Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om skadeersättning till brottsoffer.
Många medborgare drabbas av brott. Förutom den kränkning som det innebär att bli utsatt för brott och den påfrestning som en rättegång innebär tvingas brottsoffer, efter att de fått sitt skadestånd prövat av domstol, att lägga ner omfattande arbete på att försöka få ut skadeersättningen från gärningsmannen eller via sitt eget försäkringsbolag om man nu har en egen försäkring.
För att brottsoffret skall kunna vända sig till Brottsoffermyndigheten krävs att han eller hon visar att gärningsmannen saknar utmätningsbara tillgångar. Därefter kan brottsoffret begära ersättning från myndigheten.
Brottsoffermyndigheten gör sedan en självständig bedömning av skadeersättningens storlek. Detta förfarande är, när domstolarna har sakprövat skadeståndsyrkandet från brottsoffret, en onödig och författningsmässigt tvivelaktig metod. Det kan inte vara rimligt att en myndighet överprövar en lagakraftvunnen dom. Det enda rimliga borde vara att brottsoffret med en lagakraftvunnen dom kan vända sig till Brottsoffermyndigheten för att få ut den ersättning som domstolen dömt ut. Staten kan sedan regressivt kräva gärningsmannen på skadeersättningen.
Genom att Brottsoffermyndigheten inte sakprövar de skadeersättningar som prövats av domstol och att brottsoffret inte tvingas visa att förövaren saknar utmätningsbara tillgångar kan processen förenklas och bli snabbare.