Finansutskottets betänkande 2009/10:FiU30 | |
Betaltjänster | |
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 2009/10:220 Betaltjänster. Inga motioner har inkommit i ärendet. Däremot behandlas en motion från den allmänna motionstiden 2009. De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2010.
I propositionen föreslås en ny lag om betaltjänster. Lagen innehåller bl.a. bestämmelser som behövs för att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden (det s.k. betaltjänstdirektivet).
Betaltjänstdirektivet innebär en mer harmoniserad inre marknad för betaltjänster inom EU. Syftet med harmoniseringen är att betalningar inom EES-området ska göras lika enkla, effektiva och säkra som nationella betalningar.
Regeringen föreslår bl.a. att Finansinspektionen och Allmänna reklamationsnämnden ska bli behöriga myndigheter inom de områden som täcks av de nya reglerna.
Den föreslagna lagen om betaltjänster ersätter lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom EES. Dessutom föreslås följdändringar i ett antal andra lagar för att genomföra betaltjänstdirektivets bestämmelser.
Vid riksdagens beslut ska 10 kap. 5 § regeringsformen tillämpas, dvs. beslutet fattas med minst tre fjärdedels majoritet av de röstande, eftersom bestämmelserna om samarbetet mellan berörda myndigheter innebär att en förvaltningsuppgift som innebär myndighetsutövning överlåts till utländska organ.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. | Lag om betaltjänster |
| Riksdagen antar 1. lag om betaltjänster, i den mån lagförslaget inte omfattas av vad utskottet föreslagit under punkt 2 och med de ändringarna att a) i 4 kap. 10 § 25 ska "fjärde stycket" ändras till "tredje stycket" b) 8 kap. 21 § andra stycket ska ha följande lydelse. "Finansinspektionen får förelägga ett utländskt företag som tillhandahåller betaltjänster från en filial eller genom ett ombud enligt 3 kap. 26 § att göra rättelse om dess verksamhet med betaltjänster i Sverige inte bedrivs i enlighet med 4 och 5 kap." och c) i övergångsbestämmelserna p. 7 första meningen ska hänvisning ske till 5 kap. 18 § i stället för 5 kap. 19 §, 2. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173), 3. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m., 4. lag om ändring i lagen (2010:000) om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m., 5. lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kredit-institut och värdepappersbolag, 6. lag om ändring i lagen (2010:000) om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag, 7. lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, 8. lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansierings-rörelse, 9. lag om ändring i distans- och hemförsäljningslagen (2005:59), 10. lag om ändring i lagen (2006:595) om europakooperativ, 11. lag om ändring i lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar, 12. lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism med den ändringen att i 2 kap. 14 § ska ordet "anges" i första raden bytas ut mot "avses". Därmed bifaller riksdagen delvis proposition 2009/10:220 i denna del. |
2. | Lag om betaltjänster, delegering av myndighetsutövning |
| Riksdagen antar, i den ordning som anges i 10 kap 5 § regeringsformen om kvalificerad majoritet, 8 kap. 4 § tredje stycket regeringens förslag till lag om betaltjänster. Därmed bifaller riksdagen proposition 2009/10:220 i denna del. |
3. | Minskad användning av kontanter |
| Riksdagen avslår motion 2009/10:Fi242 av Hans Olsson (s) yrkande 1. |
Stockholm den 15 juni 2010
På finansutskottets vägnar
Stefan Attefall
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Stefan Attefall (kd), Thomas Östros (s), Bertil Kjellberg (m), Anna Lilliehöök (m), Sonia Karlsson (s), Lars Elinderson (m), Roger Tiefensee (c), Monica Green (s), Nina Lundström (fp), Hans Hoff (s), Peder Wachtmeister (m), Agneta Gille (s), Tommy Ternemar (s), Emma Henriksson (kd), Mikaela Valtersson (mp), Ann-Charlotte Hammar Johnsson (m) och Jacob Johnson (v).
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
I proposition 2009/10:220 Betaltjänster föreslår regeringen att en ny lag om betaltjänster antas. Dessutom föreslås ett antal följdändringar i annan lagstiftning. Därigenom genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden, det s.k. betaltjänstdirektivet. Förslagen har granskats av Lagrådet. Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. Samtliga lagförslag föreslås träda i kraft den 1 augusti 2010.
Regeringens förslag återges i bilaga 1 och lagförslagen i bilaga 2.
I betänkandet behandlar utskottet även ett motionsyrkande som väckts under den allmänna motionstiden 2009. Förslaget återges i bilaga 1.
Finansutskottet har mottagit skrivelser i ärendet från Svensk Handel m.fl. och från Finansbolagens förening.
Bakgrund
Vad handlar den föreslagna lagen om?
Den nya lagen om betaltjänster handlar till stor del om regler om betaltjänster som tillhandahålls i Sverige och utförs inom EES i euro eller i någon annan av EES-ländernas valutor. Dessutom finns regler för betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer.
Tidigare lagstiftning på EU-nivå
Inom EU har det funnits regler om gränsöverskridande betalningar i EU-medlemsstaternas valutor genom ett direktiv och en förordning.
