Straff i proportion till brottets allvar

Slutbetänkande av Straffnivåutredningen

Stockholm 2008

SOU 2008:85

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-690 91 91 Ordertel: 08-690 91 90

E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se

Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen, 2003.

– En liten broschyr som underlättar arbetet för den som ska svara på remiss. Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på http://www.regeringen.se/remiss

Textbearbetning och layout har utförts av Regeringskansliet, FA/kommittéservice

Tryckt av Edita Sverige AB

Stockholm 2008

ISBN 978-91-38-23064-0

ISSN 0375-250X

Till chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 29 mars 2007 att tillkalla en särskild ut- redare med uppdrag att överväga och föreslå förändringar i straff- lagstiftningen i syfte att åstadkomma en straffmätning som markerar en skärpt syn på allvarliga våldsbrott samt att överväga förändringar som ger en större spännvidd vid straffmätningen för brott i all- mänhet när det har funnits försvårande och förmildrande omstän- digheter. I uppdraget ingick även att överväga hur påföljdsfrågor och frågor om särskild rättsverkan av brott kan ges ökad uppmärk- samhet i brottmålsprocessen i syfte att bidra till en ökad förut- sebarhet och större enhetlighet i rättstillämpningen (dir. 2007:48).

Som särskild utredare anställdes från och med den 16 april 2007 rätts- och expeditionschefen, numera riksåklagaren, Anders Perklev. Genom beslut den 3 mars 2008 övergick Anders Perklevs anställning i ett förordnande som särskild utredare, med verkan från och med den 1 april 2008.

Som experter att biträda utredningen förordnades från och med den 15 maj 2007 generaldirektören Jan Andersson, professorn Petter Asp, professorn Peter Fitger, rättssakkunnige Petter Franke, advo- katen Ghita Hadding-Wiberg, chefsrådmannen Mari Heidenborg, överåklagaren Lisbeth Johansson, chefsjuristen Elisabeth Lager och hovrättslagmannen Staffan Levén. Genom beslut den 5 decem- ber 2007 entledigades Petter Franke, med verkan från och med den 12 december 2007, och i hans ställe förordnades rättssakkunnige Göran Nilsson, med verkan från och med den 11 december 2007.

Som sekreterare anställdes från och med den 1 juni 2007 hov- rättsassessorn Linda Palmenäs.

Utredningen har antagit namnet Straffnivåutredningen.

Enligt utredningens ursprungliga direktiv skulle uppdraget redo- visas senast den 30 april 2008. Genom tilläggsdirektiv som beslutades den 4 oktober 2007 (dir. 2007:137) fick utredningen i uppdrag att med förtur i ett delbetänkande se över straffskalan för mord, i syfte

att skapa utrymme för en mer nyanserad straffmätning och däri- genom också en höjd straffnivå för detta brott. Samtidigt förlängdes tiden för redovisning av utredningens uppdrag i övrigt till den 31 juli 2008.

Den 5 december 2007 överlämnade utredningen delbetänkandet

Straffskalan för mord (SOU 2007:90).

Genom tilläggsdirektiv som beslutades den 12 juni 2008 (dir. 2008:78) förlängdes tiden för slutredovisning av uppdraget till den 30 september 2008.

Utredningen överlämnar härmed slutbetänkandet Straff i propor- tion till brottets allvar (SOU 2008:85). Experterna har i allt väsent- ligt ställt sig bakom utredningens överväganden och förslag. Betänk- andet har därför formulerats i vi-form. Experterna Petter Asp och Ghita Hadding-Wiberg har avgett ett särskilt yttrande.

Utredningens uppdrag är med detta slutfört.

Stockholm i september 2008

Anders Perklev

/Linda Palmenäs

Innehåll

Förkortningar.....................................................................			13
Sammanfattning ................................................................			15
Författningsförslag .............................................................			25
1	Förslag till ändring i rättegångsbalken....................................		25
2	Förslag till ändring i brottsbalken...........................................		30
1	Uppdraget och dess genomförande ..............................		35
1.1	Uppdraget.................................................................................		35
	1.1.1	Utredningens ursprungliga direktiv ............................	35
	1.1.2	Utredningens tilläggsdirektiv ......................................	36
1.2	Uppdragets genomförande......................................................		36
	1.2.1	Utredningsarbetet.........................................................	36
	1.2.2 Delbetänkandet Straffskalan för mord........................		37
	1.2.3	Slutbetänkandet ............................................................	38
1.3	Avgränsningar m.m..................................................................		38
	1.3.1 Allmänt om inriktningen på vårt arbete......................		38
	1.3.2	Begreppet allvarliga våldsbrott.....................................	39
	1.3.3	Övriga avgränsningsfrågor...........................................	44

Innehåll

SOU 2008:85

2	Nuvarande ordning .....................................................		47
2.1	Inledning...................................................................................		47
2.2	Straffsystemet i historiskt perspektiv .....................................		47
	2.2.1	Kort historisk tillbakablick...........................................	47
	2.2.2	Nuvarande straffsystem................................................	52
2.3	Straffskalorna för allvarliga våldsbrott....................................		52
2.4	Straffmätning och påföljdsval m.m. ........................................		53
	2.4.1	Allmänt om straffmätning............................................	53
	2.4.2	Påföljdsval......................................................................	73
	2.4.3	Flerfaldig brottslighet...................................................	81
	2.4.4	Återfall i brott ...............................................................	84
2.5	Särskild rättsverkan av brott....................................................		89
	2.5.1	Inledning........................................................................	89
	2.5.2	Förverkande...................................................................	90
	2.5.3	Företagsbot ...................................................................	91
	2.5.4 Utvisning på grund av brott .........................................		92
	2.5.5 Skiljande av riksdagsledamöter och
		andra uppdragstagare från uppdraget...........................	92
	2.5.6	Kostnader för blodprovstagning
		och blodundersökning ..................................................	93
	2.5.7 Avgift enligt lagen (1994:419)
		om brottsofferfond .......................................................	94
2.6	Verkställighet av fängelsestraff................................................		94
	2.6.1	Inledning........................................................................	94
	2.6.2	Verkställighet i anstalt ..................................................	94
	2.6.3	Verkställighet genom intensivövervakning
		med elektronisk kontroll ..............................................	97
	2.6.4	Villkorlig frigivning ......................................................	99
2.7	Rättegången i brottmål ..........................................................		101
	2.7.1	Inledning......................................................................	101
	2.7.2	Allmänt åtal .................................................................	101
	2.7.3	Enskilt åtal...................................................................	111
	2.7.4	Domens innehåll .........................................................	111
	2.7.5 Påföljd och särskild rättsverkan i högre rätt .............		112

SOU 2008:85 Innehåll

3	Tidigare överväganden ..............................................		115
3.1	Inledning.................................................................................		115
3.2	Överväganden om straffskalor och straffmätning ...............		115
	3.2.1	Brottsförebyggande rådets arbetsgrupp rörande
		kriminalpolitik ............................................................	115
	3.2.2	Fängelsestraffkommittén ...........................................	116
	3.2.3	Departementspromemorian (Ds Ju 1986:1)
		Grov misshandel och grov stöld ................................	121
	3.2.4	Våldskommissionen....................................................	124
	3.2.5	Straffsystemkommittén..............................................	126
	3.2.6	Kvinnovåldskommissionen ........................................	130
	3.2.7	1998 års Sexualbrottskommitté .................................	132
	3.2.8	Kommittén om straffansvar för organiserad
		brottslighet, m.m. .......................................................	135
	3.2.9	Kommittén mot barnmisshandel...............................	137
	3.2.10	Kommittén om hot och våld mot förtroendevalda ..	138
	3.2.11 Departementspromemorian (Ds 2007:31)
		Skärpt straff för vållande till annans död ..................	139
3.3	Överväganden om processuella frågor .................................		140
	3.3.1	Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU) ..	140
	3.3.2	Riksåklagarens arbetsgrupp om effektivare
		hantering av stora och komplicerade brottmål .........	143
4	Brottsutvecklingen och brottslighetens karaktär...........		145
4.1	Inledning.................................................................................		145
4.2	Underlag och felkällor ...........................................................		145
4.3	Brottsutvecklingen generellt .................................................		148
	4.3.1	Kriminalstatistiken .....................................................	148
	4.3.2	Nationella trygghetsundersökningen (NTU) ..........	156
	4.3.3	Undersökningen av levnadsförhållanden (ULF)......	156
	4.3.4	Skolundersökningar....................................................	158
	4.3.5	Sjukvårdsdata ..............................................................	159
	4.3.6	Dödsorsaksstatistiken och specialstudier
		om dödligt våld ...........................................................	160
	4.3.7	Sammanfattande analys ..............................................	161

Innehåll SOU 2008:85

4.4	Våldsbrottslighetens karaktär................................................		163
	4.4.1 Våld på allmän plats ....................................................		163
	4.4.2	Våld mellan närstående ...............................................	164
	4.4.3	Våld i arbetslivet..........................................................	166
	4.4.4	Våld mot barn..............................................................	167
	4.4.5	Ungdomsvåldet ...........................................................	169
	4.4.6	Hatbrottslighet ...........................................................	170
	4.4.7	Sammanfattande analys...............................................	171
5	Nuvarande straffnivåer ..............................................		173
5.1	Inledning.................................................................................		173
5.2	Utvecklingen av straffmätningspraxis...................................		173
	5.2.1	Grov misshandel .........................................................	174
	5.2.2	Grov fridskränkning och
		grov kvinnofridskränkning.........................................	178
	5.2.3 Olaga hot, grovt brott ................................................		180
	5.2.4 Rån och grovt rån........................................................		181
	5.2.5	Utpressning .................................................................	184
5.3	Åklagarmyndighetens påföljdsinventering ...........................		185
5.4	Påföljder enligt kriminalstatistiken .......................................		186
	5.4.1 Misshandel och grov misshandel................................		187
	5.4.2	Grov fridskränkning och
		grov kvinnofridskränkning.........................................	187
	5.4.3	Olaga hot .....................................................................	188
	5.4.4 Rån och grovt rån........................................................		188
	5.4.5	Utpressning .................................................................	189
5.5	Sammanfattande analys ..........................................................		189
6	Straffmätning i några andra europeiska länder .............		193
6.1	Inledning.................................................................................		193
6.2	Strafflagstiftningen i de nordiska länderna ...........................		194
	6.2.1	Finland .........................................................................	194
	6.2.2	Danmark ......................................................................	202
	6.2.3	Norge...........................................................................	210

SOU 2008:85		Innehåll
6.3 Strafflagstiftningen i några andra europeiska länder............		221
6.3.1	Storbritannien .............................................................	221
6.3.2	Tyskland......................................................................	228
6.3.3	Frankrike.....................................................................	231

6.4Sammanställning av svar på förfrågningar om

	straffnivån för allvarliga våldsbrott .......................................		235
	6.4.1	Exempel 1....................................................................	235
	6.4.2	Exempel 2....................................................................	236
	6.4.3	Exempel 3....................................................................	238
6.5	Sammanfattande jämförelse...................................................		239
	6.5.1	De nordiska länderna..................................................	239
	6.5.2	Länderna utanför Norden ..........................................	241
7	Allmänna utgångspunkter..........................................		243
7.1	Inledning.................................................................................		243
7.2	Straffteoretiska utgångspunkter............................................		243
7.3	Skälen för en höjd straffnivå för allvarliga våldsbrott..........		246
7.4	Övriga utgångspunkter..........................................................		258
7.5	Sammanfattande bedömning.................................................		263
8	Överväganden och förslag..........................................		267
8.1	Inledning.................................................................................		267
8.2	En höjd straffnivå för allvarliga våldsbrott...........................		267
	8.2.1 Hur bör en höjd straffnivå för allvarliga
		våldsbrott åstadkommas? ...........................................	267
	8.2.2 Vilka brottstyper bör en reform inriktas på?............		273
8.3	Straffvärdet vid allvarliga våldsbrott .....................................		276
	8.3.1	Bedömningen av straffvärdet
		enligt 29 kap. 1 § BrB .................................................	276
	8.3.2 Försvårande omständigheter vid bedömningen av
		straffvärdet ..................................................................	282
	8.3.3 Förmildrande omständigheter vid bedömningen
		av straffvärdet..............................................................	286

Innehåll

SOU 2008:85

8.4	Straffskalorna för allvarliga våldsbrott..................................		287
	8.4.1	Grov misshandel .........................................................	287
	8.4.2	Utpressning .................................................................	294
	8.4.3	Övriga straffskalor ......................................................	295
8.5	Återfall i brott ........................................................................		297
	8.5.1	Inledning......................................................................	297
	8.5.2 Den nuvarande regleringen om återfall
		i 29 kap. 4 § BrB bör ses över .....................................	301
	8.5.3 Betydelsen av tidigare brottslighet
		vid straffmätningen.....................................................	304
	8.5.4 Utformningen av en ny reglering...............................		311
8.6	Flerfaldig brottslighet ............................................................		316
8.7	Effekten av våra förslag till ändringar i brottsbalken...........		321
8.8	Processrättsliga frågor............................................................		322
	8.8.1	Utgångspunkter ..........................................................	322
	8.8.2	Åklagaren och påföljdsfrågan.....................................	326
	8.8.3 Rättens bundenhet till åklagarens uppfattning
		i påföljdsfrågan ............................................................	331
	8.8.4 Ett förslag till påföljd..................................................		339
	8.8.5 När ska åklagaren lämna förslaget till påföljd? .........		342
	8.8.6 Ändring av förslaget till påföljd .................................		348
	8.8.7 Påföljdsfrågan i högre rätt ..........................................		348

8.8.8Särskilt om mål som avgörs efter en huvud- förhandling där den tilltalade inte har varit

	närvarande....................................................................	349
8.8.9	Särskilt om mål som avgörs utan
	huvudförhandling........................................................	350
8.8.10 Målsäganden och påföljdsfrågan ................................		351
8.8.11 Särskild rättsverkan av brott.......................................		353
8.8.12 Domens innehåll .........................................................		355
8.8.13 Den vidare utvecklingen när det gäller påföljds-
	frågans hantering i brottmålsprocessen.....................	356

SOU 2008:85		Innehåll
9	Kostnads- och konsekvensanalys................................	359
9.1	Inledning.................................................................................	359
9.2	Ekonomiska konsekvenser....................................................	359
	9.2.1 Konsekvenser för staten.............................................	359
	9.2.2 Konsekvenser för företag eller andra enskilda..........	368
9.3	Andra konsekvenser som anges i kommittéförordningen ..	369
9.4	Konsekvenser för påföljdssystemet i övrigt m.m. ...............	370
10	Ikraftträdande och övergångsbestämmelser .................	377
10.1	Ikraftträdande ........................................................................	377
10.2	Övergångsbestämmelser........................................................	377
	10.2.1 Ändringarna i rättegångsbalken.................................	377
	10.2.2 Ändringarna i brottsbalken........................................	378
11	Författningskommentar .............................................	381
11.1	Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken ..................	381
11.2	Förslaget till lag om ändring i brottsbalken .........................	387
Särskilda yttranden ..........................................................		399
Bilagor
1	Kommittédirektiv 2007:48 ....................................................	405
2	Kommittédirektiv 2007:137 ..................................................	411
3	Allvarliga våldsbrott...............................................................	415
4	Rättsfall...................................................................................	421
5	Sammanfattning av Åklagarmyndighetens
	påföljdsinventering ................................................................	471
6	Utlåtande av Martin Borgeke och Magnus Ulväng .............	505
7	Förfrågan om utländsk rätt ...................................................	577

Förkortningar

a.	anförd, anförda
a.a.	anfört arbete
BrB	brottsbalken
BrP	lag (1964:163) om införande av
	brottsbalken (promulgationslagen)
Brå	Brottsförebyggande rådet
bet.	betänkande
dir.	direktiv
Ds	promemoria i departementsserien
HD	Högsta domstolen
HovR	hovrätten
IövL	lagen (1994:451) om intensivövervakning
	med elektronisk kontroll
JuU	Justitieutskottet
kap.	kapitel
KvaL	lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
KvaF	förordningen (1974:248) om kriminalvård
	i anstalt
KVFS	Kriminalvårdens författningssamling
LRPU	lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk
	undersökning
LUL	lagen (1964:167) med särskilda
	bestämmelser om unga lagöverträdare

Förkortningar

SOU 2008:85

LVM	lagen (1988:870) om vård av missbrukare
	i vissa fall
LVU	lagen (1990:52) med särskilda
	bestämmelser om vård av unga
NJA	Nytt juridiskt arkiv, avdelning I
NJA II	Nytt juridiskt arkiv, avdelning II
NTU	Nationella trygghetsundersökningen
Ot.prp.	Odelstingsproposisjon (Norge)
prop.	proposition
RB	rättegångsbalken
RF	regeringsformen
RH	Rättsfall från hovrätterna
RP	Regeringens proposition (Finland)
rskr.	riksdagens skrivelse
SCB	Statistiska centralbyrån
SFS	Svensk författningssamling
SOU	Statens offentliga utredningar
TR	tingsrätten
ULF	Undersökningarna av levnadsförhållanden

Sammanfattning

Förslagen i korthet

Våra förslag i detta betänkande innebär i korthet följande:

•Straffen för allvarliga våldsbrott skärps genom att det vid straff- mätningen särskilt ska beaktas om ett brott har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person

•Straffskalorna för grov misshandel och för utpressning, grovt brott, ändras

•När straffet mäts ut ska rätten ta större hänsyn till om det finns försvårande eller förmildrande omständigheter

•Återfall i brott ska leda till strängare straff på ett mer konsekvent sätt än tidigare

•I rättegången ska åklagaren alltid lägga fram ett fullständigt för- slag till påföljd för brottet

Uppdraget

Straffnivåutredningens huvudsakliga uppgift har varit att föreslå ändringar i lagstiftningen som syftar till att åstadkomma en skärpt syn på allvarliga våldsbrott. Utredningen har också haft i uppdrag att överväga förändringar som ger en större spännvidd vid straff- mätningen för brott i allmänhet, så att olika försvårande och för- mildrande omständigheter beaktas i större utsträckning än vad som är fallet i dag. I denna del av uppdraget har ingått att överväga betyd- elsen av flerfaldig brottslighet (att gärningsmannen har gjort sig skyl- dig till flera brott) och återfall i brott (att gärningsmannen tidigare har dömts för brott). Slutligen har utredningen haft i uppdrag att överväga hur frågor om påföljd för brott och särskild rättsverkan av

Sammanfattning

SOU 2008:85

brott, som t.ex. utvisning och förverkande av egendom som har an- vänts vid brott, kan ges större uppmärksamhet i brottmålsprocessen, för att på så sätt öka förutsebarheten och enhetligheten i rättstillämp- ningen. I det sammanhanget har vi haft att pröva om åklagarens roll kan förändras, t.ex. genom att åklagaren åläggs att framställa preci- serade yrkanden om påföljd och särskild rättsverkan.

Sedan utredningen genom tilläggsdirektiv fått i uppdrag att med förtur se över straffskalan för mord, överlämnades i december 2007 delbetänkandet Straffskalan för mord (SOU 2007:90), där vi bl.a. föreslog att straffskalan för mord, som i dag är fängelse i tio år eller på livstid, ska utvidgas till att omfatta fängelse i lägst tio och högst 18 år eller på livstid.

I detta slutbetänkande behandlar vi övriga frågor som omfattas av vårt uppdrag.

Skälen för en höjd straffnivå för allvarliga våldsbrott

Enligt direktiven ska vi vid våra överväganden utgå från de principer på vilka vårt nuvarande straffsystem vilar, bl.a. proportionalitets- och ekvivalensprinciperna. Dessa kan beskrivas så att straffet ska stå i proportion till brottets allvar, så att svårare brott bestraffas strängare än mindre allvarliga brott och att lika allvarliga brott be- straffas lika strängt. Straffet ska alltså spegla hur allvarligt samhället ser på den brottsliga gärningen.

Vi har övervägt behovet av att skärpa straffen för allvarliga vålds- brott från dessa utgångspunkter. Det innebär att vi har jämfört straffen för allvarliga våldsbrott med straffen för andra brott. Vi har däremot inte i första hand tagit hänsyn till hur skärpta straff för våldsbrott skulle kunna påverka förekomsten av sådan brottslighet. Det är erfarenhetsmässigt mycket svårt att åstadkomma några mät- bara sådana resultat enbart genom att ändra straffnivån för en viss typ av brott. Syftet med vårt arbete har alltså primärt varit att se till att den som gör sig skyldig till ett våldsbrott döms till ett straff som står i proportion till hur allvarligt samhället ser på brottet.

Vi har från dessa utgångspunkter funnit att de allvarliga vålds- brotten är undervärderade i förhållande till andra brott när det gäller straffnivån. Detta gäller generellt men är särskilt uttalat i fråga om grov misshandel. Främst två förändringar i samhället talar enligt vår mening för att allvarliga våldsbrott bör bedömas strängare än vad som är fallet i dag, nämligen

SOU 2008:85

Sammanfattning

-att acceptansen för våld i samhället successivt har minskat

-att en ökad välfärd har lett till att våldsbrott utgör ett relativt sett större hot mot den enskildes trygghet, sett i förhållande till annan brottslighet.

Ytterligare skäl som kan anföras för en strängare syn på allvarliga våldsbrott är att sådana brott kan medföra mycket allvarliga psyk- iska konsekvenser för brottsoffret samt att våldsbrottsligheten också framkallar rädsla och osäkerhet hos en vidare krets personer, vilket inskränker friheten att röra sig fritt i samhället. Rädslan för att drabbas av allvarliga våldsbrott kan dessutom utnyttjas av krimi- nella grupper för att befästa sin ställning och för att begå utpress- ningsbrott.

Sammantaget innebär detta att allvarliga våldsbrott bör betraktas som mer förkastliga nu än tidigare och att det därför finns anled- ning att höja straffen för sådan brottslighet.

Vi har däremot inte funnit underlag för att kunna dra slutsatsen att det begås fler allvarliga våldsbrott i dag än tidigare. Antalet an- mälda våldsbrott har visserligen ökat kraftigt under en rad av år, vilket skulle kunna vara en indikation på att våldsbrottsligheten har ökat. Andra sätt att mäta brottsutvecklingen, som t.ex. statistiska undersökningar av utsattheten för brott, ger dock inte något stöd för att det faktiskt begås fler våldsbrott. Det kan därför antas att det ökade antalet anmälda våldsbrott i vart fall delvis beror på en ökad benägenhet att anmäla sådan brottslighet till polisen. Att anmäl- ningsbenägenheten har ökat kan i sin tur förklaras med att vålds- brottsligheten har kommit att uppmärksammas mer under senare år och att acceptansen för våld har minskat i samhället.

Vi har även studerat straffnivåerna för allvarliga våldbrott i några jämförbara länder. Vår slutsats är att dessa i praktiken inte skiljer sig på ett så avgörande sätt från de straffnivåer som vi har i Sverige att detta i sig är ett skäl för straffskärpning. Vid denna bedömning har vi även tagit hänsyn till att reglerna för villkorlig frigivning i många länder är mer generösa än vad de är i Sverige.

En större spännvidd vid straffmätningen

Straffskalorna för våldsbrott är i allmänhet vida och ger utrymme för att döma ut straff som är förhållandevis stränga. De påföljder som döms ut för allvarliga våldsbrott, liksom för flera andra brotts-

Sammanfattning

SOU 2008:85

typer, ligger dock i stor utsträckning mycket nära minimum i straff- skalan.

Enligt vår bedömning kan det, oberoende av vilken straffnivå som är den riktiga, innebära nackdelar om straffet regelmässigt ligger nära straffskalans minimum. Detta kan tolkas som att domstolen har sett milt på gärningen, trots att brottet i själva verket har bedömts som ett normalfall. Dessutom blir det med en sådan tillämpning svårt att göra skillnad mellan normalfallen och de fall där det har förelegat någon förmildrande omständighet, vilket leder till att det för ett väsentligt allvarligare brott kan dömas ut en påföljd som är bara marginellt strängare än den som döms ut för ett mindre allvarligt brott.

Vår utgångspunkt har varit att försvårande och förmildrande omständigheter ska beaktas mer vid straffmätningen, vilket bör leda till att de straff som döms ut sprids ut bättre över den tillämpliga straffskalan. Detta gäller inte bara för allvarliga våldsbrott, utan generellt för samtliga brottstyper. Det förhållandet att det begås betydligt fler mindre allvarliga brott än brott som är mer allvarliga innebär dock att den nedre delen av straffskalan alltid kommer att utnyttjas i större utsträckning än den övre.

I samband med att vi har övervägt förändringar som syftar till att öka spännvidden vid straffmätningen har vi även övervägt betyd- elsen av återfall i brott. Vi har därvid funnit att det bör finnas möj- lighet att i vissa situationer döma ut ett strängare straff för den som tidigare har gjort sig skyldig till brott. De skäl som enligt vår bedöm- ning talar för en sådan ordning är bl.a. dels att skärpta straff vid återfall i brott förekommer i de flesta rättsordningar och uppfattas som rättvist, dels att det finns ett behov av att kunna visa att sam- hällets tolerans för det brottsliga beteendet minskar allteftersom detta upprepas.

Våra förslag till ändringar i brottsbalken

Mot bakgrund av vad vi nu har anfört föreslår vi ett antal ändringar i brottsbalken.

SOU 2008:85

Sammanfattning

Straffvärdet för allvarliga våldsbrott

I 29 kap. 1 § BrB föreskrivs att straff ska bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brotts- lighetens straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet ska särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade har insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon har haft.

Med straffvärde avses brottets svårhet i förhållande till andra brott, eller med andra ord hur allvarligt brottet är. De skäl som vi har funnit för en skärpt syn på allvarliga våldsbrott kan sammanfattas så att den skada, kränkning eller fara som ett allvarligt våldsbrott innebär bör värderas högre än vad som är fallet i dag. Vi föreslår att detta kommer till uttryck genom att det i ett tillägg till 29 kap. 1 § BrB föreskrivs att det vid bedömningen av straffvärdet särskilt ska be- aktas om gärningen har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person. Ändringen syftar till att höja straff- nivån för allvarliga våldsbrott generellt, men tar särskilt sikte på de brottstyper där straffet i dag ofta bestäms nära straffskalans mini- mum.

Försvårande och förmildrande omständigheter

I 29 kap. 2 och 3 §§ BrB räknas ett antal omständigheter upp, som särskilt ska beaktas som försvårande respektive förmildrande vid bedömningen av brottets straffvärde. Enligt vad vi har erfarit tillämpas dessa bestämmelser i mycket begränsad omfattning. Ett skäl till detta kan vara att flera av de försvårande och förmildrande omstän- digheterna är försedda med förstärkningsord, som måste vara upp- fyllda för att de ska kunna tillämpas. Vi föreslår att de flesta av förstärkningsorden tas bort eller förändras, så att bestämmelserna blir tillämpliga i större utsträckning och därmed kan få ett ökat genomslag vid straffmätningen.

Brott som har utövats systematiskt eller i organiserad form eller föregåtts av särskild planering

I 29 kap. 2 § 6 BrB anges att det såsom en försvårande omstän- dighet vid bedömningen av straffvärdet särskilt ska beaktas att brottet har utgjort ett led i en brottslig verksamhet som har varit

Sammanfattning

SOU 2008:85

särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade har spelat en betydande roll.

Vi har funnit att denna bestämmelse är väl snävt formulerad och föreslår därför att den utvidgas, så att systematisk och organiserad brottslighet samt brottslighet som har föregåtts av särskild planering generellt sett åsätts ett högre straffvärde än enstaka, helt oplanerade brott. Förslaget innebär att det såsom en försvårande omständighet särskilt ska beaktas om brottet har utgjort ett led i en brottslighet som har utövats systematiskt eller i organiserad form, eller om brottet har föregåtts av särskild planering.

Straffskalan för grov misshandel

Enligt vår bedömning är grov misshandel det brott för vilket det framstår som mest angeläget att höja straffnivån. Straffskalan för detta brott är mycket vid, fängelse i lägst ett och högst tio år. De straff som döms ut för grov misshandel ligger emellertid till över- vägande del i den allra nedersta delen av straffskalan, upp till fäng- else i två år.

Enligt vår bedömning kan en större spännvidd vid straffmät- ningen för grov misshandel åstadkommas om straffskalan delas upp i två, så att det, på motsvarande sätt som när det gäller t.ex. rån och våldtäkt, föreskrivs en särskild straffskala för de allvarligaste fallen av misshandel.

Vi föreslår därför att straffskalan för grov misshandel begränsas till fängelse i lägst ett och högst sex år, samtidigt som det införs en ny straffskala, fängelse i lägst fyra och högst tio år, för brott som är att anse som synnerligen grova. Vid bedömningen av huruvida ett misshandelsbrott är att anse som synnerligen grovt ska särskilt be- aktas om gärningen har orsakat synnerligen stort lidande eller be- stående svåra kroppsskador, eller om gärningsmannen annars har visat synnerligen stor hänsynslöshet.

Straffskalan för utpressning

Straffet för utpressning är fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter. Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

SOU 2008:85

Sammanfattning

Under senare tid har uppmärksammats att utpressning är ett brott som ofta begås inom ramen för organiserad brottslighet. Inte sällan förekommer hot om mycket allvarligt våld i samband med sådana utpressningsbrott.

I och med att minimistraffet för utpressning, grovt brott, är så lågt som fängelse i sex månader kan det i vissa fall vara svårt att döma ut straff som speglar utpressningsbrottets allvar. Vi föreslår därför att minimistraffet höjs till fängelse i ett år. Därigenom kommer straff- skalan att överensstämma med den som gäller för rån. För att mar- kera vilka typer av utpressningsbrott som ska bedömas som grova föreslår vi att det i bestämmelsen anges att det vid bedömningen av om brottet är att anse som grovt särskilt ska beaktas om gärningen har innefattat våld eller hot av mycket allvarligt slag eller om gär- ningsmannen annars har visat särskild hänsynslöshet.

Återfall i brott

Det förhållandet att den tilltalade tidigare har dömts för brott kan enligt nuvarande lagstiftning få betydelse i tre hänseenden. För det första kan återfallet leda till att den tilltalade döms till en mer ingrip- ande påföljd. Om den tilltalade tidigare har dömts till fängelse, och har begått det nya brottet under prövotid efter villkorlig frigivning från fängelsestraffet, innebär återfallet som regel att den villkorligt medgivna friheten ska förklaras förverkad. Slutligen kan rätten, om inte återfallet kan beaktas tillräckligt genom påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt medgiven frihet, enligt 29 kap. 4 § BrB döma ut ett strängare bötes- eller fängelsestraff än vad som annars hade blivit aktuellt.

Vi har funnit att regleringen i 29 kap. 4 § BrB bör förtydligas, så att den ger tydligare vägledning om i vilka situationer straffet ska skärpas på grund av återfall. Vidare har vi gjort bedömningen att förutsättningarna för återfallsskärpning bör utvidgas, så att möjlig- heten att döma ut strängare straff vid återfall i brott blir oberoende av om villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad.

Vi föreslår en ordning som innebär att återfall i brott ska leda till strängare straff i följande två situationer

Sammanfattning

SOU 2008:85

-om den tilltalade tidigare vid upprepade tillfällen har dömts för likartad brottslighet

-om brottet utgör återfall i särskilt allvarlig brottslighet och den tidigare och den nya brottsligheten är likartade

Utgångspunkten är att straffet alltid ska bli strängare i dessa båda situationer, även om villkorligt medgiven frihet från ett tidigare fäng- elsestraff förklaras förverkad. Rätten ska dock ta hänsyn till den tid som har förflutit mellan brotten, så att återfallet beaktas i större utsträckning om det har ägt rum kort tid efter det senaste brottet. Om straffskärpning sker ska rätten även se till att det utdömda straffet tillsammans med förverkande av villkorligt medgiven frihet samman- taget inte leder till en oskäligt sträng reaktion.

Åklagarens roll i brottmålsprocessen

För att de ovan beskrivna förslagen till ändringar i brottsbalken ska få genomslag krävs att de försvårande och förmildrande omständig- heter som har förelegat vid brottet också förs in och synliggörs i processen. Mot denna bakgrund har vi övervägt om åklagarens roll kan förändras i något hänseende.

I enlighet med vad som anges i våra direktiv har vi övervägt om åklagaren bör åläggas en skyldighet att framställa ett preciserat yrk- ande om påföljd, som rätten inte får gå utöver. Vi har visserligen kunnat se påtagliga fördelar med en sådan ordning, inte minst när det gäller förutsebarheten för den tilltalade. Ett bindande påföljds- yrkande är emellertid svårt att förena med målsägandens rätt att framställa ett eget påföljdsyrkande i rättegången och kan också leda till komplikationer vid påföljdsfrågans hantering i högre rätt. Vi före- slår därför i stället att åklagaren i brottmål ska åläggas att lämna ett förslag till påföljd, som inte ska vara bindande för rätten i någon riktning.

Förslaget till påföljd ska som huvudregel anges redan i den stäm- ningsansökan som åklagaren ger in till tingsrätten. Om det finns sär- skilda skäl ska åklagaren dock ha möjlighet att avvakta med för- slaget till senare under rättegången. Sådana skäl kan t.ex. vara att det krävs utredning om den tilltalades personliga omständigheter. Det slutgiltiga påföljdsförslaget ska dock alltid ha lämnats före det att part- erna slutför sin talan i målet.

SOU 2008:85

Sammanfattning

En skyldighet för åklagaren att lämna ett förslag till påföljd kan antas leda till att påföljdsfrågan uppmärksammas bättre i brottmåls- processen samt att straffmätning och påföljdsval sker på ett sätt som är mer tydligt, begripligt och förutsebart både för dem som är parter i rättegången och för allmänheten. Vi föreslår att påföljds- förslaget ska anges i domen så att det kan utgöra en naturlig utgångs- punkt för domstolens resonemang i frågor om straffmätning och påföljdsval, vilket i sin tur skapar förutsättningar för tydligare och mer utförliga domskäl i påföljdsdelen.

Vi föreslår att rätten inte ska kunna besluta om särskild rätts- verkan av brott, som t.ex. utvisning eller förverkande av egendom som har använts vid brott, utan att det har framställts ett preciserat yrkande om detta. Rätten ska inte heller ha möjlighet att gå utöver de yrkanden om särskild rättsverkan som har framställts i målet. Åklagaren ska i stämningsansökan ange de yrkanden om särskild rätts- verkan av brott som han eller hon vill få prövade i målet. Det ska dock finnas möjlighet för åklagaren att ändra yrkandena eller fram- ställa nya yrkanden senare under rättegången.

Effekten av våra förslag

Våra förslag i detta slutbetänkande bör läsas tillsammans med de förslag som vi har lämnat i delbetänkandet Straffskalan för mord (SOU 2007:90). Hur stor den sammantagna effekten av förslagen blir är svårt att förutsäga, då den ytterst beror på hur domstolarna tillämpar lagstiftningen.

Som ett riktmärke har vi angett att förslagen bör leda till att genomsnittsstraffet för grov misshandel, som är det brott för vilket behovet av en höjd straffnivå gör sig särskilt starkt gällande, höjs med omkring en tredjedel. Detta riktmärke ska dock inte gälla gene- rellt, utan det får göras en individuell bedömning i varje enskilt fall. I och med att vi eftersträvar en större spännvidd vid straffmät- ningen bör skärpningen fördela sig så att den blir större för de allra allvarligaste brotten än för de jämförelsevis mindre allvarliga.

Det förhållandet att återfall som regel ska beaktas vid straffmät- ningen även när villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad kan antas leda till att straffen i många fall blir längre för dem som vid upprepade tillfällen har dömts för likartad brottslighet eller som åter- faller i särskilt allvarlig brottslighet av likartad karaktär.

