Trafikutskottets betänkande 2009/10:TU17 | |
Ändrade regler om ersättning vid sjukdom och ökad flexibilitet för anställning av sjömän | |
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition Ändrade regler om ersättning vid sjukdom och ökad flexibilitet för anställning av sjömän samt en följdmotion.
I propositionen föreslås när det gäller ersättning vid sjukdom att sjömän på fartyg i inre fart inte längre ska omfattas av rätten till lön vid arbetsoförmåga på grund av sjukdom eller skada enligt sjömanslagen. I stället ska rätten till ersättning gälla enligt samma regler som gäller för landanställda. För sjömän på fartyg som huvudsakligen går i när- och fjärrfart föreslås att rätten till lön behålls så länge sjömännen är ombord; för annan tid ska rätten till ersättning gälla enligt samma regler som gäller för landanställda – dock utan någon karensdag.
Vidare föreslås ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att personal som ingår i säkerhetsbesättningen och tillhör däcks- eller maskinpersonalen ska kunna vara anställda även av någon annan än redaren eller ägaren till fartyget. Detta avses underlätta bl.a. användningen av bemanningsföretag för bemanning av fartygen.
Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens lagförslag och avstyrker därmed en motion (s, v, mp) i vilken man föreslår att propositionen avslås.
En reservation (s, v, mp) finns i betänkandet.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Ändrade regler om ersättning vid sjukdom och ökad flexibilitet för anställning av sjömän |
Riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282), 2. lag om ändring i socialförsäkringsbalken, 3. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön, 4. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön, och 5. lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (2003:364). Därmed bifaller riksdagen proposition 2009/10:161 punkterna 1–5 och avslår motion 2009/10:T5. |
Reservation (s, v, mp)
Stockholm den 20 april 2010
På trafikutskottets vägnar
Lena Hallengren
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Lena Hallengren (s), Jan-Evert Rådhström (m), Oskar Öholm (m), Christina Axelsson (s), Lisbeth Grönfeldt Bergman (m), Sven Bergström (c), Hans Stenberg (s), Nina Larsson (fp), Eliza Roszkowska Öberg (m), Marie Nordén (s), Sten Bergheden (m), Peter Pedersen (v), Pia Nilsson (s), Ingemar Vänerlöv (kd), Karin Svensson Smith (mp), Malin Löfsjögård (m) och Lars Mejern Larsson (s).
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
I betänkandet behandlar utskottet proposition 2009/10:161 Ändrade regler om ersättning vid sjukdom och ökad flexibilitet för anställning av sjömän och en följdmotion.
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att sjömän på fartyg i inre fart inte längre ska omfattas av rätten till lön vid arbetsoförmåga på grund av sjukdom eller skada enligt sjömanslagen (1973:282). Vid sådan arbetsoförmåga ska för dessa sjömän i stället gälla rätt till ersättning enligt lagen (1991:1047) om sjuklön och socialförsäkringsbalken, dvs. samma regler som gäller för landanställda. För sjömän på fartyg som inte uteslutande går i inre fart, dvs. huvudsakligen i när- och fjärrfart, föreslås att rätten till lön behålls så länge sjömännen är ombord. För annan tid införs i stället rätt till ersättning enligt lagen om sjuklön och socialförsäkringsbalken. För dessa sjömän införs dock inte någon karensdag.
Vidare föreslås ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att personal som ingår i säkerhetsbesättningen och tillhör däcks- eller maskinpersonalen ska kunna vara anställda även av någon annan än redaren eller ägaren till fartyget. Lagändringen underlättar bl.a. användningen av bemanningsföretag för bemanning av fartygen.
Förslaget om ändrade ersättningsregler vid sjukdom föreslås träda i kraft den 1 februari 2011, förslaget om ändrade anställningsregler föreslås träda i kraft den 1 juli 2010.
Utskottets överväganden
Ändrade regler om ersättning vid sjukdom och ökad flexibilitet för anställning av sjömän
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen antar regeringens lagförslag och avslår motionen. Utskottet hänvisar bl.a. till pågående utredningsarbeten om dels stärkt konkurrenskraft för svensk sjöfart, dels bättre förutsättningar för rekrytering av sjömän.