Direktivet om betaltjänster på den inre marknaden (betaltjänstdirektivet)
Syftet med direktivet är att uppnå en mer harmoniserad inre marknad för betaltjänster inom Europeiska unionen. Betalningar som görs inom EES-området ska göras lika enkla, effektiva och säkra som nationella betalningar. Direktivet ställer upp verksamhetskrav för de aktörer som bedriver betalningstjänster, regler om marknadstillträde för nya betaltjänstleverantörer och regler om krav på information samt om såväl betaltjänstanvändares som betaltjänstleverantörers rättigheter och skyldigheter.
Utskottets överväganden
Lag om betaltjänster
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen antar regeringens förslag till ny lag om betaltjänster och de förslag till ändringar av andra lagar som föreslås för att genomföra EG-direktivet om betaltjänster på den inre marknaden (betaltjänstdirektivet).
Propositionens huvudsakliga innehåll
En ny lag om betaltjänster
Direktivet som lagen grundas på innehåller både regler om de institut som tillhandahåller betaltjänster (rörelseregler) och regler om hur tillhandahållandet av sådana tjänster ska gå till. För vissa aktörer, t.ex. banker, gäller inte direktivets rörelseregler. De aktörerna är i stället bundna av den rörelsereglering som de i övrigt har att följa. Även dessa aktörer omfattas dock av direktivets regler om tillhandahållande av betaltjänster, som t.ex. informationsplikt till kunden (betaltjänstanvändaren) och maximal tid för genomförande av betalningstransaktioner. Ursprungligen var tanken att dela upp bestämmelserna i två lagar, dels en lag om betalningsinstitut, dels en lag om betaltjänster. Regeringen valde dock att föreslå att direktivet genomförs i en lag.
I direktivet anges att de enskilda länderna har möjlighet att gå längre än direktivets huvudbestämmelser. Regeringen har, i tidigare ärenden då direktiv på det finansiella tjänsteområdet har införlivats, uttalat att det är rimligt att införa direktivets grundregler om det inte finns några konkreta skäl som talar för de nationella valen (prop. 2006/07:5 s. 107) och att avvikelser från detta bör göras endast i undantagsfall (prop. 2006/07:115 s. 276 och 277). Detta är också regeringens ståndpunkt beträffande detta lagförslag.
Behöriga myndigheter
Regeringen föreslår att Finansinspektionen får ansvar för tillsynen av att reglerna i den föreslagna lagen följs. Dessutom föreslås att Konsumentverket och Finansinspektionen får ansvaret att ta emot klagomål och, förutom i de fall då det inte är praktiskt genomförbart, svara den klagande och i förekommande fall informera om möjligheten att låta ärendet prövas av Allmänna reklamationsnämnden. Liknande bestämmelser om klagomålshantering ledde inte till några ändringar i lag när direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID) genomfördes i svensk rätt (se prop. 2006/07:115 s. 525–527).
Definitioner i lagstiftningen
Vissa begrepp som är centrala inom det område som regleras av betaltjänstdirektivet definieras i direktivet. Några av definitionerna hänvisar till bestämmelser i andra EU-direktiv eller rekommendationer från Europeiska kommissionen, men ett stort antal definitioner saknar motsvarighet i tidigare gemenskapsrätt och i svensk rätt. Ett antal av de definierade begreppen bör enligt regeringen också definieras i den svenska lagstiftningen.
Rörelseregler för betaltjänstverksamheter
Enligt artikel 10.1 i betaltjänstdirektivet är betaltjänstverksamhet som huvudregel tillståndspliktig. Regeringen gör bedömningen att denna bestämmelse bör genomföras genom att det föreskrivs att tillstånd att tillhandahålla betaltjänster som betalningsinstitut får ges till ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening. Detta innebär att vissa, men inte alla, kategorier av juridiska personer kan få tillstånd att bedriva verksamhet som betalningsinstitut. Den avgränsning som föreslås motsvarar vad som gäller i fråga om bedrivande av finansieringsrörelse enligt 3 kap. 1 § andra stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och verkar vara lämplig att tillämpa även när det gäller betaltjänstverksamhet.
Avgifter och informationskrav
I betaltjänstdirektivets artikel 30 anges att parterna kan avtala bort vissa bestämmelser om villkor och informationskrav när betaltjänstanvändaren inte är en konsument utan näringsidkare. Det handlar t.ex. om möjligheten att ta ut avgifter (artikel 32), ändringar av villkoren i ramavtalet (artikel 44) och uppsägning av avtal (artikel 45). Övriga bestämmelser i samma avdelning i direktivet bör däremot genomföras för både konsumenter och näringsidkare.
Rättigheter och skyldigheter vid tillhandahållande av betaltjänster
Artikel 51.1 i direktivet innehåller en bestämmelse om att betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören i vissa frågor kan komma överens om avvikelser från vad som följer av direktivet. Det kan gälla uttag av avgifter, krav på godkännande från betalaren för att en betalningstransaktion ska anses vara godkänd, bevisning om att en genomförd betalningstransaktion varit godkänd, betalarens ansvar vid obehöriga betalningstransaktioner, återbetalning av godkända betalningstransaktioner, betalningsorderns oåterkallelighet och om ansvar för icke genomförda eller bristfälligt genomförda betalningstransaktioner. Det finns också möjlighet att låta mikroföretag omfattas av direktivets regler om rättigheter och skyldigheter för tillhandahållande och användning av betaltjänster på samma sätt som konsumenter. Regeringen anser dock att mikroföretag inte bör likställas med konsumenter. När det gäller frågan om tvistlösning utanför domstol föreslår regeringen att Allmänna reklamationsnämnden bör pröva sådana tvister när betaltjänstanvändaren är en konsument.