Sammanfattning

SOU 2008:85

Ekonomiska konsekvenser av förslagen

Om de förslag som vi lämnar genomförs kommer de att medföra ökade kostnader för staten.

Förslagen till skärpta straff för allvarliga våldsbrott och för- ändringarna i regleringen om återfall i brott syftar till att det i vissa fall ska dömas ut längre fängelsestraff än i dag. Längre fängelse- straff leder till ökade kostnader för Kriminalvården. Vi har, utifrån nuvarande förhållanden, beräknat kostnadsökningen till knappt 500 miljoner kr per år.

En skyldighet för åklagaren att ange ett förslag till påföljd för de brott som omfattas av åtalet kan antas leda till ökade kostnader för Åklagarmyndigheten. Dessa kostnader kan beräknas till i genom- snitt fem miljoner kr per år, där kostnaden kan förväntas bli högre inledningsvis för att därefter sjunka något.

De föreslagna förändringarna kan inte genomföras utan betydande ekonomiska tillskott till framför allt Kriminalvården. Enligt vår be- dömning bör dessa tillskott finansieras inom ramen för de resurser som kan förväntas behöva tillföras rättsväsendet såsom en följd av aviserade satsningar på kriminalpolitikens område.

Ikraftträdande

Vi bedömer att de nya bestämmelserna kan träda i kraft tidigast den 1 juli 2010. Vi föreslår därför detta datum för ikraftträdande.

Författningsförslag

1Förslag till

ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 30 kap. 3 och 5 §§, 45 kap. 4 och 5 §§, 46 kap. 10 § samt 47 kap. 2 § rättegångsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

30 kap.

3 §

Dom må ej avse annan gär- ning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts eller fråga om ansvar eljest enligt lag må av rätten upptagas. Ej vare rätten bunden av yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning eller tillämpligt lag- rum.

En dom får inte avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar har förts i behörig ordning eller fråga om ansvar annars enligt lag får tas upp av rätten. Rätten är inte bunden av yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning eller tillämp- ligt lagrum.

Ett beslut om särskild rätts- verkan av brott får inte meddelas utan yrkande. Rätten får i fråga om sådan rättsverkan inte heller gå utöver vad som har yrkats.

Utan hinder av vad som före- skrivs i andra stycket får rätten ålägga den som döms för brott att betala sådan avgift som avses i 1 § lagen (1994:419) om brotts- offerfond.

Författningsförslag

SOU 2008:85

En dom skall avfattas skrift- ligen och i skilda avdelningar ange

5 §TPF1FPT

En dom ska avfattas skrift- ligen och i skilda avdelningar ange

1.domstolen samt tid och ställe för domens meddelande,

2.parterna samt deras ombud eller biträden och den tilltalades försvarare,

3.domslutet,

4. parternas yrkanden och de	4. parternas yrkanden och de
omständigheter som dessa grun-	omständigheter som dessa grun-
dats på, och	dats på samt åklagarens förslag
	till påföljd för brottet, och
5. domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet.
En högre rätts dom skall i	En högre rätts dom ska i den
den utsträckning det behövs inne-	utsträckning det behövs inne-
hålla en redogörelse för lägre rätts	hålla en redogörelse för lägre rätts
dom.	dom.
Om en part har rätt att över-	Om en part har rätt att över-
klaga, skall det i domen anges	klaga, ska det i domen anges vad
vad han i så fall skall iaktta.	han eller hon i så fall ska iaktta.
45 kap.
	2
	4 §TPF FPT
I stämningsansökan skall åkla-	I stämningsansökan ska åkla-
garen uppge:	garen uppge:

1.den tilltalade,

2.målsäganden, om någon sådan finns,

3.den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som behövs för dess kännetecknande, samt de bestämmelser, som är tillämpliga,

4.sitt förslag till påföljd för brottet,

5.de yrkanden om särskild rättsverkan av brott som åklagaren

4.de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis, samt

5.de omständigheter som gör domstolen behörig, om inte be-

vill framställa,

6.de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis, samt

7.de omständigheter som gör domstolen behörig, om inte be-

1TP PT Senaste lydelse SFS 1994:1034.

2TP PT I dess lydelse enligt SFS 2005:683, som träder i kraft den 1 november 2008, se SFS 2007:636.

SOU 2008:85

Författningsförslag

hörigheten framgår på annat sätt.

Vill åklagaren i samband att åtalet väcks även väcka talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 §, skall i ansökan lämnas uppgift om anspråket och de omständigheter som det grundas på samt de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.

Om den tilltalade är eller har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet, skall åkla- garen ange detta i stämningsan- sökan. Uppgift skall dessutom lämnas om tiden för frihetsberöv- andet.

Har åklagaren några önske- mål om hur målet skall hand- läggas, bör dessa anges i stäm- ningsansökan.

Ansökan skall vara under- tecknad av åklagaren.

hörigheten framgår på annat sätt.

Om det finns särskilda skäl får åklagaren i ansökan, i stället för att lämna sitt förslag till påföljd för brottet enligt första stycket 4, ange att förslaget kommer att lämnas senare under rättegången.

Vill åklagaren i samband att åtalet väcks även väcka talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 §, ska i ansökan lämnas uppgift om anspråket och de omständigheter som det grundas på samt de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis.

Om den tilltalade är eller har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet, ska åkla- garen ange detta i stämningsan- sökan. Uppgift ska dessutom lämnas om tiden för frihetsberöv- andet.

Har åklagaren några önske- mål om hur målet ska hand- läggas, bör dessa anges i stäm- ningsansökan.

Ansökan ska vara under- tecknad av åklagaren.

5 §TPF3FPT

Väckt åtal må icke ändras. Åklagaren äge dock mot samme tilltalade utvidga åtalet att avse annan gärning, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.

Åklagaren eller målsäganden

Väckt åtal får inte ändras. Åklagaren får dock mot samme tilltalade utvidga åtalet att avse annan gärning, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.

Åklagaren eller målsäganden

3TP PT Senaste lydelse SFS 1969:588.

Författningsförslag

SOU 2008:85

må ock, sedan åtal väckts, utan stämning mot den tilltalade väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet, om rätten med hän- syn till utredningen och andra omständigheter finner det lämp- ligt. Motsvarande gäller, när an- språket övertagits av annan.

Såsom ändring av åtal anses icke, att åklagaren beträffande samma gärning inskränker sin talan eller åberopar annat lag- rum än i stämningen uppgivits eller ny omständighet till stöd för åtalet.

får också, sedan åtal väckts, utan stämning mot den tilltalade väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet, om rätten med hän- syn till utredningen och andra omständigheter finner det lämp- ligt. Motsvarande gäller, när an- språket övertagits av annan.

Som ändring av åtal anses inte att åklagaren

1.beträffande samma gärning inskränker sin talan eller åberopar annat lagrum än det som upp- getts i stämningsansökan eller ny omständighet till stöd för åtalet,

2.ändrar sitt förslag till på- följd, eller

3.ändrar eller framställer ett nytt yrkande om särskild rätts- verkan av brott.

46 kap.

10 §TPF4FPT

Sedan bevisningen har lagts fram får parterna hålla slutanför- anden.

Sedan bevisningen har lagts fram får parterna hålla slutanför- anden. En åklagare som inte redan tidigare har lämnat sitt förslag till påföljd för brottet ska göra detta innan han eller hon håller sitt slutanförande.

47 kap.

2 §TPF5FPT

En ansökan om stämning skall innehålla uppgifter om

1.den tilltalade,

2.den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande och de övriga

En ansökan om stämning ska innehålla uppgifter om

2. den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga

4TP PT I dess lydelse enligt SFS 2005:683, som träder i kraft den 1 november 2008, se SFS 2007:636. 5TP PT Senaste lydelse SFS 1987:747.

SOU 2008:85 Författningsförslag

omständigheter, som erfordras för	omständigheter, som behövs för
dess kännetecknande, samt det	dess kännetecknande, samt de
eller de lagrum, som är tillämpliga,	bestämmelser, som är tillämpliga,

3. det enskilda anspråk, som målsäganden vill framställa samt en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för anspråket,

4.de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis, samt

5.sådana omständigheter som gör rätten behörig, om inte be- hörigheten framgår av vad som anförs i övrigt.

Har målsäganden några önske- mål om hur målet skall hand- läggas, bör han ange dessa i an- sökningen.

Ansökningen skall vara egen- händigt undertecknad av måls- äganden eller hans ombud.

Är brottet sådant att måls- äganden får väcka åtal endast om åklagaren beslutat att inte åtala, skall tillsammans med an- sökningen ges in intyg om att ett sådant beslut meddelats. De skriftliga bevis som åberopas bör också ges in tillsammans med ansökningen.

4.de yrkanden om särskild rättsverkan av brott som måls- äganden vill framställa,

5.de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis, samt

6.de omständigheter som gör rätten behörig, om inte be- hörigheten framgår på annat sätt.

Har målsäganden några önske- mål om hur målet ska hand- läggas, bör dessa anges i ansök- ningen.

Ansökningen ska vara egen- händigt undertecknad av måls- äganden eller hans eller hennes ombud.

Är brottet sådant att måls- äganden får väcka åtal endast om åklagaren beslutat att inte åtala, ska tillsammans med an- sökningen ges in intyg om att ett sådant beslut meddelats. De skriftliga bevis som åberopas bör också ges in tillsammans med ansökningen.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

2.Äldre bestämmelser gäller om åtal har väckts före ikraftträd- andet.

Författningsförslag

SOU 2008:85

2Förslag till

ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 6 §, 9 kap. 4 §, samt 29 kap. 1, 2, 3 och 4 §§ brottsbalken ska ha följande lydelse,

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

6 §TPF6FPT

Är brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall för grovU misshandelU dömas till fängelse, lägst ett och högst tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen var livs- farlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller rå- het.

Är brott som i 5 § sägs att anse som grovt, ska för grovU misshandel Udömas till fängelse, lägst ett och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt ska särskilt be- aktas, om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat sär- skild hänsynslöshet eller råhet.

Är brott som avses i första stycket att anse som synnerligen grovt döms till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid denna bedöm- ning ska särskilt beaktas om gär- ningen orsakat synnerligen stort lidande eller bestående svåra kroppsskador eller om gärnings- mannen annars visat synnerligen stor hänsynslöshet.

9kap.

4 §

Den som medelst olaga tvång förmår någon till handling eller underlåtenhet, som innebär vinn- ing för gärningsmannen och

6TP PT Senaste lydelse SFS 1988:2.

SOU 2008:85 Författningsförslag

skada för den tvungne eller			skada för den tvungne eller
någon i vars ställe denne är,			någon i vars ställe denne är,
dömes, om ej brottet är att anse			döms, om brottet inte är att anse
såsom rån eller grovt rån, för			såsom rån eller grovt rån, för
utpressningU	U till fängelse i högst		utpressningU		U till fängelse i högst
två år eller, om brottet är ringa,			två år eller, om brottet är ringa,
till böter.			till böter.
Är brottet grovt, dömes till			Är brottet grovt, döms till
fängelse, lägst sex månader och			fängelse,	lägst ett och		högst
högst sex år.			sex år. Vid bedömande huruvida
			brottet är grovt ska särskilt beaktas
			om gärningen har innefattat våld
			eller hot av mycket allvarligt slag
			eller om gärningsmannen annars
			har visat särskild hänsynslöshet.
		29 kap.
			7
			1 §TPF FPT
Straff skall, med beaktande			Straff ska, med beaktande av
av intresset av en enhetlig rätts-			intresset av en enhetlig rätts-
tillämpning, bestämmas		inom	tillämpning, bestämmas			inom
ramen för den tillämpliga straff-			ramen för den tillämpliga straff-
skalan efter brottets eller den			skalan efter brottets eller den
samlade brottslighetens		straff-	samlade	brottslighetens		straff-
värde.			värde.
Vid bedömningen av straff-			Vid bedömningen av straff-
värdet skall särskilt beaktas den			värdet ska beaktas den skada,
skada, kränkning eller fara som			kränkning eller fara som gär-
gärningen inneburit, vad den till-			ningen inneburit, vad den till-
talade insett eller borde ha insett			talade insett eller borde ha insett
om detta samt de avsikter eller			om detta samt de avsikter eller
motiv som han haft.			motiv som han eller hon haft.
			Därvid ska särskilt beaktas om
			gärningen inneburit ett allvarligt

angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person.

7TP PT Senaste lydelse SFS 1988:942.

Författningsförslag

SOU 2008:85

Såsom försvårande omstän- digheter vid bedömningen av straffvärdet skall, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas

1.om den tilltalade avsett att brottet skulle få betydligt allvar- ligare följder än det faktiskt fått,

2.om den tilltalade visat sär- skild hänsynslöshet,

3.om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställ- ning eller särskilda svårigheter att värja sig,

4.om den tilltalade grovt ut- nyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtro- ende,

5.om den tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet genom allvarligt tvång, svek eller missbruk av dennes ungdom, oförstånd eller bero- ende ställning,

6.om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en be- tydande roll,

2 §TPF8FPT

Såsom försvårande omstän- digheter vid bedömningen av straffvärdet ska, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas

1.om den tilltalade avsett att brottet skulle få allvarligare följ- der än det faktiskt fått,

2.om den tilltalade visat stor hänsynslöshet,

3.om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställ- ning eller svårigheter att värja sig,

4.om den tilltalade utnyttjat sin ställning eller i övrigt miss- brukat ett särskilt förtroende,

5.om den tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet genom tvång, svek eller missbruk av dennes ungdom, oförstånd eller beroende ställ- ning,

6.om brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats syste- matiskt eller i organiserad form, eller om brottet föregåtts av sär- skild planering,

7.om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folk- grupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hud- färg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell lägg- ning eller annan liknande omständighet, eller

8.om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person.

8TP PT Senaste lydelse SFS 2003:408.

SOU 2008:85 Författningsförslag

3 §TPF9FPT

Såsom förmildrande omständigheter vid bedömningen av straff- värdet ska, vid sidan av vad som är föreskrivet för vissa fall, särskilt

beaktas	1. om brottet föranletts	av
1. om brottet föranletts av
någon annans grovt kränkande	någon annans uppenbart kränk-
beteende,	ande beteende,
2. om den tilltalade till följd	2. om den tilltalade till följd
av en allvarlig psykisk störning	av en allvarlig psykisk störning
haft starkt nedsatt förmåga att	haft nedsatt förmåga att inse
inse gärningens innebörd eller	gärningens innebörd eller	att
att anpassa sitt handlande efter	anpassa sitt handlande efter en
en sådan insikt eller annars till	sådan insikt eller annars till följd
följd av en psykisk störning,	av en psykisk störning, sinnes-
sinnesrörelse eller av någon annan	rörelse eller av någon annan or-
orsak haft starkt nedsatt för-	sak haft nedsatt förmåga att
måga att kontrollera sitt hand-	kontrollera sitt handlande,
lande,	3. om den tilltalades hand-
3. om den tilltalades hand-
lande stått i samband med hans	lande stått i samband med hans
eller hennes uppenbart bristande	eller hennes bristande utveck-
utveckling, erfarenhet eller om-	ling, erfarenhet eller omdömes-
dömesförmåga,	förmåga,

4.om brottet föranletts av stark mänsklig medkänsla eller

5.om gärningen, utan att vara fri från ansvar, är sådan som avses

i24 kap.

Om det är påkallat med hänsyn till brottets straffvärde, får dömas till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet.

4 §TPF10FPT

Vid straffmätningen skall rätten, om förhållandet inte till- räckligt kan beaktas genom på- följdsvalet eller genom förverk- ande av villkorligt medgiven fri- het, utöver brottets straffvärde, i skälig utsträckning ta hänsyn till om den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott. Härvid skall

Vid straffmätningen ska rätten, utöver brottets straff- värde, beakta

1.om den tilltalade tidigare vid upprepade tillfällen har dömts för likartad brottslighet eller

2.om brottet utgör återfall i särskilt allvarlig brottslighet och den tidigare och den nya brotts-

9TP PT Senaste lydelse SFS 2008:320.

10TP PT Senaste lydelse SFS 1988:942.

Författningsförslag

SOU 2008:85

särskilt beaktas vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft, vilken tid som förflutit mellan brotten samt huruvida den tidi- gare och den nya brottligheten är likartade eller brottligheten i båda fallen är särskilt allvarlig.

ligheten är likartade.

Vid tillämpning av första stycket ska rätten ta hänsyn till den tid som har förflutit mellan brotten samt även se till att den samlade reaktionen på brottet inte blir oskäligt sträng i förhållande till brottets straffvärde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

1Uppdraget och dess genomförande

1.1Uppdraget

1.1.1Utredningens ursprungliga direktiv

Utredningens ursprungliga direktiv beslutades av regeringen den 29 mars 2007 (dir. 2007:48). Direktiven i dess helhet finns fogade till betänkandet som bilaga 1.

Enligt direktiven är utredningens huvuduppgift att överväga och föreslå förändringar i strafflagstiftningen i syfte att åstadkomma en straffmätning som markerar en skärpt syn på allvarliga våldsbrott. Utredningen ska därvid analysera de allmänna bestämmelserna om straffmätning i 29 kap. BrB och överväga behovet av förändringar, särskilt i fråga om bestämning av brotts straffvärde. Det står utred- ningen fritt att föreslå en förändring av straffskalan för något sär- skilt brott eller en förändring av de omständigheter som för respek- tive brottskategori ska beaktas vid bedömningen till vilken svårhets- grad brottet ska hänföras. För brottstyper där omständigheter av detta slag inte anges i straffbestämmelserna får utredningen över- väga att föreslå sådana. Det ingår dock inte i uppdraget att göra en generell översyn av straffskalorna.

I uppdraget ingår också att överväga förändringar som ger en större spännvidd vid straffmätningen för brott i allmänhet när det har funnits försvårande eller förmildrande omständigheter. För- ändringar som innebär att sådana omständigheter ska beaktas i större utsträckning ska övervägas. I det sammanhanget ska utred- ningen också överväga betydelsen av flerfaldig brottslighet och återfall i brott.

Utredningen ska dessutom överväga hur påföljdsfrågor och frågor om särskild rättsverkan av brott, som t.ex. utvisning och förverk- ande, kan ges större uppmärksamhet i brottmålsprocessen, i syfte

Uppdraget och dess genomförande

SOU 2008:85

att bidra till en ökad förutsebarhet och en större enhetlighet i rätts- tillämpningen. En förändring som därvid ska prövas är att förändra åklagarens roll, t.ex. genom att ålägga åklagaren att framställa preci- serade yrkanden i dessa frågor.

Utredningen ska vid sina överväganden och vid utformningen av sina förslag beakta principerna om proportionalitet och ekvivalens samt kraven på legalitet, förutsebarhet och enhetlig rättstillämp- ning. De regler som föreslås ska vara tydliga, väl avgränsade och lätta att tillämpa.

1.1.2Utredningens tilläggsdirektiv

Genom tilläggsdirektiv som beslutades den 4 oktober 2007 (dir. 2007:137) fick utredningen i uppdrag att med förtur i ett del- betänkande se över straffskalan för mord, i syfte att skapa utrymme för en mer nyanserad straffmätning och därigenom också en höjd straffnivå för detta brott. Samtidigt förlängdes tiden för redovis- ning av utredningens uppdrag i övrigt till den 31 juli 2008. Tilläggs- direktiven i dess helhet finns fogade till betänkandet som bilaga 2.

Genom tilläggsdirektiv som beslutades den 12 juni 2008 (dir. 2008:78) förlängdes tiden för slutredovisning av uppdraget till den 30 september 2008.

1.2Uppdragets genomförande

1.2.1Utredningsarbetet

Det egentliga utredningsarbetet påbörjades i maj 2007. Utredningen arbetade inledningsvis med att studera och överväga mer övergrip- ande frågor om straffmätning för allvarliga våldsbrott. Därefter aktualiserades frågan om tilläggsdirektiv (dir. 2007:137), vilket inne- bar att arbetet helt kom att inriktas på de frågor som omfattas av dessa. Sedan delbetänkandet Straffskalan för mord (SOU 2007:90) överlämnades har utredningsarbetet fortsatt med avseende på de övriga frågor som omfattas av uppdraget.

Inom ramen för utredningsarbetet har utredningen (huvudsak- ligen utredaren och sekreteraren) sammanträffat med företrädare för Brottsförebyggande rådet (Brå), Barnombudsmannen (BO), Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), Polis-

SOU 2008:85

Uppdraget och dess genomförande

högskolan i Solna, Kriminalvården, Rikspolisstyrelsen och Riks- kriminalpolisen samt Sveriges Kvinnoorganisationers Riksförbund (SKR). Utredningen har också sammanträffat med Jerzy Sarnecki, professor i allmän kriminologi vid Stockholms universitet. Vidare har utredaren och sekreteraren haft ett möte med ett antal åklagare från åklagarkamrarna i Göteborg samt medverkat vid ett chefs- domarmöte för domare inom hovrättsområdet för Hovrätten för Västra Sverige. Utredningen har samrått med Stalkningsutredningen (Ju 2006:09) och Utredningen om förtroende och kvalitet i dom- stolarna (Ju 2007:08).

Utredningen har inhämtat ett utlåtande av hovrättslagmannen Martin Borgeke och docenten Magnus Ulväng angående betydelsen i straffmätningshänseende av flerfaldig brottslighet och återfall i brott. Utlåtandet finns fogat till betänkandet som bilaga 6.

Brå har bistått utredningen med de statistiska uppgifter som har legat till grund för beskrivningen av brottsutvecklingen och brottslig- hetens karaktär i kapitel 4.

Utredningen har haft elva sammanträden med experterna, varav två tvådagarssammanträden i internatform.

1.2.2Delbetänkandet Straffskalan för mord

Den 5 december 2007 överlämnade utredningen delbetänkandet Straffskalan för mord (SOU 2007:90) till justitieministern. I betänk- andet föreslås att straffskalan för mord enligt 3 kap. 1 § BrB, som i dag är fängelse i tio år eller på livstid, ska utvidgas till att omfatta fängelse i lägst tio och högst 18 år eller på livstid. I delbetänkandet föreslås också att övriga straffskalor som innefattar fängelse på livs- tid ska utvidgas, så att det högsta tidsbestämda straff som kan dömas ut blir fängelse i 18 år. Detta gäller dock inte med avseende på de brott som endast kan begås då Sverige är i krig eller andra sådana utomordentliga förhållanden råder. Beträffande dessa brott föreslås ingen förändring. Vidare föreslås vissa ändringar i 26 kap. BrB. Dessa innebär bl.a. att högre tidsbestämda straff än fängelse i 18 år aldrig kan dömas ut, även om det är fråga om flerfaldig brottslighet eller återfall i brott. Slutligen föreslås en ändring i 29 kap. 7 § andra stycket BrB, innebärande att det strängaste straff som kan dömas ut för ett brott som någon har begått innan han eller hon fyllt 21 år ska vara fängelse i 14 år.

Uppdraget och dess genomförande

SOU 2008:85

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 2009 och, utom såvitt avser ändringen i 29 kap. 7 § BrB, tillämpas även i fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet.

1.2.3Slutbetänkandet

I detta slutbetänkande behandlar vi övriga frågor som omfattas av uppdraget. Vi föreslår, i enlighet med vad som närmare utvecklas i betänkandet, förändringar både i brottsbalken och i rättegångsbalken, i syfte att uppnå bl.a. att en skärpt syn på allvarliga våldsbrott markeras vid straffmätningen. Med hänsyn till den relativt korta utredningstiden och till intresset av att en reform ska kunna genom- föras inom rimlig tid, har vi valt att begränsa våra förslag till de ändringar som vi bedömer vara mest angelägna och ändamålsenliga. I vissa hänseenden har vi därför valt att i stället för att lägga fram konkreta förslag peka på behovet av förändring.

1.3Avgränsningar m.m.

1.3.1Allmänt om inriktningen på vårt arbete

Som nämnts inledningsvis, och som framgår av direktiven, är vår huvuduppgift att överväga och föreslå förändringar i strafflagstift- ningen i syfte att åstadkomma en straffmätning som markerar en skärpt syn på allvarliga våldsbrott. Härutöver ska vi överväga för- ändringar som ger en större spännvidd vid straffmätningen för brott i allmänhet när det har funnits försvårande eller förmildrande omständigheter samt överväga hur påföljdsfrågor och frågor om sär- skild rättsverkan av brott kan ges en ökad uppmärksamhet i brott- målsprocessen.

I direktiven hänvisas, när det gäller behovet av en översyn, till att samhällsutvecklingen medför förändringar i synen på olika brotts straffvärde. Straffmätningen ska enligt direktiven spegla hur klander- värda olika brott är. Vi uppfattar detta så att översynen i första hand ska ta sin utgångspunkt i hur olika brott bör värderas när det gäller deras svårhet och farlighet sett i ett övergripande perspektiv. Vi har därför, i enlighet med vad som anges i våra direktiv, in- hämtat underlag för våra överväganden främst från de grundlägg- ande principer och funktioner på vilka vårt nuvarande straffsystem vilar. Såsom framgår närmare av kapitel 4-6 har vi därutöver tagit

SOU 2008:85

Uppdraget och dess genomförande

del av statistiska och andra uppgifter såvitt avser brottsutveck- lingen och nuvarande straffnivåer för allvarliga våldsbrott samt hämtat in viss information om innehållet i utländsk rätt.

I direktiven anges inte något om vilka faktiska effekter, varken såvitt avser brottsligheten eller i övrigt, som översynen förväntas resultera i. Den övergripande målsättningen för kriminalpolitiken är att minska brottsligheten och öka människors trygghet. Detta innebär att allt arbete på straffrättens område bör ske med denna målsättning. Det är emellertid, som vi kommer att utveckla när- mare i kapitel 7, mycket svårt att dra några säkra slutsatser om hur en ändring av straffnivån kan inverka på brottsligheten i samhället. Med hänsyn till detta och till utformningen av våra direktiv ser vi det inte som vår uppgift att i första hand söka efter lösningar som kan leda till mätbara resultat från ett brottspreventivt perspektiv eller att i övrigt uppnå effektivitetsvinster inom brottsbekämp- ningen. I stället tar våra överväganden sin utgångspunkt i straffets funktion att kommunicera hur allvarligt samhället ser på olika brottsliga gärningar.

1.3.2Begreppet allvarliga våldsbrott

Åklagarmyndigheten har på regeringens uppdrag kartlagt dom- stolarnas straffmätning och påföljdsval i mål om följande brott, som samtliga regleras i brottsbalken: misshandel, grov misshandel, grov fridskränkning, grov kvinnofridskränkning, olaga hot (även grovt brott), rån samt grovt rån.TPF1FPT

Enligt våra direktiv ska vi uppmärksamma de brott som om- fattas av Åklagarmyndighetens påföljdsinventering men också andra brott som ”innefattar allvarliga former av angrepp på enskildas fysiska integritet”. Det är alltså med avseende på sådan brottslighet som utredningen ska överväga och föreslå förändringar, i syfte att åstadkomma en skärpt syn. I direktiven används begreppet ”all- varliga våldsbrott” för att beteckna sådan brottslighet som nu avses. Det finns skäl att närmare överväga vilka brott som kan tänkas innefattas i detta begrepp.

Utöver de brottstyper som omfattas av påföljdsinventeringen finns ytterligare ett stort antal brottstyper, främst i brottsbalken, som kan sägas innefatta allvarliga former av angrepp på enskildas

1TP PT Domstolarnas påföljdspraxis vid vissa våldsbrott – En rapport från Åklagarmyndigheten 2007. En sammanfattning av rapporten finns i bilaga 5.

Uppdraget och dess genomförande

SOU 2008:85

fysiska integritet. Detta innebär att begreppet allvarliga våldsbrott kan ges en förhållandevis vidsträckt definition. Samtidigt bör be- aktas att många av de straffbestämmelser som omfattas också har andra skyddsintressen än skyddet av den enskildes fysiska integritet samt att de övriga skyddsintressena påverkar straffnivån i olika grad.

Nedan följer en genomgång av vilka brott som enligt vår be- dömning kan falla inom direktivens definition av allvarliga vålds- brott. Denna uppräkning ska inte ses uttömmande, och det kan alltså inte uteslutas att fler brott än de uppräknade kan komma att beröras av de förslag som vi lämnar. Samtidigt måste också beaktas att det inom de uppräknade brottskategorierna förekommer gär- ningar som inte innefattar allvarliga angrepp på enskildas fysiska integritet, och som därför inte bör betraktas som allvarliga vålds- brott i den mening som anges i direktiven.

Brott mot liv och hälsa

De mest centrala bestämmelserna om allvarliga våldsbrott återfinns 3 kap. BrB som reglerar brotten mot liv och hälsa. Dessa är mord (1 §), dråp (2 §), barnadråp (3 §), misshandel (5 §) samt grov miss- handel (6 §). I kapitlet regleras också några brott, bl.a. vållande till annans död (7 §), vilka endast kräver oaktsamhet för straffbarhet. Dessa är knappast att hänföra till de allvarliga våldsbrotten när de begås ensamma, men kan ingå som ett led av sådan brottslighet när de begås i samband med ett uppsåtligt brott.

Brotten mot liv och hälsa utgör de vanligaste av de allvarliga våldsbrotten. År 2007 dömdes knappt 9 000 personer för mord, dråp, misshandel eller grov misshandel som huvudbrott, varav misshandel var den dominerande brottsrubriceringen med knappt 8 000 dömda personer.

Brott mot frihet och frid

I 4 kap. BrB regleras brotten mot frihet och frid. Flera av dessa kan anses vara sådana att de innefattar allvarliga former av angrepp på enskildas fysiska integritet, nämligen människorov (1 §), människo- handel (1 a §), olaga frihetsberövande (2 §), olaga tvång (4 §), grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning (4 a §) samt olaga hot (5 §). År 2007 dömdes drygt 1 700 personer för något av de nu

SOU 2008:85

Uppdraget och dess genomförande

uppräknade brotten som huvudbrott. Av dessa var brottsrubri- ceringen olaga hot vanligast med drygt 1 200 domar följt av frids- kränkningsbrotten för vilka drygt 400 personer dömdes.

Sexualbrott

I 6 kap. BrB finns bestämmelser om sexualbrott. Syftet med dessa är att skydda den sexuella integriteten. Det kan med fog hävdas att samtliga brott som riktar sig mot någons sexuella integritet i någon mening också innefattar allvarliga angrepp på enskildas fysiska inte- gritet. Till de allvarliga våldsbrotten bör dock endast hänföras gär- ningar som mera typiskt begås med användande av våld eller hot om våld. Av sexualbrotten torde följande brott vara av sådant slag, nämligen våldtäkt och grov våldtäkt (1 §), sexuellt tvång och grovt sexuellt tvång (2 §), våldtäkt mot barn och grov våldtäkt mot barn (4 §), sexuellt utnyttjande av barn (5 §) samt sexuellt övergrepp mot barn och grovt sexuellt övergrepp mot barn (6 §). År 2007 dömdes drygt 450 personer för något av de uppräknade brotten såsom huvud- brott, varav drygt 200 avsåg våldtäkt och grov våldtäkt samt knappt 150 våldtäkt mot barn och grov våldtäkt mot barn.

Förmögenhetsbrott

Av brotten enligt 8 kap. BrB, om stöld, rån och andra tillgrepps- brott, bör rån (5 §) och grovt rån (6 §) vara att hänföra till de all- varliga våldsbrotten. År 2007 dömdes knappt 800 personer för rån som huvudbrott och drygt 60 personer för grovt rån som huvud- brott. I 9 kap. BrB, om bedrägeri och annan oredlighet, föreskrivs straffansvar för bl.a. utpressning (4 §). Även detta brott, som begås med användning av olaga tvång, bör hänföras till de allvarliga vålds- brotten. År 2007 dömdes knappt 80 personer för utpressning som huvudbrott.

Allmänfarliga brott

I 13 kap. BrB regleras de allmänfarliga brotten. Flertalet av dessa avser mycket allvarliga brott som kan medföra stor fara för människo- liv. Två av brotten innefattar moment som innebär att våld eller hot om våld riktas direkt mot människor, nämligen kapning (5 a §) och

Uppdraget och dess genomförande

SOU 2008:85

flygplatssabotage (5 b §). Dessa bör hänföras till de allvarliga vålds- brotten.

Övriga brott i kapitlet är sådana att det är tillräckligt att fara för liv eller hälsa uppkommer. Att människor ska komma till skada behöver alltså inte omfattas av gärningsmannens uppsåt. Dessa bör därför inte typiskt sett anses utgöra allvarliga våldsbrott i och för sig.

År 2007 dömdes en person för kapning som huvudbrott.

Brott mot allmän ordning

I 16 kap. BrB finns bestämmelser om brott mot allmän ordning. Ett par av dessa avser uppsåtliga gärningar som innefattar våld eller hot om våld av sådant slag att de bör hänföras till de allvarliga vålds- brotten. Dessa är våldsamt upplopp (2 §) och myteri (6 §). År 2007 dömdes fem personer för våldsamt upplopp som huvudbrott.

Brott mot allmän verksamhet

I 17 kap. BrB regleras brotten mot allmän verksamhet m.m. Två av dessa brott avser uppsåtliga gärningar som innefattar våld eller hot om våld, nämligen våld eller hot mot tjänsteman (1 §) och övergrepp i rättssak (10 §)TPF2FPT. Detta är förhållandevis vanliga brott. År 2007 dömdes drygt 2 300 personer för våld eller hot mot tjänsteman som huvudbrott och drygt 400 personer för övergrepp i rättssak som huvudbrott.

Högmålsbrott och brott mot rikets säkerhet

I 18 och 19 kap. BrB finns bestämmelser om högmålsbrott respek- tive brott mot rikets säkerhet. Det primära skyddsintresset är att värna om rikets styresskick och oberoende. Flera av straffbestämmel- serna i kapitlet avser gärningar som i förlängningen kan innebära att riket med våldsamma medel omstörtas eller läggs under främmande makt. Straffbestämmelserna är emellertid så utformade att straffansvar inträder utan att något våld behöver ha utövats. Med hänsyn härtill

2TP PT Här bortses från våldsamt motstånd, 17 kap. 4 § BrB, som är subsidiärt till våld eller hot mot tjänsteman och som avser fall där våldet är mindre allvarligt.

SOU 2008:85

Uppdraget och dess genomförande

bör brotten enligt dessa kapitel inte hänföras till de allvarliga vålds- brotten.

Folkrättsbrott

I 22 kap. 6 § BrB föreskrivs straffansvar för folkrättsbrott. Den brottsliga gärningen består i svåra överträdelser av den internatio- nella humanitära rätten i väpnade konflikter. Många av de gärningar som i praktiken kan komma i fråga för straffansvar torde avse utövande av grovt våld mot personer på ett sätt som strider mot vad som är tillåtet enligt folkrätten. Folkrättsbrottet bör därför räknas till de allvarliga våldsbrotten. År 2007 dömdes inte någon för folkrättsbrott som huvudbrott.

Brott utanför brottsbalken

Även utanför brottsbalken finns straffbestämmelser som avser all- varliga våldsbrott. Lagen (1964:169) om straff för folkmord och lagen (2003:148) om straff för terroristbrott är båda uppbyggda på det sättet att när vissa redan kriminaliserade gärningar begås under vissa närmare angivna förutsättningar och med viss avsikt döms i stället för folkmord respektive terroristbrott, varvid brottet är att betrakta som allvarligare än annars. Bland de brott som sålunda kan kvalificeras enligt de båda lagarna ingår såväl mord och dråp som andra allvarliga angrepp på person. Både folkmord och terrorist- brott är därför att hänföra till de allvarliga våldsbrotten. År 2007 dömdes inte någon för något av dessa brott som huvudbrott.

I lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor föreskrivs straffansvar för ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående för- ändringar av dem. Detta brott måste i hög i grad anses innefatta ett allvarligt angrepp på den enskildes fysiska integritet och bör därför anses utgöra ett allvarligt våldsbrott.

Sammanfattande bedömning

Som framgår av genomgången finns ett stort antal straffbestämmelser som helt eller delvis avser gärningar som innefattar allvarliga former av angrepp på enskildas fysiska integritet. Begreppet allvarliga vålds-

Uppdraget och dess genomförande

SOU 2008:85

brott får med denna definition en ganska vidsträckt innebörd. Vi ser inget hinder mot detta, utan avser att använda begreppet med den innebörd som vi nu har redogjort för.

Vi tolkar emellertid inte våra direktiv så att det ingår i vårt upp- drag att särskilt överväga hur straffmätning bör ske med avseende på samtliga de uppräknade brottstyperna var för sig. Även om vi alltså använder en bred definition av begreppet allvarliga våldsbrott, utgår vi vid våra överväganden från de typer av våldsbrott som är vanligast förekommande och beträffande vilka vi bedömer att be- hovet av en reform är som störst. I och med att vi i första hand överväger generella ändringar av regelverket, får emellertid en del av våra förslag betydelse för samtliga gärningar som faller inom be- greppet allvarliga våldsbrott.

Regeringen har i juli 2008 tillsatt en särskild utredare med uppdrag att utvärdera den reform av bestämmelserna om sexualbrott som genomfördes 2005TPF3FPT (dir. 2008:94). Mot bakgrund härav har vi dragit slutsatsen att frågor om straffmätning för sexualbrott i första hand bör behandlas inom ramen för den översynen. Även om våra för- slag i enlighet med vad nyss sagts även tar sikte på denna typ av allvarliga våldsbrott, har vi alltså valt att inte närmare gå in på be- hovet av att vid straffmätningen markera en skärpt syn på just sexualbrott.

1.3.3Övriga avgränsningsfrågor

Val av påföljd

Av bestämmelserna i 30 kap. BrB följer att för brott där påföljden inte kan stanna vid böter kan, under vissa förutsättningar, i stället för fängelse vissa andra påföljder och påföljdskombinationer dömas ut, bl.a. villkorlig dom eller skyddstillsyn med föreskrift om samhälls- tjänst. Sådana alternativ till fängelse tillämpas främst i fall där ett fängelsestraff om högst ett år annars hade dömts ut.

Såsom vi uppfattar våra direktiv ingår inte i uppdraget att föreslå ändringar av möjligheterna att använda dessa alternativa påföljder eller deras innehåll. Däremot framgår av direktiven att utredningen ska analysera och redogöra för konsekvenserna av sina förslag i olika hänseenden samt att denna analys kan komma att utgöra ett

3TP PT Se prop. 2004/05:45, SFS 2005:90.

SOU 2008:85

Uppdraget och dess genomförande

viktigt underlag för kommande överväganden om en översyn av andra delar av påföljdssystemet.

Detta innebär att våra överväganden och förslag inriktas på straff- mätningen i egentlig mening, dvs. bedömningen av hur strängt straff mätt i antal månader eller år fängelse som brottsligheten i ett visst fall bör föranleda. Våra överväganden omfattar alltså inte de regler som styr i vilken utsträckning eller på vilket sätt fängelsestraffet kan bytas ut mot någon annan påföljd eller påföljdskombination.

Unga lagöverträdare

Om någon har begått brott före 21 års ålder ska enligt 29 kap. 7 § BrB hans eller hennes ungdom beaktas särskilt vid straffmät- ningen. I ett sådant fall får dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Vidare finns i 32 kap. BrB bestämmelser om särskilda påföljder som kan ådömas unga lagöverträdare, nämligen ungdomsvård, ungdomstjänst och sluten ungdomsvård.

Påföljdssystemet för unga lagöverträdare har relativt nyligen setts över och reformerats.TPF4FPT Med hänsyn till detta, och då direktiven inte innehåller några anvisningar i denna del, gör vi bedömningen att det inte ingår i vårt uppdrag att redovisa några särskilda överväg- anden när det gäller hur unga lagöverträdares brottslighet bör be- mötas. Detta utesluter inte att de förslag som vi lägger fram kan få betydelse även för den som har begått brott före 21 års ålder. Straff- mätningen för unga lagöverträdare utgår nämligen ofta från en bedömning av vilket straff som hade mätts ut för en vuxen lagöver- trädare, varefter detta minskas med en viss kvotdel. Detta innebär att en generellt höjd straffnivå för allvarliga våldsbrott, åtminstone i vissa fall, får genomslag också för unga lagöverträdare.

Psykiskt störda lagöverträdare

En del av de personer som lagförs för allvarliga våldsbrott bedöms ha begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Enligt 30 kap. 6 § BrB ska i så fall i första hand dömas till annan påföljd än fängelse. Under vissa förutsättningar kan rätten i stället med stöd av 31 kap. 3 § BrB överlämna den tilltalade till rättspsykia- trisk vård. Detta sker i 300-400 fall per år.

4TP PT Prop. 2005/2006:165, SFS 2006:891.

Uppdraget och dess genomförande

SOU 2008:85

Frågor om påföljder för psykiskt störda lagöverträdare har varit föremål för övervägande vid flera tillfällen under senare årTPF5FPT och bestämmelsen i 30 kap. 6 § BrB ändrades så sent som den 1 juli 2008TPF6FPT. Mot denna bakgrund anser vi att frågor om påföljder för psykiskt störda lagöverträdare faller utanför vårt uppdrag. Någon annan slut- sats kan inte heller dras av innehållet i direktiven. Däremot är det ofrånkomligt att vi i viss utsträckning kommer in på frågan hur psykisk störning hos gärningsmannen bör påverka brottslighetens straffvärde enligt 29 kap. 3 § 2 BrB.

5TP PT Se bl.a. SOU 2002:3 och Ds 2007:5. 6TP PT Prop. 2007/08:97, SFS 2008:320.

2 Nuvarande ordning

2.1Inledning

I detta kapitel beskriver vi inledningsvis kort hur strafflagstift- ningen har vuxit fram i svensk rätt. Därefter redogör vi för gällande rätt såvitt avser straffskalorna för allvarliga våldsbrott, bestämmel- ser om straffmätning och påföljdsval, regleringen kring verkställig- het av fängelsestraff samt de processrättsliga bestämmelser som reglerar rättegången i brottmål.

2.2Straffsystemet i historiskt perspektiv

2.2.1Kort historisk tillbakablickTPF1FPT

Under äldre tid byggde den svenska strafflagstiftningen till stor del på avskräckningsteorin och vedergällningstanken. Straffet verkade genom att avskräcka människor från att begå brott och de som trots allt bröt mot lagen fick sona brotten genom dödsstraff, kroppsstraff, arbetsstraff eller böter. Fängelse hade ännu inte introducerats som påföljdsform, annat än i form av arbete på fästning och fängelse vid vatten och bröd. Sistnämnda straff betraktades inte i första hand som ett frihetsstraff, utan som ett svältstraff avsett att orsaka kroppsligt lidande. Det fanns inte några straffskalor utsatta i lagen, utan det överlämnades helt åt den enskilde domaren att bestämma böternas storlek eller arbetsstraffets längd.

Frihetsstraff i egentlig mening började användas under 1570-talet, då Johan III genom nåd började omvandla dödsstraff till livstids fängelse. Under 1600-talet var det vanligt förekommande att de

1TP PT Innehållet i avsnittet är huvudsakligen hämtat från Fängelsestraffkommitténs huvudbetänk- ande Påföljd för brott (SOU 1986:14), s. 23 ff., artikeln Straffets grunder – historisk bakgrund av Erland Aspelin, publicerad i Svensk Juristtidning 1999 s. 108 samt Berggren m.fl., Brottsbalken – en kommentar III.

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

nyinrättade hovrätterna genom s.k. leuteration omvandlade döds- straff till kroppsstraff följt av frihetsstraff i form av arbete på fäst- ning. Fästningsarbete kunde dömas ut på viss tid, på livstid eller ”på behaglig tid”. Det sistnämnda innebar att den dömde hölls frihetsberövad till dess att han eller hon visat tillräcklig förbättring för att kunna försättas på fri fot. Straffarbete på viss tid bestämdes enligt praxis till ett visst antal hela år, vanligen från ett till sju år. Längre fram, troligen i slutet av 1600-talet eller början av 1700-talet, ändrades praxis så att fästningsarbete på viss tid dömdes ut från ett till tio år.

Under 1700-talet förändrades synen på straff i Europa. Upplys- ningsfilosoferna vände sig emot de grymma kropps- och skam- straffen och förespråkade i stället frihetsstraff och böter. Successivt tillkom den klassiska straffrättsskolan, som främst betonade legalitets- och proportionalitetsprinciperna vid fastställande av straffsatser och vid straffmätning. Straffen skulle vara lagligt grundande, förutse- bara och stå i proportion till de begångna brotten. Straff ansågs motiverat främst av allmänpreventiva skäl; genom att den som be- gått ett brott straffades skulle andra avskräckas från att begå samma typ av gärning.

De nya strömningarna nådde även Sverige. År 1811 tillsattes Lagkommittén som 1832 lade fram ett förslag till allmän kriminal- lag. Förslaget byggde på preventionstanken. Straffet ansågs ha två syften, dels skulle det avskräcka allmänheten från att begå brott (allmänprevention), dels skulle det förbättra den enskilde brotts- lingen som skulle ta varning av straffet och i framtiden leva ett lag- lydigt liv (individualprevention). Enligt förslaget skulle kropps- och skamstraffen avskaffas helt och dödsstraffet skulle i stor utsträck- ning ersättas av frihetsstraff. De dominerande straffen skulle vara straffarbete, fängelse och böter. Lagkommittén föreslog vidare att legalitetsprincipen skulle lagfästas, så att det framgick av strafflag- stiftningen att ingen kunde straffas utan stöd i lag. I syfte att ytter- ligare öka rättssäkerheten skulle det för varje brott anges en straff- skala inom vilken domstolarna skulle mäta ut straffet.

Lagkommitténs förslag låg till grund för 1864 års strafflag, som till stor del kom att bygga på den klassiska straffrättsskolan. Legalitets- principen blev visserligen inte lagfäst, men proportionalitetsprincipen och kravet på förutsebarhet beaktades bl.a. genom att det infördes straffskalor för alla brott. De sista kroppsstraffen hade avskaffats redan 1855 och strafflagen innehöll påföljderna dödsstraff, straff- arbete, fängelse, fängelse vid vatten och bröd, böter, avsättning,

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

suspension, förlust av medborgerligt förtroende, förverkande samt aga av barn. Dödsstraffet, som var förbehållet ett fåtal brott, var fakultativt.

I slutet av 1800-talet genomfördes ett antal lagändringar på straffrättens område. Dödsstraffet utsattes för stark kritik, vilket ledde till att dödsstraff efter 1877 inte längre fick verkställas offent- ligt. Trots kritiken avskaffades dödsstraffet först 1921. Också frihetsstraffen undergick förändringar. År 1884 avskaffades fängelse vid vatten och bröd. Verkställigheten av fängelsestraffet reformerades. Från att ha förvarats gemensamt i fängelselokalerna fick fångarna under längre tid vistas i enrum. Cellstraffet ansågs ge större förut- sättningar för förbättring av den dömde, eftersom denne kom ifrån det dåliga inflytandet från andra brottslingar och fick större möjlig- heter att tänka över och komma till insikt om sitt brott. År 1902 avskaffades aga av barn som straff.

I Europa fick den sociologiska straffrättsskolan allt större fäste under 1800-talets senare del. Enligt denna teori skulle straffet ut- mätas och anpassas efter gärningsmannens individuella förhållan- den. Sådana omständigheter som gärningsmannens sociala situation, tidigare kriminalitet, brottsbenägenhet och samhällsfarlighet skulle ha avgörande betydelse vid valet av påföljd. Straffet ansågs motiverat främst av individualpreventiva skäl och stor vikt lades vid den s.k. behandlingstanken, som innebar att brottslingen under verkställig- heten skulle förmås att ändra sitt levnadssätt och därmed avstå från att begå brott i framtiden.

Den sociologiska straffrättsskolan fick stor genomslagskraft i Sverige. De första stegen mot ett mer behandlingsinriktat tänkande togs 1906, då villkorlig dom och villkorlig frigivning infördes i straff- lagen. År 1927 infördes två nya tidsobestämda påföljder, förvaring och internering, och 1935 infördes ungdomsfängelse.

År 1934 lade dåvarande justitieminister Karl Schlyter fram ett genomgripande reformprogram som var starkt influerat av den sociologiska straffrättsskolans idéer. Programmet syftade till att så många grupper lagöverträdare som möjligt – däribland ungdomar, psykopater, sinnessjuka och alkoholister – skulle avskiljas från verk- ställighet i fängelse och att påföljdssystemet i stället skulle inriktas på vård i frihet. De som trots allt måste dömas till frihetsstraff skulle genomgå behandling under verkställigheten. Mot bakgrund av reformprogrammet tillsattes 1938 års Strafflagsberedning, under ledning av just Schlyter. Beredningen lämnade ett antal betänkan- den. I huvudbetänkandet, Skyddslag (SOU 1956:55), fanns förslag

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

till ett nytt påföljdssystem. Förslagets utgångspunkt var att vård och behandling skulle prägla påföljderna. Vården och behandlingen hade enligt beredningen två ändamål; dels skulle den dömde rehab- iliteras och ges bättre förutsättningar att leva ett laglydigt liv, dels skulle han eller hon vara förhindrad att begå brott så länge straffet avtjänades. För brottslingar med ”kriminella tendenser” som ansågs möjliga att påverka med behandling rekommenderades kriminalvård i frihet (skyddstillsyn), för de ”kroniskt oförbätterliga” det tids- obestämda straffet skyddsinternering och för ungdomar tidsobestämd skyddsfostran.

Samtidigt som Strafflagberedningen arbetade med förslaget till skyddslag fick Straffrättskommittén i uppdrag att reformera straff- lagens bestämmelser om brotten. Kommitténs slutarbete presen- terades i betänkandet Förslag till brottsbalk (SOU 1953:14).

När brottsbalken infördes 1965 kvarstod mycket av den klassiska straffrättsskolans idéer om rättvisa och proportionalitet. Samtidigt var den nya lagen influerad av Strafflagberedningens förslag. Resul- tatet blev en kompromiss mellan de allmänpreventiva och individual- preventiva tankegångarna. Detta blev tydligt i dåvarande 1 kap. 7 § BrB, som föreskrev att rätten vid val av påföljd, med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, skulle fästa särskilt avseende vid att påföljden var särskilt ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. Bland de mer behandlingsinriktade påföljderna märktes skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård, men även fängelse betraktades som en behandlingspåföljd eftersom den dömde under verkställigheten skulle genomgå åtgärder som syftade till rehabilitering.

Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet höjdes kritiska röster mot behandlingstanken, som ansågs innebära risk för en ojämn och orättvis praxis. Den kriminologiska forskningen visade att de nya behandlingsformerna inte gav så goda resultat som man hade hoppats. Kriminalvård i anstalt ledde till dålig rehabiliter- ing och hög återfallsfrekvens samtidigt som den ofta hade en ned- brytande inverkan på personligheten. Vilken typ av anstaltsvård det rörde sig om eller valet av behandlingsformer inom anstalterna tycktes därvid inte ha någon större betydelse. År 1977 överlämnade en arbetsgrupp inom Brottsförebyggande rådet rapporten Nytt straffsystem (Brå-rapport 1977:7) till Justitiedepartementet. I rapporten, som var avsedd som ett debattinlägg, riktades stark kritik mot behandlingstanken. Arbetsgruppen hävdade att principen om rättvisa och proportionalitet mellan brott och straff skulle gälla vid

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

straffmätning och påföljdsval samt att det inte skulle göras några sidoblickar på brottslingens individuella behov av behandling.TPF2FPT Samma år lämnade Ungdomsfängelseutredningen sitt betänkande Tillsynsdom (SOU 1977:83). Förslagen i betänkandet ledde till att ungdomsfängelse avskaffades som påföljd 1980. Året därpå ut- mönstrades internering ur sanktionssystemet. Därmed återstod livstids fängelse som enda tidsobestämda straff.

Mot bakgrund av den debatt som uppstått kring Brå-rapporten tillsattes två parlamentariska kommittéer, Fängelsestraffkommittén och Frivårdskommittén. År 1986 lämnade Fängelsestraffkommittén sitt huvudbetänkande Påföljd för brott (SOU 1986:13–15). I betänkandet gör kommittén bedömningen att allmänpreventiva över- väganden bör vara av grundläggande betydelse för frågan huruvida en viss gärning ska vara straffbar, men att varken allmänpreventiva eller individualpreventiva hänsyn bör tillmätas vikt vid utform- ningen av straffskalorna för de olika brotten eller vid påföljds- bestämningen i det enskilda fallet. Där ska i stället brottens svårhet eller förkastlighet vara avgörande samt principerna om proportion- alitet och ekvivalens beaktas. Enligt kommitténs bedömning får individualpreventiva aspekter beaktas vid verkställigheten av de påföljder som dömts ut, så att frihetsberövandets negativa effekter för den intagne och risken för återfall i brott minskar. En grund- läggande uppgift för Fängelsestraffkommittén var att se till att användningen av fängelsestraffet minskades och att längden på de fängelsestraff som dömdes ut blev kortare. För att uppnå detta mål föreslog kommittén bl.a. att fängelse skulle ådömas endast om det motiverades av hänsyn till brottets straffvärde eller art eller gärnings- mannens tidigare brottslighet. Regleringen i 1 kap. 7 § BrB föreslogs bli ersatt av två nya kapitel med särskilda regler för straffmätning och påföljdsval. Fängelsestraffkommitténs förslag avseende straff- mätning och påföljdsval ledde till lagstiftning 1989, då nuvarande kapitel 29 och 30 infördes i brottsbalken.TPF3FPT

År 1992 tillsattes Straffsystemkommittén, som fick i uppdrag att göra en översyn av brottsbalkens påföljdssystem. Ett viktigt mål för kommitténs arbete var att minska användningen av fängelse- straffet. Kommittén lämnade 1995 betänkandet Ett reformerat straff- system (SOU 1995:91). I betänkandet föreslogs ett sammanhängande straffsystem som helt skulle fjärma sig från behandlingstanken.

2TP PT För en närmare redogörelse för innehållet i rapporten hänvisas till avsnitt 3.2.1.

3TP PT För en närmare redogörelse för Fängelsestraffkommitténs arbete och de lagändringar som följde av kommitténs förslag hänvisas till avsnitt 3.2.2.

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

Principerna om rättvisa, konsekvens, proportionalitet, ekvivalens och förutsebarhet skulle få full genomslagskraft. Varje straff skulle ha sin givna plats i systemet, rangordnat efter svårhetsgrad. Samhälls- tjänst och elektronisk övervakning skulle utgöra alternativ till fängelsestraff. Reformen genomfördes aldrig i sin helhet, men 1999 gjordes vissa lagändringar mot bakgrund av kommitténs förslag. Bl.a. infördes samhällstjänst, som förekommit som försöksverk- samhet sedan 1990, som ett permanent inslag i påföljdssystemet. Villkorlig dom eller skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst blev alternativ till fängelsestraff. Dessutom infördes en ny påföljd för unga lagöverträdare, sluten ungdomsvård. På straffverkställig- hetsnivå infördes intensivövervakning med elektronisk kontroll som en verkställighetsform av fängelsestraff, vilket hade förekommit som försöksverksamhet sedan 1994.TPF4FPT

2.2.2Nuvarande straffsystem

Nuvarande system för straffbestämning bygger till största del på de principer om proportionalitet och ekvivalens som låg till grund för Fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande. För en närmare redogörelse för de straffteoretiska utgångspunkterna hänvisas till avsnitt 7.2.

I kommande avsnitt (avsnitt 2.3, 2.4 och 2.6) redogör vi för aktuella straffskalor för allvarliga våldsbrott, tillämpliga bestämmel- ser avseende straffmätning och påföljdsval samt regleringen kring verkställighet av fängelsestraff i och utanför anstalt.

2.3Straffskalorna för allvarliga våldsbrott

Allmänt om fängelsestraffet

Enligt 26 kap. 1 § BrB ådöms fängelse enligt vad som för brottet är stadgat på viss tid eller på livstid. Fängelse på viss tid får inte över- stiga tio årTPF5FPT, om inte annat följer av regleringen i 26 kap. 2 eller 3 §

4TP PT För en närmare redogörelse för Straffsystemkommitténs arbete och de lagändringar som följde av kommitténs förslag hänvisas till avsnitt 3.2.5.

5TP PT Vi har i delbetänkandet Straffskalan för mord (SOU 2007:90) föreslagit att det ska vara möjligt att för vissa brott döma ut fängelsestraff upp till 18 år. Förslaget omfattar mord och ett antal andra brott för vilka livstids fängelse ingår i straffskalan.

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

BrB, och inte understiga 14 dagar. Vi kommer att redogöra närmare för bestämmelserna i 26 kap. 2 och 3 §§ BrB i kommande avsnitt.TPF6FPT

Allvarliga våldsbrott

Bestämmelser som reglerar bestraffningen av våldsbrott finns ut- spridda både i och utanför brottsbalken. Vad gäller allvarliga vålds- brott kan tyngdpunkten sägas ligga i 3 och 4 kap. BrB, även om definitionen också måste anses omfatta ett antal brott i andra delar av brottsbalken och även vissa brott som regleras i andra lagar.

I avsnitt 1.3.2 har vi redogjort för vilka brott som enligt vår bedömning omfattas av begreppet allvarliga våldsbrott, såsom be- greppet är definierat i våra direktiv. I bilaga 3 finns en tabell som utvisar brottsbeteckning, lagrum och straffskala för dessa brott. I tabellen anges också när den bestämmelse där gärningen straff- beläggs senast har ändrats i sak och vad ändringen innebar.

2.4Straffmätning och påföljdsval m.m.

Regler om straffmätning och påföljdsval finns i 29 och 30 kap. BrB. Bestämmelserna fick sin huvudsakliga utformning genom lagänd- ringar som trädde i kraft den 1 januari 1989TPF7FPT och grundas delvis på de förslag som lämnades i Fängelsestraffkommitténs huvudbetänk- ande Påföljd för brott (SOU 1986:13–15).TPF8FPT En grundtanke bakom regleringen är att den ska främja förutsebarhet och enhetlighet i straffrättsskipningen.TPF9FPT

2.4.1Allmänt om straffmätning

Brottets straffvärde – regleringen i 29 kap. 1 § brottsbalken

Enligt 29 kap. 1 § första stycket BrB ska straff, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde.

6TP PT Se avsnitt 2.4.3 och 2.4.4.

7TP PT Prop. 1987/88:120, JuU 1987/88:45, rskr 1987/88:404.

8TP PT Se närmare i avsnitt 3.2.2.

9TP PT Prop. 1987/88:120 s. 1 och s. 40 f.

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

Med straffvärde avses brottets svårhet i förhållande till andra brott, eller med andra ord hur allvarligt brottet är.TPF10FPT Föreskriften att straffvärdet ska vara avgörande för straffmätningen är ett ut- tryck för den vikt som bör läggas vid principerna om ekvivalens och proportionalitet. Lika svåra brott ska ge lika stränga straff och svårare brott ska straffas strängare än lindrigare brott. När bestämmel- sen infördes konstaterade departementschefen att den ger utrymme för högst skiftande uppfattningar om vilket straffvärde olika brott bör anses ha. Avsikten är emellertid inte att enskilda domares värdering ska vara avgörande för straffmätningen, utan lika fall ska behandlas lika. Detta har markerats i lagtexten på två sätt. För det första ska straffet bestämmas inom ramen för den tillämpliga straff- skalan och för det andra ska intresset av en enhetlig rättstillämp- ning beaktas. Vid bedömningen av straffvärdet ska domstolarna alltså utgå från den allmänna värdering som lagstiftningen ger ut- tryck för genom den uppställda straffskalan samt i övrigt anpassa sig till de principer som har utvecklat sig genom rättspraxis.TPF11FPT

Vilken straffskala som är tillämplig i det enskilda fallet framgår normalt av brottsbeskrivningen. Av bilaga 3 framgår straffskalorna för de brott som enligt vår bedömning omfattas av begreppet all- varliga våldsbrott. Vid gradindelade brott är straffskalan beroende av vilken grad brottet bedöms höra till, vilket innebär att frågan om vilken svårhetsgrad ett brott tillhör måste avgöras innan straff- mätningen sker.

I rättspraxis ligger de flesta straff som döms ut nära straffskalans minimum, medan den övre delen av skalan utnyttjas mer sällan. Redan enligt den praxis som utarbetades före 1989 års lagändringar, då bestämmelserna i 29 kap. BrB infördes, låg straffen som regel i straffskalans nedre del. I förarbetena till de nuvarande bestämmel- serna anförde departementschefen att den övre delen av straffskalan utnyttjas mer sällan, eftersom denna normalt inte är avsedd för mer ordinär brottslighet utan för exceptionella fall som i praktiken sällan inträffar. De nya reglerna var inte avsedda att medföra någon påtaglig förändring av praxis, men departementschefen framhöll att det inte kunde uteslutas att regleringen i 29 kap. BrB skulle ge upphov till en mer differentierad straffmätningspraxis och att hon inte såg det som någon nackdel om så blev följden. Hon anförde vidare att det i sig är av värde om förekomsten av försvårande eller

10TP PT SOU 1986:14 s. 131.

11TP PT Prop. 1987/88:120 s. 77 f.

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

förmildrande omständigheter också återspeglas i straffmätningen.TPF12FPT Att straffen för våldsbrott alltjämt regelmässigt ligger långt ner i straffskalan framgår av den påföljdsinventering som Åklagarmyn- digheten sammanställde 2007.TPF13FPT

I rättsfallet NJA 2000 s. 612, se bilaga 4 och avsnitt 5.2.1, resonerar Högsta domstolen relativt utförligt kring straffmätningen för grov misshandel av barn. I målet hade den tilltalade gjort sig skyldig till grov misshandel bestående av kraftigt våld mot buken på en fyra- årig flicka som stått under hans tillsyn. Genom våldet slets flickans tolvfingertarm av och livshotande skada uppstod. Vid bedömningen av gärningens straffvärde anför Högsta domstolen bl.a. följande:

Vid gradindelade brott är det vanligt att strafftidens längd i de flesta fall ligger relativt nära straffminimum medan den övre delen av straff- skalan utnyttjas mer sällan. … Denna praxis hänger samman med att den övre delen av straffskalan normalt inte är avsedd för mer ordinär brottslighet av det aktuella slaget utan för exceptionella fall som i praktiken inträffar mer sällan. Vad gäller den grövre graden av olika brott tillkommer att olika försvårande omständigheter då ofta redan beaktats vid gradindelningen med den följden att det lägsta straffet ligger väsentligt högre än vad som är normalstraff för den lägre graden. Det saknas då ofta utrymme för att ytterligare beakta de försvårande omständigheterna inom ramen för den tillämpliga skalan.

Hovrätten har bestämt straffet till fängelse i tre år. Detta är klart över minimistraffet för grov misshandel.TPF14FPT Straffet ligger också klart över den straffnivå som grov misshandel i allmänhet brukar föranleda. Som målet här föreligger till bedömning framstår inte heller straffet som lågt i jämförelse med de straff som kommit till användning i andra liknande fall (jfr t ex NJA 1992 s. 85). Av vad Högsta domstolen tidigare anfört följer att de försvårande omständigheterna i målet bör ges ett tydligt genomslag i straffmätningen även utöver vad som följer av gradindelningen. Så har emellertid skett redan genom hovrättens dom. Hovrättens domslut skall alltså fastställas.

Vid bedömningen av straffvärdet ska enligt 29 kap. 1 § andra stycket BrB särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han haft.

Rekvisiten skada, kränkning och fara avser de objektiva omstän- digheterna vid brottet. Uttrycken är avsedda att uppfattas i vid mening och enligt förarbetena kan utgångspunkt normalt tas i brottets

12TP PT Prop. 1987/88:120 s. 78.

13TP PT Domstolarnas påföljdspraxis vid vissa våldsbrott – En rapport från Åklagarmyndigheten 2007. En sammanfattning av rapporten finns i bilaga 5.

14TP PT Minimistraffet är fängelse i ett år; vår anm.

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

rekvisit. Hänvisningen till gärningsmannens avsikter och motiv innebär att även subjektiva omständigheter ska tillmätas betydelse vid bedömningen av brottets straffvärde. Hänsyn ska inte tas till sådana omständigheter som inte täcks av gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet, och det är av stor betydelse för bedömningen hur grov gärningsmannens oaktsamhet har varit liksom vilken form av uppsåt som har förelegat. Av förarbetena till 29 kap. 1 § BrB fram- går att det alltid är omständigheterna vid brottet som ska vara avgör- ande för straffvärdebedömningen. Gärningsmannens person, tidigare brottslighet eller vad som har inträffat efter brottet ska i princip sakna betydelse för bedömningen av straffvärdet. Det ska inte heller ha någon betydelse vem som har drabbats av brottet. Detta ute- sluter dock inte att det kan finnas anledning att se allvarligare på vissa former av angrepp för att de kränker flera skyddsvärda intressen, som t.ex. våld eller hot mot tjänsteman.TPF15FPT

Uppräkningen i andra stycket är inte uttömmande, utan anger endast de viktigaste inslagen vid straffvärdebedömningen. Detta har markerats genom att de uppräknade omständigheterna ska be- aktas särskilt vid bedömningen av straffvärdet. I förarbetena anför departementschefen att det visserligen i första hand ankommer på lagstiftaren att väga in sådana omständigheter som att brottslig- heten har blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former vid bedömningen av vilka straffskalor som ska gälla, men att beaktande av allmänpreventiva intressen i vissa fall också kan vara av betydelse vid bedömningen av ett brotts straffvärde.TPF16FPT Sådana hänsyn har tagits i några vägledande avgöranden från Högsta Domstolen. Rättsfallet NJA 1989 s. 870 avsåg straffmätning och påföljdsval för försök till gaturån genom knivhot. Vid bedömningen av brottets straffvärde beaktade Högsta domstolens majoritet (tre justitieråd) uppgifter om att personrån utomhus förövade av ungdomar hade fått en utökad utbredning. I rättsfallet NJA 1991 s. 498 behandlades frågan om straffvärdet för olaga vapeninnehav avseende en revolver med skarp ammunition. I ett tidigare avgörande, NJA 1977 s. 473, hade Högsta domstolen bestämt påföljden för ett liknande vapen- innehav till fängelse tre månader. Med hänvisning till att använd- ningen av skjutvapen vid våldsbrott hade ökat under de 15–20 år som föregått domen ansåg Högsta domstolen i 1991 års fall att det var motiverat att bedöma brottet något strängare än vad som hade skett i det tidigare avgörandet. Straffet bestämdes därför till fängelse

15TP PT Prop. 1987/88:120 s. 80 f.

16TP PT A. prop. s. 37 och 80.

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

fyra månader (att anmärka är att båda domarna avsåg även andra brott än olaga vapeninnehav). Att hänsyn av detta slag tas vid bedöm- ningen av straffvärdet torde dock höra till ovanligheterna.

Försvårande omständigheter – 29 kap. 2 § brottsbalken

Bestämmelsen i 29 kap. 1 § BrB kompletteras med de i 29 kap. 2 och 3 §§ uppställda katalogerna över försvårande respektive för- mildrande omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet. Såsom försvårande omständigheter ska enligt 29 kap. 2 § BrB särskilt beaktas

1.om den tilltalade avsett att brottet skulle få betydligt allvarligare följder än det faktiskt fått,

2.om den tilltalade visat särskild hänsynslöshet,

3.om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig,

4.om den tilltalade grovt utnyttjat sin ställning eller i övrigt miss- brukat ett särskilt förtroende,

5.om den tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet genom allvarligt tvång, svek eller missbruk av dennes ungdom, oförstånd eller beroende ställning,

6.om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll,

7.om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folk- grupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet, eller

8.om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person.

De omständigheter som anges i 29 kap. 2 § BrB är alla hänförliga till det konkreta brottet. Uppräkningen är exemplifierande, vilket har markerats genom att det i inledningen till bestämmelsen stadgas att det vid straffmätningen särskilt ska beaktas om någon av de upp- räknade omständigheterna föreligger. Det kan alltså komma i fråga att beakta även andra försvårande omständigheter än de som räknas upp i paragrafen.

När 29 kap. BrB infördes var avsikten att uppräkningen i 2 §, som då omfattade punkterna 1–6, skulle vara någorlunda uttömmande

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

och att den skulle inrymma de vanligaste och mest betydelsefulla av de omständigheter som enligt dåvarande praxis brukade åberopas som särskilt försvårande. Detta var anledningen till att flera av punkterna gjordes allmänt hållna. Departementschefen betonade att den allmänt hållna regleringen innebär att bestämmelsen bör tillämpas med försiktighet.TPF17FPT

De försvårande omständigheterna ska beaktas vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp. Härmed avses främst vad som framgår direkt av straffbestämmelserna, men även exempelvis av förarbeten och rättspraxis.TPF18FPT I sammanhanget bör också nämnas att 5 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott föreskriver att uppsåt att främja terroristbrott ska beaktas som en försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet för brott enligt 8 kap. 1 och 4–6 §§, 9 kap. 4 § samt 14 kap. 1 och 3 §§ BrB samt för- sök till sådana brott.

De omständigheter som anges i 29 kap. 2 § BrB kan förekomma även i de enskilda straffbestämmelserna. Som exempel kan nämnas att det vid bedömningen av om ett misshandelsbrott är grovt särskilt ska beaktas om gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet, vilket även utgör en försvårande omständighet enligt 29 kap. 2 § 2. Om en sådan omständighet redan har beaktats vid avgörandet av vilken grad brottet ska hänföras till, saknas det enligt förarbetena ofta anledning att ytterligare beakta omständigheten vid straffmät- ningen inom den aktuella straffskalan.TPF19FPT

Under punkten 1 behandlas s.k. subjektivt överskott, dvs. att gärningsmannens uppsåt sträcker sig längre än till det händelseför- lopp som han eller hon har orsakat. Det praktiskt vanliga fallen av subjektivt överskott föreligger vid försök, förberedelse och stämp- ling till brott.TPF20FPT I rättsfallet RH 1995:65 tillämpades punkten vid bedömningen av straffvärdet för ett narkotikabrott bestående i hanter- ing av ett parti kokain om ca 100 gram. Enligt hovrättens bedömning var koncentrationen av kokain i partiet så låg att mängden narkotika inte utgjorde skäl att bedöma brottet som grovt. Däremot beakta- des den omständigheten att de tilltalade haft uppsåt att befatta sig med en väsentligt större mängd narkotika än vad de faktiskt kommit att göra som försvårande vid bedömningen av brottets straffvärde.

17TP PT A. prop. s. 81 och 84.

18TP PT A. prop. s. 82.

19TP PT Ibid.

20TP PT Berggren m.fl., Brottsbalken – en kommentar III, s. 29:23.

