Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ansvaret för utkrävande av skadestånd.
Utöver bötesföreläggande eller frihetsberövande utdöms idag relativt regelbundet också skadestånd till målsäganden. Vanliga exempel på detta är vid misshandelsfall, där utövaren kan bli dömd till att utbetala en större engångssumma till den som misshandlats. Ansvaret för utkrävande av skadeståndet åvilar i huvudsak den enskilde, som genom advokatkontakter eller ibland direktkontakt förväntas få beloppet överfört.
Erfarenheter har visat att det inte alltid är enkelt och att det ofta också kan förekomma att förövarens ekonomiska ställning är sådan att skadeståndet inte blir utbetald. I vissa fall kan då Brottsoffermyndigheten biträda, men huvudregeln är att det är den enskilde som förväntas driva in skadeståndet. För brottsoffret är detta naturligtvis påfrestande. Att möta och kontakta sin förövare i sig är naturligtvis inte enkelt, och att dessutom återkommande behöva ta kontakt för att få ut sitt skadestånd knappast rimligt. Det borde övervägas om inte det finns mer rättsäkra och, för brottsoffret, lämpligare vägar att pröva – exempelvis genom att ålägga lämplig myndighet ansvaret att få skadeståndet utbetalt i de fall den enskilde så önskar. En översyn i syfte att överväga annan ansvarsfördelning vid utkrävande av skadestånd skulle vara en viktig markering för att stödja de personer som utsatts för brott.