Konsumentkreditlagen gäller före betaltjänstdirektivets regler i tillämpliga delar. Regeringen framhåller i detta sammanhang att det för närvarande pågår en beredning av ett förslag till ny konsumentkreditlag i Regeringskansliet. Syftet är att genomföra det nya konsumentkreditdirektiv som antogs 2008.
Avgifter
Huvudregeln är att betaltjänstleverantören inte får ta ut någon avgift för fullgörandet av sina informations-, skydds- och korrigeringsskyldigheter förutom i vissa fall som särskilt anges. Dessutom föreslås att betalaren och betalningsmottagaren, när avgift får tas ut, ska betala de avgifter som deras respektive betaltjänstleverantör tar ut vid sådana betalningstransaktioner som inte medför någon valutaväxling. Om en betalningsmottagare vill begära en särskild avgift, eller i stället en nedsättning av kostnaden, när betalaren använder ett visst betalningsinstrument får betaltjänstleverantören inte hindra detta.
Undantag
Parterna i ett ramavtal om betaltjänster får avtala bort vissa bestämmelser i lagen om betaltjänster när det gäller betalningstransaktioner med betalningsinstrument som enbart rör låga belopp. De beloppsgränser som anges i direktivet ska gälla.
Godkännande av betalningstransaktioner
Betalaren ska godkänna en betalningstransaktion genom att lämna sitt samtycke till att den genomförs. Enligt artikel 54.2 ”ska” ett godkännande lämnas i den form som avtalats mellan betalaren och dennes betaltjänstleverantör. Av avtalet torde det framgå hur betalaren godkänner en betalningstransaktion eller en serie transaktioner, liksom den tidpunkt vid vilken betalaren godkänner betalningstransaktionen. Exempelvis kan parterna avtala om att överföringar med autogiro godkänns av betalaren i förväg genom att ett medgivande till överföring med autogiro lämnas till betalningsmottagaren och kommer betalarens betaltjänstleverantör tillhanda.
Begränsning av betalningsinstruments användning
Betaltjänstleverantören får förbehålla sig rätten att spärra betalningsinstrumentet under vissa förutsättningar, men ska då som huvudregel informera betalaren om spärren. När det inte längre finns några skäl att ha kvar spärren ska den hävas. Alternativt kan betaltjänstleverantören då förse betalaren med ett nytt betalningsinstrument. Betaltjänstleverantören ska dock inte informera betalaren om spärren i de fall då sådan information skulle äventyra ”objektivt motiverade säkerhetsskäl” eller vara förbjuden enligt någon annan författning. Ett exempel på när information inte ska lämnas är när betalaren misstänks ha använt betalningsinstrumentet för penningtvätt.
Betaltjänstleverantörens skyldigheter vid utfärdande av betalningsinstrument
En betaltjänstleverantör som utfärdar ett betalningsinstrument ska förvissa sig om att de personliga säkerhetsanordningarna i betalningsinstrumentet inte är tillgängliga för andra än den eller de betaltjänstanvändare som har rätt att använda instrumentet. Betalningsinstrument ska enbart skickas efter föregående beställning. Detta gäller dock inte i fråga om betalningsinstrument som ersätter ett annat sådant instrument.
Betaltjänstanvändaren ska när som helst kunna göra en anmälan om ett förlorat, stulet, missbrukat eller obehörigen använt betalningsinstrument. Efter en sådan anmälan ska betaltjänstleverantören så snart som möjligt se till att betalningsinstrumentet inte kan användas. Betaltjänstleverantören ska på betaltjänstanvändarens begäran göra det möjligt för denne att styrka att en anmälan har lämnats och bevara sådan information som möjliggör detta i 18 månader.
Om en betaltjänstleverantör i enlighet med lagens bestämmelser om informationskrav har lämnat eller tillgängliggjort information om betalningstransaktionen och användaren inte gör en anmälan inom 13 månader från det att beloppet belastat kontot, ansvarar användaren för transaktionens belopp.
Återbetalning av autogiro- och korttransaktioner
En betalare har rätt till återbetalning av en godkänd och genomförd betalningstransaktion som initierats av eller via betalningsmottagaren, om transaktionsbeloppet inte angavs när betalaren godkände transaktionen och denne kan visa att beloppet överstiger vad han rimligen kunde ha förväntat sig.
Betalaren kan begära återbetalning av en betalningstransaktion som initierats av eller via en betalningsmottagare upp till åtta veckor från den dag när hans konto debiterades. Betaltjänstleverantören ska, inom tio dagar från det att leverantören mottog begäran om återbetalning, antingen betala tillbaka hela beloppet eller motivera varför någon återbetalning inte görs. Om betaltjänstleverantören vägrar att återbetala beloppet, ska leverantören ge betalaren information om vart denne kan vända sig för att få ärendet prövat.