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

För att punkten 2 ska bli tillämplig krävs, som anförts ovan, att det tillkommer något extra utöver den hänsynslöshet som normalt ingår vid det aktuella brottet och som har beaktats i rekvisiten för brottet. I förarbetena nämns som exempel att rån under pistolhot normalt är att bedöma som grovt rån, men att det om gärnings- mannen dessutom skjuter skarpa varningsskott tillkommer ett extra mått av hänsynslöshet som det kan finnas skäl att beakta vid straffvärdebedömningen.TPF21FPT

Punkten 3 tar enligt förarbetena bl.a. sikte på brott som har för- övats mot barn, handikappade eller äldre. Som exempel nämns att försäljning av narkotika till barn eller ungdomar bör bedömas som allvarligare än om samma preparat och mängd sålts till vuxna per- soner samt att det måste anses försvårande om ett rån förövas mot en handikappad person. Särskilt betonas att övergrepp mot barn är försvårande, eftersom riskerna är särskilt stora att övergreppen kan medföra svåra och långvariga personliga skadeverkningar.TPF22FPT I rätts- praxis har bestämmelsen bl.a. tillämpats vid misshandelsbrott som riktats mot små barn som stått under gärningsmannens tillsyn, se rättsfallen NJA 2000 s. 612 och NJA 2003 s. 174, samt i ett mål där båda vårdnadshavarna under en längre tid gjort sig skyldiga till grov fridskränkning i hemmet mot sin tonåriga dotter, NJA 2004 s. 437. Kortare referat av rättsfallen finns i bilaga 4 och de kommenteras mer ingående i kapitel 5.

Som exempel på tillfällen då punkten 4 kan komma att tillämpas anförs i förarbetena att en anställd stjäl från sin arbetsplats eller att en vårdare på en kriminalvårdsanstalt för in narkotika till de in- tagna.TPF23FPT I det ovan anmärkta rättsfallet NJA 2000 s. 612 hänvisade Högsta domstolen till punkten 4 och anförde att det vid straff- värdebedömningen var av viss självständig betydelse att brottet framstod som ett missbruk av det särskilda förtroende som barnets mor hade visat gärningsmannen genom att anförtro barnet i hans vård.

I 23 kap. 5 § BrB finns en strafflindringsregel för bl.a. den som har förmåtts att medverka till brott genom tvång, svek eller miss- bruk av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning. Punkten 5 tar sikte på situationer där gärningsmannen har förmått någon annan att medverka till brottet på ett sådant sätt. Avsikten är inte

21TP PT Prop. 1987/88:120 s. 82 f.

22TP PT A. prop. s. 83. Brott mot närstående barn kan sedan den lagändring som trädde i kraft 2003 även beaktas som försvårande med stöd av punkten 8, se nedan.

23TP PT Prop. 1987/88:120 s. 83, jfr rättsfallet NJA 2005 s. 661.

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

att punkten 5 alltid ska vara tillämplig då 23 kap. 5 § leder till ansvarsfrihet eller straffnedsättning, vilket har markerats genom att det ska röra sig om allvarligt tvång etc. Enligt förarbetena kan bestämmelsen vara tillämplig t.ex. när någon utnyttjar sitt barns unga ålder eller beroende ställning för att förmå barnet att med- verka vid brott eller när en persons narkotikamissbruk utnyttjas till att förmå honom eller henne att delta i narkotikabrottslighet.TPF24FPT

Punkten 6 avser brottslighet som har bedrivits i organiserad form genom att ha varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning. Kravet på att brottet ska ha utgjort ett led i en brottslig verksamhet innebär att enstaka väl planerade brott faller utanför bestämmelsen. Detta utesluter emellertid inte att plan- läggningen ändå kan påverka straffvärdet i höjande riktning med stöd av 29 kap. 1 § BrB. Punkten 6 tar främst sikte på brott som har förövats av flera personer och som har skett i organiserade former. I förarbetena nämns som exempel försäljning av narkotika i organ- iserade former, systematisk häleriverksamhet, koppleri i stor om- fattning i form av bordeller samt dobbleri som består i att bedriva spelklubbar.TPF25FPT

Punkten 7 infördes 1994 och avser de motiv gärningsmannen har haft för brottet. Även före lagändringen fanns möjlighet att med stöd av 29 kap. 1 § andra stycket BrB beakta att ett brott haft rasistiska eller liknande motiv. Den bestämmelsen ansågs dock vara för allmänt hållen och avse mycket varierande förhållanden av såväl skärpande som mildrande karaktär. Dessutom hade det riktats kritik mot åklagare och domstolar för att rasistiska och liknande motiv inte uppmärksammats tillräckligt vid bedömningen av olika brott. Det ansågs därmed finnas skäl att tydligare markera att kränkningar av rasistiskt och liknande slag är omständigheter som bör ägnas särskild uppmärksamhet vid straffvärdebedömningen.TPF26FPT Den personkrets som skyddas i punkten 7 motsvarar i första hand samma krets som skyddas i 16 kap. 8 § BrB om hets mot folkgrupp. Personkretsen är dock något vidare än så, eftersom den också avser kränkning på grund av ”annan liknande omständighet”. Exempel på sådana omständigheter är kränkning på grund av transvestism eller transsexualism.TPF27FPT Bestämmelsen tar framför allt sikte på brottslig- het som riktas mot minoritetsgrupper. Den kan dock aktualiseras

24TP PT Prop. 1987/88:120 s. 83.

25TP PT A. prop. s. 84.

26TP PT Prop. 1993/94:101 s. 20 ff.

27TP PT Prop. 2001/02:59 s. 57.

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

även om någon har utsatts för brott av den anledningen att han eller hon är svensk. Skyddet omfattar samtliga fall där ett motiv för brottet har varit att åstadkomma en kränkning av det slag som anges i bestämmelsen. Den eller de som kränkningen riktats mot behöver inte ha ställning av målsägande, vilket innebär att bestämmel- sen är tillämplig oavsett om brottet har riktats direkt mot den eller dem som gärningsmannen har avsett att kränka eller om han eller hon har åstadkommit kränkningen genom att begå brottet mot någon annan. Däremot krävs att avsikten med brottet har varit att kränka på det sätt som bestämmelsen avser. Brott med rasistiska inslag där motivet inte har varit att kränka en person eller en grupp omfattas alltså inte av bestämmelsen, men kan ändå anses ha ett högre straffvärde med hänsyn till de allmänna bestämmelserna om straffvärde i 29 kap. 1 § BrB.TPF28FPT

Punkten 8 tillkom genom lagstiftning som trädde i kraft 2003. I förarbetena till bestämmelsen konstateras att det redan tidigare fanns en skyldighet att vid straffvärdebedömningen som en för- svårande omständighet beakta att brottet har begåtts mot ett barn av en närstående person. Regeringen hänvisar härvid särskilt till det ovan anmärkta rättsfallet NJA 2000 s. 612 (grov misshandel bestå- ende av kraftigt våld mot buken på en fyraårig flicka som stått under gärningsmannens tillsyn), där Högsta domstolen tillämpade både 29 kap. 2 § 3 och 4 BrB. Det ansågs dock finnas anledning att tydliggöra och markera att brott mot närstående barn ofta bör åsättas ett högre straffvärde för att barnet genom brottet riskerar att berövas sin trygghet. Regeringen framhöll att straffskärpnings- grunden inte är begränsad till situationer där brottet har riktats direkt mot ett barn, utan att den även omfattar brott som har förövats i närvaro av ett närstående barn, t.ex. när barn tvingas be- vittna att en förälder blir slagen av den andra föräldern. Begreppet ”närstående person” omfattar enligt förarbetena i första hand barnets mor eller far eller fosterföräldrar (inklusive samboförhåll- anden) men även andra vuxna personer som barn normalt sett har en nära och förtroendefull relation till, såsom mor- och farföräld- rar, mostrar och fastrar. Vidare anförs att straffskärpningsgrunden har sitt främsta tillämpningsområde vid vålds- och sexualbrottslig- het, men att den kan vara relevant även vid annan brottslighet, som t.ex. när en förälder hotar den andre föräldern eller inför barnen slår sönder det gemensamma hemmet.TPF29FPT

28TP PT Prop. 1993/94:101 s. 23.

29TP PT Prop. 2002/03:53 s. 69 ff. och 111 f.

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

Uttrycket ”ägnat att” innebär att det inte krävs att barnets trygg- het och tillit i förhållande till en närstående person verkligen har skadats i det enskilda fallet. Det är tillräckligt att brottet typiskt sett är sådant att sådan skada kan uppstå. Enligt förarbetena krävs det inte heller att gärningsmannen har något syfte att skada barnets trygghet eller tillit, utan det är tillräckligt att denne har uppsåt be- träffande de faktiska omständigheter som utgör underlag för dom- stolens värdering av frågan om de har varit ägnade att skada barnets trygghet eller tillit.TPF30FPT

Bestämmelsen tillämpades i rättsfallet NJA 2005 s. 712, se bilaga 4. Målet avsåg bl.a. grov kvinnofridskränkning riktad mot den till- talades hustru och grov fridskränkning mot makarnas tre gemen- samma barn. Åklagaren hävdade, som en del av åtalet för grov frids- kränkning, att den tilltalade hade ofredat barnen genom att vid ett stort antal tillfällen låta dem bevittna upprepat våld och hot mot deras mor. Såväl hovrätten som Högsta domstolen fann dock att det förhållandet att barn tvingats bevittna övergrepp utövade av den ena föräldern mot den andra inte är att anse som ofredande, utan att detta förhållande i stället ska beaktas vid bedömningen av straff- värdet för brottet mot den förälder som utsatts för övergreppen.

Förmildrande omständigheter – 29 kap. 3 § brottsbalken

Enligt 29 kap. 3 § BrB ska följande omständigheter särskilt beaktas som förmildrande vid bedömningen av straffvärdet:

1.om brottet föranletts av någon annans grovt kränkande beteende,

2.om den tilltalade till följd av en allvarlig psykisk störning haft starkt nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt eller annars till följd av en psykisk störning eller sinnesrörelse eller av någon annan orsak har haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande,

3.om den tilltalades handlande stått i samband med hans eller hennes uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga,

4.om brottet föranletts av en stark mänsklig medkänsla eller

5.om gärningen, utan att vara fri från ansvar, är sådan som avses i 24 kap.

30TP PT Ibid., jfr dock Berggren m.fl., Brottsbalken – en kommentar III, s. 29:28.

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

Strafflindringsgrunderna är avsedda att tillämpas vid sidan om vad som är föreskrivet för vissa fall. Det kan härvid särskilt nämnas att straffet enligt 23 kap. 5 § BrB kan sättas under vad som är före- skrivet för brottet, om gärningsmannen har förmåtts medverka till ett brott genom tvång, svek, missbruk av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller om han eller hon har medverkat endast i mindre mån. En förutsättning för att 23 kap. 5 § ska vara tillämplig är emellertid att flera har medverkat till brottet. Den bestämmelsen är alltså inte tillämplig i fall där det är fråga om en ensam gärningsman.

Liksom när det gäller de försvårande omständigheterna i 29 kap. 2 § BrB är uppräkningen i 29 kap. 3 § exemplifierande. Strävan har varit att ange de förmildrande omständigheter som är vanligast och mest betydelsefulla. Enligt förarbetena kan det i än större utsträck- ning än när det gäller de försvårande omständigheterna finnas an- ledning att beakta andra faktorer än de som uttryckligen anges i bestämmelsen.TPF31FPT

Punkten 1 tar sikte på vad som brukar kallas provokation, dvs. situationer där någon retas eller hetsas till att begå brott. I för- arbetena anges att bestämmelsen är avsedd att tillämpas med stor försiktighet och att det brott vid vilket det oftast torde finnas anledning att beakta provokation är misshandel.TPF32FPT

I rättsfallet NJA 1995 s. 464 hade den tilltalade berövat en man livet genom 64 knivhugg mot kroppen. Gärningen bedömdes som dråp och inte mord med hänvisning till att den tilltalade hade blivit utsatt för en ”förhållandevis allvarlig provokation” och därvid för- satts i ett tillstånd av okontrollerat ursinne. Provokationen bestod i att offret hade tagit ett kraftigt grepp runt huvudet på den tilltalade och dragit ned honom mot sitt mellangärde samtidigt som han uppmanade den tilltalade till en homosexuell handling.

I rättsfallet NJA 1995 s. 661 dömdes den tilltalade för grov misshandel och vållande till kroppsskada, grovt brott, till fängelse i tre månader. Målsäganden hade tillsammans med en annan person försökt genomföra ett rån i en butikslokal där den tilltalade befann sig. Målsäganden befann sig utanför butiken i en bil med påslagen motor, medan hans kompanjon begav sig in i butiken beväpnad med en skarpladdad pistol. Den tilltalade och butiksägaren övermannade den beväpnade mannen, varefter den tilltalade tog pistolen och avlossade två skott mot bilen. Skottet träffade målsäganden i bröst- korgen. Den tilltalade bedömdes ha tillfogat målsäganden skadorna

31TP PT Prop. 1987/88:120 s. 85.

32TP PT Ibid.

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

av oaktsamhet genom det första skottet och uppsåtligen genom det andra skottet. Vid straffmätningen beaktade Högsta domstolen dels att den tilltalade hade uppfattat situationen som att det förelåg en nödvärnssituation men att han hade förfarit uppenbart oförsvar- ligt (se punkten 5 nedan), dels att brottet hade föregåtts av en mycket allvarlig provokation.

Punkten 2 avser omständigheter som minskar gärningsmannens förmåga att kontrollera sitt handlande. Det första ledet i punkten tillkom efter en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2008 och omfattar situationer där den tilltalade trots att han eller hon har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning döms till fängelse. Om den tilltalade till följd av den allvarliga psyk- iska störningen har haft starkt nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt ska detta beaktas särskilt vid bedömningen av straffvärdet. I förarbetena till denna del av bestämmelsen anförs att storleken på reduceringen av straffvärdet blir beroende av i hög grad störningen har haft in- verkan på den tilltalades handlande. Ju större inverkan störningen har haft, desto mer bör straffvärdet reduceras.TPF33FPT

Det andra ledet i punkt 2 avser situationer där den tilltalade har haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande på grund av en psykisk störning som inte behöver vara av allvarlig karaktär, sinnesrörelse eller av någon annan orsak. I denna del krävs inte att störningen är av något kvalificerat slag. Hur framträdande störningen bör vara för att utgöra en förmildrande omständighet får i stället avgöras efter omständigheterna i det enskilda fallet.TPF34FPT Stark sinnes- rörelse kan uppstå efter provokation och faller då primärt under punkten 1. Under det andra ledet i punkten 2 faller enligt förarbetena t.ex. fall där någon under tillfällig depression eller stark upprördhet på grund av personliga bekymmer begår en för honom i normala fall främmande handling.TPF35FPT De omständigheter som avses ska vara av den styrkan att gärningsmannen på grund av dem har haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Så anses vara fallet om gärn- ingen har begåtts under inflytande av en mer påtaglig psykisk stör- ning. För övrigt ska det röra sig om helt exceptionella situationer. Gärningsmannen ska också ha hamnat i situationen utan eget vållande. I förarbetena nämns som exempel att extrem trötthet normalt sett

33TP PT Prop. 2007/08:97 s. 37.

34TP PT Berggren m.fl., Brottsbalken – en kommentar III s. 29:30. 35TP PT Prop. 1987/88:120 s. 85.

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

inte kan föranleda mildare straff för den som framför en bil och vållar en trafikolycka.TPF36FPT

I rättsfallet NJA 1996 s. 93 dömdes fem unga män för för- beredelse till grov misshandel, bestående i att de hade tillverkat brandbomber som de avsåg att använda för det fall att de behövde försvara sig mot en större grupp s.k. skinheads som uppehöll sig i den stad de bodde i. Förfärdigandet av brandbomberna föregicks av att en kamrat till flera av de tilltalade hade misshandlats svårt av just skinheads. Högsta domstolen bestämde påföljden till fängelse en månad. De upprörande händelser som föregått brottet och det förhållandet att de tilltalade vid brottet var chockade och rädda beaktades i förmildrande riktning vid straffmätningen.

Punkten 3 är avsedd att tillämpas med stor försiktighet, vilket har markerats genom att det ska röra sig om uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga. I förarbetena anförs att det förhållandet att någon rent allmänt är omdömeslös inte är skäl att tillämpa bestämmelsen.TPF37FPT Bestämmelsen kompletteras av 29 kap. 7 § BrB som föreskriver att gärningsmannens ungdom ska beaktas särskilt vid straffmätningen för personer under 21 år. För- hållandet mellan 29 kap. 7 § och 29 kap. 3 § 3 har behandlats i rätts- fallet NJA 2000 s. 314, där Högsta domstolen konstaterar att frågan om i vad mån ungdomars bristande utveckling, erfarenhet och omdömesförmåga påverkar straffvärdet i det enskilda fallet sällan blir föremål för särskilda överväganden just på grund av bestäm- melsen i 29 kap. 7 §, men att det i vissa fall kan finnas anledning att särskilt uppmärksamma om det föreligger ett sådant samband mellan brottsligheten och den tilltalades grad av mognad som kan påverka straffvärdebedömningen. I det aktuella fallet, som avsåg en 20-årig man som hade gjort sig skyldig till olaga hot, grovt brott, hot mot tjänsteman, olaga tvång, olaga frihetsberövande och vapenbrott mot personalen vid en socialförvaltning, konstaterade Högsta domstolen att brotten stod i samband med brister i gärningsmannens person- liga mognad. Även om gärningsmannen inte föreföll avvika från jämnåriga på ett sätt som mer generellt skulle kräva beaktande vid straffvärdebedömningar, ansågs sambandet vara av den arten att det måste tillmätas en inte oväsentlig betydelse vid bedömningen av straffvärdet. Till följd bl.a. härav ansågs påföljden kunna stanna vid skyddstillsyn i förening med föreskrift om samhällstjänst.

36TP PT A. prop. s. 86.

37TP PT Ibid.

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

Punkten 4 torde enligt förarbetena inte ofta komma i fråga att tillämpa. Bestämmelsen syftar i första hand på s.k. barmhärtighets- mord, där någon dödar en person som är obotligt sjuk för att göra slut på dennes plågor.TPF38FPT

Punkten 5 infördes genom en lagändring 1994. Den ersatte den dåvarande bestämmelsen i 24 kap. 5 § BrB, som föreskrev att domstolen fick döma till lindrigare straff än vad som var föreskrivet för brottet vid vissa fall av excess. Punkten 5 omfattar samtliga ansvarsfrihetsgrunder i 24 kap. brottsbalken, dvs. nödvärn, nöd, laga befogenhet, förmans befallning, samtycke och straffrättsvillfarelse. I förarbetena uttalas att strafflindringsregeln ska tillämpas med ur- skillning och att det förekommer fall där man knappast kan tala om en minskning av straffvärdet, som t.ex. om den tilltalade har hand- lat uppenbart oförsvarligt i en nödvärnssituation där han över huvud taget inte varit medveten om att han handlat i nödvärn. Vidare anförs att betydelsen av den förmildrande omständigheten minskar ju mer gärningsmannen genom sitt handlande har överskridit gränsen för ansvarsfritt handlande.TPF39FPT

I det under punkten 1 anmärkta rättsfallet NJA 1995 s. 661 hade den tilltalade felaktigt trott att han befann sig i en nödvärnssituation (s.k. putativt nödvärn). Även från denna utgångspunkt ansågs hans handlande vara uppenbart oförsvarligt. Högsta domstolen beaktade dock hans uppfattning som en förmildrande omständighet vid straff- mätningen.

I rättsfallet NJA 2004 s. 786 dömdes den tilltalade för jaktbrott, bestående i att han hade dödat en varg inför ett befarat angrepp på tamdjur. Högsta domstolen fann att den tilltalade inte kunde vara fri från ansvar på grund av bestämmelserna om skyddsjakt. Visser- ligen ansågs det föreligga en nödsituation, men den tilltalades hand- lande bedömdes som oförsvarligt och han ansågs inte heller svår- ligen ha kunnat besinna sig. Det förhållandet att en nödsituation förelegat och att den tilltalade trott sig ha rätt till skyddsjakt ut- gjorde dock enligt Högsta domstolen omständigheter som enligt 29 kap. 3 § 5 BrB skulle beaktas vid bedömningen av straffvärdet och det ansågs därför finnas skäl att döma till lindrigare straff än vad som var stadgat för brottet.

Av 29 kap. 3 § andra stycket BrB framgår att domstolen, om det är påkallat med hänsyn till brottets straffvärde, får döma till lind- rigare straff än som är föreskrivet för brottet. Ursprungligen krävdes

38TP PT A. prop. s. 86, se även rättsfallet NJA 1979 s. 802. 39TP PT Prop. 1993/94:130 s. 62 och 74.

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

att det skulle vara uppenbart påkallat med ett straff underskridande straffminimum för brottet. Uppenbarhetskravet upphävdes 1994 delvis på grund av att strafflindringsregeln i 24 kap. 5 § BrB flytta- des till 29 kap. 3 §, men också för att undanröja den tröskeleffekt som uppenbarhetsrekvisitet innebar.TPF40FPT Enligt förarbetena till be- stämmelsens ursprungliga lydelse innebar uppenbarhetskravet att tillämpningen skulle vara restriktiv och att det skulle krävas en mycket hög grad av de relevanta omständigheterna för att straffet skulle sättas under föreskrivet minimum.TPF41FPT Högsta domstolen har i det under punkten 3 anmärkta rättsfallet NJA 2000 s. 314 uttalat att det trots lagändringen alltjämt bör krävas starka skäl för att underskrida föreskrivet straffminimum.

Billighetshänsyn – 29 kap. 5 § brottsbalken

Utöver brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde ska rätten enligt 29 kap. 5 § BrB vid straffmätningen i skälig omfatt- ning beakta

1.om den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kropps- skada,

2.om den tilltalade efter förmåga sökt förebygga eller avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet,

3.om den tilltalade frivilligt angett sig,

4.om den tilltalade förorsakas men genom att han på grund av brottet utvisas ur riket,

5.om den tilltalade till följd av brottet drabbats av eller om det finns grundad anledning anta att han kommer att drabbas av av- skedande eller uppsägning från anställning eller av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning,

6.om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straff- värde,

7.om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks eller

8.om någon annan omständighet föreligger som påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar.

40TP PT A. prop. s. 74.

41TP PT Prop. 1987/88:120 s. 87.

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

Bestämmelsens grundtanke är att det vid sidan av straffvärdet kan finnas en rad olika omständigheter som är av sådant slag att det skulle framstå som orättfärdigt om de inte beaktades vid påföljds- bestämningen. Dessa omständigheter, som endast verkar i förmild- rande riktning, är hänförliga till gärningsmannens person och hans eller hennes handlande efter brottet. Bestämmelsen är enligt för- arbetena avsedd att tillämpas med försiktighet, så att den inte medför risker för en oenhetlig praxis eller sociala orättvisor vid straffmätningen.TPF42FPT Av 30 kap. 4 § BrB framgår att de omständigheter som anges i bestämmelsen även ska beaktas vid valet av påföljd.

Punkten 1 omfattar situationer där den tilltalade har drabbats av en allvarlig kroppsskada till följd av brottet. I förarbetena anförs att skadorna måste vara av bestående karaktär för att de ska kunna beaktas vid straffmätningen.TPF43FPT

Bestämmelsen i punkten 2 vilar i princip på samma grund som regeln om ansvarsfrihet vid frivilligt tillbakaträdande från försök i 23 kap. 3 § BrB. I förarbetena anges flera exempel på när bestämmel- sen skulle kunna komma att tillämpas, som t.ex. om en person som har misshandlat någon hjälper offret till sjukhus eller om den som har gjort sig skyldig till stöld återlämnar det stulna. De skadliga verkningarna av brottet kan också gottgöras genom att gärnings- mannen ersätter skadorna. Hänsyn ska tas till den enskilde gärnings- mannens förmåga, vilket innebär att den som har det dåligt ekono- miskt ställt och ersätter en del av de skador som har uppkommit kan anses ha gjort sig förtjänt av en lika stor nedsättning av straffet som en mycket välbärgad person som har ersatt hela skadan. Ut- trycket ”förmåga” syftar inte bara på ekonomiska möjligheter, utan kan också avse andra omständigheter hänförliga till gärnings- mannens personliga situation. Gärningsmannen ska enligt för- arbetena normalt ha handlat på eget initiativ, varför bestämmelsen framför allt är tillämplig när gärningsmannen har sökt förebygga, avhjälpa eller begränsa skadorna redan innan han avslöjats. Ageran- det ska med andra ord kunna sägas visa på en i handling visad ånger.TPF44FPT

I punkten 3 är det själva angivelsen som är det väsentliga och inte att någon underlättar polisens arbete sedan han eller hon har blivit upptäckt eller erkänner brott som han eller hon redan är miss- tänkt för. En frivillig angivelse föreligger dock även om den som

42TP PT A. prop. s. 47 och 89 f. 43TP PT A. prop. s. 91.

44TP PT A. prop. s. 91, jfr dock nedan anmärkta NJA 2008 s. 359.

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

har gripits för ett brott självmant berättar om andra brott som han eller hon har begått. Bestämmelsen avser endast angivelse av egna brott. Gärningsmän som avslöjar sina medbrottslingar, s.k. kron- vittnen, kan alltså inte medges strafflindring enligt bestämmelsen.TPF45FPT Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2008 s. 359 prövat bl.a. betydelsen av att den tilltalade har medverkat vid utredningen av det egna brottet och begränsat de skadliga verkningarna av detta. I målet hade de båda tilltalade, vilka hade gjort sig skyldiga till en stor mängd tillgreppsbrott, inte bara frivilligt angett sig beträffande de allra flesta brotten, utan också aktivt medverkat till utredningen av brotten och till att tillgripet gods kunde lämnas tillbaka till ägarna. Högsta domstolen fann i sin dom att det var uppenbart att de frivilliga angivelserna skulle beaktas vid straffmätningen och att de också utgjorde ett inte oväsentligt skäl för att välja en lindrigare påföljd än fängelse. Enligt Högsta domstolens bedömning kunde det i och för sig diskuteras i vilken utsträckning de tilltalades med- verkan till utredningen och till att godset återlämnats till ägarna omfattas av regleringen i 29 kap. 5 § 2, då denna bestämmelse inte tar direkt sikte på att en tilltalad har medverkat till utredningen av brottet. I det aktuella fallet ansågs emellertid de tilltalades med- verkan till utredningen ha utgjort ett led i deras ansträngningar att göra rätt för sig i förhållande till dem som drabbats av brottet. Vidare uttalar Högsta domstolen att en medverkan till utredning av egen brottslighet, i vart fall under vissa förhållanden, måste anses

vara en sådan omständighet som kan beaktas enligt 29 kap. 5 § 8. Punkten 4 behandlar det men som det innebär för den tilltalade

om han eller hon utvisas ur riket. I förarbetena anförs att det för- hållandet att den tilltalade utvisas ur riket regelmässigt får anses innebära men för honom.TPF46FPT Högsta domstolen har emellertid i rätts- fallet NJA 2001 s. 500 uttalat att utvisning normalt inte kan anses medföra men av sådant slag som ska beaktas vid straffmätningen om den tilltalade saknar anknytning till Sverige. I samma mål gjorde Högsta domstolen bedömningen att det förhållandet att en utvisning medför att den dömde registreras på spärrlistan i Schengens informationssystem och därmed nekas tillträde till eller uppehållstillstånd i någon av de stater som ingår i Schengensam- arbetet så länge återreseförbudet gäller, är en sådan omständighet som kan påkalla att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar.

45TP PT A. prop. s. 92.

46TP PT Ibid.

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

Punkten 5 behandlar först avskedande eller uppsägning. När 29 kap. infördes i brottsbalken övervägdes huruvida punkten 5 skulle omfatta även andra arbetsrättsliga följder, såsom omplacering, av- stängning och löneavdrag. Så blev inte fallet, men i propositionen anförs att de arbetsrättsliga följder som inte uttryckligen anges i punkten 5 kan beaktas med tillämpning av punkten 8. Det andra momentet under punkten 5, annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning, omfattar exempelvis körkortsåter- kallelse för den som är beroende av körkort i tjänsten, uteslutning ur advokatsamfundet, indragning av läkarlegitimation eller meddelat näringsförbud.TPF47FPT

Punkten 6 har motiverats med att hög ålder och dåligt hälso- tillstånd kan medföra att ett straff utmätt efter brottets straffvärde skulle drabba gärningsmannen oskäligt hårt. Bestämmelsen har inte någon bestämd åldersgräns, men enligt förarbetena finns det som regel anledning att mer generellt överväga om bestämmelsen ska tillämpas när gärningsmannen har uppnått den allmänna pensions- åldern, 65 år. Bestämmelsen är främst avsedd att tillämpas när det är aktuellt att döma ut ett längre fängelsestraff, dvs. mer än någon eller några månader. Hänsyn till dåligt hälsotillstånd kan enligt för- arbetena tas bl.a. vid allvarligare fysiska handikapp, såsom förlam- ning eller starkt nedsatt syn, och vid allvarlig sjukdom, framför allt då denna bedöms vara livshotande. Även det psykiska hälsotill- ståndet kan beaktas, om det inte är av sådan art att det faller in under annan särreglering.TPF48FPT

Enligt punkten 7 ska beaktas om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid har förflutit sedan brottet begicks. I förarbetena uttalas att tidsutdräkten torde komma att få störst betydelse vid valet av påföljd, men att den i vissa fall även bör kunna påverka fängelsestraffets längd. Den förflutna tiden ska ses i förhållande till brottets art. I propositionen nämns som exempel att en tidsutdräkt om fyra år från en stöld kan tala för en icke frihetsberövande på- följd, men att det däremot ofta inte gör det vid ett skattebrott, där mer regelmässigt långa tider förflyter på grund av överklaganden i själva skattefrågan m.m. Den långa tiden ska i princip ha förflutit innan den tilltalade fick del av åtal för brottet. Att den tilltalade har hållit sig undan åtal ska normalt inte föranleda strafflindring.TPF49FPT

47TP PT A. prop. s. 93 f.

48TP PT A. prop. s. 95.

49TP PT Ibid.

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

I rättsfallet NJA 2003 s. 414 behandlade Högsta domstolen betydelsen av de tidsutdräkter som förekommit mellan brotten och slutlig dom i belysning av de krav som Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna ställer på rättegång inom skälig tid. I målet, som avsåg förskingring och trolöshet mot huvudman och där straff- värdet bedömdes motsvara fängelse i tre år, förflöt närmare nio år från det att brotten begicks till dess att Högsta domstolen med- delade sin dom. Högsta domstolen konstaterade att målet var kom- plicerat och att det bl.a. därför inte kunde anses ha förekommit någon oskälig fördröjning i handläggningen under de knappt tre år som hade förflutit från åtals väckande till Högsta domstolens dom. Däremot ansågs den fördröjning som hade ägt rum från det att gärningsmannen delgavs misstanke för brott i december 1994 till dess att åtal väcktes i december 2000 vara av sådan karaktär att den inneburit en kränkning i rätten till rättegång inom skälig tid. Högsta domstolen fann att denna kränkning inte skulle beaktas vid straff- mätningen enligt 29 kap. 5 § 7, utan som en särskild omständighet, närmast att hänföra till 29 kap. 5 § 8. I det aktuella fallet ansågs kränkningen av rätten till rättegång inom skälig tid föranleda ett halverat fängelsestraff.

Genom punkten 8 ges möjlighet att beakta även andra omstän- digheter än dem som räknas upp i punkterna 1–7. Av förarbetena framgår att omständigheterna för att kunna beaktas ska vara hän- förliga till gärningsmannens personliga situation eller ha inträffat efter brottet samt att de i princip ska vara likvärdiga med och lika tungt vägande som de omständigheter som nämns i punkterna 1–7. Som exempel på situationer då punkten 8 kan komma att tillämpas nämns brott som har begåtts i samband med självmordsförsök eller att straff på ett helt oproportionerligt och orimligt sätt skulle drabba någon annan än gärningsmannen.TPF50FPT Sistnämnda omständig- het beaktades i hovrättsavgörandet RH 2004:15, där hovrätten fann att fängelsestraffet för brottslighet med ett straffvärde motsvarande ett års fängelse lämpligen skulle fastställas till tio månader eftersom gärningsmannens två underåriga barn skulle drabbas oskäligt hårt om han dömdes till fängelse. Påföljden ansågs därmed kunna be- stämmas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. I rättsfallen NJA 1991 s. 77 I och NJA 1991 s. 471 ansåg Högsta domstolen inte att det förhållandet att den tilltalade var ensam- stående med barn var skäl nog att välja en icke frihetsberövande

50TP PT A. prop. s. 96.

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

påföljd för grovt rattfylleri. Angående tillämpning av punkten 8 när den tilltalade har medverkat till utredningen av det egna brottet hänvisas till vad som ovan har anförts såvitt avser punkten 3.

I rättsfallet NJA 2000 s. 421 dömde tingsrätten två 18-åriga män till fängelse i ett år respektive nio månader för rånbrottslighet. Hovrätten fastställde tingsrättens dom. Högsta domstolen fann att straffen, med beaktande av brottslighetens straffvärde och de till- talades ålder, borde bestämmas till fängelse ett år och sex månader respektive ett år. De tilltalade hade dock börjat verkställa sina fängelsestraff och Kriminalvårdens planering utgick från att vill- korlig frigivning skulle ske i nära anslutning till tiden för Högsta domstolens dom. Högsta domstolen konstaterade att betydande ansträngningar hade lagts ned på de tilltalades rehabilitering bl.a. genom att de hade beretts tillfälle till studier och att de hade genomgått psykologbehandling. I planeringen hade även skolan medverkat. Det ansågs, särskilt med hänsyn till de tilltalades ung- dom, vara angeläget att ansträngningarna inte spolierades. Högsta domstolen fann att straffen inte skäligen borde höjas, utan att de av domstolarna bestämda strafftiderna med stöd av 29 kap. 5 § första stycket 8 BrB kunde bestå.

Av 29 kap. 5 § andra stycket BrB framgår att rätten, om särskilda skäl påkallar det, får döma till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet och enligt 29 kap. 6 § BrB ska rätten, om det med hänsyn till någon av omständigheterna i 5 § är uppenbart oskäligt att döma till påföljd, meddela påföljdseftergift. Kraven på särskilda skäl respektive uppenbar oskälighet innebär att bestämmelserna ska tillämpas restriktivt.TPF51FPT

Beaktande av ungdom – 29 kap. 7 § brottsbalken

Som en särskild straffmildringsregel föreskrivs i 29 kap. 7 § BrB att den tilltalades ungdom ska beaktas särskilt vid straffmätningen om han har begått brottet innan han fyllt 21 år. Härvid får dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Av andra stycket i samma paragraf framgår att ingen får dömas till fängelse på livstid för brott som han har begått innan han fyllt 21 år.TPF52FPT

51TP PT A. prop. s. 97.

52TP PT Vi har i delbetänkandet Straffskalan för mord (SOU 2007:90) föreslagit att ingen ska få dömas till strängare straff än fängelse i 14 år för brott som han eller hon har begått före 21 års ålder.

