Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av att försvara idrottens särart.
”Grunden för trygghet och gemenskap läggs i ett starkt civilt samhälle såsom föreningsliv, idrottsrörelser, kyrkor, samfund, och ideella organisationer. Solidariteten i de offentliga välfärdssystemen är ett komplement till ett samhälle som i högre grad präglas av medmänsklighet, ansvarstagande och idealitet. Ett starkt civilt samhälle är också grunden för en stark demokrati. Ett ökat samarbete mellan den offentliga, privata och ideella sektorn är nödvändigt för att utveckla vårt samhälle. Idrotten spelar en stor roll i många människors liv vare sig man är aktiv utövare eller intresserad åskådare.”
Så sa den då nyblivne statsministern Fredrik Reinfeldt i sin regeringsförklaring 2006. Detta följdes upp i det idrottspolitiska beslut riksdagen tog i maj i år, där det bland annat sägs: ”Staten ska stödja en fri och självständig idrottsrörelse byggd på ideellt engagemang, som bedriver en bred verksamhet, som värnar om god etik, som ger lika förutsättningar för flickor och pojkar, kvinnor och män, som arbetar aktivt för integration samt värnar om demokratisk utveckling och delaktighet.” Båda citaten beskriver att idrottsrörelsen står för något mer, och större, än den rena idrottsverksamheten. Denna viktiga samhällsfunktion bygger på det faktum att miljontals människor frivilligt slutit sig samman kring ett gemensamt intresse i föreningar och förbund, huvudsakligen byggda på ideellt arbete. Om denna bas försvinner, försvinner också grunden för idrottens sociala funktion.
På senare tid har det dock blivit allt vanligare att idrottsrörelsen i olika formella sammanhang likställts med renodlad kommersiell verksamhet, och att dess regelverk, anpassat efter den frivilliga folkrörelsens behov och förutsättningar, ifrågasätts. Ofta har detta skett utifrån EU:s regler om t ex fri rörlighet och fri konkurrens.
Det är visserligen sant att vissa delar av idrottsrörelsen antagit allt mer kommersiella former och att de största föreningarnas elitverksamhet ibland i stort sett fungerar som vanliga företag. Men det rör sig, kvantitativt sett, om en marginell del – några få föreningar i några få idrotter. Dessutom vet vi att det finns ett intimt samband mellan bredd och elit samt en styrka i den svenska idrottsrörelsen som värnar om detta samband som kan illustreras av motionslöpare som blivit landslagslöpare eller drömmen om en medalj som förmår barn och ungdomar att börja idrotta.
Mycket av såväl EU:s regler som våra egna svenska regelverk utgår från en tvådimensionell syn som bygger på motsatsparet offentlig–privat. Men idrottsrörelsen och hela den ideella sektorn utgör en tredje dimension, och reglerna måste tolkas därefter.
Den breda folkrörelseidrotten är ett i hög grad nordiskt fenomen. Därför är det viktigt att den svenska regeringen, tillsammans med de nordiska grannländerna, aktivt företräder en sådan tredimensionell syn i sina kontakter med EU och övriga Europa.