Genomförande av betalningstransaktioner
En betalningsorder är mottagen när den tas emot av betalarens betaltjänstleverantör. Om detta inte sker på en bankdag, ska ordern anses ha tagits emot närmast följande bankdag. Betaltjänstleverantörer får dock fastställa en brytpunkt nära bankdagens slut och behandla de betalningsorder som inkommer efter denna tidpunkt som om de tagits emot närmast följande bankdag. Betalaren och leverantören kan avtala om en tidpunkt för mottagandet som avviker från huvudregeln.
Om en betaltjänstleverantör vägrar att utföra en betalningsorder, ska denne snarast meddela betaltjänstanvändaren detta och ange både skälen för vägran och hur betaltjänstanvändaren bör gå till väga för att korrigera något fel från dennes sida som lett till vägran. Betaltjänstleverantören får ta ut en avgift för en sådan underrättelse om en rätt att ta ut avgift framgår av ramavtalet mellan parterna. Betalarens betaltjänstleverantör får dock inte vägra att utföra en godkänd betalningsorder om betalaren har uppfyllt alla villkor i deras ramavtal. Betaltjänstleverantören ska dock inte utföra en betalningsorder eller underrätta betaltjänstanvändare om skälen för vägran när detta är förbjudet i lag. En betalningsorder som inte har utförts på grund av betaltjänstleverantörens vägran ska anses icke mottagen vid tillämpningen av vissa regler om kreditering av konton och bristfälligt utförande av betalningstransaktioner.
En betaltjänstanvändare får som huvudregel inte återkalla en betalningsorder när den har mottagits av betalarens betaltjänstleverantör. Om en betalningstransaktion har initierats av eller via betalningsmottagaren, får betalaren inte återkalla betalningsordern efter att ha gett sitt godkännande till betalningsmottagaren. Vid överföring med autogiro får betalaren dock återkalla en betalningsorder senast i slutet av bankdagen före den dag då medlen ska debiteras hans konto. Om parterna har kommit överens om att betalningstransaktionen ska genomföras en viss dag får betaltjänstanvändaren återkalla en betalningsorder senast i slutet av bankdagen före den avtalade dagen för genomförande. Efter dessa respektive tidpunkter får betalningsordern enbart återkallas om detta avtalats mellan parterna. I fråga om betalningstransaktioner som initierats av eller via betalningsmottagaren krävs också betalningsmottagarens godkännande för att återkallelse ska få ske.
Betaltjänstleverantörerna ska överföra hela betalningstransaktionens belopp utan att dra av några avgifter. Betalningsmottagaren och dennes betaltjänstleverantör får dock komma överens om att betaltjänstleverantören får dra av sina egna avgifter. I så fall ska hela betalningstransaktionens belopp och avgifterna redovisas separat för betalningsmottagaren. Om andra avgifter dras från det överförda beloppet, ska betalarens betaltjänstleverantör se till att betalningsmottagaren får hela transaktionsbeloppet. Vid betalningstransaktioner som initierats av eller via betalningsmottagaren ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör se till att denne får hela transaktionsbeloppet.
Genomförandetid och valuteringsdag
Reglerna om längsta genomförandetid och om valuteringsdag ska tillämpas på betalningstransaktioner i Sverige som görs i euro eller i svenska kronor. Dessutom gäller reglerna för betalningstransaktioner i Sverige som innebär växling mellan svenska kronor och euro. Om en sådan betalningstransaktion är gränsöverskridande gäller reglerna enbart om transaktionen görs i euro. Reglerna ska också vara tillämpliga på andra betalningstransaktioner såvida inte något annat har avtalats mellan parterna. Parterna kan dock inte avtala bort reglerna om valuteringsdag och tillgängliggörande av medel. Parterna får heller inte avtala om en längre tid för genomförande än fyra bankdagar.
När betalarens betaltjänstleverantör har mottagit en betalningsorder ska leverantören se till att det belopp som ska överföras krediteras på betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto senast vid slutet av nästa bankdag. Om betalningstransaktionen initieras på papper får tiden förlängas med ytterligare en bankdag. För tiden fram till den 1 januari 2012 får parterna dock avtala om en maximal genomförandetid på tre bankdagar. Regler om detta tas in i övergångsbestämmelser till den nu aktuella lagstiftningen. När kontanter sätts in på betalkonto hos en betaltjänstleverantör ska denne se till att beloppet görs tillgängligt och valuteras så snart som möjligt efter den tidpunkt då medlen togs emot. Om den som sätter in kontanterna inte är konsument, ska betaltjänstleverantören valutera beloppet och göra det tillgängligt senast nästföljande bankdag.
Valuteringsdagen för kreditering av betalningsmottagarens konto ska vara senast den bankdag när dennes betaltjänstleverantör fick beloppet krediterat på sitt konto. Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska se till att beloppet ställs till betalningsmottagarens förfogande så snart som möjligt efter det att beloppet krediterats betaltjänstleverantörens konto. Valuteringsdagen för debitering av betalarens betalkonto ska vara tidigast den dag då beloppet debiteras kontot.
Ansvar för fel och brister
Om en viss unik identifikationskod uppges när en betalningsorder lämnas, anses ordern ha utförts korrekt för den betalningsmottagare som angetts genom koden. Om koden är felaktig är betaltjänstleverantören inte ansvarig för att betalningstransaktionen inte genomförts eller genomförts bristfälligt.
