Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om dröjsmålsränta på försenade utbetalningar från arbetslöshetsförsäkringen.
Många svenskar har under det sista året blivit arbetslösa. Det är en enorm tragedi för den enskilde. Många av dem har också månatligen under flera år betalat sin a-kasseavgift i hopp om att om man blir uppsagd så ska man ha en viss ekonomisk trygghet i form av a-kassan. Själva förnuftet säger att a-kassa ska betalas ut istället för lön om man är berättigad till detta. I sommar har jag blivit varse om flertalet fall där man gått månader utan att få sin a-kassa.
De berättigade frågorna blir: Vad är det som tar sådan tid? Varför fungerar inte det system som är uppbyggt? Hur kan man låta människor vänta tre, fem, sju månader på att få sin berättigade ekonomiska ersättning?
A-kassorna är inte statliga, men finansieras till stora delar med offentliga medel. A-kassorna är inrättade i ett trygghetssystem för att bistå och hjälpa människor som blivit arbetslösa. Det offentliga och det samhälleliga systemet är inte till för sig självt utan för de människor det arbetar åt. I perspektivet människan framför staten är det självklart att om det samhälleliga systemet inte klarar sitt åtagande så måste den enskilde kompenseras för detta.
Det går inte att nog kompensera månader utan ekonomisk ersättning, dessa månader då man levt på snälla släktingar eller på ekonomiskt bistånd. Det minsta man kan kräva är att det införs en dröjsmålsränta på icke utbetalad arbetslöshetsersättning från det att man blivit uppsagd till dess att första utbetalningen görs. Först då infrias principen om den enskilde individens rätt och rättigheter gentemot samhället.