Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om sms-lån med varningstext.
I en marknadsekonomi är det efterfrågan från konsumenter och utbudet från företagen som styr. Men vad händer när det erbjuds tjänster som folk efterfrågar när deras akuta behov är som starkast och deras möjligheter att kontrollera olika alternativ är som svagast? Som socialliberal är jag övertygad om att marknaden är bäst på att skapa tillväxt och välstånd. Men jag är lika övertygad om att staten ibland måste gå in och ge en hjälpande hand för att se till att folk inte skadas.
Idag finns det inget som skyddar mot att någon kan använda en (okänd) individs personnummer och genom ett sms-lån snabbt få pengar utbetalade till sig – medan ”ägaren” till personnumret får en skuld som kräver mycket arbete innan man i bästa fall kan bevisa att man inte tagit lånet. Dessa impulsskulder kan sedan utgöra ett hårt slag mot den egna ekonomin för lång tid framöver.
Detta är bara ett i raden av problem som sms-lån ställer till med. Förra året slog Marknadsdomstolen fast att lånen inte fick marknadsföras som ”snabba”. Dessförinnan slog myndigheter larm om att det särskilt är unga som använder sig av lånen. Och inte alltid inser de den hutlösa kostnaden för det akuta behovet. Ett lån som i värsta fall kan leda till att man hamnar i Kronofogdemyndighetens register, med allt vad det innebär av svårigheter med att exempelvis få ett hyreskontrakt på lägenhet.
En åtgärd skulle kunna vara att sms-lån måste föregås av en ruta där man upplyses om vilken procentsats som utgår och den totala kostnaden för lånet. Först efter det skulle en bekräftelse få skickas.