Om en betalningsorder initieras av betalaren ansvarar hans betaltjänstleverantör gentemot honom för att betalningstransaktionen genomförs korrekt. Om betalarens betaltjänstleverantör kan styrka att transaktionsbeloppet har krediterats på betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto, ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör vara ansvarig gentemot betalningsmottagaren för att transaktionen genomförs korrekt. Om betalarens betaltjänstleverantör är ansvarig för att transaktionen genomförs korrekt ska betalarens leverantör utan onödigt dröjsmål återbetala transaktionsbeloppet till betalaren och återställa det debiterade kontots ställning. Om betalningsmottagarens betaltjänstleverantör är ansvarig för att transaktionen genomförs korrekt ska mottagarens leverantör snarast ställa transaktionsbeloppet till betalningsmottagarens förfogande. Om en betalningstransaktion inte har genomförts, eller genomförts bristfälligt, ska betalarens betaltjänstleverantör på begäran snarast försöka spåra transaktionen och underrätta betalaren om resultatet.
Om en betalningsorder har initierats av eller via betalningsmottagaren, svarar betalningsmottagarens betaltjänstleverantör gentemot denne för att betalningsordern överförs till betalarens betaltjänstleverantör. Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ansvarar också inför betalningsmottagaren för hantering av beloppet. Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska se till att beloppet ställs till mottagarens förfogande så snart som möjligt efter det att beloppet har krediterats betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto. Om en betalningstransaktion som initierats av eller via betalningsmottagaren inte genomförs eller genomförs bristfälligt, och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör har uppfyllt sina skyldigheter, är det i stället betalarens betaltjänstleverantör som ansvarar inför betalaren. Betalarens betaltjänstleverantör ska då på lämpligt sätt och utan onödigt dröjsmål återbetala beloppet och återställa det debiterade kontots ställning. Om en betalningstransaktion inte har genomförts, eller genomförts bristfälligt, ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör på begäran snarast försöka spåra transaktionen och underrätta betalningsmottagaren om resultatet.
Varje betaltjänstleverantör ska, gentemot sin betaltjänstanvändare, ansvara för de eventuella avgifter och räntekostnader som betaltjänstanvändaren drabbats av på grund av att en betalningstransaktion inte genomförts eller genomförts på ett bristfälligt sätt.
En betaltjänstleverantör som har fått utge ersättning till en betaltjänstanvändare i enlighet med ansvarsreglerna i lagen om betaltjänster har rätt till ersättning från en annan betaltjänstleverantör eller mellanhand, om denne orsakat det fel eller den brist som grundat ersättningsskyldigheten.
En betaltjänstleverantör eller mellanhand som inte har uppfyllt sina förpliktelser enligt reglerna om godkännande och genomförande av betalningstransaktioner drabbas inte av ansvar om detta berodde på osedvanliga eller oförutsägbara omständigheter bortom leverantörens kontroll som var omöjliga att avvärja, eller då leverantörens agerande berodde på krav i lagstiftning.
Behandling av personuppgifter m.m.
Av betaltjänstdirektivets artikel 79 framgår att medlemsstaterna ska tillåta att betalningssystem och betaltjänstleverantörer behandlar personuppgifter när det är nödvändigt för att säkerställa förebyggande, undersökning och avslöjande av betalningsbedrägerier. Personuppgiftsbehandlingen ska ske i enlighet med det s.k. dataskyddsdirektivet
Regeringen föreslår att det införs särskilda bestämmelser i lagen om att betaltjänstleverantörer och sådana personer som har ansvar för betalningssystem får granska betalningstransaktioner för att kunna säkerställa att betalningsbedrägerier kan förebyggas, undersökas och avslöjas. Bestämmelser om behandling av personuppgifter införs i lagen om betaltjänster, som ska tillämpas utöver personuppgiftslagen. De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget. Datainspektionen framhåller dock att en långtgående rätt för betaltjänstleverantörer att samla in, behandla och utbyta personuppgifter förutsätter särskild registerlagstiftning.
En betaltjänstleverantör eller den som ansvarar för ett betalningssystem ska få föra register om det är nödvändigt för leverantörens eller den ansvariges granskning av betalningstransaktioner. Sådana register får innehålla uppgifter om en persons identitet, betalkontonummer eller motsvarande samt de övriga uppgifter som framkommit vid granskningen av den eller de misstänkta betalningstransaktionerna. Uppgifter ur registret som har lämnats över till polis eller åklagare får lämnas ut till andra betaltjänstleverantörer och ansvariga för betalningssystem. Sådana uppgifter får inte lämnas ut till den registrerade.
De uppgifter som förs in i ett register ska gallras efter en viss tid. Regeringen föreslår att bestämmelser om när gallring ska ske tas in i den nu föreslagna lagstiftningen. En uppgift i ett register ska gallras om en förundersökning har avslutats utan att åtal väckts, om en lagakraftvunnen dom eller ett beslut har meddelats med anledning av de lämnade uppgifterna eller senast tre år efter det att uppgifter lämnats till polis eller åklagare. Uppgifter som inte lämnas till polis eller åklagare ska gallras senast tre år efter det att uppgifterna samlades in.
Personuppgiftslagens bestämmelser om rättelse och skadestånd ska tillämpas när personuppgifter behandlas enligt lagen om betaltjänster.