Jämför reservation (s, v, mp).
Bakgrund till frågan om sjömäns ersättning vid sjukdom
Generella regler om ersättning vid sjukdom
Enligt lagen (1991:1047) om sjuklön har en arbetstagare rätt att vid sjukdom behålla lön och andra anställningsförmåner (sjuklön). Sjuklön utges inte för den första dagen (karensdag). Karensdagen och de följande 13 dagarna utgör sjuklöneperiod. Sjuklönen utgör 80 % av anställningsförmånerna. Arbetsgivaren är skyldig att betala sjuklön under sjuklöneperioden med undantag för karensdagen.
Efter sjuklöneperioden har den försäkrade – enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring – rätt till sjukpenning från Försäkringskassan. Kompletterande ersättningar kan dessutom utges i form av t.ex. kollektivavtalade försäkringar. (Regeringen har i propositionen Socialförsäkringsbalk (prop. 2008/09:200) lämnat förslag till socialförsäkringsbalk. Balken föreslås ersätta bl.a. lagen om allmän försäkring och träda i kraft den 1 januari 2011.)
Specialreglering för sjömän om ersättning vid sjukdom
Bestämmelserna om sjömäns rätt till ersättning vid sjukdom eller skada regleras genom sjömanslagen (1973:282). Enligt 34 § har sjömannen sådan rätt till ersättning från arbetsgivaren (motsvarande sjuklön) i tre situationer, nämligen
1. Under den tid som sjömannen har befattning på fartyg. Lönen utgår från första dagen; någon karensdag finns inte och någon minskning av lönen görs inte.
2. När sjömannen har lämnat befattning på fartyg. Lönen utgår från den dag då han lämnade befattningen under högst 60 dagar om befattningen avsåg utrikes fart eller högst 30 dagar om befattningen avsåg inrikes fart.
3. Under väntetid (dvs. den del av anställningstiden under vilken sjömannen inte har befattning på fartyg men utför arbete för arbetsgivarens räkning eller står till dennes förfogande). Lönen utgår från dagen efter den då han blev arbetsoförmögen under högst 60 dagar, om han under anställningstiden senast haft befattning på fartyg i utrikes fart, och i annat fall under högst 30 dagar.
4. Bestämmelsen är dispositiv såtillvida att det är tillåtet att avtala om utvidgade förmåner för arbetstagaren.
När tidsgränsen för sjuklön från arbetsgivaren (redaren) uppnåtts får sjömannen sjukpenning från Försäkringskassan.
Arbetsgivaren har möjlighet att delvis få ersättning för den lön han har gett ut under sjömannens sjukdom; enligt 3 kap. 16 § lagen om allmän försäkring får en arbetsgivare uppbära arbetstagarens sjukpenning till den del den inte överstiger den utbetalda lönen.
Internationella konventioner
Internationella arbetsorganisationen (ILO), ett av Förenta nationernas (FN) fackorgan, har som mål att främja social rättvisa och humana arbetsvillkor som en förutsättning för fred mellan och inom nationerna. ILO har antagit ett stort antal konventioner om sjömäns arbetsvillkor. Sverige blev medlem av ILO 1920 genom sin anslutning till FN:s föregångare Nationernas förbund.
Konventionen (nr 165) om social trygghet för sjömän
Konventionen innehåller bl.a. bestämmelser om sjömännens rätt till lön under sjukdom. Sverige röstade för konventionen när den antogs men har inte ratificerat den. I betänkandet En ny sjömanslagstiftning (SOU 1991:103) lämnades förslag till de författningsändringar som skulle undanröja hinder för Sverige att tillträda konventionen. Utredningens förslag ledde inte till att konventionen ratificerades och inte heller till någon ny lagstiftning. Någon bundenhet till konventionens bestämmelser finns således inte. Att även andra länder än Sverige har haft problem med konventionens innehåll framgår bl.a. av att endast tre länder har ratificerat den.
Konventionen nr 165 är en av de konventioner som kommer att revideras när 2006 års sjöarbetskonvention träder i kraft.