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

Till skillnad från vad som gäller enligt 29 kap. 3 § 3 BrB krävs det inte att gärningsmannens låga ålder på något sätt har påverkat hans handlande för att 29 kap. 7 § BrB ska bli tillämplig, utan av- sikten är att den som var under 21 år vid brottstillfället rent allmänt ska ådömas lägre straff än normalt.TPF53FPT Bestämmelsen påverkar inte i sig bedömningen av brottet eller brottslighetens straffvärde. Den kan i stället sägas ge uttryck för att domstolarna i förhållande till ungdomar ska tillämpa en på visst sätt generellt justerad straffskala. En grund för denna reglering torde vara att brott av unga normalt anses ha ett lägre straffvärde än när motsvarande brott begås av vuxna, med hänsyn till att brottsligheten anses stå i samband med bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga.TPF54FPT

Av 32 kap. 5 § BrB framgår att den som har begått ett brott innan han fyllt 18 år normalt ska dömas till sluten ungdomsvård om rätten finner att påföljden bör bestämmas till fängelse. Straff- mätningen förutsätts ske på samma sätt som för fängelse. Det innebär att rätten ska ha tagit hänsyn till samtliga bestämmelser som är relevanta vid bestämmandet av ett fängelsestraffs längd, inklusive den unges ålder. Därutöver ska beaktas att den som döms till sluten ungdomsvård inte blir föremål för villkorlig frigivning.

2.4.2Påföljdsval

Kort om påföljderna

De påföljder som kan följa på brott är böter (25 kap. BrB), fängelse (26 kap. BrB), villkorlig dom (27 kap. BrB) och skyddstillsyn (28 kap. BrB). Därutöver kan domstolen under vissa omständig- heter besluta att den dömde ska överlämnas till särskild vård. Sådant överlämnande kan komma i fråga för tre personkategorier; unga lagöverträdare (32 kap. BrB), missbrukare (31 kap. 2 § BrB) och psykiskt störda lagöverträdare (31 kap. 3 § BrB).

Fängelse kan ådömas på viss tid, mellan 14 dagar och tio år, eller på livstid. Om fängelse på viss tid väljs som gemensamt straff för flera brott förhöjs maximistraffet med som mest fyra år. Maximi- straffet kan därmed uppgå till fängelse i 14 år. Vid vissa återfalls- situationer kan maximistraffet höjas med ytterligare fyra år, vilket innebär att upp till 18 års fängelse kan dömas ut vid återfall i fler-

53TP PT Prop. 1987/88:120 s. 97 f.

54TP PT Berggren m.fl., Brottsbalken – en kommentar III s. 29:54.

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

faldig brottslighet. Ingen får dömas till fängelse på livstid för brott som han eller hon har begått före 21 års ålder.TPF55FPT

Villkorlig dom innebär att den dömde under en prövotid om två år ska visa skötsamhet samt efter förmåga försöka försörja sig och betala ålagd skadeståndsskyldighet. Villkorlig dom ska som regel förenas med dagsböter. Påföljdens innehåll kan skärpas genom föreskrift om samhällstjänst, som innebär skyldighet att utföra oavlönat arbete under viss tid, lägst 40 och högst 240 timmar. En förutsättning för samhällstjänst är dock att den tilltalade samtycker till en sådan föreskrift och att föreskriften bedöms lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter.

Skyddstillsyn fortgår under en prövotid om tre år. Inledningsvis, vanligen under det första året, är påföljden förenad med övervak- ning, vilket i praktiken innebär att den dömde med viss regel- bundenhet ska sammanträffa med en av Kriminalvården utsedd övervakare som kan lämna stöd och hjälp men även rapportera eventuell misskötsamhet. Liksom vid villkorlig dom ska den dömde vara skötsam under prövotiden samt efter förmåga försöka försörja sig och betala eventuella skadestånd. Påföljden kan också förenas med dagsböter, föreskrift om samhällstjänst, föreskrift om behand- lingsplan (s.k. kontraktsvård) eller fängelse. Därutöver kan den dömde meddelas föreskrifter om vistelseort eller bostad under en viss tid, arbetsanställning, annan förvärvsverksamhet eller utbild- ning, samt läkarvård, nykterhetsvård eller annan vård eller behand- ling i eller utanför sjukhus eller annan dylik inrättning.

Kontraktsvård innebär att den tilltalade förklarar sig villig att genomgå lämplig behandling enligt en särskilt upprättad behand- lingsplan. En förutsättning för kontraktsvård är att missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande som kräver vård eller annan behandling har bidragit till att brottet har begåtts.

Om det är oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller den tilltalades tidigare brottslighet får en skydds- tillsyn förenas med fängelse i lägst 14 dagar och högst tre månader. En skyddstillsyn som förenas med fängelse får inte samtidigt förenas med böter eller med föreskrift om samhällstjänst.

55TP PT Vi har i delbetänkandet Straffskalan för mord (SOU 2007:90) föreslagit att det för vissa brott för vilka fängelse på livstid ingår i straffskalan ska vara möjligt att döma till tids- bestämda fängelsestraff i högst 18 år, även om det rör sig om ett enstaka brott och den till- talade tidigare är ostraffad. Enligt förslaget ska det dock inte i något fall vara möjligt att döma ut tidsbestämda fängelsestraff över 18 år. Vi föreslår vidare att ingen ska få dömas till strängare straff än fängelse i 14 år för brott som han eller hon har begått före 21 års ålder.

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

Den som är under 21 år får enligt 32 kap. 1 § BrB dömas till ungdomsvård om han eller hon har ett särskilt behov av vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (2001:453) eller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och sådan vård eller åtgärd kan beredas den unge. Vården och åtgärderna ska syfta till att motverka att den unge utvecklas ogynnsamt. Ungdomsvård får dömas ut endast om socialtjänstens planerade åtgärder kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straff- värde och art samt den unges tidigare brottslighet. Om åtgärderna ska vidtas med stöd av socialtjänstlagen, dvs. på frivillig väg, ska rätten meddela föreskrift om att den unge ska följa ett av social- nämnden upprättat ungdomskontrakt. Om vården bereds med stöd av LVU ska socialnämnden upprätta en vårdplan. Ungdomsvården kan skärpas genom att kombineras med högst 200 dagsböter eller förenas med föreskrift om ungdomstjänst, dvs. skyldighet att ut- föra oavlönat arbete under lägst 20 och högst 150 timmar.

Ungdomstjänst kan även ådömas som en fristående påföljd om det inte finns skäl att döma till ungdomsvård.

Den som har begått brott innan han eller hon fyllt 18 år får enligt 30 kap. 5 § BrB dömas till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Under sådana förhållande ska påföljden enligt 32 kap. 5 § BrB i stället bestämmas till sluten ungdomsvård i lägst 14 dagar och högst fyra år. Undantag görs dock om det finns sär- skilda skäl, som t.ex. att den tilltalade är över 18 år vid lagföringen.

Om den som har begått en brottslig gärning kan bli föremål för vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

(LVM) får rätten enligt 31 kap. 2 § BrB överlämna åt socialnämn- den att föranstalta om behövlig vård. Om straffskalan för brottet överstiger fängelse i ett år krävs särskilda skäl för ett sådant över- lämnande. Ett särskilt skäl kan vara att gärningsmannen redan undergår vård och att den pågående vården fungerar väl.

Den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska enligt 30 kap. 6 § BrB i första hand dömas till annan påföljd än fängelse. Rätten får döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Vid bedömningen härvid ska beaktas om brottet har ett högt straffvärde, om den tilltalade vid tidpunkten för domen saknar eller har ett begränsat behov av psykiatrisk vård, om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt samt omständig- heterna i övrigt. Om den tilltalade till följd av den psykiska stör- ningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

anpassa sitt handlande efter en sådan insikt, får rätten döma till fängelse endast om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd. Av 31 kap. 3 § BrB framgår att rätten får över- lämna den som har begått ett brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter och som vid tillfället för domen lider av en allvarlig psykisk störning till rättspsykiatrisk vård. En förutsättning är dock att det med hänsyn till gärningsmannens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är för- enad med frihetsberövande och annat tvång. Om brottet har be- gåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, får rätten be- sluta att särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård ska äga rum vid vården. Detta förutsätter emellertid att det till följd av den psykiska störningen finns risk för att gärningsmannen återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. Om det med hänsyn till gärningsmannens tidigare brottslighet eller av andra särskilda skäl är påkallat, får rätten i samband med över- lämnande till rättspsykiatrisk vård också döma till annan påföljd, dock inte till fängelse eller överlämnande till annan särskild vård.

Påföljdernas inbördes svårhet

Redan i 1 kap. 5 § BrB stadgas att fängelse är att anse som ett svårare straff än böter. Enligt 30 kap. 1 § BrB är fängelse också att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. I för- arbetena till 1989 års lagändringar anförs att villkorlig dom och skyddstillsyn är att anse som jämställda i påföljdshänseende, även om skyddstillsyn för den enskilde måste framstå som en mer in- gripande påföljd. Det framhålls att valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn inte är avhängigt av brottets svårhet, utan av en be- dömning av huruvida det stöd och de övriga insatser som kan lämnas inom ramen för en skyddstillsynspåföljd kan antas bidra till att den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet. Påföljdsvalet anses därför inte ske utifrån proportionalitetssynpunkter.TPF56FPT Relationen mellan villkorlig dom och skyddstillsyn har behandlats i rättsfallet NJA 2000 s. 314, där Högsta domstolen uttalar att skyddstillsyn är en för den dömde generellt sett mer ingripande påföljd än villkorlig dom samt att skyddstillsynen dessutom kan förenas med olika slags föreskrifter som kan ge påföljden ytterligare skärpa. Följden av

56TP PT Prop. 1987/88:120 s. 45 f.

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

detta är enligt Högsta domstolen att det finns ett större utrymme för att använda skyddstillsyn än villkorlig dom som alternativ till fängelse.

Av 27 kap. 1 § och 28 kap. 1 § BrB framgår att såväl villkorlig dom som skyddstillsyn är svårare påföljder än böter.

De påföljder som innebär överlämnande till särskild vård anses falla utanför rangordningen av påföljdernas svårhet.

Påföljdsvalet

Den allmänna regeln om påföljdsval finns i 30 kap. 4 § BrB. Enligt bestämmelsens första stycke ska rätten vid val av påföljd särskilt fästa avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare på- följd än fängelse. I det sammanhanget ska de omständigheter som anges 29 kap. 5 § BrB (se avsnitt 2.4.1) beaktas. De s.k. billig- hetsskälen ska alltså beaktas både vid straffmätningen och vid valet av påföljd.

Av 30 kap. 4 § andra stycket BrB framgår att rätten som skäl för fängelse får beakta brottslighetens straffvärde och art samt att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott. Att brottet eller den samlade brottsligheten har ett högt straffvärde är enligt för- arbetena ofta ett avgörande skäl för att döma till fängelse. Som exempel nämns grova brott som mord, våldtäkt, grovt rån och grovt narkotikabrott. Det har inte ansetts lämpligt att ange någon specifik gräns för hur högt straffvärdet ska vara för att motivera ett fängelsestraff. I förarbetena till 1989 års lagändringar anges dock som ett riktvärde att det föreligger presumtion för fängelse om straffvärdebedömningen leder till att brottet bör medföra ett års fängelse eller mer.TPF57FPT Uttalandet har tolkats som att fängelse i dessa fall bör väljas som påföljd, oberoende av om brottslighetens art eller tidigare brottslighet talar för fängelse, om det inte finns mycket starka skäl som talar för en icke frihetsberövande påföljd.TPF58FPT

En omständighet som kan bryta presumtionen för fängelse vid brottslighet med ett straffvärde som motsvarar fängelse i ett år eller mer är gärningsmannens ålder. Enligt 30 kap. 5 § BrB krävs näm- ligen synnerliga skäl för att döma till fängelse för brott som någon har begått innan han eller hon fyllt 18 år och särskilda skäl för att

57TP PT A. prop. s. 100.

58TP PT Berggren m.fl., Brottsbalken – en kommentar III s. 30:17.

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

döma till fängelse för brott som någon har begått efter det att han eller hon fyllt 18 år men innan han eller hon fyllt 21 år.

Fängelse kan också utdömas med hänvisning till brottets eller brottslighetens art. När bestämmelsen infördes i brottsbalken 1989 anfördes att vissa brott enligt då gällande praxis av allmänpreven- tiva skäl ansågs motivera fängelse trots att de inte har ett särskilt högt straffvärde. Som exempel nämndes rattfylleri, vissa brott mot vapen- och jaktlagstiftningen, olovlig vistelse i riket, samt vissa former av misshandel, våld mot tjänsteman och skattebrott. För dessa brott borde det enligt förarbetena alltjämt finnas en presum- tion för fängelse, och krävas särskilda skäl för att välja en icke frihetsberövande påföljd.TPF59FPT I senare lagstiftningsärenden har uttalats att ”artbrott” kan beskrivas som brott av sådan art att det av i huvudsak allmänpreventiva skäl bedöms som lämpligt att ingripa med en sträng påföljd, trots att straffvärdet i sig inte är påtagligt högt, samt att man genom en sådan ordning förväntar sig att uppnå en på generell nivå både moralbildande och moralförstärkande effekt och en avskräckningseffekt som motverkar den aktuella typen av brott.TPF60FPT

Vilka brottstyper som anses vara av sådan art att de normalt bör föranleda fängelse trots att straffvärdet understiger ett år har fram- för allt slagits fast genom Högsta domstolens praxis. Förutom de brottstyper som nämns i förarbetena till 1989 års lagändringar märks brott som sexuellt utnyttjande av barn, narkotikabrott, vissa bokföringsbrott, mened samt övergrepp i rättssak.

I rättsfallet NJA 1999 s. 561, som gällde val av påföljd för mened och anstiftan till mened begångna av två flickor som var 16 respek- tive 20 år vid tidpunkten för brotten, anförde Högsta domstolen att brottsrubriceringen inte i alla lägen är avgörande för bedöm- ningen av om ett brott ska anses vara av den arten att fängelse bör ådömas. Styrkan av presumtionen för fängelse kan enligt Högsta domstolen variera beroende på brottslighetens karaktär i det sär- skilda fallet och omständigheterna kring brottet. Det kan alltså tänkas att ett brott med hänsyn till omständigheterna inte bör an- ses vara av sådan art att speciellt starka skäl för fängelse föreligger, trots att brott med den aktuella rubriceringen i allmänhet brukar bestraffas med fängelse med hänvisning till brottets art. Omvänt kan ett visst brotts art tänkas utgöra skäl för fängelse, även om det är ovanligt att brott med den rubriceringen anses tillhöra den

59TP PT Prop. 1987/88:120 s. 37 och 100.

60TP PT Prop. 1997/98:96 s. 116.

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

kategori brott för vilka arten talar för fängelse. Högsta domstolen påpekar också att utrymmet för sådana individuella bedömningar skiftar beroende på brottstypen.

I doktrinen har anförts att det är tänkbart att viss ledning för vilka faktorer som kan påverka att ett visst brott är av sådan art som talar för att påföljden bestäms till fängelse kan hämtas från bestämmelsen i 29 kap. 2 § BrB om försvårande omständigheter. Som exempel nämns att det förhållandet att gärningsmannen har utnyttjat annans skyddslösa ställning eller missbrukat ett särskilt förtroende skulle kunna vara relevant för påföljdsvalet, även om det inte har påverkat straffvärdet i en sådan grad att det redan med hänsyn härtill får anses föreligga en presumtion för fängelse.TPF61FPT Motsvarande resonemang förs i rättsfallet NJA 2006 s. 339, som avsåg val av påföljd för djurplågeri. Högsta domstolen konstaterar att djurplågeri i allmänhet inte är att betrakta som ett sådant brott som ska föranleda fängelse även när det inte har ett särskilt högt straffvärde, men att brottet ändå under vissa omständigheter kan vara ett sådant s.k. artbrott. Enligt Högsta domstolens resonemang skulle så kunna tänkas vara fallet om det har förelegat några sådana särskilda försvårande omständigheter som avses i 29 kap. 2 § BrB, som exempelvis särskild hänsynslöshet, även om omständigheterna inte gör att straffvärdet blir så högt att detta i sig motiverar ett fängelsestraff.

Slutligen kan fängelse motiveras med att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott. Vi återkommer till betydelsen av återfall i brott vid straffmätning och påföljdsval i avsnitt 2.4.4.

De olika skälen för fängelse ska inte ses oberoende av varandra. Om straffvärdet är högt (utan att vara så högt att det ensamt är skäl nog att döma till fängelse) krävs det mindre beträffande brottets art för att fängelse ska kunna väljas som påföljd än om brottet har ett lågt straffvärde. Om den som har dömts för ett brott som i allmän- het leder till fängelse återfaller i brottslighet av samma slag ökar presumtionen för fängelse ytterligare.TPF62FPT I sammanhanget bör nämnas att möjligheten att förena villkorlig dom eller skyddstillsyn med framför allt samhällstjänst, men när det gäller skyddstillsyn också kontraktsvård, har inneburit större möjligheter för domstolarna att välja icke frihetsberövande påföljder. Många av de misshandels- och rattfylleribrott som tidigare medförde kortare fängelsestraff leder

61TP PT Berggren m.fl., Brottsbalken – en kommentar III s. 30:21. 62TP PT Prop. 1987/88:120 s. 100.

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

numera till villkorlig dom eller skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst.

Om vare sig brottets straffvärde eller art eller det förhållandet att gärningsmannen har återfallit i brott innebär att ett fängelse- straff är nödvändigt, står valet av påföljd mellan villkorlig dom och skyddstillsyn (det bortses här från brott för vilka påföljden bedöms kunna stanna vid böter och från situationer där gärningsmannen kan eller ska överlämnas till särskild vård).

Av 30 kap. 7 § BrB framgår att rätten som skäl för villkorlig dom ska beakta om det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Vidare ska rätten som särskilda skäl för att välja villkorlig dom i stället för fängelse beakta om den tilltalade samtycker till att domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och bedöms lämplig för detta. I propositionen till 1989 års lagändringar uttalar departementschefen att förstagångsbrott och annan tillfällighets- brottslighet mycket ofta bör kunna leda till villkorlig dom, om inte hinder för detta anses föreligga med hänsyn till brottslighetens art eller dess straffvärde. Hon framhöll vidare att det även i återfalls- situationer kan föreligga omständigheter som gör att förutsätt- ningarna för att den tilltalade ska upphöra med fortsatt brottslighet framstår som bättre än eljest och att det även i sådana fall kan före- ligga förutsättningar för villkorlig dom.TPF63FPT

De allmänna förutsättningarna för att döma till skyddstillsyn framgår av 30 kap. 9 § BrB. Det grundläggande skälet för skydds- tillsyn är att det finns anledning att anta att påföljden kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. Det ska alltså finnas skäl som talar för att påföljden motverkar risken för att den tilltalade återfaller i brott. Härutöver finns fyra omständigheter som utgör särskilda skäl för att bestämma påföljden till skyddstillsyn i stället för fängelse:

-att en påtaglig förbättring har skett av den tilltalades personliga eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans eller hennes brottslighet,

-att den tilltalade undergår behandling för missbruk eller annat förhållande som kan antas ha samband med brottsligheten

63TP PT A. prop. s. 104.

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

-att missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande som kräver vård eller annan behandling i väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts och den tilltalade förklarar sig villig att gå igenom lämplig behandling som enligt en för honom eller henne uppgjord plan kan anord- nas i samband med verkställigheten (kontraktsvård) eller

-att den tilltalade samtycker till att skyddstillsynen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och bedöms lämplig för detta.

Av särskild betydelse är möjligheten att förena skyddstillsyn med föreskrift om behandlingsplan, s.k. kontraktsvård. En sådan före- skrift är avsedd att tillämpas i fall där påföljden annars skulle be- stämmas till fängelse. Det finns inte några brott för vilka kontrakts- vård är utesluten som påföljd, men enligt förarbetena bör det inte röra sig om alltför grov brottslighet. Som riktlinje nämns att skydds- tillsyn med kontraktsvård normalt inte bör dömas ut om straffvärdet för brottsligheten uppgår till två år eller mera. Den omständigheten att brottsligheten är av sådan art att påföljden normalt bör bestämmas till fängelse innebär inte att kontraktsvård inte kan väljas som på- följd. En förutsättning är dock att den behandlingsplan som upp- rättats är tillräckligt ingripande för att kunna godtas som ersättning för det fängelsestraff som annars skulle ha dömts ut.TPF64FPT

Som nämnts i det föregående kan skyddstillsynen även, om det är oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straff- värde eller till den tilltalades tidigare brottslighet, förenas med ett kortare fängelsestraff.

2.4.3Flerfaldig brottslighetTPF65FPT

Enligt 30 kap. 3 § BrB ska rätten när någon döms för flera brott döma till gemensam påföljd för brotten, om inte någon annat är föreskrivet. Undantag görs i bestämmelsens andra stycke, där det föreskrivs att rätten dels om det finns särskilda skäl får döma till böter för ett eller flera brott och samtidigt döma till annan påföljd för brottsligheten i övrigt, dels får döma till fängelse för ett eller

64TP PT Prop. 1986/87:106 s. 36 och 68.

65TP PT För en utförligare redogörelse för gällande rätt avseende straffmätningen vid flerfaldig brottslighet hänvisas till det utlåtande från Martin Borgeke och Magnus Ulväng som finns i bilaga 6.

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

flera brott samtidigt som den dömer till villkorlig dom eller skydds- tillsyn för brottsligheten i övrigt.

Av 26 kap. 2 § BrB framgår att fängelse kan användas som gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa på något av brotten. Vid ett gemensamt fängelsestraff för flera brott får fängelse på viss tid sättas över det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten men inte överstiga de högsta straffen samman- lagda med varandra. Det gemensamma straffet får inte heller över- skrida det svåraste straffet med mer än

-ett år, om det svåraste straffet är kortare än fängelse i fyra år,

-två år, om det svåraste straffet är fängelse i fyra år eller längre men inte uppgår till fängelse i åtta år,

-fyra år, om det svåraste straffet är fängelse i åtta år eller längre.

Det svåraste av de lägsta straffen som kan följa på brotten får inte underskridas.

Regleringen av det förhöjda maximistraffet vid flerfaldig brotts- lighet ändrades 1989, samtidigt som bestämmelserna i 29 och 30 kap. BrB infördes. Dessförinnan gällde att det gemensamma fängelse- straffet inte fick överskrida det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten med mer än två år (oavsett hur högt maximistraff som var föreskrivet för brottet) eller överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra. När ändringen gjordes övervägdes huruvida straffmätningen vid flerfaldig brottslighet i stället skulle ske enligt den s.k. kumulationsprincipen, dvs. att straffmätningen sker individuellt för varje brott och att straffen därefter läggs samman. Departementschefen ansåg emellertid inte att en sådan teknik var lämplig, dels eftersom straffvärdet hos en viss brotts- lighet inte kan bestämmas genom en enkel sammanläggning av de enskilda brottens straffvärde, dels eftersom det i de rättssystem som tillämpar kumulationsprincipen ofta mäts ut fängelsestraff som är uppenbart orimliga vilket i praktiken måste justeras genom att fängelsestraff för flera olika brott får avtjänas parallellt. Däremot ansågs det finnas skäl för att ändra regleringen så att möjligheten att överskrida det svåraste straffet ökar ju högre detta är. Änd- ringen motiverades med att det inte fanns vare sig skäl för eller behov av att överskrida det högsta maximistraffet med så mycket som två år för den som gjort sig skyldig till flera mindre allvarliga brott, samtidigt som det ansågs otillfredsställande med den mycket

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

kraftiga rabatt som den erhöll som gjort sig skyldig till flera mycket grova brott. Syftet med den ändrade regleringen var inte i första hand att allmänt sett höja straffen när någon döms för flera brott, utan att åstadkomma en större differentiering. Enligt departements- chefen borde man, liksom tidigare, normalt kunna hålla sig inom de vanliga straffskalorna även vid flerfaldig brottslighet.TPF66FPT

I rättsfallet NJA 2008 s. 359 behandlade Högsta domstolen frågan om hur straffvärdet ska bedömas vid flerfaldig brottslighet. I målet hade de båda tilltalade gjort sig skyldiga till 35 respektive 32 fall av stöldbrott. Stölderna begicks, med något enstaka undan- tag, under ca tio månaders tid och avsåg till övervägande del olika typer av biltillbehör. Det allvarligaste brottet var ett bostadsinbrott där de tilltalade tillgrep två gevär och ammunition samt ett inbrott i en musikförenings lokaler där musikutrustning till ett värde över 40 000 kr tillgreps. Högsta domstolen uttalade följande angående straffvärdebedömningen vid flerfaldig brottslighet.

Bestämmelsen i 29 kap.1 § brottsbalken ger uttryck för att straff- värdebedömningen vid flerfaldig brottslighet skall avse brottsligheten i dess helhet. I praktiken innebär detta att det straff som utmäts vid flerfaldig brottslighet i allmänhet ligger väsentligt lägre än vad som skulle bli följden av en sammanläggning av straffvärdet för varje enskilt brott som ingår i brottsligheten. Några generella principer för hur straffvärdet skall bestämmas vid flerfaldig brottslighet finns emellertid inte fastlagda i lagstiftning och vad som uttalats i förarbetena till lagstiftningen ger endast en begränsad ledning. Frågan har inte heller behandlats närmare i någon vägledande rättspraxis och kommentarerna i den juridiska litteraturen var under lång tid mycket sparsamma. I Ulväng, Påföljdskonkurrens – problem och principer, Uppsala 2005, finns dock numera en utförlig behandling av olika principiella och teoretiska aspekter av frågan (s. 151–292) medan en mer på den praktiska hanteringen inriktad framställning finns i Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2008 (avsnitt 3.4).

En viktig orsak till att frågan inte ägnats någon större uppmärk- samhet torde vara att förhållandena kan vara så olika, beroende på vilka brott som är aktuella och sambandet mellan dessa, att det är svårt att ange några mer generella riktlinjer för straffvärdebedömningen. Det relativa straffvärdet av de olika brotten kan exempelvis vara av stor betydelse för den samlade straffvärdebedömningen. Är det något brott som har ett väsentligt högre straffvärde än övriga brott påverkar de senare i allmänhet endast i mindre grad bedömningen av det samlade straffvärdet, medan motsatsen gäller om de aktuella brotten sedda för sig har ett likartat straffvärde. Den nivå inom fängelsestraffskalan som är aktuell kan också ha betydelse för vilket genomslag förekomsten av

66TP PT Prop. 1987/88:120 s. 66 och 73.

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

flerfaldig brottslighet får vid straffvärdebedömningen. Normalt bör flerfaldig brottslighet relativt sett få betydligt större genomslag vid straffvärdebedömningen när det är fråga om låga straffnivåer än i de fall då straffnivån är hög. Om det bland brotten ingår ett som har ett straffvärde som motsvarar fängelsemaximum om tio år kan ju för övrigt straffet endast sättas 40 procent över detta straff oavsett hur omfattande och grov den övriga brottsligheten är. Andra faktorer som kan vara av betydelse är exempelvis vilken eller vilka typer av brott som är aktuella samt vilket tidsmässigt och annat samband som kan finnas mellan brotten.

Vad som nu sagts utesluter emellertid inte att det finns vissa all- männa principer som i allmänhet torde iakttas vid bedömningen av straffvärdet vid flerfaldig brottslighet. Utgångspunkten för straff- värdebedömningen är i allmänhet det allvarligaste av de brott som före- ligger till bedömning (jfr konstruktionen av 26 kap. 2 § brottsbalken). Till straffvärdet för detta brott läggs därefter en efter hand minskande del av straffvärdet för vart och ett av de övriga brotten i ordning efter brottens allvar. En allmän kontroll görs också av att ett på så sätt beräknat straffvärde inte framstår som oproportionerligt i förhållande till den typ av brottslighet som är aktuell.

I det aktuella fallet tog Högsta domstolen sin utgångspunkt i bostads- inbrottet, som ansågs ha ett straffvärde motsvarande sex månaders fängelse. I övrigt ansågs inbrottet i musikföreningens lokaler ha ett isolerat straffvärde motsvarande fängelse i ungefär tre månader. För tre eller fyra brott bedömdes straffvärdet motsvara fängelse runt ett par månader vardera medan straffvärdet för övriga brott inte ansågs överstiga en månad per brott. Sammantaget fann Högsta domstolen att straffvärdet för den brottslighet som de tilltalade hade begått i viss mån, men inte mer påtagligt, översteg fängelse i ett år.

2.4.4Återfall i brottTPF67FPT

Inledning

Om någon som har dömts till fängelse, villkorlig dom, skydds- tillsyn eller sluten ungdomsvård återfaller i brott innan påföljden till fullo har verkställts eller annars upphört kan rätten enligt 34 kap. 1 § BrB förordna att den tidigare utdömda påföljden ska avse också det nya brottet, döma särskilt till påföljd för det nya brottet eller – om den tidigare domen har vunnit laga kraft –

67TP PT För en utförligare redogörelse för gällande rätt avseende straffmätningen vid återfall hän- visas till det utlåtande från Martin Borgeke och Magnus Ulväng som finns i bilaga 6.

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

undanröja den utdömda påföljden och för brotten döma till påföljd av annan art.

Det förhållandet att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott kan beaktas på olika sätt vid straffmätning och påföljdsval. Som nämnts i avsnitt 2.4.2 är återfall i brott en omständighet som kan utgöra skäl för att välja fängelse i stället för en icke frihets- berövande påföljd. Om den tilltalade redan tidigare har dömts till fängelse och har begått den nya brottsligheten under prövotid efter villkorlig frigivning från det tidigare fängelsestraffet, ska hela eller delar av den villkorligt medgivna friheten som regel förklaras för- verkad. Om inte återfallet kan beaktas tillräckligt genom påföljds- valet eller genom förverkande av villkorligt medgiven frihet ska rätten vid straffmätningen i skälig utsträckning ta hänsyn till att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott.

Återfallets betydelse för påföljdsvalet

Enligt 30 kap. 4 § BrB får rätten som skäl för att bestämma på- följden till fängelse, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott. I den proposition som föregick införandet av bestämmelserna i 29 och 30 kap. BrB konstateras att det naturligtvis inte är möjligt att ge någon generell riktlinje för hur många tidigare domar som bör föreligga för att ett fängelsestraff ska kunna aktualiseras med hän- syn till tidigare återfall. Brottens art och svårhet, tiden mellan brotten samt gärningsmannens ålder anses dock vara faktorer som är av stor betydelse. Det framhålls vidare att det kan finnas skäl att avstå från att döma ut ett fängelsestraff om det föreligger omstän- digheter som allmänt sett talar för att förutsättningarna för en an- passning till samhället är goda trots tidigare upprepad brottslighet.TPF68FPT

I rättsfallet NJA 1991 s. 359 uttalar Högsta domstolen att det sedan det har gått några år från den tidigare domen, eller i före- kommande fall från frigivningen från ett frihetsstraff, endast i undantagsfall bör komma i fråga att låta påföljdsbestämningen för det nya brottet påverkas av den tidigare domen.

68TP PT Prop. 1987/88:120 s. 54 f. och 101.

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

Förverkande av villkorligt medgiven frihet

Den som döms till fängelse blir som regel villkorligt frigiven efter att ha avtjänat två tredjedelar av strafftiden. Efter den villkorliga frigivningen löper en prövotid, inom vilken den dömde ska visa skötsamhet. För den som återfaller i brott inom prövotiden kan reaktionen skärpas genom att den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad, vilket innebär att hela eller delar av reststraffet ska verkställas i eller utanför anstalt. Enligt 34 kap. 4 § BrB ska den villkorligt medgivna friheten eller en del av den förklaras förverkad för den som återfaller inom prövotiden, om inte särskilda skäl talar mot det. Av bestämmelsens andra stycke framgår att särskilda skäl att inte förverka eller för att förverka endast en del av den villkor- ligt medgivna friheten kan vara att den nya brottsligheten i för- hållande till den tidigare är av lindrig beskaffenhet, att lång tid har förflutit mellan brotten eller att ett förverkande annars skulle fram- stå som oskäligt.

Bestämmelsen om förverkande fick sin nuvarande lydelse 1999, då presumtionen för att förverkande ska ske vid ny brottslighet under prövotiden infördes.TPF69FPT Dessförinnan gällde att förverkande fick ske om den tilltalade återföll i brott inom prövotiden. Vid bedömningen av huruvida förverkande skulle ske eller inte skulle rätten beakta om den tidigare och den nya brottsligheten var lik- artad, om brottsligheten i båda fallen var allvarlig, om den nya brottsligheten var svårare eller lindrigare än den tidigare samt den tid som hade förflutit mellan brotten. I propositionen till de lagänd- ringar som trädde i kraft 1989 anfördes att förverkandeinstitutet i praktiken till stor del fungerar som en särskild reglering av återfallets betydelse vid ny brottslighet, men att man måste ha i minnet att förverkandet i princip är en reaktion på att någon brutit mot de villkor som var förenade med den villkorliga frigivningen och att det i princip avser ändrade verkställighetsvillkor beträffande den första domen. Mot den bakgrunden ansågs det finnas mindre an- ledning att vara restriktiv beträffande förverkande än när det gäller en skärpt straffmätning på grund av återfall.TPF70FPT Denna uppfattning delades i förarbetena till 1999 års lagändringar. I propositionen anförs att förverkande av villkorligt medgiven frihet är en lämplig åtgärd när det gäller att möta ny brottslighet efter ett tidigare fängelsestraff. Förverkande ansågs ha fördelar i förhållande till den

69TP PT Prop. 1997/98:96.

70TP PT Prop. 1987/88:120 s. 55.

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

allmänna återfallsskärpningen i 29 kap. 4 § BrB, bl.a. då det redan från början är klart både hur mycket den dömde riskerar i återfalls- skärpning om han eller hon på nytt begår brott och under vilken tid skärpningen gäller. Det ansågs därför att återfall i första hand bör beaktas genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. Vid bedömningen av huruvida ett förverkande framstår som oskäligt bör enligt förarbetena bl.a. sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 § BrB kunna beaktas. Ett annat exempel som anges är att brotten framstår som så olikartade och väsensskilda att ett förverkande inte ter sig som rimligt.TPF71FPT

Straffmätningen vid återfall

Om återfallet inte kan beaktas tillräckligt genom påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt medgiven frihet ska rätten enligt 29 kap. 4 § BrB, utöver brottets straffvärde, vid straffmätningen ta hänsyn till om den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott.

Regleringen i 29 kap. 4 § BrB innebär att tidigare brottslighet i första hand ska beaktas genom påföljdsvalet eller genom förverk- ande av villkorligt medgiven frihet. I förarbetena framhålls att åter- fallet i första hand ska beaktas genom förverkande av villkorligt med- given frihet om den tilltalade tidigare har dömts till fängelsestraff. Först om det inte finns någon villkorligt medgiven frihet att förverka eller om den återstående strafftid som kan förklaras förverkad fram- står som alltför kort, bör det komma i fråga att skärpa straffet på grund av att den dömde tidigare har gjort sig skyldig till brott.TPF72FPT

Om straffskärpning på grund av återfall övervägs ska rätten enligt andra meningen i 29 kap. 4 § BrB särskilt beakta vilken om- fattning den tidigare brottsligheten haft, vilken tid som har förflutit mellan brotten samt huruvida den tidigare och den nya brottslig- heten är likartade eller brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig. Uttrycket ”vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft” ska enligt förarbetena markera att behovet av straffskärpning gör sig särskilt gällande i samband med upprepade återfall. I vilka situationer upprepade återfall bör föranleda straffskärpning är dock beroende av huruvida andra omständigheter som nämns i bestämmelsen före- ligger. Ju allvarligare brottsligheten är, desto färre återfall behövs för att en särskild straffskärpning ska vara motiverad. För att brottslig-

71TP PT Prop. 1997/98:96 s. 138.

72TP PT Prop. 1987/88:120 s. 57 f. och s. 88 f. samt prop. 1997/98:96 s. 138.

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

heten ska kunna bedömas som ”särskilt allvarlig” krävs enligt för- arbetena att straffvärdet för såväl den gamla som den nya brottslig- heten är minst omkring ett års fängelse.