Tystnadsplikt avseende uppgifter i ett register som förs enligt lagen gäller för den som är verksam hos en betaltjänstleverantör eller den som ansvarar för ett betalningssystem.
Tillträde till betalningssystem
I betaltjänstdirektivets artikel 28 behandlas frågan om betaltjänstleverantörers rätt att få tillträde till betalningssystem. Regeringen framhåller att de regler som styr betaltjänstleverantörers rätt att få tillträde till betalningssystem ska vara objektiva, icke-diskriminerande och proportionella. Reglerna får inte hindra tillträde i större omfattning än vad som krävs för att skydda mot risker och värna systemets stabilitet. Regler som uppfyller dessa krav ska tillämpas gentemot banker, kreditmarknadsföretag, institut för elektroniska pengar och institut som undantagits från tillståndsplikt enligt lagen (2002:149) om elektroniska pengar, betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer som är juridiska personer samt motsvarande utländska företag.
I propositionen anför regeringen att prövningen av om ett visst betalningssystems tillträdesregler begränsar betalningsleverantörernas tillträde till ett betalningssystem i större omfattning än nödvändigt får göras av ansvarig tillsynsmyndighet och ytterst avgöras i rättstillämpningen.
Tillsyn och ingripanden
Finansinspektionen ska utöva tillsyn över betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer, och över att alla betaltjänstleverantörer följer bestämmelserna om informationskrav och genomförande av betalningstransaktioner i lagen om betaltjänster. För de betaltjänstleverantörer som inte är betalningsinstitut gäller i övrigt bestämmelserna i de lagar som reglerar deras verksamhet.
Betalningsinstitut, registrerade betaltjänstleverantörer och de som ansvarar för betalningssystem ska lämna de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter till Finansinspektionen som inspektionen begär.
Finansinspektionen föreslås också få göra platsundersökningar hos ett betalningsinstitut, en registrerad betaltjänstleverantör eller ett utländskt företag som tillhandahåller betaltjänster i Sverige när det är nödvändigt. Dessutom föreslår regeringen att Finansinspektionen ska få göra platsundersökningar hos en filial eller ett ombud till ett betalningsinstitut eller ett ombud till en registrerad betaltjänstleverantör, om det behövs för tillsynen av institutet eller betaltjänstleverantören. En undersökning hos en registrerad betaltjänstleverantör får enbart omfatta den verksamhet som avser tillhandahållande av betaltjänster.
Finansinspektionen ska vidare inom ramen för sin tillsyn samarbeta med och utbyta information med andra behöriga myndigheter inom EES. Finansinspektionen ska på begäran av en behörig myndighet i ett annat EES-land lämna eller kontrollera information som behövs för att den myndigheten ska kunna utöva sin tillsyn.
En behörig myndighet från ett annat EES-land får närvara vid en kontroll som utförs av Finansinspektionen, och inspektionen får också delegera uppgiften att genomföra en platsundersökning till en behörig myndighet i ett annat EES-land.
Finansinspektionen ska samverka med andra myndigheter som ansvarar för tillsyn över regler som är tillämpliga på betaltjänstleverantörer, t.ex. avseende personuppgiftsbehandling eller penningtvätt och finansiering av terrorism.
Om delegering sker enligt regeringens förslag innebär det en överlåtelse av tillsynsansvaret till en utländsk myndighet. Detta utgör en internationell överenskommelse enligt 10 kap. regeringsformen, vilket i sin tur medför att bestämmelsen om överlåtelse av förvaltningsuppgift i 10 kap. 5 § fjärde stycket regeringsformen blir tillämplig. Bestämmelsen anger att riksdagen i lag får bemyndiga regeringen eller en annan myndighet att i särskilda fall besluta om en sådan överlåtelse. Om uppgiften innefattar myndighetsutövning ska beslutet fattas med tre fjärdedels majoritet av de röstande. Detta innebär att beslutet i det aktuella lagstiftningsärendet bör fattas med iakttagande av bestämmelserna i 10 kap. 5 § fjärde stycket regeringsformen, på samma sätt som skett vid införandet av liknande bestämmelser i annan lagstiftning (bet. 2005/06:FiU22 s. 13 och prop. 2006/07:5 s. 323).
Ikraftträdande och övergångsregler
Lagen om betaltjänster samt de följdändringar i annan lagstiftning som syftar till att i svensk rätt genomföra betaltjänstdirektivet och införa bestämmelser som kompletterar förordning (EG) nr 924/09 om gränsöverskridande betalningar ska träda i kraft den 1 augusti 2010.
Juridiska personer som inlett verksamhet med betaltjänster före den 25 december 2007 får fortsätta med verksamheten till utgången av april 2011 utan krav på att ha tillstånd enligt lagen om betaltjänster. Om Finansinspektionen redan har tillräckligt med information om dessa personer för att kunna konstatera att de uppfyller tillståndskraven, får Finansinspektionen ge dem tillstånd att verka som betalningsinstitut även utan föregående ansökan.
Finansiella institut som inlett verksamhet med betaltjänster före den 25 december 2007, och som är dotterföretag till ett moderföretag som omfattas av gruppbaserad tillsyn enligt 9 kap. lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar, får bedriva betaltjänstverksamhet utan att ansöka om tillstånd för denna enligt lagen om betaltjänster. En förutsättning är att institutet underrättar Finansinspektionen om verksamheten senast den 25 september 2010.