Sjöarbetskonventionen
Sjöarbetskonventionen, som antogs 2006, är huvudsakligen en kodifiering av nästan samtliga gällande ILO-konventioner och rekommendationer på sjöfartsområdet, däribland konventionen nr 165. Sjöarbetskonventionen gäller inte fartyg i vad som kan kallas inre fart.
Konventionen träder i kraft tolv månader efter att 30 stater med totalt 33 % av världstonnaget har ratificerat konventionen. Per den 11 mars 2010 hade åtta länder ratificerat konventionen. Frågan om Sveriges ratificering av sjöarbetskonventionen bereds inom Regeringskansliet.
ILO:s stadga
Enligt artikel 19.8 i ILO:s stadga ska bl.a. en medlemsstats ratifikation av en konvention inte i något fall anses påverka någon lag etc. som tillerkänner berörda arbetstagare mer gynnsamma villkor än de som föreskrivs i konventionen. Artikeln har tolkats som att en lägre standard i ett ILO-instrument jämfört med en stats lagstiftning inte får tas till intäkt för försämringar i statens lagstiftning.
TAP-avtal
Med stöd av gällande s.k. TAP-avtal (tillfälligt anställd personal) arbetar på svenska fartyg ett stort antal sjömän från vissa tredjeländer, bl.a. Filippinerna. Kollektivavtal med filippinska sjömän ska godkännas av Phillipine Overseas Employment Administration och innehålla villkor att sjömännen tillerkänns sjuklön under minst 120 dagar.
Bakgrund till frågan om ökad flexibilitet vid anställning av sjömän
Gällande rätt
Enligt 3 kap. 16 § fartygssäkerhetslagen (2003:364) ska fartygets redare eller ägare anställa dem som ingår i säkerhetsbesättningen och tillhör däcks- eller maskinpersonalen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt samma lagrum medge att sådan personal anställs av någon annan om det finns särskilda skäl. Innan ett sådant medgivande lämnas, ska organisationer som företräder redare och ombordanställda höras.
Enligt 4 kap. 38 § fartygssäkerhetsförordningen (2003:438) kan Transportstyrelsen lämna sådant medgivande. Möjligheten att medge dispens infördes genom 1988 års fartygssäkerhetslag, den lag som föregick nuvarande lag från 2003.
Propositionen
Sjömäns ersättning vid sjukdom
Regeringen föreslår att sjömän på fartyg som uteslutande går i inre fart inte längre ska omfattas av den nuvarande rätten till lön vid sjukdom eller skada enligt sjömanslagen (1973:282). Ersättning till denna personkategori ska i stället lämnas enligt lagen (1991:1047) om sjuklön och reglerna om sjukpenning i socialförsäkringsbalken.
För sjömän på fartyg som inte uteslutande går i inre fart ska rätten till lön vid sjukdom eller skada enligt sjömanslagen fortsätta att gälla så länge de befinner sig ombord. Därefter ska de i stället ha rätt till ersättning enligt lagen om sjuklön och till sjukpenning enligt socialförsäkringsbalken, med undantaget att någon karensdag inte ska gälla.
Ökad flexibilitet för anställning av sjömän
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om att även sjömän som ingår i säkerhetsbesättningen och tillhör däcks- eller maskinpersonalen ska kunna anställas av annan än fartygets redare eller ägare.
Enligt regeringens bedömning finns det inga hinder mot att tillåta inhyrd personal i större utsträckning. Detta kan uppnås genom att det införs ett undantag i fartygssäkerhetslagen. Avsikten är tills vidare att i första hand utnyttja bemyndigandet för personal som arbetar på fartyg i inre fart.
Motionen
Sjömäns ersättning vid sjukdom
I motion 2009/10:T5 av Lena Hallengren m.fl. (s, v, mp) yrkas att riksdagen avslår propositionen. När det gäller förslaget om ändrade regler om ersättning vid sjömäns sjukdom anför motionärerna följande.
