Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av att kombinera skjutfältsverksamhet med en levande landsbygd.
Hur kan man på ett klokt sätt kombinera ett skjutfälts verksamhet med utvecklandet av en levande landsbygd och bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla fastigheter? Det är en fråga som diskuteras livligt av allmänhet, föreningar och politiska församlingar i Vaggeryds kommun, för där finns Skillingaryds skjutfält. Frågan är dock allmängiltig och berör långt fler kommuner. Det handlar ytterst om utvecklandet av en levande landsbygd och möjliggörandet av småföretagsverksamhet såsom gröna näringar och hästnäringsverksamhet.
Det som upplevs mest frustrerande är svårigheten att få till stånd en god dialog med Försvarsmaktens högkvarter. Det har blivit särskilt tydligt när det gäller frågan om bullerzoner och köp eller nybyggnation av fastigheter.
De bullerzoner som sträcker sig utanför skjutfältet har lagt en ”död hand” över kommunens lands- och kulturbygd runt skjutfältet. Under de senaste 10 åren har ingen nybyggnation skett inom dessa områden. Bullerzonerna förhindrar det kommunala planarbetet. Frågan är vilken instans som fattar det avgörande beslutet om utsträckningen av dessa bullerzoner. Ur ett kommunalt perspektiv bör skjutfältets gräns även vara gräns för bullerzoner. Denna fråga bör klarläggas.
Det har heller inte gått att köpa eller hyra fastigheter i dessa randområden, trots att den militära aktiviteten på skjutfältet minskat avsevärt på grund av försvarspolitiska förändringar. Fullt beboliga hus står tomma, trots att det finns intressenter som vill hyra eller köpa dessa fastigheter. Sådana förvärv eller hyresmöjligheter skulle inte hindra den militära aktiviteten, utan istället leda till ökad inflyttning. Det skulle stärka en levande landsbygd och innebära att värdefulla kulturhistoriska fastigheter bevaras för eftervärlden.
Detta leder också till ett bristfälligt underhåll av kulturhistoriskt värdefulla fastigheter i skjutfältets randområden. Många fastigheter har fått förfalla. Andra fastigheter har rivits trots allmänhetens starka protester. Därmed gick stora kulturvärden till spillo.
Kommunen, hembygdsföreningarna och LRF har hitintills inte nått några framgångar i överläggningar med Försvarsmaktens högkvarter. Det skapar frustration eftersom de aldrig får några klara besked och sällan vet vem som egentligen beslutar i frågan. Regeringen bör ta initiativ för att klargöra rollfördelning och ansvar i dessa frågor. Det måste gå att hitta lösningar som möjliggör både existensen av ett skjutfält och arbetet med att utveckla en levande kultur- och landsbygd.