Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör utforma en ny förvaltningsplan för vildsvin i syfte att begränsa stammens storlek.
Under flera tusen år fanns vildsvin som ett naturligt inslag i våra skogar. Men på 1700-talet sköts de sista vilda djuren och de som återstod var de som fanns i hägn. Numera finns fasta stammar i halva landet och stammen ökar allt mer. I takt med att stammen ökar, och då inte minst i Kalmar och Kronobergs län, ökar också problemen mellan naturvård, jaktintresse och jord- och skogsbruk. Vissa tycker att det är positivt att stammen växer medan andra anser att den är för stor.
Idag beräknar man att vildsvinsstammen är cirka 100 000 djur. Om inget görs för att drastiskt minska stammen så räknar man med att den kan öka med det dubbla inom tre år. På många ställen drar sig djuren in i tätbebyggda områden. Vildsvinet är ett flockdjur, som oftast strövar inom bestämda revir. Flockarna består i regel av suggor med kultingar och några yngre suggor. Gamla galtar är enstöringar, medan unggaltarna bildar tillfälliga grupper.
Vildsvinet är allätare, men tycker bäst om bok- och ekollon. Med sitt spetsiga tryne och sina kraftiga betar bökar det omkring i jorden på jakt efter något ätbart. På vissa områden inom reviret leder deras bökande till skador på såväl träd som grödor och det uppstår en intressekonflikt mellan målet att bevara vildsvinsstammen och att bedriva skogs- och jordbruk.
Vildsvinen är skygga och visar sig sällan i dagsljus, vilket leder till att det är svårt att bedriva jakt. Då det saknats vildsvin i Sverige de senaste tvåhundra åren har kunskapen om hur jakt på vildsvin bedrivs avtagit, vilket spelar roll för såväl jägare som hundar. Därför är det ett samhällsintresse att kunskapen om hur jakten bedrivs och vilka hundraser som är lämpliga ökar. Via de olika studieförbunden bör staten på olika sätt stödja en studiesatsning.
Då vildsvinen också är en trafikfara och suggan blir oerhört aggressiv om hennes kultingar skadas är det viktigt att det finns kunskap om hur man går till väga om man kört på ett eller flera vildsvin.
Statistik från Nationella viltolycksrådet visar på en drastisk ökning – 55 procent – av antalet trafikolyckor med vildsvin det senaste året. Främst i Skåne och Kronobergs län, men även i Sörmlands län. Viltolyckorna ökade med 15 procent första halvåret 2009 jämfört med första halvåret 2008. Varje år inträffar ca 2 000 olyckor där vildsvin är inblandade.
Det är ofrånkomligt att vi, naturligtvis inom vida ramar, måste diskutera hur stora viltstammar vi ska ha och de konflikter som kan uppstå med exempelvis jordbruket eller skogsägare. Vi gör det när det gäller bland annat varg och björn. Vi har lagt fast en politik som innebär att det behövs riktlinjer för hur stor rovdjursstammen ska vara mot bakgrund av de problem rovdjuren anses orsaka för människan. Då borde rimligtvis samma resonemang gälla vildsvin när vi nu kan konstatera att stammen ökar kraftigt.
Naturvårdsverket avlämnade 2008 en rapport till regeringen med en rad förslag till åtgärder inom ramen för en ny vildsvinsförvaltning. I rapporten finns konkreta förslag för att minska tillväxten av vildsvinsstammen genom ökat jakttryck mot delar av populationen, förändringar i utfodring och förändring av förvaltningen, men också uppdrag till jägarnas organisationer att arbeta för en utveckling av jaktmetoderna. Det behövs lokalt anpassade samverkansformer mellan jägare, markägare och arrendatorer. Vildsvinen kräver insatser året runt.
Överutfodring på vintern är förödande eftersom djuren då blir könsmogna tidigare än normalt och reproduktionsförmågan höjs till en icke naturlig nivå. Naturvårdsverket vill nu testa olika metoder. Det är bra men otillräckligt. 2 miljoner kronor har avsatts för att testa olika fällor. Under 1 år skall 8 olika fällor testas.
Mot denna bakgrund är det nödvändigt att regeringen utformar en långsiktigt hållbar vildsvinsförvaltning i syfte att begränsa vildsvinsstammens storlek.