Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förändring av 5 kap. 15 och 18 §§.
Om det enkla planförfarandet ska innebära en eller två kontakter mellan kommunen, länsstyrelsen och sakägarna, har man tvistat om sedan PBL kom, och det är tråkigt att man, trots ambitionen att förenkla processerna, fastnat vid att miniminivån ska ligga på två kontakter.
Många ärenden som hanteras med enkelt planförfarande innebär över huvud taget ingen förändring för grannarna utan har bara en formell bakgrund. Det kan t.ex. gälla att legalisera sedan lång tid befintliga förhållanden (som uppstått antingen med stöd av en dispens före PBL eller för att en 70-talsplan aldrig genomförts utan äldre förhållanden bestått). Det kan också handla om att lägga till ytterligare ett användningssätt, som inte skiljer sig från dem i gällande plan beträffande vare sig störningar eller påverkan på stadsstrukturen (exempelvis att utöka tillåten användning från kontor till även vuxenundervisning). Planförslaget kommer i dessa fall att se precis likadant ut vid samråd som vid granskning, och det verkar onödigt att skicka ut samma fråga två gånger inom loppet av några veckor, samtidigt som viktig tid går förlorad för den som behöver få planen ändrad.
En förändring bör därför ske av 5 kap. 15 och 18 §§ så att det framgår att det i riktigt enkla ärenden räcker att länsstyrelsen, kända sakägare och de som anges i 11 § första stycket 3 och 4 får tillfälle att under en viss tidsrymd granska förslaget och lämna synpunkter. Om inga synpunkter kommer in, bör förslaget direkt kunna gå vidare till antagande.