Argumentet att regeländringen ska skapa konkurrensneutralitet mellan svenska rederiföretag och andra svenska arbetsgivare haltar betänkligt. Sjöfartens internationaliserade arbetsmarknad i kombination med den allt tydligare yrkesmässiga specialiseringen innebär att svenska redares möjlighet att rekrytera kompetent personal inte i första hand styrs av konkurrensförmågan gentemot svenska arbetsgivare i andra branscher. I stället är det villkoren för svenska sjömän jämfört med anställda på andra nationers fartyg som är det verkligt avgörande. Enligt motionärernas mening skulle de föreslagna särreglerna, som innebär försämringar av sjöfolkets villkor under svensk flagg, sannolikt förstärka den rådande tendensen att svenskt sjöfolk tar anställning i utländska fartyg. Detta skulle i sin tur leda till att svenska rederier får ännu svårare att rekrytera personal, en situation som redan i dag på vissa håll är ytterst besvärande.
Ytterligare en invändning som framförs är att de föreslagna förändringarna skulle äventyra TAP-avtalen och därmed även de relativa kostnadsminskningar som avtalen inneburit för svenska redare. Motionärerna finner det osannolikt att parterna kommer att kunna enas om att 120 dagars sjuklön ska gälla generellt, oavsett den anställdes nationalitet. Följden blir, menar de, att filippinskt sjöfolk på svenskflaggade fartyg kommer att ha 120 dagars sjuklön, medan besättningskamrater från EU-länder i praktiken endast kommer att ha 14 dagars sjuklön. Visserligen finns inga juridiska hinder för att avtalsvägen differentiera villkoren vid sjukdom mellan olika personalkategorier påpekar de, men de anser samtidigt att en sådan utveckling knappast står i samklang med principen om likabehandling på svensk arbetsmarknad.
En tredje synpunkt är, enligt motionärerna, att regeringen inte visar tillbörlig respekt för internationella konventioner på det arbetsrättsliga området genom att så nära inpå en ratificering av sjöarbetskonventionen lägga fram långtgående förslag om försämringar i arbetstagarnas villkor.
Ökad flexibilitet för anställning av sjömän
Motionärerna påminner om att bestämmelsen om att säkerhetsbesättningen ska vara anställd direkt av fartygets redare i första hand har tillkommit av sjösäkerhetsskäl. Det har ansetts att inhyrd personal, utan det skydd som ges av att vara anställd direkt av arbetsgivaren, riskerar att skapa en miljö ombord där benägenheten att ifrågasätta efterlevnaden av gällande regelverk sviktar och där viljan att bidra till det löpande säkerhetshöjande arbetet är låg.
Motionärerna avvisar regeringens argument att det skulle falla sig naturligt – sett till den allmänna utvecklingen på arbetsmarknaden där anställning via bemanningsbolag blir allt vanligare – att slopa bestämmelserna. Tvärtom anser de att regeringen inte har presenterat några hållbara argument för att värnandet om sjösäkerheten skulle ha fått minskad relevans under de senaste åren.
Utskottets ställningstagande
Sjömäns ersättning vid sjukdom
Förslaget om en ändring i systemet för sjömäns ersättning vid sjukdom innebär att sjömän på fartyg i inre fart vid sjukdom eller skada ska ha samma villkor som landanställda personer. I motionen begärs att riksdagen avslår propositionen. Motionärerna hävdar att Sverige genom förslaget skapar en särreglering jämfört med andra länder. De menar att regeländringen kommer att medföra svårigheter för de svenska redarna att skaffa kompetent personal, att de s.k. TAP-avtalen kommer att äventyras och att regeringen inte visar respekt för internationella konventioner på arbetsrättens område.
Enligt utskottets mening är förslaget anpassat till nivån i sjöarbetskonventionen. De stater som ratificerar konventionen och som har lägre ersättningsnivå jämfört med konventionen kommer att behöva anpassa sin lagstiftning när konventionen träder i kraft. Några stater kan givetvis ha en högre ersättningsnivå. Sammantaget finner utskottet inte skäl att anse att Sverige har särkrav på detta område. Utskottet vill betona att den stora regelförändringen endast omfattar sjömän i inre fart, och för detta fartområde torde det inte finnas någon större internationell konkurrens om arbetskraften. Därmed är det inte sannolikt att de s.k. TAP-avtalen påverkas i någon nämndvärd utsträckning. Utskottet delar samtidigt regeringens uppfattning, att de arbetsförhållanden som legat till grund för sjömännens särskilt reglerade rätt numera knappast skiljer sig från många arbeten i land.