I förarbetena till införandet av 29 och 30 kap. BrB uttalas att det i allmänhet saknas anledning att vid sidan av ett beslut om förverk- ande av villkorligt medgiven frihet också skärpa straffet med hänsyn till att det är fråga om återfall. Det framhålls också att en särskild straffskärpning för återfall endast bör komma i fråga i sådana fall där återfallssituationen framstår som särskilt anmärkningsvärd. För- utom i fall där förverkandet av mer eller mindre tillfälliga omständig- heter endast kan omfatta en relativt kort tid bör straffskärpning kunna komma i fråga i situationer där gärningsmannen har gjort sig skyl- dig till upprepade återfall i allvarlig brottslighet, som exempelvis grov misshandel och grov stöld, eller vid återfall i synnerligen all- varlig brottslighet.TPF73FPT

Bestämmelsen i 29 kap. 4 § bör läsas parallellt med 26 kap. 3 § BrB. Enligt sistnämnda bestämmelse får den som har dömts till fängelse i lägst två år och som därefter, sedan domen har vunnit laga kraft, begår ett brott som är belagt med fängelse i mer än sex år, dömas till fängelse på en tid som med fyra år överstiger det högsta straff som kan följa på det nya brottet (eller den nya brottsligheten, om det rör sig om flera brott). Om det nya straffet avser flera brott gäller det förhöjda maximistraffet i förhållande till vad som annars hade varit det högsta straffet enligt bestämmelserna om flerfaldig brottslighet i 26 kap. 2 § BrB (se avsnitt 2.4.3). Brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt 21 år får inte läggas till grund för straffskärpning enligt bestämmelsen.

Då det för tillämpning av 26 kap. 3 § BrB krävs att återfallet avser brott som är belagda med mer än sex års fängelse, omfattas åter- fall i bl.a. mord, dråp, grov misshandel, människorov, olaga frihets- berövande, grov våldtäkt, grov våldtäkt mot barn eller grovt rån av det förhöjda maximistraffet. Bestämmelsen är däremot inte tillämp- ligt vid återfall i exempelvis våldtäkt, våldtäkt mot barn av normal- graden, rån av normalgraden eller grov stöld.

Under åren 1976–1981 fanns det inte någon bestämmelse om för- höjt maximistraff vid återfall i brott. Bestämmelsen avskaffades 1976 med motiveringen att fängelsestraff regelmässigt mäts ut i den nedre delen av straffskalan och att det därför inte fanns något behov av bestämmelsen. Vidare skulle ett upphävande av bestämmelsen

73TP PT Prop. 1987/88:120 s. 57 f. och s. 89.

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

uppfattas som en markering av den kriminalpolitiska inriktningen att minska användningen av fängelsestraff och att möjligaste mån korta längden på de fängelsestraff som döms ut.TPF74FPT År 1981 återinför- des bestämmelsen i samband med att internering avskaffades som påföljd. Avsikten var inte att åstadkomma en generell höjning av straffnivån, utan att se till att avskaffandet av interneringspåföljden inte innebar en lindring av samhällets reaktioner mot den allra grövsta kriminaliteten.TPF75FPT

2.5Särskild rättsverkan av brott

2.5.1Inledning

Av 1 kap. 8 § BrB framgår att brott, förutom påföljd och skyldighet att betala skadestånd, kan föranleda förverkande av egendom, företagsbot eller annan särskild rättsverkan. Särskild rättsverkan av brott behandlas närmare i 36 kap. BrB.

Begreppet särskild rättsverkan är inte närmare definierat. I kom- mentaren till brottsbalken nämns som exempel på särskild rätts- verkan förverkande och företagsbot, men också utvisning på grund av brott och återkallelse av körkort på grund av brott. Den gemen- samma bestämningen hos de företeelser som anses utgöra särskild rättsverkan är att de är rättsligt reglerade följder av brott.TPF76FPT Även åläggande av skyldighet för den som döms för brott att ersätta staten för kostnaden för blodprovstagning och blodundersökning avseende den dömde som har gjorts för utredning av brottet (se 31 kap. 1 § första stycket RB) torde därmed utgöra särskild rättsverkan av brott.TPF77FPT I kommande avsnitt redogör vi kortfattat för regleringen kring olika former av särskild rättsverkan. Redogörelsen gör inte anspråk på att omfatta samtliga former av sådan rättsverkan.

74TP PT NJA II 1975 s. 730.

75TP PT NJA II 1981:3 s. 102 f. och s. 105 f.

76TP PT Berggren m.fl., Brottsbalken en kommentar, kommentaren till 36 kap. BrB. 77TP PT Fitger, Rättegångsbalken en kommentar, kommentaren till 48 kap. 11 § RB.

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

2.5.2Förverkande

Allmänt om förverkande

Förverkande kan ske genom antingen sakförverkande eller värde- förverkande. Med sakförverkande avses att viss egendom förklaras förverkad, medan värdeförverkande innebär att värdet av viss egen- dom eller vissa förtjänster förklaras förverkat. Om inte annat är föreskrivet tillfaller den förverkade egendomen staten.

De grundläggande bestämmelserna om förverkande finns i 36 kap. BrB. Enligt 36 kap. 1 § BrB ska utbyte av brott enligt brotts- balken, eller enligt annan lag eller författning om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år, förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller det som någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med brott, om mot- tagandet utgör ett brott. I stället för det mottagna får dess värde förverkas. Som utbyte av brott räknas enligt 36 kap. 1 c § BrB även egendom som har trätt i stället för utbyte, avkastning av utbyte samt avkastning av det som har trätt i stället för utbyte.

Enligt 36 kap. 2 § BrB får egendom som har använts som hjälp- medel vid brott enligt brottsbalken, eller enligt annan lag eller för- fattning om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år, förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Även egendom som har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott men som i det enskilda fallet inte har kommit till sådan användning får förverkas, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling till brott. Vidare kan egen- dom som har frambragts genom brott eller vars användande utgör brott förverkas. I stället för egendomen kan dess värde förverkas.

Enligt 36 kap. 6 § BrB kan rätten, när ett sakförverkande framstår som oskäligt eller onödigt ingripande, i stället föreskriva att det ska vidtas en särskild åtgärd till förebyggande av missbruk av egendomen. Som exempel på en sådan åtgärd brukar nämnas föreskrift om att signaturen ska tas bort på en förfalskad tavla.

Den 1 juli 2008 infördes nya bestämmelser om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet, se 36 kap. 1 b § BrB. Lagändring- arna innebär att egendom kan förklaras förverkad även i andra fall än som avses i 1 §, om någon döms för brott för vilket är föreskrivet fängelse i sex år eller mer eller för viss annan allvarlig brottslighet, som t.ex. narkotikabrott och människosmuggling, och brottet har

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

varit av beskaffenhet att kunna ge utbyte. En förutsättning för att sådant förverkande ska få ske är dock att det framstår som klart mera sannolikt att egendomen utgör utbyte av brott än att så inte är fallet.

Förutom i 36 kap. BrB finns bestämmelser om förverkande i vissa specialstraffrättsliga författningar, såsom lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m., narkotikastrafflagen (1968:64), lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål samt lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

2.5.3Företagsbot

Företagsbot är en ekonomisk sanktion som kan åläggas närings- idkare, dvs. fysiska eller juridiska personer som yrkesmässigt be- driver verksamhet av ekonomisk art. Av 36 kap. 7 § BrB framgår att företagsbot ska åläggas för brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet, om det för brottet är föreskrivet strängare straff än penningböter och näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen har kunnat krävas för att förebygga brottsligheten eller om brottet har begåtts antingen av en person i ledande ställning som haft be- fogenhet att företräda näringsidkaren eller fatta beslut på dennes vägnar eller av en person som annars har haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten. Företagsbot ska dock inte åläggas om brottsligheten har varit riktad mot näringsidkaren själv.

Till skillnad från vad som gäller beträffande annan särskild rätts- verkan av brott förutsätter åläggande av företagsbot ett yrkande från åklagaren.

Företagsbot ska enligt 36 kap. 8 § BrB fastställas till ett belopp mellan femtusen och tio miljoner kr. Beloppet bestäms enligt 36 kap. 9 § BrB med beaktande av brottets straffskala och med särskild hän- syn tagen till den skada eller fara som brottsligheten har inneburit samt till brottslighetens omfattning och förhållande till närings- verksamheten. Vidare ska särskild hänsyn tas till om näringsidkaren tidigare har ålagts att betala företagsbot.

Om boten understiger 500 000 kr får enligt 48 kap. 4 § tredje stycket RB företagsbot föreläggas genom strafföreläggande, annars ska frågan prövas av allmän domstol.

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

2.5.4Utvisning på grund av brott

Utvisning på grund av brott regleras i 8 kap. 8–13 §§ utlännings- lagen (2005:716).

Enligt 8 kap. 8 § utlänningslagen får en utlänning utvisas ur Sverige om han eller hon döms för ett brott som kan leda till fängelse eller om en domstol undanröjer en villkorlig dom eller en skyddstill- syn som utlänningen har dömts till och dömer till annan påföljd. För att utvisning ska få beslutas krävs dock att utlänningen döms till svårare påföljd än böter samt att det kan antas att han eller hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet eller att brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit är så allvarligt att han eller hon inte bör få stanna kvar här.

En dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott ska enligt 8 kap. 13 § utlänningslagen innehålla ett förbud för utlänningen att återvända till Sverige under viss tid eller utan tidsbegränsning.

Liksom annan särskild rättsverkan av brott (undantaget före- tagsbot) förutsätter beslut om utvisning på grund av brott inte något yrkande från åklagaren, utan rätten kan pröva frågan ex officio. I högre instans gäller dock enligt 51 kap. 25 § fjärde stycket och 55 kap. 15 § första stycket RB den begränsningen att rätten inte med anledning av ett överklagande från den tilltalade eller ett över- klagande från åklagaren till den tilltalades förmån får besluta om utvisning om inte lägre instans har meddelat ett sådant beslut. I sådana fall får den högre instansen inte heller bestämma längre tid än vad den lägre instansen har gjort för förbud för den tilltalade att återvända till Sverige.

2.5.5Skiljande av riksdagsledamöter och andra uppdragstagare från uppdraget

Enligt 20 kap. 4 § BrB får den som har valts till ett uppdrag hos staten eller hos en kommun med vilket följer myndighetsutövning skiljas från uppdraget, om han eller hon har begått ett brott för vilket är stadgat fängelse i två år eller därutöver och genom brottet har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha uppdraget. Med uppdrag hos stat eller kommun likställs uppdrag hos styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet som hör till staten eller till kommun, landsting eller kommunalförbund.

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

Såvitt avser riksdagsledamöter och ersättare för riksdagsleda- möter finns särskilda bestämmelser om skiljande från uppdraget i regeringsformen. I 4 kap. 7 § tredje stycket RF föreskrivs att en riksdagsledamot eller ersättare för riksdagsledamot får skiljas från sitt uppdrag om han eller hon genom brott har visat sig uppenbar- ligen olämplig för uppdraget.

Frågan om entledigande av en riksdagsledamot eller annan upp- dragstagare på grund av brott prövas av den domstol som prövar åtalet i brottmålet. Prövningen ska ske ex officio, dvs. utan att någon part framställer yrkande om det.TPF78FPT

I förarbetena till 20 kap. 4 § BrB anförs att ett entledigande av en uppdragstagare från sitt uppdrag inte är ett straff, utan att sank- tionen i stället torde vara att betrakta som särskild rättsverkan av brott.TPF79FPT

2.5.6Kostnader för blodprovstagning och blodundersökning

Enligt 31 kap. 1 § första stycket RB ska den som döms för brott i ett mål där åklagaren för talan ersätta staten för sådan kostnad för blodprovstagning och blodundersökning som avser den tilltalade och som har gjorts för utredning om brottet. Ersättningsskyldig- heten omfattar enligt paragrafens andra stycke inte sådana kostnader som inte har varit skäligen motiverade för utredningen eller kost- nader som har vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, dennes ombud eller försvarare som har ut- setts av den tilltalade. Av fjärde stycket i paragrafen framgår att återbetalningsskyldigheten kan jämkas eller efterges om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller dennes personliga eller ekonomiska förhållanden.

Återbetalningsskyldigheten är att betrakta som en särskild rätts- verkan av brott.

78TP PT SOU 1972:1 s. 163.

79TP PT NJA II 1975 s. 660.

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

2.5.7Avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond

I 1 § lagen (1994:419) om brottsofferfond stadgas att den som döms för brott där fängelse ingår i straffskalan i domen ska åläggas att betala en avgift på 500 kr. Avgiften ska enligt 3 § i samma lag tillföras en brottsofferfond.

Avgiften utgör särskild rättsverkan av brott.

2.6Verkställighet av fängelsestraff

2.6.1Inledning

Den som döms till fängelsestraff kan avtjäna straffet i eller utanför kriminalvårdsanstalt. I dag avtjänas många kortare fängelsestraff (fängelse i högst sex månader) utanför anstalt. Verkställighet utan- för anstalt äger rum genom intensivövervakning genom elektronisk kontroll, s.k. elektronisk fotboja.

2.6.2Verkställighet i anstalt

Utgångspunkter för verkställighet i anstalt

Verkställigheten av fängelsestraff i anstalt regleras i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) och förordningen (1974:248) om kriminalvård i anstalt (KvaF). Lagen och förordningen kompletteras av de föreskrifter och allmänna råd som Kriminalvården utfärdar.

Enligt 4 § KvaL ska kriminalvård i anstalt utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas och skadliga följder av fri- hetsberövandet motverkas. Vidare föreskrivs att verksamheten, i den utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd efter- sätts, från början bör inriktas på åtgärder som förbereder den in- tagne för tillvaron utanför anstalten och att frigivning ska för- beredas i god tid.

Anstaltsplacering

En kriminalvårdsanstalt eller en avdelning av en anstalt kan enligt 3 § KvaL vara öppen eller sluten, beroende på graden av säkerhet. Valet av anstaltsplacering regleras i 7 § KvaL. Av bestämmelsen

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

framgår att en intagen bör placeras i en öppen anstalt, om inte placering i en sluten anstalt är nödvändig av säkerhetsskäl eller för att den intagne ska få möjlighet till arbete, undervisning, utbildning eller särskild behandling som inte lämpligen kan ordnas i en öppen anstalt. Vid säkerhetsbedömningen ska bl.a. beaktas om det finns risk för att den intagne ska avvika eller återfalla i brott. Den som kan befaras missbruka eller på annat sätt ta befattning med narko- tika under verkställigheten ska företrädesvis placeras i en sluten anstalt.

Särskilda villkor

Av 7 § tredje stycket KvaL framgår att det för den som avtjänar fängelse i lägst fyra år ska beslutas om villkor som ska gälla för verk- ställigheten. Villkoren avser placering i anstalt, permissioner och vistelser utanför anstalt.

Avsikten med villkoren är att göra en mer individuell bedöm- ning av vad som ska gälla under verkställigheten för den intagne avseende anstaltsplacering och vistelser utanför anstalt, utan att det starka samhällsskydd som gäller för långtidsdömda åsidosätts. De särskilda villkoren ska också ge möjlighet till en mer förutsägbar inriktning av verkställighetens innehåll.TPF80FPT

Sysselsättning under verkställigheten.

Den som är intagen i kriminalvårdsanstalt ska enligt 10 § KvaL ges möjlighet till arbete, undervisning, utbildning, särskilt anordnad verksamhet som syftar till att motverka brott eller missbruk eller annan lämplig sysselsättning som såvitt möjligt främjar utsikterna för honom eller henne att efter frigivningen inordna sig i samhället. Förutom arbete eller studier kan sysselsättningen bestå i deltag- ande i s.k. programverksamhet, där många av de program som erbjuds syftar till att förebygga missbruk eller fortsatt brottslighet. Av 12 § KvaL framgår att den intagne är skyldig att delta i den verksamhet eller sysselsättning i övrigt som anvisas honom eller henne.

80TP PT Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd för verkställighet i anstalt (KVFS 2008:3).

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

Utslussning

Under den sista tiden i anstalt ska enligt 33 § KvaL förberedelserna för den intagnes frigivning vara särskilt inriktade på konkreta åtgär- der för att underlätta övergången till ett liv i frihet.

För att minska risken för att den intagne återfaller i brott och för att underlätta anpassningen i samhället kan frigivningen enligt 54 § KvaL föregås av vistelse utanför anstalt genom s.k. utslussnings- åtgärder. Utslussningsåtgärderna består i frigång, vårdvistelse, vistelse i halvvägshus och utökad frigång. Samtliga utslussningsåtgärder förutsätter att det inte finns någon beaktansvärd risk för att den in- tagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig.

Frigång innebär att den intagne vistas utanför anstalten under dagtid för att utföra arbete, delta i undervisning eller utbildning, få behandling eller delta i särskilt anordnad verksamhet.

Vårdvistelse innebär att den intagne är placerad i ett familjehem eller hem för vård eller boende. Åtgärden är avsedd för intagna som behöver vård eller behandling mot missbruk eller mot något annat förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brotts- lighet, såsom våldsbenägenhet, spelberoende eller sexualbrottsrela- terade beteenden.

Vistelse i halvvägshus innebär att den intagne är placerad i ett av Kriminalvården kontrollerat hem som är anpassat för att ge de in- tagna särskilt stöd och tillsyn. Vistelse i halvvägshus får beviljas den som har behov av särskilt stöd eller kontroll. Åtgärden får påbörjas när den intagne har avtjänat minst halva strafftiden, dock minst tre månader. Den intagne får vistas utanför halvvägshuset på särskilt bestämda tider.

Utökad frigång innebär att den intagne under kontrollerade former avtjänar fängelsestraffet i sin bostad. Liksom vistelse i halvvägshus förutsätter utökad frigång att den intagne har avtjänat minst halva stafftiden, dock minst tre månader. Den intagne måste därutöver ha tillgång till bostad samt utföra arbete, delta i undervisning eller utbildning, få behandling eller delta i särskilt anordnad verksamhet. Enligt Kriminalvårdens allmänna råd kan utökad frigång medges dömda som inte har ett sådant vård- eller behandlingsbehov som bör tillgodoses inom ramen för en vårdvistelse och som inte heller har behov av särskilt stöd eller kontroll i boendet. Utökad frigång anses utgöra ett viktigt steg i utslussningstrappan för många lång- tidsdömda.

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

En utslussningsåtgärd får enligt 60 § KvaL förenas med vissa villkor. Villkoren får bl.a. avse förbud mot att lämna bostaden annat än på bestämda tider, skyldighet att vistas inom ett visst geo- grafiskt område, förbud mot att vistas inom ett visst geografiskt område eller skyldighet för den intagne att använda elektroniska hjälpmedel som kontrollerar var han eller hon befinner sig (s.k. elektronisk fotboja).

Om den intagne inte rättar sig efter villkoren eller annars full- gör de skyldigheter som gäller för utslussningsåtgärden ska enligt 62 och 63 §§ KvaL tillståndet till åtgärden upphävas och den in- tagne omedelbart föras till anstalt för fortsatt verkställighet av straffet i anstalten. Samma sak gäller om det inte längre finns förutsätt- ningar för utslussningsåtgärden, som t.ex. om en intagen som har beviljats utökad frigång förlorar sin bostad eller om den intagne bor tillsammans med en person som inte längre ger sitt tillstånd till att verkställigheten sker i den gemensamma bostaden.TPF81FPT

2.6.3Verkställighet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll

Allmänt om elektronisk övervakning

Efter ansökan av den dömde kan Kriminalvården besluta att den som ska avtjäna ett fängelsestraff om högst sex månader ska verkställa straffet utanför anstalt genom intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Verkställighetsformen, som regleras i lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll (IövL), innebär att den dömde förbjuds att vistas utanför sin bostad annat än på särskilt angivna tider och för bestämda ändamål, såsom arbete, ut- bildning, vård och nödvändiga inköp. Att förbudet efterlevs kon- trolleras genom elektroniska hjälpmedel, s.k. elektronisk fotboja. Den dömde förses med en sändare som fästs vid fotleden. Sändaren står i kontakt med en mottagare som är placerad i bostaden, och om den dömde rör sig utanför mottagarens räckvidd vid andra tidpunkter än de som särskilt angetts bryts kontakten och ett larm går till en centraldator.TPF82FPT

81TP PT Prop. 2005/06:123 s. 47.

82TP PT SOU 2005:54 s. 187.

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

Närmare om förutsättningarna för verkställighet genom elektronisk övervakning

Verkställighet genom elektronisk övervakning kan avse flera fängelse- domar samtidig och även omfatta förverkande av villkorligt med- given frihet. Den sammanlagda strafftiden som ska verkställas får dock inte överstiga sex månader. Ett fängelsestraff som har dömts ut med stöd av 28 kap. 3 § BrB kan inte avtjänas utanför anstalt.

Om den dömde tidigare har undergått verkställighet utanför anstalt i form av intensivövervakning, får en ny ansökan bifallas endast om det har förflutit minst tre år sedan den tidigare verkställigheten och den dömde under denna period inte har begått något brott som har föranlett strängare straff än böter (2 § andra stycket IövL).

En ansökan om verkställighet genom elektronisk övervakning får inte bifallas om den dömde är häktad eller intagen i kriminal- vårdsanstalt av någon annan anledning än för verkställighet av det straff som ansökan avser, eller om särskilda skäl annars talar mot verkställighet utanför anstalt (2 § första stycket IövL). Särskilda skäl kan vara att den elektroniska övervakningen medför nackdelar för någon annan än den dömde, som t.ex. om den dömde samman- bor med någon som inte godtar att verkställigheten sker i bostaden eller om brottet har riktats mot någon som den dömde sammanbor med. Ytterligare ett krav för verkställighetsformen är att den dömde har ordnad sysselsättning, t.ex. arbete eller utbildning. Även om enbart risk för misskötsamhet från den dömdes sida normalt sett inte ska vara tillräckligt för att avslå en ansökan, kan dock ett på- gående kvalificerat missbruk som gör att det framstår som helt orealistiskt att den dömde kan hantera verkställighet utanför anstalt utgöra särskilda skäl för att avslå ansökan.TPF83FPT

Vad den dömde har att iaktta

Av 4 § IövL framgår att den dömde under verkställigheten utanför anstalt ska iaktta skötsamhet, efter förmåga försöka försörja sig samt i övrigt rätta sig efter vad som gäller enligt lagen och enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Den dömde ska vidare avhålla sig från alkohol och andra beroendeframkallande medel, som t.ex. narkotika.

83TP PT NJA II 1994 s. 319 och 324 f.

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

Kriminalvården ska enligt 8 § IövL meddela vissa obligatoriska föreskrifter om vad den dömde har att iaktta under verkställigheten. Föreskrifterna ska bl.a. avse vilken bostad den dömde ska ha under verkställighetstiden, vad som ska gälla i fråga om sysselsättning samt under vilka tider och för vilka ändamål den dömde får vistas utanför bostaden. Vid sidan av de obligatoriska föreskrifterna får Kriminalvården också meddela föreskrifter om vård eller behandling eller deltagande i särskilt anordnade program eller verksamheter.

Om den dömde åsidosätter vad som åligger honom eller henne enligt IövL eller enligt en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen, och överträdelsen inte är av mindre betydelse, ska enligt 14 § IövL beslutet om verkställighet genom intensivövervakning upphävas. Den intagne ska då omedelbart föras till anstalt för fortsatt verk- ställighet av straffet.

2.6.4Villkorlig frigivning

I 26 kap. BrB finns bestämmelser om villkorlig frigivning från tids- bestämda fängelsestraff. Den villkorliga frigivningen syftar till att kontrollera övergången från vistelse i anstalt till vistelse i frihet. Genom villkorlig frigivning ges möjlighet att ställa krav på den fri- givne och att tillgripa sanktioner om inte kraven uppfylls. Villkorlig frigivning anses också ge möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt utforma reaktioner mot den som efter ett avtjänat fängelsestraff fort- sätter att begå brott.TPF84FPT Bestämmelserna om villkorlig frigivning fick sin nuvarande utformning genom lagändringar som trädde i kraft 1999TPF85FPT och 2007TPF86FPT.

Villkorlig frigivning ska enligt 26 kap. 6 § BrB som regel ske när den dömde har avtjänat två tredjedelar av strafftiden, dock minst en månad. Om det finns synnerliga skäl får den villkorliga frigiv- ningen skjutas upp med högst sex månader åt gången. Vid bedöm- ningen av om det finns synnerliga skäl mot villkorlig frigivning ska särskilt beaktas om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten. I propo- sitionen till de lagändringar som trädde i kraft 2007 anförs att en- staka överträdelser normalt inte är tillräckligt för att den villkorliga frigivningen ska skjutas upp, utan att det som huvudregel krävs att

84TP PT Prop. 2005/06:123 s. 53.

85TP PT SFS 1998:604.

86TP PT SFS 2006:431.

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot reglerna vid ett flertal tillfällen. Uppskjuten villkorlig frigivning kan också komma i fråga om en intagen under en stor del av verkställighetstiden vägrar att delta i någon form av sysselsättning eller om han eller hon beter sig aggressivt vid upprepade tillfällen. Regeringen påpekar att det dock inte kan uteslutas att en enstaka mycket allvarlig överträdelse kan vara tillräcklig för att den villkorliga frigivningen ska skjutas upp. Som exempel nämns att en rymning i vissa fall kan vara utgöra synnerliga skäl mot villkorlig frigivning. Prövningen av om den vill- korliga frigivningen ska skjutas upp ska innebära en helhetsbedöm- ning, där även omständigheter som talar till den intagnes fördel ska beaktas. Det kan därför finnas skäl att låta bli att skjuta upp den villkorliga frigivningen om den dömde har genomgått en positiv utveckling och inte misskött sig under en lång tid.TPF87FPT

Beslut om uppskjuten villkorlig frigivning fattas enligt 26 kap. 9 § BrB av Kriminalvården. I beslutet ska anges en ny tidpunkt för när den dömde ska friges villkorligt. Vid den tidpunkten ska vill- korlig frigivning ske, om det inte även då finns sådana synnerliga skäl som innebär att frigivningen ska skjutas upp ytterligare. När den nya tidpunkten för villkorlig frigivning bestäms ska arten och omfattningen av överträdelserna särskilt beaktas. I förarbetena till 2007 års lagändringar anförs att det är ofrånkomligt att också straff- tidens längd tillmäts viss betydelse vid bedömningen. Vidare fram- hålls att det torde krävas mycket långvarig och omfattande missköt- samhet för att den villkorliga frigivningen ska skjutas upp med så mycket som sex månader. Det finns inte någon begränsning av hur mycket den villkorliga frigivningen sammanlagt kan skjutas upp. Om den dömde fortsätter att missköta sig så att det vid varje pröv- ning anses föreligga synnerliga skäl mot villkorlig frigivning, kan det förekomma att den villkorliga frigivningen till sist skjuts upp så mycket att hela den utdömda strafftiden får avtjänas i anstalt. Enligt förarbetena bör detta dock endast komma i fråga i undantagsfall.TPF88FPT

Efter den villkorliga frigivningen gäller enligt 26 kap. 10 § BrB en prövotid som motsvarar den strafftid som återstår vid frigivningen, dock minst ett år. Om det bedöms som påkallat får Kriminalvården enligt 26 kap. 11 § BrB besluta att den som är villkorligt frigiven ska stå under övervakning, vilket innebär en skyldighet att hålla kontakt med en särskilt förordnad övervakare. Övervakningen upphör som regel sedan ett år av prövotiden har förflutit.

87TP PT Prop. 2005/06:123 s. 56 f. och 73. 88TP PT A. prop. s. 61 och 74.

100

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

Om den frigivne inte iakttar sina åligganden får övervaknings- nämnden enligt 26 kap. 18 § BrB besluta om varning eller om övervakning under viss tid efter det att ett år av prövotiden har för- flutit. Vid allvarligare överträdelser kan övervakningsnämnden enligt 26 kap. 19 § BrB förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad till en tid av högst femton dagar varje gång.

Som vi har redogjort närmare för i avsnitt 2.4.4 kan domstol förklara villkorligt medgiven frihet förverkad om den dömde åter- faller i brott inom prövotiden.

2.7Rättegången i brottmål

2.7.1Inledning

Rättegången i brottmål regleras i rättegångsbalken. I 23 kap. finns bestämmelser om förundersökning och i 20 kap. regleras åklagarens skyldighet att väcka åtal för brott. Rättegången i tingsrätt regleras närmare i 45 och 46 kap. medan 51 och 55 kap. innehåller be- stämmelser om brottmålsprocessen i hovrätten respektive Högsta domstolen. I 47 kap. finns särskilda bestämmelser om väckande av enskilt åtal och huvudförhandling i mål där enskilt åtal förs. I 30 kap. finns bestämmelser om vad en dom i brottmål ska innehålla.

2.7.2Allmänt åtal

Åklagarens roll under förundersökningen

Så snart det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats ska enligt 23 kap. 1 § första stycket RB förundersökning inledas. Av 2 § i samma kapitel framgår att syftet med förundersökningen är att utreda vem som skäligen kan miss- tänkas för brottet och om det föreligger tillräckliga skäl för åtal mot honom eller henne. Dessutom ska förundersökningen leda till att målet bereds så att bevisningen kan läggas fram i ett samman- hang vid huvudförhandlingen.

Förundersökningen inleds av polismyndigheten eller av åklagaren. Om saken inte är av enkel beskaffenhet ska en förundersökning som inletts av polismyndigheten övertas av åklagaren så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren ska också i andra fall

101

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

ta över ledningen av förundersökningen när det är påkallat av sär- skilda skäl (23 kap. 3 § första stycket RB).

Av 23 kap. 4 § första stycket RB framgår att förundersökningen ska bedrivas objektivt. Således ska inte bara de omständigheter som talar emot den misstänkte utan även omständigheter som talar till hans eller hennes fördel tillvaratas.

Om det inte finns anledning att fullfölja förundersökningen ska den enligt 23 kap. 4 § andra stycket RB läggas ned. Av 23 kap. 4 a § RB framgår att en förundersökning också kan läggas ned antingen om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse och det dessutom kan antas att brottet i händelse av lagföring inte skulle leda till någon svårare på- följd än böter, eller om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bl.a. bestämmelserna om åtalsunder- låtelse i 20 kap. RB (se nedan) och något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts genom att förundersökningen läggs ned. Beslut om att lägga ned en förundersökning meddelas av åklagare.

När förundersökningen har kommit så långt att någon skäligen misstänks för brott ska han eller hon enligt 23 kap. 18 § RB under- rättas om misstanken. Den misstänkte och hans eller hennes even- tuella försvarare har rätt att fortlöpande ta del av vad som har före- kommit under förundersökningen, om det kan ske utan men för utredningen. De har också rätt att ange vilken utredning de anser önskvärd och även i övrigt anföra vad de anser vara nödvändigt. En underrättelse om detta ska lämnas till den misstänkte och för- svararen, vilka ska ges skäligt rådrum för att ange vad de anser nöd- vändigt innan åklagaren beslutar om åtal. Om den misstänkte eller försvararen begär det ska sådana förhör eller andra utrednings- åtgärder som kan antas vara av betydelse för undersökningen äga rum. Om en begäran om utredningsåtgärder inte bifalls, eller om den misstänkte anser att det finns någon annan brist i utredningen, kan han eller hon enligt 23 kap. 19 § RB anmäla detta till rätten för prövning.

Åklagarens åtalsplikt

Enligt 20 kap. 6 § RB ska åklagare, om inte något annat är särskilt föreskrivet, väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal. Grund- principen är alltså att åklagaren har en absolut åtalsplikt i de fall där

102

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

han eller hon på objektiva grunder kan emotse en fällande dom. Åtalsplikten innebär att det saknas möjlighet för åklagaren att erbjuda en misstänkt att avstå från att väcka åtal för ett visst brott mot att denne erkänner en annan gärning, s.k. åtalsuppgörelser eller plea bargain.

Från grundprincipen görs dock ett antal undantag. Lindrigare brottslighet kan beivras genom strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot. Åklagaren kan också underlåta att väcka åtal för brott dels enligt bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 § RB, dels med stöd av regler om särskild åtalsprövning.

Åtalsunderlåtelse får enligt 20 kap. 7 § första stycket RB beslutas om något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts och om

1.det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter,

2.det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,

3.den misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet, eller

4.om psykiatrisk vård eller insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade kommer till stånd.

Av paragrafens andra stycke framgår att åtal får underlåtas även i andra fall, om det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet.

Åklagarens roll vid rättegången i första instans

Åtal väcks normalt enligt 45 kap. 1 § RB genom att åklagaren skrift- ligen ansöker om stämning mot den som ska tilltalas.TPF89FPT Enligt 45 kap. 4 § första stycket RB ska följande uppges i stämningsansökan:

1.den tilltalade,

2.målsäganden, om någon sådan finns,

89TP PT Av 45 kap. 1 § andra stycket RB framgår att rätten får uppdra åt åklagare att utfärda stäm- ning. I sådana fall gäller regleringen i 45 kap. 16 § RB.

103

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

3.den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter som behövs för dess kännetecknande samt tillämpligt lagrum,

4.de bevis åklagaren vill åberopa och vad som ska styrkas med varje bevis samt

5.de omständigheter som gör domstolen behörig, om inte behörig- heten framgår på annat sätt.

Genom regleringen i tredje punkten har åklagaren ålagts att preci- sera både de faktiska omständigheterna kring gärningen och de subjektiva moment som ingår i den, dvs. om gärningsmannen har handlat med uppsåt eller av oaktsamhet. I 1949 års kommentar till rättegångsbalken anförs att åklagarens uppgifter ska vara ägnade att för den tilltalade tydligt klargöra vad som läggs honom till last och sålunda utmärka på vilka punkter han har att inrikta sitt försvar.TPF90FPT

Gärningspåståendet är bindande för domstolen, som enligt 30 kap. 3 § RB inte får döma till ansvar för annan gärning än den som åklagaren har åtalat för. Rätten är dock inte bunden av åklagarens rubricering av brottet eller av det eller de lagrum som åklagaren har hänvisat till.

Sedan åtal har väckts får åklagaren inte ändra det (45 kap. 5 § RB). Åtalet får dock utvidgas till att avse en annan gärning, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt. Som ändring av talan anses inte att åklagaren inskränker sin talan, åberopar ett annat lagrum än det som angetts i stämnings- ansökan eller åberopar en ny omständighet till stöd för åtalet (åtalsjustering).

Enligt 22 kap. 2 § RB är åklagaren skyldig att på målsägandens begäran förbereda och föra målsägandens talan om enskilt anspråk som grundas på brottet, såvitt detta kan ske utan väsentlig olägen- het och anspråket inte är uppenbart obefogat. Av 45 kap. 4 § andra stycket RB framgår att åklagaren, om han eller hon vill väcka talan om enskilt anspråk i samband med att åtal väcks, bl.a. ska uppge anspråket och grunden för detta samt lämna bevisuppgift.

Om den tilltalade är eller har varit frihetsberövad på grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet, ska åklagaren enligt 45 kap. 4 § tredje stycket RB ange det i stämningsansökan. Dess- utom ska uppgift lämnas om tiden för frihetsberövandet.

90TP PT Fitger, Rättegångsbalken, kommentaren till 45:4 RB.

104

SOU 2008:85 Nuvarande ordning

Genom en ändring i 45 kap. 4 § RB som träder i kraft den 1 november 2008 införs ett nytt fjärde stycke, där det föreskrivs att åklagaren om han eller hon har några särskilda önskemål om hur målet ska handläggas bör ange dessa i stämningsansökan.

