Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en ändring av reglerna om näringsidkare i kreditupplysningslagen.
Jämlikt 7 § kreditupplysningslagen (1973:1173) får kreditupplysningar om fysiska personer som inte är näringsidkare inte innehålla uppgifter om andra betalningsförsummelser än sådana som slagits fast genom en domstols eller annan myndighets avgörande. Detta innebär motsatsvis att det är tillåtet att lämna upplysningar om näringsidkares betalningsförsummelser redan när en ansökan om betalningsföreläggande eller en stämningsansökan inges till Kronofogdemyndigheten respektive domstolen. I kreditupplysningsverksamheten har praxis sedan många år blivit att sådana upplysningar lämnas.
En näringsidkare kan – liksom andra – ha fullgoda skäl för att inte betala en påstådd skuld. Oftast finns i bakgrunden en tvist om skulden är riktig eller inte, ibland kan det föreligga en kvittningsgill motfordran.
En näringsidkare, som hotas med att ansökan om betalningsföreläggande inlämnas till Kronofogdemyndigheten, står då inför valet att antingen betala en oriktig skuld eller få en betalningsanmärkning, som kan få avsevärda konsekvenser för kreditvärdigheten och den fortsatta rörelsedrivande verksamheten. Detta är situationen för många av de näringsidkare som blir utsatta för fakturaskojeri. Man kan till och med hävda att reglerna i kreditupplysningslagen på detta sätt gynnar fakturaskojarna.
Kreditupplysningar är ett viktigt instrument i en marknadsekonomi, som till stora delar bygger på att krediter lämnas. Emellertid finns det inte tillräckliga och bärande skäl för att utsträcka kreditupplysningarna till att omfatta sådana skulder som inte blivit fastslagna av domstol eller Kronofogdemyndigheten – detta vare sig för fysiska personer utan näringsverksamhet eller fysiska eller juridiska personer som bedriver näringsverksamhet.