Fysiska och juridiska personer som uppfyller kraven för att bli registrerade betaltjänstleverantörer får fortsätta med sin verksamhet utan att ha beviljats något undantag t.o.m. den 30 april 2011.
Fram till utgången av december 2011 får kreditering av en betalningsmottagares betaltjänstleverantörs konto ske inom högst tre bankdagar från det att en betalningsorder har mottagits i enlighet med lagens bestämmelser.
Regeringen föreslår också att det införs en särskild övergångsbestämmelse om ändringar i befintliga ramavtal mellan betaltjänstanvändare och betaltjänstleverantörer.
Konsekvenser för institut, kunder, myndigheter och domstolar
Det bör enligt regeringen framhållas att direktivet till stora delar uppställer bestämmelser som måste införas likformigt i medlemsstaterna. I dessa delar har varje medlemsstat relativt begränsade möjligheter att påverka de effekter som regleringen får på berörda aktörer. I vissa delar medger direktivet dock att medlemsstaterna själva avgör om eller i vilken utsträckning en viss regel ska tillämpas.
Det är enligt regeringen svårt att uppskatta hur många företag som i dag är finansiella institut som påverkas av den nu föreslagna regleringen med de ytterliga kostnader som det innebär att söka tillstånd och driva verksamhet som betalningsinstitut. Enligt uppgift från Finansinspektionen fanns det 131 finansiella institut i november 2009 som bedrev verksamhet (penningöverföring) som omfattas av den nya lagstiftningen. Regeringen bedömer dock att lagstiftningens och övergångsbestämmelsernas utformning innebär att de berörda företagens administrativa kostnader i samband med införandet av de nya rörelsereglerna minskar jämfört med vad som vore fallet om direktivets möjligheter till såväl undantag från tillståndsplikt som övergångsbestämmelser inte hade genomförts.
I syfte att minska de administrativa kostnaderna för samtliga betaltjänstleverantörer (såväl betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer som andra betaltjänstleverantörer) föreslås en övergångsregel i samband med att den nu föreslagna lagstiftningen införs. Övergångsregeln gör det möjligt att lämna information om villkorsändringar i befintliga avtal och omförhandla avtalsvillkor utan att ny information skickas ut på papper till varje enskild betaltjänstanvändare. Detta bör enligt regeringen medföra betydande besparingar för de berörda företagen. Regeringen bedömer att när det gäller hur lagförslaget kommer att påverka betaltjänstanvändarna kommer de förmodligen, åtminstone initialt, att drabbas av de kostnader som betaltjänstleverantörerna har för att följa kraven i lagen om betaltjänster. På något längre sikt bör betaltjänstanvändarna dock kunna dra nytta av en ökad konkurrens på marknaden för betaltjänster, vilket i sin tur bör kunna leda till lägre priser för sådana tjänster.
Finansutskottets ställningstagande
Enligt utskottet innebär förslagen i den föreliggande propositionen att direktiv 2007/64/EG om betaltjänster på den inre marknaden genomförs i svensk lagstiftning på ett väl avvägt sätt.
Med anledning av Svensk Handels skrivelse att artikel 52.3 i betaltjänstdirektivet bör införas i svensk lagstiftning så att tilläggsavgifter vid kortbetalningar tillåts anför utskottet följande. Utskottet delar regeringens bedömning att det är angeläget att kontantanvändningen i samhället minskar och att ett förbud mot tilläggsavgifter skapar tydligare regler och skapar incitament för minskad kontantanvändning. Utskottet förutsätter dock att regeringen följer utvecklingen på området och vidtar nödvändiga åtgärder om det i framtiden visar sig nödvändigt för att syftet att förstärka konkurrensen mellan betalningar och öka effektiviteten i betalsystemet ska uppnås.
Finansbolagens förening har i en skrivelse till utskottet föreslagit att kortsystem som Visa och Master Card inte ska omfattas av definitionen av generella betalsystem i 1 kap. 3 § andra stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Regeringen redogör i propositionen (s. 276–278) för sin bedömning och konstaterar att de begränsningar som nu föreslås av vilka system som omfattas av kravet på icke-diskriminerande tillträdesregler, grundar sig på harmoniserad unionsrätt som måste genomföras i Sverige. Regeringen anför därefter att det inte finns utrymme för att, vid genomförandet av direktivet, frångå den definition av generella betalningssystem som har gjorts i direktivet. Utskottet delar denna uppfattning.
Utskottet tillstyrker propositionen med en smärre ändring av korrekturkaraktär och föreslår att riksdagen beslutar med kvalificerad majoritet i enlighet med 10 kap. 5 § fjärde stycket regeringsformen.
Minskad användning av kontanter
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen avslår en motion om att minska användningen av kontanter i samhället med hänvisning till det arbete som pågår för att minska kontanthanteringen i samhället.