Åklagaren behöver inte, vare sig i stämningsansökan eller senare under rättegången, ange vilken påföljd den tilltalade bör dömas till. I svensk rätt har valet av påföljd för brott av tradition ansetts vara en fråga för domstolen. Det är relativt vanligt att åklagaren i sam- band med sitt slutanförande vid huvudförhandlingen självmant väljer att ange sin uppfattning i påföljdsfrågan. Rätten är i så fall inte bunden till vad åklagaren har uppgett, utan kan döma till såväl strängare straff eller mer ingripande påföljd som lindrigare straff eller mindre ingripande påföljd. I praktiken förekommer det dock sällan att rätten går utöver vad åklagaren har förespråkat i påföljdsdelen.

Åklagaren kan i stämningsansökan även ta upp yrkanden om särskild rättsverkan. Frågor om särskild rättsverkan kan dock formellt sett prövas av rätten även utan yrkande från åklagaren och kan t.o.m. beslutas mot åklagarens vilja.TPF91FPT Undantag görs när det gäller företagsbot, som enligt 36 kap. 7 § BrB får åläggas endast efter yrkande av åklagaren. Om ett förverkande ska ske hos någon som inte är tilltalad räcker det inte med ett yrkande från åklagarens sida, utan i så fall måste åklagaren också väcka talan mot den hos vilken förverkandet ska ske.TPF92FPT I tidigare lagstiftningsärenden har uttalats att åklagarens inställning till en fråga om utvisning under alla för- hållanden bör framgå av stämningsansökningen.TPF93FPT Frågan om utvis- ning har behandlats i rättsfallet NJA 1996 s. 149. I rättsfallet be- slutade tingsrätten om utvisning av den tilltalade och förbjöd honom att återvända till Sverige inom tio år. Domen överklagades av åklagaren, som bl.a. yrkade straffskärpning. Hovrätten skärpte straffet och beslutade att den tilltalade skulle utvisas ur riket med förbud att återvända hit utan någon tidsbegränsning. Högsta dom- stolen konstaterade att hovrättens handläggning inneburit rätte- gångsfel, då utvisningsbeslutet hade ändrats till den tilltalades nack- del utan att frågan hade avhandlats vid huvudförhandlingen, vilket fick anses strida mot principen att domstolen endast får lägga sådant till grund för domen som parterna har haft tillfälle att yttra sig över.

91	PT Angående förverkande, se rättsfallen NJA 1976 s. 315 och NJA 1977 s. 735.
TP
92	PT Fitger, Rättegångsbalken, kommentaren till 45:4 RB, se även rättsfallen NJA 2002 s. 310
TP
och RH 1993:5.
93	PT Prop. 1993/94:159.
TP
	105

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

Inhämtande av personalia

Av 46 kap. 9 § RB framgår att det vid huvudförhandlingen i brott- mål där det kan bli aktuellt att döma till annan påföljd än böter ska läggas fram utredning om den tilltalades person. Enligt bestämmel- sen ska utredning förebringas rörande straff som den tilltalade tidigare har dömts till samt angående hans eller hennes levnads- omständigheter och de personliga förhållanden som kan antas vara av betydelse.

Enligt 45 kap. 12 § RB ska rätten fatta beslut om de förbered- ande åtgärder som behöver vidtas före huvudförhandling. Rätten har därvid ansetts ha ett större ansvar för att inhämta den utredning som behövs för att avgöra påföljdsfrågan än för att inhämta underlag i skuldfrågan. Av 4 § förundersökningskungörelsen (1947:948) fram- går dock att åklagaren bl.a. ska reda ut den misstänktes inkomst- och förmögenhetsförhållanden, om det kan antas att påföljden kommer att bli dagsböter.

Enligt 40 § förordningen (1999:1134) om belastningsregister ska uppgifter ur belastningsregistret hämtas in innan någon döms till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller sluten ungdomsvård, överlämnas till rättspsykiatrisk vård eller – om fängelse är före- skrivet för brottet – till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller åläggs förvandlingsstraff. Såväl Åklagar- myndigheten som de allmänna domstolarna får enligt 19 § i samma förordning ha direktåtkomst till belastningsregistret; Åklagarmyn- digheten för beslut om förundersökning och åtal samt för utfärd- ande av strafföreläggande och de allmänna domstolarna för straff- mätning och val av påföljd (se 19 § andra stycket förordningen [1999:1134] om belastningsregister jämförd med 2 § första stycket 2 och 3 lagen [1998:620] om belastningsregister).

Om den tilltalade har dömts för brott vid tidigare tillfällen kan domar eller akter i dessa mål behövas hämtas in. Det kan också finnas anledning att hämta in yttranden från Kriminalvården som har upprättats till tidigare rättegångar.

Om det behövs för att avgöra påföljdsfrågan, eller om det annars behövs en särskild utredning om en misstänkts personliga förhållan- den eller om åtgärder som kan antas bidra till att han eller hon av- håller sig från fortsatt brottslighet, ska enligt 1 § första stycket lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. inhäm- tas ett yttrande från Kriminalvården. I förarbetena till nämnda lag

106

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

redogörs för ett antal typfall då det i allmänhet torde vara aktu- ellt att inhämta en kvalificerad och aktuell personutredning:TPF94FPT

1.vid vissa typer av förstagångsbrott när skyddstillsyn kan komma i fråga, vare sig alternativet är villkorlig dom eller fängelse,

2.vid återfall, när den tidigare domen är skyddstillsyn eller villkor- lig dom,

3.vid återfall, när den tidigare domen är fängelse men det nya brottet och omständigheterna i övrigt är sådana att skyddstillsyn eller villkorlig dom kan övervägas,

4.när omständigheterna tyder på att överlämnande till särskild vård bör övervägas,

5.när den normala påföljden är fängelse, men där det finns skäl att anta att den tilltalades personliga förhållanden med styrka talar för att annan påföljd väljs,

6.i vissa fall när det visserligen står klart att fängelse ska ådömas, men en närmare utredning rörande den tilltalades personliga förhållanden kan få betydelse för straffets längd.

Av 2 § lagen om särskild personutredning i brottmål, m.m. framgår att yttrande från Kriminalvården i första hand hämtas in av rätten. Sedan 2002 finns det emellertid möjlighet för åklagaren att hämta in sådan utredning innan åtal har väckts. Detta förutsätter dock att den misstänkte har erkänt gärningen eller att det annars finns sannolika skäl för misstanken att han eller hon har begått brottet. I förarbetena till 2002 års lagändring uttalas följande när det gäller ansvaret för att hämta in yttrande från Kriminalvården.TPF95FPT

Om åklagaren hämtar in den aktuella personutredningen och denna kommer in till åklagaren innan han eller hon har meddelat beslut i åtalsfrågan, kommer det sannolikt att innebära att åklagarna i större omfattning än i dag kan utfärda strafföreläggande med villkorlig dom som påföljd. En anledning till att det inte sker i dag har nämligen upp- getts vara att det i avsaknad av personutredning ibland råder osäkerhet om förutsättningarna för villkorlig dom är uppfyllda.

Förslaget innebär inte att det övergripande ansvaret för att det finns ett tillräckligt underlag för att avgöra påföljdsfrågan flyttas från rätten till åklagarna. Ansvaret skall fortfarande ytterst åligga rätten. Förslaget tar inte heller sikte på de former av personutredningar som är mest ingripande från integritetssynpunkt för den enskilde. Rätten skall så- ledes alltjämt ensam ha beslutanderätt när det gäller läkarintyg enligt 7 § lagen om särskild personutredning i brottmål, m.m. och rätts-

94TP PT Prop. 1991/92:2 s. 13.

95TP PT Prop. 2001/02:147 s. 22.

107

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

psykiatriska undersökningar. Förslaget innebär inte heller att rätten fråntas sin beslutanderätt när det gäller att införskaffa yttranden från den lokala kriminalvårdsmyndigheten. Om åklagaren skulle vara tveksam till om yttrande skall inhämtas, skall han eller hon kunna vända sig till rätten med en begäran om att viss utredning skall inhämtas. Motsvarande gäller för övrigt redan i dag i ungdomsmålen (prop. 1994/95:12 s. 71 f). Det kan också inträffa att åklagaren be- dömer att ett yttrande inte behöver inhämtas, men att rätten har en annan uppfattning i den frågan när målet väl kommer dit. Självfallet skall rätten då kunna besluta om sådan personundersökning.

Av 11 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) följer att åklagaren i fråga om den som miss- tänks för att ha begått brott innan han eller hon har fyllt 18 år ska inhämta yttrande från socialnämnden i den kommun som har an- svaret för den unge innan beslut fattas i åtalsfrågan. En förutsätt- ning för att åklagaren ska få inhämta yttrande från socialnämnden är att den unge har erkänt gärningen eller att det annars finns skälig misstanke om att han eller hon har begått brottet. Yttrande be- höver dock inte hämtas in om brottet är ringa, om det är uppenbart att det finns förutsättningar för åtalsunderlåtelse eller om det annars är obehövligt. Om förundersökningen gäller ett brott på vilket fängelse kan följa ska om möjligt yttrandet från socialnämnden hämtas in senast i samband med att den unge delges misstanke för brottet.

Enligt 28 § LUL får rätten döma den unge till ungdomsvård endast om det i målet finns ett sådant yttrande som avses i 11 §. Om det inte finns särskilda skäl krävs ett yttrande från social- nämnden också för att rätten ska få döma den som inte har fyllt 21 år till fängelse i mer än tre månader. Kravet på yttrande från socialnämnden för att vissa påföljder ska kunna dömas ut förut- sätter att åklagaren regelmässigt ger in yttrandet till domstolen i samband med att åtal väcks, något som inte har ansetts kräva några särskilda föreskrifter.TPF96FPT

Av 6 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brott- mål, m.m. framgår att en socialnämnd på begäran av rätten, åklag- aren eller Kriminalvården ska lämna upplysningar om den miss- tänkte och föreslå de åtgärder som nämnden anser behövs för att främja hans eller hennes anpassning i samhället. Sedan 2004 ska socialnämnden även, om det kan bli fråga om utvisning på grund av brott, på begäran av rätten, åklagaren eller Kriminalvården lämna

96TP PT Berggren m.fl., Brottsbalken – en kommentar, kommentaren till 28 § LUL.

108

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

upplysningar om huruvida den misstänkte har barn i Sverige och, om så är fallet, om barnets behov av kontakt med utlänningen, hur kontakten har varit och hur den skulle påverkas av att den miss- tänkte utvisas.

Enligt 7 § lagen om särskild personutredning i brottmål, m.m. får rätten förordna en läkare att avge läkarintyg om en misstänkt, under förutsättning att den misstänkte har erkänt gärningen eller det annars finns sannolika skäl för misstanken att han eller hon har begått brottet. Ett sådant läkarintyg kan omfatta de medicinska förutsättningarna att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning. Av 4 § första stycket lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning (LRPU) framgår att ett sådant intyg, eller en i målet företagen rättspsykiatrisk under- sökning, är en förutsättning för att rätten ska få överlämna någon till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning. Att anmärka är att intyg enligt 7 § lagen om särskild personutredning i brottmål, m.m. inte kan inhämtas av åklagaren.

Rätten får enligt 3 § första stycket LRPU inte besluta om att överlämna någon till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivnings- prövning utan att en rättspsykiatrisk undersökning har gjorts i målet. Beslut om att en misstänkt ska genomgå rättspsykiatrisk undersök- ning fattas av rätten och förutsätter att den misstänkte har erkänt gärningen eller att det har lagts fram övertygande bevisning om att han eller hon har begått den (2 § första stycket LRPU).

Huvudförhandlingen i brottmål

Sedan åtal har väckts och eventuella förberedande åtgärder har vid- tagits ska rätten som huvudregel hålla huvudförhandling i målet.

Huvudförhandlingen inleds genom att åklagaren framställer sitt yrkande och att den tilltalade anger sin inställning till yrkandet och grunden för inställningen. Åklagaren ska sedan utveckla sin talan, varefter målsäganden och den tilltalade bereds tillfälle att utveckla sin talan, i den mån det behövs. Sedan parterna har utvecklat sin talan ska målsäganden och den tilltalade höras samt vittnesförhör och annan bevisning förebringas. Om huvudförhandlingen hålls utan att målsäganden eller den tilltalade är närvarande ska rätten se till att det, i den mån det behövs, ur handlingarna läggs fram vad han eller hon har anfört (46 kap. 6 § RB).

109

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

Efter genomgången av bevisningen läggs utredningen om den tilltalades personliga förhållanden fram och slutligen bereds parterna tillfälle att slutföra sin talan (46 kap. 9 och 10 §§ RB).

Av 46 kap. 15 a § RB framgår att målet får avgöras även om den tilltalade har uteblivit från huvudförhandlingen eller inställt sig endast genom ombud, om saken kan utredas tillfredsställande och någon av följande förutsättningar föreligger:

1.det finns inte anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening,

2.sedan den tilltalade har delgetts stämning har han eller hon av- vikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller

3.den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro är därför inte nödvändig.

Den 1 november 2008 träder 45 kap. 10 a § RB i kraft. Enligt denna bestämmelse får rätten meddela dom utan huvudförhandling i mål där det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet. Innan målet avgörs ska den till- talade informeras om att avgörande kan komma att ske utan huvud- förhandling och om sin rätt att begära huvudförhandling. Vidare ska parterna ges tillfälle att slutföra sin talan, om de inte redan kan anses ha gjort det.

Målsägandens rätt att biträda åtalet

Målsäganden får enligt 20 kap. 8 § RB som regel väcka åtal för ett brott som hör under allmänt åtal endast om han eller hon har angett brottet och åklagaren har beslutat att inte väcka åtal.

Om åklagaren väcker talan för ett brott har målsäganden i stället rätt att biträda åtalet. Därigenom blir målsäganden part i rätte- gången och har samma rätt som åklagaren att lägga fram utredning och åberopa bevisning i målet. I doktrinen anförs att en målsägande som biträder ett allmänt åtal inte har rätt att yrka ansvar för någon annan gärning än den som åklagaren har åtalat för, men att denne däremot torde ha rätt att i samma utsträckning som åklagaren justera åtalet enligt bestämmelserna i 45 kap. 5 § tredje stycket RB. Vidare kan målsäganden framställa ett annat ansvarsyrkande än

110

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

åklagaren och åberopa ett annat lagrum. På samma sätt som åklagaren har målsäganden möjlighet, men inte någon skyldighet, att ange vilken påföljd han eller hon anser att den tilltalade ska dömas till. Målsäganden är därvid inte bunden till vad åklagaren har uttryckt i fråga om påföljd, utan kan hävda en mer ingripande påföljd än vad åklagaren har gjort gällande.TPF97FPT

2.7.3Enskilt åtal

Om åklagaren beslutar att inte väcka talan för ett brott som målsäganden har angett till åtal kan målsäganden väcka enskilt åtal för brottet enligt bestämmelserna i 47 kap. RB. Målsäganden för då själv talan mot den person som omfattas av åtalet.

Av 47 kap. 1 § RB framgår att enskilt åtal väcks genom att måls- äganden ansöker om stämning mot den som ska tilltalas. Stämnings- ansökan ska enligt 47 kap. 2 § RB innehålla i princip samma upp- gifter som en stämningsansökan utfärdad av åklagaren. I övrigt av- viker ordningen vid enskilt åtal något från den som tillämpas när åklagaren har väckt åtal, bl.a. genom att det före huvudförhand- lingen ska hållas en förberedelse i målet, antingen genom att rätten kallar till sammanträde eller genom skriftväxling eller annan hand- läggning.

2.7.4Domens innehåll

I 30 kap. 5 § RB finns bestämmelser om vad en dom i brottmål ska innehålla. Av regleringen framgår att domen ska avfattas skriftligen och ange

1.domstolen samt tid och plats för domens meddelande,

2.parterna samt deras ombud eller biträden och den tilltalades försvarare,

3.domslutet,

4.parternas yrkanden och de omständigheter som yrkandena grundas på och

5.domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet.

97TP PT Fitger, Rättegångsbalken – en kommentar, kommentaren till 20 kap. 8 § RB.

111

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

Härutöver ska högre rätts dom i den utsträckning det behövs inne- hålla en redogörelse för lägre rätts dom. Om en part har rätt att över- klaga domen ska förutsättningarna för överklagande anges i domen.

I kommentaren till rättegångsbalken sägs bl.a. följande när det gäller domskäl i påföljdsdelen.TPF98FPT

Många gånger är valet av påföljd så självklart att någon egentlig motiver- ing inte behövs i denna del. Särskilt när åklagaren och den tilltalade eller hans försvarare har olika grundsyn i fråga om påföljdsval torde dock någon form av motivering alltid behövas.

2.7.5Påföljd och särskild rättsverkan i högre rätt

Enligt 51 kap. 1 § RB ska en part som vill överklaga tingsrättens dom i ett brottmål göra detta skriftligen inom tre veckor från den dag då domen meddelades. Av förarbetena till bestämmelsen fram- går att en part är behörig att överklaga tingsrättens dom så snart han eller hon har ett rättsligt intresse av att vinna ändring i domen. Ett sådant intresse kan föreligga för åklagaren inte bara när den tilltalade har frikänts eller dömts till ett straff som åklagaren anser vara för lågt, utan även när åklagaren anser att någon annan påföljd bör tillämpas än den som tingsrätten har dömt ut. Med hänsyn till att åklagaren i viss utsträckning bör vaka över att den tilltalade inte får ett svårare straff än vad gärningen förskyllt finns i 20 kap. 2 § tredje stycket RB en bestämmelse om att åklagaren får fullfölja talan i högre rätt även till den tilltalades förmån.TPF99FPT

Om den ena parten har överklagat tingsrättens dom har mot- parten rätt att överklaga domen inom en vecka från det att den ur- sprungliga överklagandetiden har löpt ut. Ett sådant s.k. anslutnings- överklagande förfaller dock om det ursprungliga överklagandet återkallas eller av annan anledning förfaller.

I 51 kap. 25 § RB regleras förbudet mot att i högre rätt ändra domen till den tilltalades nackdel, reformatio in pejus. Enligt para- grafens första stycke får hovrätten inte med anledning av den till- talades överklagande eller av åklagarens överklagande till den till- talades förmån döma till en brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som tingsrätten har dömt till. Hovrätten får dock överlämna den tilltalade till särskild vård enligt 31 eller 32 kap. BrB eller, om tingsrätten har beslutat

98TP PT Fitger, Rättegångsbalken, kommentaren till 30:5 RB.

99TP PT NJA II 1943 s. 655 och Fitger, Rättegångsbalken, kommentaren till 51:25 RB.

112

SOU 2008:85

Nuvarande ordning

om sådan vård, döma till annan påföljd. Av 51 kap. 25 § andra stycket RB framgår att sluten ungdomsvård jämställs med fängelse. Om tingsrätten har förenat villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift som förutsätter samtycke, som t.ex. samhällstjänst, och den dömde inte längre samtycker till föreskriften, får hovrätten enligt 51 kap. 25 § tredje stycket RB döma till en svårare eller mer ingripande påföljd än vad tingsrätten har bestämt. Slutligen före- skrivs i 51 kap. 25 § fjärde stycket RB att hovrätten inte med anledning av den tilltalades överklagande eller åklagarens yrkande till den tilltalades förmån får besluta om utvisning, om inte tings- rätten har meddelat ett sådant beslut, eller bestämma längre tid än tingsrätten har gjort för förbud för den tilltalade att återvända till Sverige. Av 55 kap. 15 § RB framgår att bestämmelserna i 51 kap. 25 § RB tillämpas även vid rättegången i Högsta domstolen.

Regleringen av förbudet mot reformatio in pejus förutsätter kännedom om hur de olika påföljderna förhåller sig till varandra. Härvid hänvisas till avsnitt 2.4.2 under rubriken Påföljdernas inbördes svårhet.

Av rättsfallet NJA 1970 s. 315 framgår att hovrätten inte med anledning av den tilltalades överklagande får förverka villkorligt medgiven frihet. I rättsfallet NJA 1991 s. 633 dömde tingsrätten den tilltalade till fängelse i en månad. Samtidigt förklarades villkor- ligt medgiven frihet förverkad till en tid av en månad. Beslutet om förverkande var felaktigt av formella skäl, varför åklagaren över- klagade tingsrättens dom till den tilltalades förmån. Hovrätten undanröjde beslutet om förverkande och dömde den tilltalade till fängelse i två månader. Högsta domstolen konstaterade att hov- rättens förfarande stred mot beslutet om reformatio in pejus, då en följd av hovrättens dom blev att en större del av strafftiden enligt den tidigare domen skulle återstå, vilket skulle kunna få betydelse om frågan om förverkande av villkorligt medgiven frihet skulle uppkomma på nytt vid ett senare tillfälle.

Bestämmelserna i 30 kap. 3 § RB gäller även i högre rätt, vilket innebär att den högre rättens prövning inte får avse annan gärning än den som överklagandet avser. Av 51 kap. 24 § andra stycket och 55 kap. 15 § RB framgår att klaganden inte får ändra sin talan till att gälla en annan gärning än den som avses i överklagandet. Liksom i lägre rätt är de högre instanserna obundna av åklagarens yrkande om påföljd. Så länge det inte strider mot förbudet mot reformatio in pejus är alltså den högre rätten fri att avgöra vilken påföljd den till- talade ska dömas till. I kommentaren till rättegångsbalken uttalas

113

Nuvarande ordning

SOU 2008:85

att åklagaren, om han eller hon har överklagat till den tilltalades nackdel och förklarat sig yrka en viss påföljd, fritt kan ändra sig och yrka en svårare påföljd. På samma sätt gäller att den högre rätten kan sänka straffet eller döma ut en mildare påföljd även om det endast är åklagaren som har överklagat och yrkat straffskärpning.TPF100FPT

100TP PT Fitger, Rättegångsbalken, kommentaren till 30:3 RB.

114

3 Tidigare överväganden

3.1Inledning

Frågor om straffmätning och straffnivåer har utretts i ett antal sammanhang tidigare. Detta kapitel innehåller kortfattade redogör- elser för de överväganden och förslag som vi har ansett vara av särskild betydelse för vårt uppdrag. Redogörelserna avser dels så- dana överväganden som berör frågor om straffskalor och straffmät- ning, dels överväganden som anknyter till de processrättsliga frågor som omfattas av våra direktiv.

3.2Överväganden om straffskalor och straffmätning

3.2.1Brottsförebyggande rådets arbetsgrupp rörande kriminalpolitik

I januari 1976 inledde Brottsförebyggande rådets arbetsgrupp rörande kriminalpolitik en översyn av brottsbalkens påföljdssystem. Arbetet resulterade i rapporten Nytt straffsystem – Idéer och förslag (Brå- rapport 1977:7). I rapporten, som var avsedd som ett debattinlägg, riktades stark kritik mot den s.k. behandlingstanken, som brotts- balken delvis var uppbyggd utifrån. Behandlingstanken kan beskrivas enligt följande. Straff ska utmätas och anpassas efter gärnings- mannens individuella förhållanden. Sådana omständigheter som gär- ningsmannens sociala situation, tidigare kriminalitet, brottsbenägen- het och samhällsfarlighet ska ha avgörande betydelse vid valet av påföljd. Straffet anses motiverat främst av individualpreventiva skäl och stor vikt bör läggas vid att brottslingen under verkställigheten förmås att ändra sitt levnadssätt och därmed avstå från att begå brott i framtiden. Behandlingstanken kom till uttryck i den numera upphävda 1 kap. 7 § BrB, som föreskrev att rätten vid val av påföljd inte bara skulle iaktta vad som krävs för att upprätthålla allmän lag-

115

Tidigare överväganden

SOU 2008:85

lydnad utan också ”fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara särskilt ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället”.

Brottsförebyggande rådets arbetsgrupp ställde sig kritiska till behandlingstanken och hävdade i stället att principen om rättvisa och proportionalitet mellan brott och straff ska gälla vid straffmät- ning och påföljdsval samt att det inte bör göras några sidoblickar på brottslingens individuella behov av behandling.

I rapporten uttalar sig arbetsgruppen relativt utförligt om använd- ningen av frihetsstraff och frihetsstraffens längd. Därvid anförs bl.a. följande.TPF1FPT

Frihetsstraff bör utnyttjas med stor restriktivitet och endast som påföljdssystemets yttersta medel. Antalet frihetsstraff och dessas längd bör begränsas så långt som möjligt. Syftet med fängelse skall vara att skydda vissa grundläggande och särskilt viktiga intressen. Därför bör fängelse tillgripas endast för brott som är så allvarliga att behovet av ett drastiskt och tydligt avståndstagande från den begångna gärningen är särskilt stort.

Vid tidpunkten för arbetsgruppens rapport fanns inte några andra allmänna bestämmelser om straffmätning än den ovan beskrivna 1 kap. 7 § BrB. Arbetsgruppen diskuterade ett införande av sådana bestämmelser och i rapporten uttalas följande.TPF2FPT

Arbetsgruppen finner att starka skäl talar för att man i lag slår fast regler för påföljdsval och straffmätning. Det skulle främja likformighet, rättfärdighet och förutsebarhet. Domstolarna skulle komma att moti- vera sin straffmätning tydligare än som nu sker. De argument som be- gagnas vid straffmätningen skulle föras fram och kunna diskuteras.

3.2.2Fängelsestraffkommittén

Mot bakgrund av bl.a. vad som anfördes i 1977 års Brå-rapport (se avsnitt 3.2.1 ovan) tillsattes under våren 1979 en kommitté med upp- drag att utreda vissa frågor om fängelse och kriminalvård i anstalt. Kommittén tog sig namnet Fängelsestraffkommittén.

Enligt de ursprungliga kommittédirektiven från 1979 skulle Fäng- elsestraffkommittén företa en allsidig översyn av användningen av fängelsestraff. En utgångspunkt för kommitténs arbete skulle vara att fängelsestraffet inte är ägnat att medföra några positiva effekter

1TP PT Brå-rapport 1977:7 s. 227.

2TP PT A.a. s. 270.

116

SOU 2008:85

Tidigare överväganden

för den intagne själv utan tvärtom ofta har direkta skadeverkningar. De fem huvudfrågor som kommittén hade att överväga var

•minimitiden för fängelsestraff

•reglerna om villkorlig frigivning

•allmänna regler för påföljdsval och straffmätning

•brottens straffskalor

•medborgarnas insyn och inflytande i kriminalvårdens olika organ

Genom tilläggsdirektiv 1981 och 1983 fick kommittén också i upp- drag att överväga övervakningsnämndernas avskaffande samt allmänna regler för ansvarsfrihet och påföljdseftergift.

År 1980 överlämnade kommittén delbetänkandet Fjorton dagars fängelse (SOU 1980:1), som behandlade minimitiden för fängelse- straffet, och året därpå lämnades delbetänkandet Villkorlig fri- givning samt nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården (SOU 1981:92), som behandlade reglerna om villkorlig frigivning samt medborgarnas insyn och inflytande i kriminalvårdens organ.

Fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande, Påföljd för brott (SOU 1986:13-15), innehåller kommitténs allmänna överväganden om straffsystemet, synen på fängelsestraffet och ytterligare överväg- anden kring villkorlig frigivning, överväganden kring bötesstraffet, översyn av straffskalorna samt överväganden rörande påföljdsbestäm- ningen, dvs. påföljdsval och straffmätning.

I inledningen av huvudbetänkandet redogör kommittén för de genomgående grundtankarna i de förslag som lämnas. Därvid för- klaras att kommittén inte resonerar i termer som allmänprevention och individualprevention, utan att det avgörande för ett brotts straffskala och för påföljdsbestämningen i stället ska vara brottets svårhet. Enligt kommitténs uppfattning ska visserligen vissa omstän- digheter hänförliga till gärningsmannens person kunna beaktas vid straffmätningen, men detta ska inte ske utifrån ett individual- preventivt betraktelsesätt, utan endast för att något annat hade varit obilligt. Först vid verkställigheten av påföljderna föreligger det enligt kommittén förutsättningar för olika individuella hänsynstaganden.

Kommittén konstaterar att det från humanitär synpunkt finns starka skäl som talar för en begränsad användning av fängelse- straffet, men att det samtidigt inte inom överskådlig framtid går att avvara fängelse i påföljdssystemet. Enligt kommitténs bedömning är ett ökat användande av fängelsestraff vare sig ur individualpreventiv eller allmänpreventiv synpunkt ett verksamt medel för att minska

117

Tidigare överväganden

SOU 2008:85

brottsligheten, eller ens att motverka en ökning av denna. Kom- mittén anför vidare att det inte finns något som tyder på att en måttlig minskning av användandet av fängelsestraff allmänt sett skulle ha någon betydelse för brottslighetens omfattning. Det i direk- tiven uttalade önskemålet om en allmän begränsning av fängelse- straffets användning ansågs därför både önskvärt och möjligt att genomföra. Enligt kommitténs bedömning borde begränsningen dock göras relativt försiktigt, då det ansågs viktigt att människor i allmänhet upplever det som att de lever i ett rättssamhälle där de som begår brott utsätts för tillräckligt strängt ingripande från sam- hällets sida.

Fängelsestraffkommitténs grundtanke var alltså att straffskalorna skulle utformas på ett sådant sätt att användningen av fängelse- straffet begränsades. Generellt sett föreslogs därför sänkta straff- skalor. Ett annat skäl till de sänkta straffskalorna var kommitténs förslag att villkorlig frigivning, som enligt dåvarande lagstiftning som huvudregel skulle ske när halva fängelsestraffet hade avtjänats, fortsättningsvis skulle ske efter två tredjedelar av strafftiden, sam- tidigt som avsikten inte var att anstaltstiderna skulle öka.

Vid översynen av straffskalorna konstaterade kommittén att straffvärdet för de rena förmögenhetsbrotten, med undantag för skadegörelsebrotten, var för högt och borde sättas lägre, medan straffvärdet för brotten mot den personliga integriteten, främst vålds- brotten, borde sättas högre. Strävan efter en begränsad användning av fängelsestraff och kompensationen för den föreslagna förhöjningen av kvotdelen för villkorlig frigivning innebar dock att kommittén föreslog sänkta straffskalor även för våldsbrott, dock inte i samma utsträckning som för förmögenhetsbrotten.

Kommittén föreslog också en minskning av de överlappande straffskalorna för gradindelade brott. Detta motiverades med att den överlappande delen av straffskalan i praktiken inte användes och att en minskad överlappning därför skulle innebära att straff- skalorna bättre angav det straffvärde som brotten i praktiken till- mättes.

Fängelsestraffkommittén föreslog bl.a. följande straffskalor:

Mord	Fängelse 8-10	år, eller på livstid
Dråp	Fängelse 4-10	år
Misshandel	Böter, lägst 100 dagsböter,
	eller fängelse högst 1 år

118

SOU 2008:85 Tidigare överväganden

Grov misshandel	Fängelse 9 mån-10 år
Våldtäkt	Fängelse 1 år 6 mån-4 år
Grov våldtäkt	Fängelse 3-10 år
Stöld	Böter, lägst 50 dagsböter,
	eller fängelse i högst 6 mån
Grov stöld	Fängelse 3 mån-5 år
Rån	Fängelse 6 mån-3 år
Grovt rån	Fängelse 2-10 år

Kommitténs förslag till straffskaleöversyn ledde aldrig till lagstift- ning. Förslaget behandlades i propositionen (1992/93:141) om ändring i brottsbalken m.m. I propositionen uttalar departements- chefen att hon visserligen delar Fängelsestraffkommitténs bedöm- ning att det finns anledning att se något allvarligare på våldsbrott och andra brott som innebär en kränkning av den personliga inte- griteten än vad som dittills varit fallet, men att gällande straffskalor inte lägger något hinder för en sådan anpassning av påföljderna efter ändrade värderingar och samhällsförhållanden.TPF3FPT

Som framgår närmare av avsnitt 2.4 låg Fängelsestraffkom- mitténs förslag avseende straffmätning och påföljdsval till grund för nuvarande reglering i 29 och 30 kap. BrB. Dessa bestämmelser trädde i kraft den 1 januari 1989.TPF4FPT Bestämmelserna behandlas utför- ligt i avsnitt 2.4 och Fängelsestraffkommitténs förslag i dessa delar redovisas därför inte närmare här. Här ska dock kort nämnas något om kommitténs överväganden när det gäller betydelsen av att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott. I huvudbetänk- andet gör kommittén bedömningen att det måste finnas en möjlig- het att vid påföljdsbestämningen ta hänsyn till om gärningsmannen tidigare har begått brott samt att en sådan ordning av en bred allmänhet torde uppfattas som naturlig och rimlig. Kommittén an- såg dock att återfallet inte skulle tillmätas betydelse vid straffmät- ningen, utan endast genom påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. I betänkandet anförs följande till stöd för detta ställningstagande.TPF5FPT

3TP PT Prop. 1992/93:141 s. 18.

4TP PT Prop. 1987/88:120, SFS 1988:942.

5TP PT SOU 1986:14 s. 73.

119

Tidigare överväganden

SOU 2008:85

Beträffande den sedvanliga straffmätningen innebär emellertid förslaget att, förutom vid bötesbrott och vid val mellan böter och fängelse, någon hänsyn inte skall tas till tidigare brottslighet. Orsaken härtill är inte att vi av principiella skäl anser att sådana hänsyn här inte bör tas utan helt enkelt att vi förordar en tekniskt annorlunda uppläggning av återfallsregleringen. Om en domstol vill skärpa straffet vid nya brott skall detta enligt vårt förslag inte ske genom att man mäter ut ett längre fängelsestraff än vad annars hade skett, utan genom förverkande av villkorligt medgiven frihet.

Såvitt avser återfallets betydelse för påföljdsvalet anför kommittén bl.a. följande.TPF6FPT

Om inte gärningen t.ex. har så betydande straffvärde att fängelse av det skälet måste ådömas privilegieras således gärningsmannen de första gångerna han döms genom att han erhåller kriminalvård i frihet i stället för fängelse. Privilegieringen kan dock inte fortsätta hur länge som helst. Så småningom når man den punkt då samhället för att markera allvaret bakom det straffhot som finns måste utdöma den yttersta reaktionen på brottet; ett fängelsestraff primärt utmätt efter brottets straffvärde.

Fängelsestraffkommitténs bedömning såvitt avser återfallets betydelse vid straffmätningen delades inte av regeringen. Till skillnad från vad som föreslogs i betänkandet ansåg departementschefen att det borde vara möjligt att beakta tidigare brottslighet vid straffmätningen, om inte det förhållandet kan beaktas tillräckligt genom påföljdsvalet eller förverkande av villkorligt medgiven frihet. I propositionen anförs följande.TPF7FPT

Enligt min mening finns det i och för sig anledning att ställa sig tviv- lande till bärkraften i vissa av de argument som framförs för strängare straff i återfallssituationer. Något underlag för att anta att ett längre fängelsestraff skulle kunna främja den dömdes anpassning i samhället finns exempelvis inte.

Det kan dock knappast sättas i fråga att det är av väsentlig betydelse för tilltron till påföljdssystemet att återfall kan beaktas vid påföljds- bestämningen. För en förstagångsförbrytare kan en mildare påföljd ofta tillämpas medan detta inte bör komma i fråga för den som åter- faller i nya brott, särskilt inte om det sker vid upprepade tillfällen. Samhället bör genom gradvis skärpta reaktioner mot återfall kunna markera att man ser allvarligare på upprepad brottslighet än enstaka brott. Sådana mönster, som torde grunda sig på såväl rättviseföre- ställningar som allmänna erfarenheter av hur normbildning sker, åter- finns för övrigt även utanför straffrätten. Genom skärpta reaktioner

6TP PT A.a., s. 425.