När det gäller ILO:s stadga vill utskottet hänvisa till vad som anförs i propositionen, nämligen att syftet med artikel 19.8 inte kan tolkas som att varje försämring av villkoren för arbetstagaren är otillåten efter det att en konvention har antagits. Ändringen av regelverket har inte uppkommit som en följd av sjöarbetskonventionen. Flera år innan sjöarbetskonventionen antogs uppmärksammades regeringen av Försäkringskassan på olika problem med rådande system. ILO-stadgan kan därför inte anses förhindra en förändring av regelverket. Utskottet vill också hänvisa till att ILO-kommittén, det organ som har till uppgift övervaka tillämpningen av de ILO-konventioner som Sverige har ratificerat, enligt uppgift inte har ansett lagändringen vara något problem.
Ökad flexibilitet för anställning av sjömän
Regeringen har också föreslagit att även personal som ingår i säkerhetsbesättningen och tillhör däcks- eller maskinpersonalen ska kunna anställas av någon annan än fartygets redare eller ägare. I motionen tillbakavisas även denna del av propositionen.
Utskottet välkomnar för sin del möjligheten att kunna anlita även inhyrd personal, eftersom detta medger en ökad flexibilitet vid anställning av sjömän. Det finns skäl att påminna om att de hittillsvarande reglerna infördes för omkring 20 år sedan med hänvisning till säkerhetsskäl, sociala skäl och för att värna om anställningstryggheten. Utskottet vill i sammanhanget påpeka att samtliga de säkerhetshöjande regler som finns i olika regelverk är oberoende av vem som är arbetsgivare. Vidare är skyldigheterna för säkerhetsbesättningen desamma oavsett vem som är arbetsgivare. Anställningsformen påverkar inte kraven för eller möjligheten att få behörighet till en tjänst på ett fartyg eller för att erhålla olika certifikat. Regeringen anser inte att de ändrade reglerna kommer att medföra att sjösäkerheten blir försämrad under förutsättning att gällande bestämmelser följs.
Särskilt vill utskottet påminna om att säkerhetsfrågorna regleras genom den internationella säkerhetsorganisationskoden (ISM-koden, International management code for the safe operation of ships and for pollution prevention). Denna antogs av IMO 1993 och infördes i svensk rätt den 1 juli 1995, och den är också är genomförd i EU:s medlemsstater genom en förordning. Som framgår av propositionen har bl.a. Transportstyrelsen tillerkänt ISM-koden en avgörande betydelse för sjösäkerheten.
Sammanfattning
Utskottet anser sammanfattningsvis att regeringens lagförslag är väl underbyggda och lämpligt avvägda. I detta sammanhang vill utskottet också hänvisa till de pågående utredningar på området som regeringen har tagit initiativ till. En av utredningarna går ut på att stärka den svenska sjöfartens konkurrenskraft, en annan syftar till att skapa bättre förutsättningar för rekrytering av sjömän. De frågor som motionärerna nu har aktualiserat kan komma att belysas i de nämnda utredningarna. Det är också, menar utskottet, naturligt att regeringen gör en uppföljning av lagändringen när denna varit i kraft en tid. Mot den nu angivna bakgrunden föreslår utskottet att riksdagen antar regeringens lagförslag i proposition 2009/10:161 och avslår motion 2009/10:T5 (s, v, mp).
Reservation
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett följande reservation.
Ändrade regler om ersättning vid sjukdom och ökad flexibilitet för anställning av sjömän (s, v, mp) |
av Lena Hallengren (s), Christina Axelsson (s), Hans Stenberg (s), Marie Nordén (s), Peter Pedersen (v), Pia Nilsson (s), Karin Svensson Smith (mp) och Lars Mejern Larsson (s). |
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut borde ha följande lydelse:
Riksdagen avslår regeringens lagförslag. Därmed bifaller riksdagen motion 2009/10:T5 och avslår proposition 2009/10:161 punkterna 1–5.
