Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att införa Eu:s vattendirektiv på ett verklighetsanpassat sätt.
I Sverige pågår just nu införandet av EU:s ramdirektiv för vatten. Detta är ett viktigt arbete för att säkerställa en god vattenkvalitet på grund-, yt- och havsvatten. För Sveriges del innebär vattendirektivet ett mycket stort åtagande. Sverige har en stor del av EU:s samlade sötvattenförekomster. Av den färska preliminära svenska statusklassningen framgår att cirka hälften av våra vattenförekomster inte klarar god status, vilket är direktivets mål till år 2015. Det är så trots att vi är ett av de länder i världen som faktiskt har störst tillgång på sötvatten av god kvalitet. Klassningen kommer i slutet på 2009 att fastställas av Vattenmyndigheten och övergår därefter i en icke överklagansbar miljökvalitetsnorm, MKN. Det finns i de allra flesta fall inte några objektiva vetenskapliga kriterier för var gränsen för god vattenkvalitet går. De svenska bedömningsgrunderna utgör endast några av flera möjliga metoder för att beskriva tillståndet i vattnet. Sverige är som vanligt bäst i klassen med att sätta upp och tillämpa stränga regelverk. I grunden är självfallet detta bra, men kraven måste ändå vara realistiska och tillämpbara. Våra krav är mycket högre än Finlands och Danmarks när det t ex gäller fosforgränsen mellan god och otillfredsställande status.
Även om Sverige självt fastställer de mål vi sätter upp, är det sedan EU som kontrollerar att vi följer dessa höga mål vad gäller vattenkvalitet.
Inom det svenska jordbruket råder en oro för att de svenska expertbedömningarna och målen blir så stränga att konsekvenserna för det svenska jordbrukets bedrivande blir väsentligt större och mer radikala än för jordbruket i andra EU-länder där vattenkvaliteten är sämre men kraven ändå lägre.
För att vattendirektivet ska fungera på ett bra sätt är det av vikt att tillämpningen blir lika i hela EU och konkurrensneutralitet råder. Blir det inte så finns en uppenbar risk att verksamhet och sysselsättning förflyttas till de länder som tillämpar vattendirektivet på ett ”generösare” sätt, vilket vare sig skulle gagna miljö eller resurshushållning.
Med nuvarande regelverk kommer vattendirektivet vidare att hanteras på myndighets- och domstolsnivå utan koppling till de avvägningar mellan olika samhällsintressen som politiskt alltid måste göras. Även här befarar jordbruket att denna avvägning inte kommer att ske och att därmed drastiska konsekvenser kan riskeras när systemet sätts i sjön.
Vi föreslår mot denna bakgrund att regeringen bör beakta och vid behov undanröja dessa risker i sitt fortsatta arbete med att införa och tillämpa vattendirektivet.