Motionen
I motion Fi242 av Hans Olsson (s) yrkande 1 föreslår motionären att användningen av kontanter i det svenska samhället ska minskas. Motionären anför att det finns stora fördelar med en minskad användning av kontanter. Sedlar och mynt kostar pengar att framställa och byta ut. En undersökning som gjorts av Swedbank visar att hanteringen av sedlar och mynt årligen kostar de svenska företagen 11 miljarder kronor. En snabb minskning av kontanthanteringen skulle också minska antalet rån, även om brottsligheten på sikt kommer att bestå. Det finns emellertid en rad praktiska och tekniska problem för både företag och privatpersoner som måste lösas innan man på allvar kan gå över från kontant- till korthantering. Staten bör därför ta initiativ till samtal med olika branschorganisationer för att utveckla planer för hur kontanthanteringen i respektive bransch kan avvecklas.
Utvecklingen av användningen av kontanter respektive kort
Kort om utvecklingen av användningen av kontanter
Sett ur ett långt tidsperspektiv, från 1950-talet och framåt, har kontantanvändningen i det svenska samhället minskat relativt dramatiskt. Under de senaste femton åren har dock nedgången stannat av, och användningen av kontanter började återigen öka mot slutet av 1990-talet och under första halvan av 2000-talet.
Enligt Riksbankens årsredovisning har emellertid det genomsnittliga värdet av kontanter i cirkulation minskat något under de senaste två åren, från i genomsnitt 109,5 miljarder kronor under 2007 till i genomsnitt 106,5 miljarder kronor under 2009. Det ger en minskning på 2,7 %. I årsredovisningen görs det dock ingen analys av om nedgången beror på en trendmässig minskning av kontantanvändningen eller om nedgången är ett resultat av finanskrisen och den svagare konjunkturen.
Kort om utvecklingen av användningen av kort
Användningen av kort har ökat mycket kraftigt sedan mitten av 1990-talet, och speciellt stor är uppgången efter 2001. Kortanvändningen är nu ungefär lika stor i Sverige som i övriga nordiska länder, i vilka antalet kortbetalningar tidigare var betydligt högre än i Sverige. Till skillnad från i de övriga nordiska länderna används dock kontanter fortfarande i hög grad i Sverige, trots ett kraftigt ökat antal kortbetalningar.
Kostnaderna för kontant- och korthanteringen
Riksbanken har under senare år gjort ett antal undersökningar om svenskarnas betalningssätt. En av Riksbankens undersökningar, som bygger på uppgifter från 2002, visar att de samhällsekonomiska kostnaderna för att hantera kontanter är ca 6,6 miljarder kronor per år, motsvarande 0,3 % av BNP. Antalet kontanta betalningar i ekonomin skattades i undersökningen till 1,4 miljarder per år, vilket skulle ge en samhällsekonomisk kostnad per kontant betalning på i genomsnitt 4,6 kr.
Den samhällsekonomiska kostnaden för kortbetalningar uppskattades till 1,9 miljarder kronor, motsvarande 0,1 % av BNP. Antalet kortbetalningar skattades till 589 miljoner per år, vilket skulle ge en samhällsekonomisk kostnad per kortbetalning på i genomsnitt 3 kr.
Undersökningen tyder på att en genomsnittlig kortbetalning är ca 35 % billigare än en kontant betalning och att en övergång till mer kortbetalningar skulle ge en relativt stor samhällsekonomisk besparing.
Eftersom skillnaderna i rörliga kostnader vid de olika betalningssätten är stora visar Riksbankens undersökning att det är mest kostnadseffektivt att använda kontanter vid betalningar av köp under 70 kr (2002 års siffror). Över 70 kr var kortbetalningar det mest kostnadseffektiva betalningsmedlet. En medelkonsument började dock betala med kortet först när priset på varan översteg 123 kr. Skillnaden mellan åldrar var dock mycket stor. En 20-åring använde kort redan vid ett pris på 60 kr medan en 60-åring använde kort vid inköp på 179 kr, allt räknat som ett genomsnitt. Ungdomars användning av kort ligger alltså relativt nära vad som är samhällsekonomiskt effektivt. Det kan enligt Riksbanken innebära att betalningsmönstret kommer att ändras med kommande generationer.
För att få ned kontantanvändningen i ekonomin är det, enligt Riksbanken, viktigt att kostnaderna för olika typer av betalningar bli synliga. I dag syns inte kostnaderna, men de drabbar ändå konsumenterna genom att varor och tjänster blir dyrare. Betalningar bör i hög grad prissättas öppet, t.ex. genom avgifter för uttag i bankautomater, enligt Riksbanken.
Finansutskottets ställningstagande
I Riksbanken pågår för närvarande ett samarbete med bankerna för att minska kontanthanteringen i samhället. Den nu föreslagna lagstiftningen innebär också ett förbud mot avgifter för kortbetalningar, vilket kan väntas leda till färre kontantbetalningar och ökad kortanvändning. Utskottet anser sig därmed inte motiverat att ta något initiativ i frågan och avstyrker därmed motion Fi242 yrkande 1.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Proposition 2009/10:220 Betaltjänster:
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om betaltjänster,
2. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),
3. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,
4. lag om ändring i lagen (2010:000) om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,
5. lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag,
6. lag om ändring i lagen (2010:000) om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag,
7. lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet,
8. lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
9. lag om ändring i distans- och hemförsäljningslagen (2005:59),
10. lag om ändring i lagen (2006:595) om europakooperativ,
11. lag om ändring i lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar,
12. lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.
Motion från allmänna motionstiden hösten 2009
2009/10:Fi242 av Hans Olsson (s):
1. | Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att verka för en minskad användning av kontanter. |
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