Ställningstagande
Vi tar avstånd från regeringens förslag om dels sjömäns ersättning vid sjukdom, dels ökad flexibilitet vid anställning av sjömän av följande skäl.
Sjömäns ersättning vid sjukdom
I propositionen föreslår regeringen att sjömän på fartyg i inre fart inte längre ska omfattas av rätten till lön vid arbetsoförmåga på grund av sjukdom eller skada enligt sjömanslagen. Vid sådan arbetsoförmåga ska i stället en rätt till ersättning enligt lagen om sjuklön och socialförsäkringsbalken gälla för dessa sjömän, dvs. samma regler som gäller för landanställda. För sjömän på fartyg som inte uteslutande går i inre fart, dvs. huvudsakligen i när- och fjärrfart, föreslås att rätten till lön behålls så länge sjömännen är ombord. För annan tid införs i stället en rätt till ersättning enligt lagen om sjuklön och socialförsäkringsbalken. För dessa sjömän införs dock inte någon karensdag. I propositionen föreslås vidare ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att personal som ingår i säkerhetsbesättningen och tillhör däcks- eller maskinpersonalen ska kunna vara anställda även av någon annan än redaren eller ägaren till fartyget.
För det första anser vi att dessa förändringar kommer att försvåra kompetensförsörjningen för svenska rederier. Ett av regeringens viktigaste motiv till de föreslagna förändringarna är att skapa konkurrensneutralitet mellan rederiföretag och andra svenska arbetsgivare. Syftet kan vid en första anblick tyckas vällovligt, dvs. att skapa bättre utvecklingsförutsättningar för framför allt små och medelstora svenska rederier. Vi anser dock att regeringens analys haltar betänkligt.
Den verkliga konkurrensytan när det gäller rekrytering av personal finns inte mellan svenska rederier och svenska arbetsgivare i andra branscher. Det beror i grunden på att arbetsmarknaden för sjömän är starkt internationaliserad. Arbetskraftens rörlighet mellan fartyg som går under olika nationers flagg är betydande. Vidare går rederibranschen mot en allt tydligare yrkesmässig specialisering som innebär att allt fler befattningar på ett fartyg kräver formell utbildning och lång yrkeserfarenhet, vilket försvårar flöden av arbetskraft mellan sjöfarten och andra branscher. Sjöfartens internationaliserade arbetsmarknad i kombination med den allt tydligare yrkesmässiga specialiseringen innebär att svenska redares möjlighet att rekrytera kompetent personal inte i första hand styrs av konkurrensförmågan gentemot svenska arbetsgivare i andra branscher. I stället är det villkoren för svenska sjömän jämfört med anställda på andra nationers fartyg som är det verkligt avgörande.
Skulle Sverige, som regeringen föreslår, införa unika särregler som innebär försämringar av sjöfolkets villkor under svensk flagg skulle det sannolikt förstärka den starka tendens som redan är för handen, nämligen att svenskt sjöfolk tar anställning i utländska fartyg, och leda till att svenska rederier får ännu svårare att rekrytera personal, en situation som redan i dag på vissa håll är ytterst besvärande.
För det andra är vi av den uppfattningen att de s.k. TAP-avtalen äventyras genom de ändrade reglerna. I dag arbetar ca 800 filippinska medborgare ombord på svenska fartyg, vilket möjliggörs genom TAP-avtalen. Dessa avtal är registrerade hos POEA (Philippine Overseas Employment Administration), den statliga myndighet på Filippinerna som har tillsyn över filippinska medborgare som arbetar utomlands. Enligt POEA:s regler ska filippinskt sjöfolk ha minst 120 dagars sjuklön, något som också stadgas i TAP-avtalen. En följd av att TAP-avtalen äventyras är att även de relativa kostnadsminskningar som avtalen inneburit för svenska redare hotas. Regeringen hävdar emellertid att det inte finns några juridiska hinder för parterna att avtala om villkor vid sjukdom som garanterar TAP-avtalens fortlevnad. Det förefaller dock osannolikt att parterna kommer att kunna enas om att 120 dagars sjuklön ska gälla generellt, oavsett den anställdes nationalitet. Följden blir då att filippinskt sjöfolk på svenskflaggade fartyg kommer att ha 120 dagars sjuklön, medan besättningskamrater från EU-länder i praktiken endast kommer att ha 14 dagars sjuklön. Det föreligger visserligen inga juridiska hinder för att avtalsvägen differentiera villkoren vid sjukdom mellan olika personalkategorier. Vi konstaterar dock att en sådan utveckling knappast står i samklang med principen om likabehandling på svensk arbetsmarknad.
