Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att få till stånd en nordisk samekonvention.
Samepolitik och lagstiftning som rör samer i Finland, Norge och Sverige har sedan 1970-talet gradvis harmoniserats. Uppbyggnaden av samiska folkvalda organ i de tre länderna är ett bra exempel på denna harmoniseringssträvan.
Vid Nordiska rådets session i Reykjavik 1995 beslöts att inleda arbetet med en nordisk samekonvention. Hösten 2001 tillsattes en expertkommitté med uppgift att utarbeta ett förslag till nordisk samekonvention i syfte att säkerställa det samiska folkets rätt att själva bestämma om sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling och att för sina egna syften förfoga över sina naturtillgångar. Förslaget, som framlades hösten 2005, har remissbehandlats i de tre länderna och sametingen har ställt sig positiva till konventionsutkastet.
Vid ett möte i oktober 2006 mellan sametingens presidenter och ministrar ansvariga för samefrågor beslöts att arbetet med en nordisk samekonvention skulle fortsätta. Information och samordning skulle ske inom ramen för det nordiska samarbetet, och det förutsattes att länderna skulle vara färdiga med sina ställningstaganden till konventionsutkastet under 2007.
Nu är det 2009 och trots flera möten och löften om ett ställningstagande har vi fortfarande inte fått en nordisk samekonvention. Det är lite pinsamt för de nordiska länderna, som i andra internationella sammanhang varmt talar för ursprungsfolkens rättigheter, att inte klara av detta på hemmaplan.
Naturligtvis finns det en del kontroversiella frågeställningar i förslaget. Men varför inte börja med att ta delar av förslaget, det allmänna, och lägga resten i en eventuell ny nordisk utredning?