensk fiskepolitik.
Slutligen anser jag att fiskprodukter ska märkas på samma sätt som köttprodukter.
Konsumenternas behov av att veta var och när fisken är fångad och om och hur den är beredd bör kunna tillgodoses. På samma sätt som nötköttet märks med uppgifter om ursprung, uppfödning och tillverkning, bör det införas ett märkningssystem för fiskhandeln. Importörerna måste ta ansvar för vilken fisk som importeras och handlarna ta ansvar för vilken fisk som säljs. Om handlaren saluför importerade fiskarter, med osäkra uppgifter om ursprung och bestånd, är även detta viktig information.