För det tredje finner vi att regeringen inte visar tillbörlig respekt för internationella konventioner på det arbetsrättsliga området. Enligt artikel 19.8 i ILO:s stadgar innebär ratificering av en konvention att den nivå en stat har vid ratifikationstillfället också är den nivå som man därefter åtar sig att minst behålla. Det kan inte uteslutas att den brådska som präglat regeringens arbete med att driva igenom de föreslagna försämringarna i sjukförmånerna för sjömän förklaras av just denna regel. De nuvarande svenska reglerna är definitivt mer förmånliga för arbetstagarna än vad som ges av sjöarbetskonventionen. Av propositionen framgår också att regeringen förbereder en ratificering, och något annat hade varit mycket svårt att försvara. Både ILO-kommittén och den statliga s.k. MCL-utredningen har förordat att Sverige ansluter sig till konventionen. Vidare har Europeiska rådet bemyndigat medlemsländerna att ratificera de delar som faller under unionens behörighet och i övriga delar starkt rekommenderat medlemsländerna att ansluta sig så snart som möjligt, helst före den 31 december 2010.
Att regeringen så nära inpå en ratificering av sjöarbetskonventionen lägger fram långtgående förslag om försämringar i arbetstagarnas villkor är anmärkningsvärt.
Ökad flexibilitet för anställning av sjömän
I propositionen föreslås att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om att även sjömän som ingår i säkerhetsbesättningen och tillhör däcks- och maskinpersonalen ska kunna anställas av annan än fartygets redare eller ägare.
Enligt nuvarande bestämmelser i fartygssäkerhetslagen ska fartygets redare eller ägare anställa dem som ingår i säkerhetsbesättningen och tillhör däcks- eller maskinpersonalen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får emellertid utfärda dispens från denna regel om särskilda skäl föreligger.
Bestämmelsen om att säkerhetsbesättningen ska vara anställd direkt av fartygets redare har i första hand tillkommit av sjösäkerhetsskäl. Det har ansetts att inhyrd personal, utan det skydd som ges av att vara anställd direkt av arbetsgivaren, riskerar att skapa en miljö ombord där benägenheten att ifrågasätta efterlevnaden av gällande regelverk sviktar och där viljan att bidra till det löpande säkerhetshöjande arbetet är låg.
Regeringen hävdar att de föreslagna förändringarna i gällande bestämmelser när det gäller möjligheten att hyra in ombordpersonal faller sig naturliga, sett till den allmänna utvecklingen på arbetsmarknaden där anställning via bemanningsbolag blir allt vanligare.
Vi kan dock inte se att regeringen lyckats presentera några hållbara argument för att det grundläggande motivet bakom gällande bestämmelser, dvs. värnandet om sjösäkerheten, skulle ha fått minskad relevans under de senaste åren. Mot den bakgrunden anser vi att gällande bestämmelser, dvs. en grundregel som säger att säkerhetspersonalen ska vara anställd av redaren men med möjlighet till dispens i särskilda fall, bör kvarstå.
Sammanfattning
Mot bakgrund av vad vi nu har sagt föreslår vi att riksdagen avslår proposition 2009/10:161 och därmed bifaller motion 2009/10:T5 (s, v, mp).
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Proposition 2009/10:161 Ändrade regler om ersättning vid sjukdom och ökad flexibilitet för anställning av sjömän:
1. | Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i sjömanslagen (1973:282). |
2. | Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken. |
3. | Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön. |
4. | Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön. |
5. | Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (2003:364). |
Följdmotionen
2009/10:T5 av Lena Hallengren m.fl. (s, v, mp):
Riksdagen avslår proposition 2009/10:161 Ändrade regler om ersättning vid sjukdom och ökad flexibilitet för anställning av sjömän.
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