7TP PT Prop. 1987/88:120 s. 52 f.

120

SOU 2008:85

Tidigare överväganden

kommer också inkapaciteringseffekter att erhållas utan att ingripan- dena i det enskilda fallet sker på sådana grunder.

… När det härefter gäller metoden för återfallsskärpning finns det i princip tre vägar. Skärpningen kan göras genom påföljdsvalet, genom att villkorligt medgiven frihet förverkas eller genom ett strängare straff av samma slag. Enligt min mening bör det vara möjligt att beakta åter- fall i alla dessa hänseenden. Det är emellertid viktigt att regelsystemet utformas så att den samlade reaktionen inte framstår som orimlig.

Mot denna bakgrund utformades bestämmelsen i 29 kap. 4 § BrB.

I propositionenTPF8FPT nämns tre situationer där det kan bli aktuellt att beakta återfall vid straffmätningen, nämligen

1.i fall där det tidigare straffet inte har medfört någon villkorlig frigivning, dvs. vid bötesbrottslighet, vid övergång från böter till fängelse eller när ett tidigare fängelsestraff har varit så kort att någon villkorlig frigivning inte har skett, som t.ex. vid grovt ratt- fylleri,

2.i fall där förverkande av villkorligt medgiven frihet inte kan ske därför att brottet har begåtts efter prövotidens utgång, eller för att åtal inte har väckts i tid, och

3.då ett förverkande kan ske men inte i sådan utsträckning att intresset av ett skärpt straff tillgodoses, som t.ex. vid upprepade återfall i allvarlig brottslighet såsom grov misshandel eller grov stöld, eller vid återfall i synnerligen allvarlig brottslighet där återfallet omfattas av 26 kap. 3 § BrB.

I februari 1988 lämnade Fängelsestraffkommittén sitt slutbetänkande Frihet från ansvar (SOU 1988:7). I slutbetänkandet behandlas de allmänna reglerna om ansvarsfrihet. Förslagen i betänkandet ledde till lagstiftning den 1 juli 1994.TPF9FPT

3.2.3Departementspromemorian (Ds Ju 1986:1) Grov misshandel och grov stöld

Fängelsestraffkommitténs uppdrag att göra en allmän översyn av straffskalorna omfattade inte utformningen av de enskilda brotts- bestämmelserna. Kommittén uttalade dock i sitt huvudbetänkande att det kunde ifrågasättas om det inte i praxis uppställts alltför stränga

8TP PT A. prop. s. 57 f.

9TP PT Prop. 1993/94:130, SFS 1994:458.

121

Tidigare överväganden

SOU 2008:85

krav för att en gärning skulle bedömas som grov misshandel. En slutsats som för övrigt också hade dragits i departementspro- memorian (Ds Ju 1980:9) Straffmätning – slutrapport.

Enligt dåvarande lydelse av 3 kap. 6 § BrB skulle vid bedömande av huruvida ett misshandelsbrott var att betrakta som grovt särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen till- fogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet. I 1980 års promemoria föreslogs att ordet ”synnerligen” skulle utgå ur 3 kap. 6 § BrB och att minimi- straffet för grov misshandel samtidigt skulle sänkas till fängelse i sex månader.

I anledning av ovan nämnda uttalanden utarbetades departe- mentspromemorian (Ds Ju 1986:1) Grov misshandel och grov stöld. I promemorian hänvisas till en under arbetet med 1980 års pro- memoria utförd undersökning om straffmätningspraxis vid bl.a. misshandel. I 1986 års promemoria uttalas bl.a. följande såvitt avser undersökningsresultaten av gränsdragningen mellan misshandel av normalgraden och grov misshandel:TPF10FPT

Arten av våld är den faktor som har varit utslagsgivande för gräns- dragningen mellan normalgraden av misshandel och grovt brott. Att brottet rubricerades som grovt skedde i de undersökta domarna van- ligen när gärningen hade varit livsfarlig. Endast i ett fåtal domar rubri- cerades misshandel som grov under motivering att gärningsmannen visat synnerlig hänsynslöshet och råhet. Typiskt sett betecknades som grov misshandel fall där gärningsmannen hade utdelat knivhugg med livshotande skador som följd. I undersökningsmaterialet föreligger 14 fall, i vilka misshandeln vållade svår skada och brottet bedömdes enligt 3 kap. 5 § BrB. I 10 av dessa fall förövades gärningen genom grovt våld. Fängelsestraffets längd i dessa 14 fall hade ett medelvärde av 3,4 månader.

I 1986 års promemoria finns också en redogörelse för brottsut- vecklingen såvitt avser våldsbrott. Därvid konstateras att antalet anmälda våldsbrott per 100 000 invånare över 15 år under perioden 1950-1985 ökade från ca 150 per år till närmare 500 per år. Även om det inte ansågs möjligt att dra några säkra slutsatser beträffande den faktiska brottsligheten, fanns det enligt promemorian skäl som talade för att mörkertalet var relativt högt, vilket talade för att ökningen av antalet anmälda brott berodde på en ökad anmälnings- benägenhet som inte motsvarades av en lika stor faktisk ökning av brottsligheten. Ytterligare en faktor som ansågs tala för att vålds-

10TP PT Ds Ju 1986:11 s. 27.

122

SOU 2008:85

Tidigare överväganden

brottsligheten inte hade ökat på det sätt som antalet anmälda vålds- brott antydde, var att det faktiska antalet våldsbrott med dödlig utgång hade legat förhållandevis konstant mellan 120 och 130 fall per år i vart fall sedan 1970-talets mitt. När det gäller frågan huru- vida våldet blivit grövre till sin karaktär uttalas följande i promemo-

rian.TPF11FPT

Frågan kan inte ges ett entydigt svar. Av den nämnda jämförelsen mellan åren 1969 och 1982TPF12FPT kan man inte dra några säkra slutsatser om förskjutningar i den riktningen. Det förhållandet att fördelningen efter skadornas svårhetsgrad varit i stort sett densamma för båda åren torde närmast tyda på att våldsbrottsligheten visserligen har ökat totalt sett, men att den inte har blivit grövre till sin karaktär.

…I diskussionen om möjliga förklaringar till en ökad våldsbrotts- lighet har stor vikt lagts vid förändringar i alkoholkonsumtionen. Den svenska forskning som finns pekar på att de som är inblandade i ett våldsbrott ofta är alkoholpåverkade. … Något enkelt samband mellan alkoholkonsumtion och våld finns dock inte. Vid en mycket liten del av alla tillfällen då människor är berusade utövas våld. Under 1970-talets senare del och början av 1980-talet har alkoholkonsumtionen minskat, medan våldsbrottsligheten har fortsatt att öka.

…En ytterligare faktor som framhålls är nöjeslivets utveckling. En stor del av våldsbrotten sker nämligen i samband med nöjesaktiviteter. En undersökning visar att den andel av den svenska befolkningen som har uppgett att de deltar aktivt i nöjeslivet har stigit från 59 % år 1968 till 71 % år 1981.

I promemorian konstateras att praxis utvecklat sig så att det kommit att ställas högre krav för att ett misshandelsbrott skulle bedömas som grovt än vad som var avsett vid brottsbalkens tillkomst. Det ansågs finnas anledning att ifrågasätta om praxis överensstämde med det allmänna rättsmedvetandet. Som sådana typer av misshandel som framstod som särskilt allvarliga, men som i regel inte rubri- cerades som grova, om inte gärningen varit livsfarlig eller mycket allvarliga skador uppstått, nämndes följande.

-när flera tillsammans misshandlar en annan person

-att sparka på den som redan ligger, dvs. att fortsätta misshandeln trots att offret saknar förmåga att värja sig

-våldshandlingar mot någon som är fysiskt väsentligt svagare, som ett litet barn eller en äldre person

11TP PT A.a. s. 33 f.

12TP PT Avser en jämförelse mellan offrens skador vid polisanmälda våldsbrott i Stockholm 1969 och 1982, vår anm.

123

Tidigare överväganden

SOU 2008:85

-kvinnomisshandel, särskilt om den upprepas flera gånger eller pågår under längre tid

I promemorian anförs att det kan antas att dessa handlingar, liksom sådana misshandelsbrott som innefattat en särskilt allvarlig kränk- ning av offrets integritet, i allmänhetens ögon framstår som grova brott även om gärningen inte har varit livsfarlig eller lett till mycket allvarliga skador. Med hänsyn till den minskade toleransen mot våld och de ökade strävandena att motverka våld ansågs starka skäl tala för att lagstiftningen skulle anpassas efter allmänhetens synsätt. I promemorian föreslogs därför att 3 kap. 6 § BrB skulle ändras, genom att begreppet ”synnerlig hänsynslöshet” ersattes med ”särskild hän- synslöshet”. Till skillnad från vad som anfördes i 1980 års departe- mentspromemoria lämnades däremot inte något förslag om att mini- mistraffet för grov misshandel skulle sänkas.

Förslagen i departementspromemorian ledde till lagstiftning som trädde i kraft den 1 februari 1988.TPF13FPT I den proposition som föregick lagändringen anförs bl.a. att bytet av ordet ”synnerligen” till ”sär- skild” skulle uppfattas som en allmän anvisning till domstolarna att tillämpa ett något mindre restriktivt synsätt när det gäller att kvali- ficera ett misshandelsbrott som grovt, särskilt såvitt avser hänsynen till sådana faktorer som att misshandeln varit oprovocerad och långvarig, påtagligt integritetskränkande eller riktat sig mot skydds- lösa personer. I det senare hänseendet skulle enligt departements- chefen hänsyn tas till såväl offrets allmänna möjlighet att försvara sig som till om misshandeln utförts av flera gärningsmän.TPF14FPT

3.2.4Våldskommissionen

I november 1989 tillsattes en kommission med uppdrag att mot- verka våldet och förbättra stödet till brottsoffren. Uppdraget om- fattade bl.a. att öka skyddet för grupper som löper särskild risk för att utsättas för våld, att främja åtgärder som är ägnade att motverka våldet, särskilt på gator och torg, samt att förbättra möjligheterna att ingripa mot våldsverkare.

I november 1990 lämnade kommissionen, som tog sig namnet Våldskommissionen, sitt huvudbetänkande Våld och brottsoffer (SOU 1990:92). I betänkandet konstateras att antalet anmälda vålds-

13TP PT Prop. 1987/88:14, SFS 1988:2.

14TP PT Prop. 1987/88:14 s. 6.

124

SOU 2008:85

Tidigare överväganden

brott hade ökat kraftigt under perioden 1960-1988, samtidigt som det dödliga våldet i vart fall från mitten av 1970-talet legat i stort sett konstant vid ca 130 anmälda fall per år och den andel som i SCB:s offerundersökningar anfört att de utsatts för våld eller hot legat påtagligt konstant mellan fem och sex procent av befolk- ningen. Enligt kommissionens bedömning fanns det mycket som talade för att toleransen för våld minskat under efterkrigstiden. En förklaring till ökningen av antalet anmälda våldsbrott kunde därför vara en ökad anmälningsbenägenhet hos dem som utsatts för våld.

Kommissionen angav följande utgångspunkter för vad man kallade för ”kampen mot våldet”.

-För de flesta våldsverkare ingår våldet i en bredare problembild. I den mån någon begår upprepade våldsbrott är det nästan alltid fråga om en socialt utslagen person. Det finns ett klart samband mellan våld och tillhörighet till en missbrukargrupp, där våldet ofta ingår som en del av en kriminell och missbrukande livsstil.

-Kampen mot våldet måste börja i barns mycket tidiga miljöer. Det är i första hand föräldrarna som kan ge sina barn en mental beredskap mot användande av våld.

-En ökad jämställdhet mellan könen är en viktig utgångspunkt i kampen mot våldet mot kvinnor.

-De insatser mot våld som görs måste ha en bred folklig förank- ring. Kriminalpolitiken och myndigheternas insatser får inte fjärma sig från det allmänna rättsmedvetandet och allmänt vedertagna moralregler.

Våldskommissionens uppfattning var att förebyggande åtgärder är det effektivaste sättet att motverka kriminalitet. Såvitt avser straffen för våldsbrott uttalas följande i betänkandet.TPF15FPT

De personer som begått våldsbrott utgör inte någon enhetlig skara. Det går emellertid att urskilja några grupper med personer som har vissa drag gemensamt. Det finns således en grupp av personer som tidigare har gjort sig skyldiga till både grova och många våldsbrott och som efter frigivningen återfaller i mycket grova våldsbrott. För denna grupp återstår enligt vår mening endast att genom tvångsåtgärder för- hindra våldsverkaren från att begå nya brott. Långvariga frihetsberöv- anden är redan nu den metod som tillämpas för att avhålla denna grupp från att begå ytterligare våldsbrott. Andra metoder har inte visat sig ge något påtagligt resultat.

15TP PT SOU 1990:92 s. 95 f.

125

Tidigare överväganden

SOU 2008:85

Även för en annan grupp skulle långvariga frihetsberövanden för- modligen vara effektiv. Det gäller den grupp av mer eller mindre socialt utslagna vanekriminella, som står för en stor del av tillgreppsbrotts- ligheten och inte ringa andel av den synliga våldsbrottsligheten. Den brottsminskande effekten kan i sådana fall antas bli ganska stor om fängelsevistelserna blir relativt långa.

Långa frihetsstraff har emellertid låg status bland många brottsteo- retiker. Argumentet för det långvariga frihetsberövandet – den förvän- tade framtida brottsligheten – innebär nämligen att man straffar lag- brytare för handlingar som de inte begått. Vidare anses det svårt att säkert förutsäga individuella återfall. Många som man tror skall åter- falla i brott klarar sig bra och motsatt återfaller många lagbrytare som man trott skulle avhålla sig från fortsatt brottslighet.

Ett prognostiskt tänkande är acceptabelt när det gäller allvarliga brott, t.ex. brott mot andra människors liv. Om bedömningarna om framtiden relateras till händelser i det förflutna som återfallsfrekvensen och speciella drag vid brottens utförande, t.ex. vissa psykopatiska drag, kan vid återfall långvariga frihetsberövanden accepteras. Undersök- ningar visar att av dem som dömts till fängelse fler än fyra gånger åter- faller ca 80 %.

Enligt våldkommissionens mening är det rimligt att risken för en felbedömning av återfallsrisken får bäras inte bara av potentiella offer utan även av våldsbrottslingen. Den stora mängden av vanliga människor skall inte behöva avstå från trygghet och livskvalitet av hänsyn till en våldsverkare. Vi tror inte att längre fängelsestraff kan påverka vålds- brottsligheten i stort och vi förordar inte heller att fängelsetiderna gene- rellt förlängs. Vid återfallsbrottslighet bör emellertid längre strafftider övervägas. Skyddsaspekterna får inte negligeras när det är fråga om upp- repad våldsbrottslighet.

Utöver denna strängare syn på återfall i brott förordade kommis- sionen, också främst av brottspreventiva skäl, att våldsbrott med ett straffvärde understigande ett års fängelse i större utsträckning skulle leda till att fängelse valdes som påföljd med hänsyn till brottslighetens art.

Kommissionens förslag ledde inte till lagstiftning.

3.2.5Straffsystemkommittén

I april 1992 tillsattes en kommitté med uppdrag att göra en översyn av vissa frågor rörande påföljdssystemet. Kommittén tog sig namnet Straffsystemkommittén.

Straffsystemkommittén hade i uppdrag att göra en övergripande översyn av brottsbalkens påföljdssystem. Uppdraget innehöll tre huvuddelar: påföljdssystemets uppbyggnad, den villkorliga frigiv-

126

SOU 2008:85

Tidigare överväganden

ningen och alternativen till fängelse. Härutöver fick kommittén genom tilläggsdirektiv i maj 1994 anvisningar att följa den försöks- verksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll som påbörjades den 1 augusti 1994.

År 1995 lämnade Straffsystemkommittén betänkandet Ett refor- merat straffsystem (SOU 1995:91). I betänkandet föreslås att sam- hällstjänst och elektronisk övervakning, som då endast förekom som försöksverksamhet, införs som självständiga straff och att också kontraktsvård utformas som ett självständigt straff. Kommittén övervägde även att införa någon form av villkorligt fängelse, men kom till slutsatsen att straffsystemet inte bör innefatta en sådan påföljd. Enligt kommitténs förslag skulle straffsystemet innefatta de självständiga straffen böter, prövotidsstraff (motsvarande vill- korlig dom), övervakningsstraff (motsvarande skyddstillsyn), sam- hällstjänst, fängelse genom elektronisk övervakning och fängelse i anstalt. De olika straffen skulle rangordnas i stränghetshänseende efter den grad av ingripande som de innebär. Därutöver skulle kon- traktsvård kunna dömas ut som ett alternativ till samhällstjänst eller någon av de båda formerna av fängelse.

Straffsystemkommittén övervägde också frågan om hur återfall i brott ska beaktas vid påföljdsbestämningen. I betänkandet konsta- teras inledningsvis att gärningsmannen vid ett återfall inte har till- fogat det särskilda skyddsobjekt som straffbestämmelsen avser att skydda större skada och att gärningens straffvärde inte heller av någon annan anledning är högre vid återfall. Enligt kommitténs uppfattning torde kravet på att det ska finnas möjlighet till straff- skärpning vid återfall i stället bero på att brottslingen har visat en attityd till straffsystemet som riskerar att underminera detta. Det tilläggsstraff som återfallet anses förtjäna kan därför snarast ses som en reaktion på denna attityd mot systemet. I betänkandet anför kommittén att kriminologisk forskning visat att fängelse- straff generellt sett inte har några positiva brottsavhållande effekter för den som får utstå straffet, att det finns anledning att utgå från att ett längre fängelsestraff har större negativa effekter än ett kort samt att det också är i hög grad tveksamt om straffsystemet allmänt sett blir mer effektivt genom en återfallsskärpning av fängelsestraff. Mot bakgrund härav drar kommittén slutsatsen att det egentligen inte finns något annat skäl för att skärpa fängelsestraff på grund av återfall än att detta uppfattas i någon sorts allmän mening som rätt-

127

Tidigare överväganden

SOU 2008:85

vist och som en faktor som har betydelse för tilltron till systemet.TPF16FPT Härefter anförs bl.a. följande.TPF17FPT

Vad återfallsregleringen egentligen rör sig om är inte primärt att hårdare bestraffa den som tidigare dömts för brott utan i stället att visa gene- rositet mot den som första gången blir föremål för lagföring. Den som första gången begår ett brott kan man alltså i rätt stor utsträckning visa överseende med genom att exempelvis låta straffet, om brottet inte är alltför allvarligt, stanna vid en varning, dvs. prövotidsstraff.

…Om den som på detta sätt fått en varning för allvarligare ingrip- anden vid återfall, trots denna på nytt begår brott, finns det mindre anledning att visa honom generositet. Även nu bör man emellertid kunna undvika att döma till fängelse. Men för att på ett tidigare sätt visa att samhället menar allvar med lagens straffhot bör ingripandet denna gång vara mer kännbart. Det straff som då bör tillgripas är över- vakningsstraff, som ju innebär en form av kontroll i frihet för den dömde. Ett sådant straff kan också på ett generellt plan bedömas vara ändamålsenligt för den som på nytt efter ett prövotidsstraff begått brott, genom att det syftar till att i möjligaste mån minska risken för fortsatt brottslighet från hans sida.

Vid ytterligare brottslighet minskar alltmer skälen för att inte döma till det fängelsestraff som brottet bör föranleda enligt straffbestämmel- sen. Ännu någon gång bör man emellertid kunna undvika detta genom att den tilltalade döms till samhällstjänst. …

Så småningom når man emellertid, precis som Fängelsestraffkom- mittén formulerade det, den punkt då samhället för att markera all- varet bakom det straffhot som finns måste döma ut den yttersta reak- tionen för brottet; fängelse i anstalt. Straffet är då primärt utmätt efter brottets straffvärde. Men i och med detta skulle man ha nått slutpunkten för återfallets betydelse. Eftersom det är fråga om att se mildare på dem som inte tidigare är så belastade, finns i denna förklaringsmodell knappast utrymme för att härefter skärpa fängelsestraffet vid fortsatta återfall.

…Den som friges från ett fängelsestraff har generellt sett svårare att klara sig i samhället än den som har verkställt ett icke frihetsberövande straff. Det kan därför förefalla orättvist att döma den tidigare fängelse- dömde strängare. Det finns inte heller skäl att tro att en sådan tillämp- ning från allmän synpunkt har positiva effekter. Men även om man sålunda kan anföra flera beaktansvärda skäl mot att fängelsestraffet skärps på grund av återfall, kan vi inte bortse från att det förslag i denna riktning som relativt nyligen lagts fram av Fängelsestraff- kommittén rönte en i huvudsak negativ remisskritik. Det finns inte anledning att tro att ett nytt sådant förslag nu skulle tas emot på annat sätt. På grund härav och då det från mera allmänna utgångspunkter förefaller rimligt att domstolarna har möjlighet att beträffande den som fortsätter att begå brott fortlöpande skärpa straffet, dvs. även

16TP PT SOU 1995:91 s. 181 ff.

17TP PT A.a. s. 183 f.

128

SOU 2008:85

Tidigare överväganden

fängelsestraffets längd, bör den nuvarande lagstiftningen behållas. ... Vi vill emellertid redan här betona att återfallsskärpning av ett fängelse- straff bör tillämpas med stor restriktivitet och vara en åtgärd som till- grips i allra sista hand.

Mot denna bakgrund gjorde kommittén bedömningen att regler- ingen i 29 kap. 4 § BrB inte skulle ändras. Kommittén föreslog dock att det skulle införas en presumtion för att villkorligt medgiven fri- het ska förverkas vid ny brottslighet. I detta sammanhang uttalades bl.a. följande.TPF18FPT

I sammanhanget bör framhållas att förverkande av villkorlig frihet har flera fördelar i förhållande till den allmänna återfallsskärpningen enligt nuvarande 29 kap. 4 § BrB. Det är redan från början klart både hur mycket den dömde riskerar i återfallsskärpning, om han på nytt begår brott, och under vilken tid skärpningen kan tillämpas. Dessutom är pedagogiken i systemet mycket tydlig. Som vi ser det finns det med hänsyn härtill skäl att i så stor utsträckning som möjligt styra över återfallsskärpningen till förverkandet.

Enligt kommitténs förslag skulle rätten vid bedömningen av om förverkande ska underlåtas, eller om endast en del av den villkorligt medgivna friheten ska förverkas, särskilt beakta den tidigare och nya brottslighetens omfattning och typ samt den tid som förflutit mellan brotten. Vidare skulle beaktas om brottsligheten i båda fallen är allvarlig.

Straffsystemkommitténs förslag behandlades i propositionen (1997/98:96) Vissa reformer av påföljdssystemet som ledde till lag- stiftning den 1 januari 1999.TPF19FPT Genom lagändringarna permanentades och utvidgades försöksverksamheterna med samhällstjänst som ett alternativ till fängelsestraff samt intensivövervakning med elektro- nisk kontroll som verkställighetsform för fängelsestraff. Vidare ändrades reglerna för villkorlig frigivning från fängelsestraff bl.a. genom införandet av en sådan presumtion för att villkorligt med- given frihet ska förverkas vid ny brottslighet som Straffsystem- kommittén föreslog. Kommitténs förslag till genomgripande för- ändring av hela påföljdssystemet genomfördes dock inte.

18TP PT A. a. s. 191.

19TP PT SFS 1998:604.

129

Tidigare överväganden

SOU 2008:85

3.2.6Kvinnovåldskommissionen

I september 1993 tillsattes en kommission med uppdrag att utifrån ett kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld. Kom- missionen tog sig namnet Kvinnovåldskommissionen.

Enligt direktiven skulle kommissionen göra en utvärdering och allmän översyn av olika insatser som rör våld mot kvinnor. Av- sikten var att det utifrån denna översyn skulle kunna presenteras ett mer samlat syn- och förhållningssätt till våldet mot kvinnor samt att förslag till åtgärder för att motverka och undanröja sådant våld skulle kunna läggas fram. Kommissionens uppdrag omfattade social- tjänsten, hälso- och sjukvården och rättsväsendet.

Såvitt avser rättsväsendet hade kommissionen bl.a. i uppdrag att utvärdera och göra en allmän översyn av tillämpningen av de brott som rör sexualbrott, kvinnomisshandel och därmed närbesläktade brott som t.ex. olaga hot och ofredande.

I juni 1995 överlämnade Kvinnovåldskommissionen sitt huvud- betänkande Kvinnofrid (SOU 1995:60). Betänkandet innehöll för- slag till vissa förändringar av sexualbrottslagstiftningen, bl.a. såvitt avser rekvisiten för våldtäkt dels mot vuxna, dels mot barn. Vidare föreslogs att lagen med förbud mot omskärelse av kvinnor skulle få en ny rubrik, lag med förbud mot könsstympning av kvinnor, samt att straffskalorna för brott mot denna lag skulle skärpas. Kom- mittén föreslog också vissa ändringar i bestämmelserna om olaga hot och ofredande.

I huvudbetänkandet konstaterar kommissionen att våld och andra övergrepp mot kvinnor i nära relationer ofta utgör ett led i en lång rad av samma eller olika slags brott, där kvinnan bryts ner psykiskt och även utsätts för fysiskt våld, samt att det ofta inte är möjligt för kvinnan att beskriva vart och ett av de övergrepp som hon har utsatts för. Mot denna bakgrund föreslog kommissionen att två nya brott skulle föras in i brottsbalken; kvinnofridsbrott och frids- brott. Förslaget innebar att en man som mot en närstående eller tidigare närstående kvinna använder våld eller hot om våld eller utsätter henne för annan fysisk eller psykisk påverkan, ägnad att varaktigt kränka kvinnans integritet och skada hennes självkänsla, skulle dömas för kvinnofridsbrott till fängelse i lägst ett och högst sex år. Om brottet riktades mot en man, eller om gärningsmannen var en kvinna, skulle brottet rubriceras som fridsbrott, med samma straffskala. De nya bestämmelserna skulle omfatta dels vissa bete-

130

SOU 2008:85

Tidigare överväganden

enden som inte är kriminaliserade i sig, men som bidrar till att skapa en situation av psykisk terror, dels en rad olika redan krimi- naliserade handlingar, som misshandel och olaga hot. Som exempel på beteenden som inte är kriminaliserade i sig angav kommissionen diffusa hot av olika slag, påtryckningar och annan negativ psykisk påverkan. Syftet med den föreslagna kriminaliseringen var att brotts- offret inte ska behöva ange varje handling i detalj, utan att det ska vara tillräckligt att konstatera att det har varit fråga om en rad beteenden av olika slag, som är preciserade till sin karaktär och där man vet att handlingarna utförts inom en bestämd period.

Delar av Kvinnovåldskommissionens förslag ledde till lagstift- ning 1998, då lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor ändrades i enlighet med kommissionens förslag.TPF20FPT Förslagen till ändringar i sexualbrottslagstiftningen genomfördes däremot inte fullt ut, utan regeringen beslutade i stället att tillsätta en särskild sexualbrottsutredning med uppdrag att göra en fullständig översyn av bestämmelserna om sexualbrott (se avsnitt 3.2.7 nedan). I av- vaktan på utredningens arbete utvidgades emellertid våldtäkts- begreppet något. Förslagen till ändringar i bestämmelserna om olaga hot och ofredande genomfördes inte.

I den proposition som föregick 1998 års lagändringar förklarar regeringen att man delar kommissionens uppfattning att det är angeläget att ytterligare markera allvaret i sådan brottslighet som riktar sig mot personer i nära relationer och som präglas av att de sammantaget är avsedda att systematiskt kränka den utsatta per- sonen samt att detta bör åstadkommas genom införandet av ett särskilt fridsbrott. Den konstruktion av brottet som kommissionen valt ansågs dock dels leda till bevissvårigheter, dels innebära en risk för svårigheter att avgöra domens rättskraft. Straffbestämmelsen kom därför i stället att utformas så att den som begått flera gär- ningar som är straffbelagda enligt 3, 4 eller 6 kap. BrB, där gärning- arna varit ett led i en upprepad kränkning och varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla döms för grov fridskränkning till fängelse i minst sex månader och högst sex år. Om gärningarna begåtts av en man mot en kvinna som han är eller varit gift eller sammanboende med ska i stället dömas för grov kvinnofrids- kränkning enligt samma straffskala. Att minimistraffet sattes lägre än vad kommissionen föreslog motiveras i propositionen med att straffstadgandet innefattar gärningar med mycket olika straffvärde,

20TP PT Prop. 1997/98:55, SFS 1998:407.

131

Tidigare överväganden

SOU 2008:85

däribland brott som hemfridsbrott och ofredande vilka normalt har ett begränsat straffvärde.

Bestämmelsen om grov fridskränkning och grov kvinnofrids- kränkning ändrades 2000.TPF21FPT Enligt bestämmelsens nuvarande lydelse är det tillräckligt för ansvar att var och en av de gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap. BrB som den tilltalade har begått har utgjort led i en upprepad kränkning. Ändringen, som aktualiserades efter ett av- görande i Högsta domstolenTPF22FPT, gjordes för att markera att ansvar för grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning inte förut- sätter att gärningsmannen tidigare är lagförd för handlingar som innefattar kränkning av målsäganden.

3.2.71998 års Sexualbrottskommitté

I juni 1998 tillsattes en kommitté med uppdrag att göra en översyn av bestämmelserna om sexualbrott. Kommittén tog sig namnet 1998 års Sexualbrottskommitté.

I mars 2001 överlämnade kommittén betänkandet Sexualbrotten

– Ett ökat skydd för den sexuella integriteten och angränsande frågor (SOU 2001:14), som innehöll förslag till en ny reglering av sexualbrotten i 6 kap. BrB. Enligt kommitténs bedömning borde regleringen av sexualbrotten fästa mindre avseende vid vilken sexual- handling det varit fråga om och mer ta fasta på den sexuella kränk- ningen och dess art.

Förslagen i betänkandet innebar bl.a. en begränsning i kravet på vilket tvång som ska krävas för ansvar för våldtäkt. Enligt förslaget skulle den dömas för våldtäkt som med våld eller hot tvingar annan till en sexuell handling som är allvarligt kränkande med hänsyn till tvångets art eller omständigheterna i övrigt. Till skillnad från vad som gällde enligt dåvarande lagstiftning föreslogs vidare att den skulle dömas för våldtäkt som tilltvingar sig en sexuell handling genom att utnyttja att offret inte har förmåga att värja sig på grund av berusning eller liknande tillstånd eller den hotfulla situation som han eller hon befinner sig i. Sistnämnda situation bedömdes vid tidpunkten för kommitténs förslag som sexuellt utnyttjande.

Kommittén föreslog även vissa förändringar i rekvisiten för grov våldtäkt, bl.a. att det i lagtexten skulle anges att det vid bedöm- ningen av om ett våldtäktsbrott är grovt särskilt bör beaktas huru-

21TP PT Prop. 1998/99:145, SFS 1999:845.

22TP PT Rättsfallet NJA 1999 s. 102.

132

SOU 2008:85

Tidigare överväganden

vida brottet har begåtts av flera gärningsmän, dvs. om det varit frågan om en s.k. gruppvåldtäkt.

Kommittén bedömde att straffskalorna för våldtäkt och grov våldtäkt skulle kvarstå oförändrade, medan möjligheten att döma för mindre allvarlig våldtäkt (i dag mindre grovt brott) skulle tas bort.

Vidare föreslog kommittén ett antal särskilda bestämmelser om sexuella övergrepp och kränkningar mot barn under 15 år. Avsikten med dessa bestämmelser var att införa en ordning där sexuella över- grepp mot barn är straffvärda även om de har begåtts utan använd- ning av tvång eller andra otillbörliga medel.

Slutligen lämnade kommittén förslag till bestämmelser som föreskrev straffansvar för människohandel för sexuella ändamål. Förslagen till i denna del ledde till lagstiftning den 1 juli 2002, då brottet människohandel för sexuella ändamål infördes i brotts- balken.TPF23FPT Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 juli 2004 utvidgades straffansvaret till att omfatta även människohandel som inte är gränsöverskridande och människohandel som syftar till andra former av utnyttjande än sexuellt utnyttjande.TPF24FPT

Översynen av bestämmelserna om sexualbrott behandlades i propositionen (2004/05:45) En ny sexualbrottslagstiftning, som ledde till lagstiftning som trädde i kraft den 1 april 2005.TPF25FPT Syftet med den nya lagstiftningen var att öka skyddet mot sexuella kränk- ningar samt att förstärka den sexuella integriteten och självbe- stämmanderätten. I likhet med kommitténs förslag innebar lag- ändringarna att våldtäktsbegreppet utvidgades genom att kravet på tvång sattes lägre än tidigare och att även fall där någon genomför ett samlag eller en sexuell handling som är jämförbar med samlag med en person genom att otillbörligt utnyttja att personen befinner sig i ett hjälplöst tillstånd bedöms som våldtäkt. Därmed kom de allvarligaste av de fall som tidigare rubricerats som sexuellt ut- nyttjande fortsättningsvis att bedömas som våldtäkt. I propositionen anförs bl.a. följande.TPF26FPT

För dessa fall av sexuellt utnyttjande gäller visserligen som regel att gärningsmannen inte behöver använda sig av något våld eller hot utan i stället kan dra fördel av och utnyttja att brottsoffret, på grund av berusning eller andra omständigheter, befinner sig i en så hjälplös eller utsatt situation att något våld eller hot inte är nödvändigt. I den senare

23TP PT Prop. 2001/02:124, SFS 2002:436.

24TP PT Prop. 2003/04:111, SFS 2004:406.

25TP PT SFS 2005:90

26TP PT Prop. 2004/05:45 s. 48.

133

Tidigare överväganden

SOU 2008:85

situationen kan offret t.ex. vara helt ur stånd att försvara sig eller kanske ens uttrycka en vilja. Oavsett att något våld eller tvång i formell mening inte har förekommit i dessa sammanhang anser emellertid regeringen, i likhet med kommittén, att den sexuella kränkning som offret i en sådan situation utsätts för är lika allvarlig som kränkningen vid en våldtäkt. Det kan därför i många fall framstå som stötande att ett sexuellt övergrepp mot en person som är så hjälplös eller befinner sig i en så utsatt situation att något våld i våldtäktsparagrafens mening inte behövs för att utföra gärningen inte kan betecknas som våldtäkt, utan tvärtom i stället i praktiken leder till att gärningsmannen döms för ett mindre allvarligt brott.

Regeringen delade också kommitténs bedömning att det fanns be- hov av att något utvidga tillämpningsområdet för grov våldtäkt. Tillämpningsområdet för grov våldtäkt utvidgades därför genom att det dåvarande kravet på ”livsfarligt våld” ersattes med det lägre kravet ”om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig art” samt att det i lagtexten angavs att det vid bedömningen av huruvida ett våldtäktsbrott ska bedömas som grovt särskilt ska beaktas om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i över- greppet. I propositionen uttalas följande.TPF27FPT

Av bl.a. den praxisundersökning som kommittén gjort framgår att så- väl åklagare som domare förefaller relativt restriktiva med att rubricera ett våldtäktsbrott som grovt. Detta förefaller enligt de uppgifter som kommittén redovisat gälla även sådana fall där omständigheterna vid gärningstillfället framstår som synnerligen allvarliga. Regeringen delar därför, i likhet med flera remissinstanser, kommitténs bedömning att det nu finns behov av att något utvidga tillämpningsområdet för grov våldtäkt. En sådan ordning får också anses överensstämma väl med den allmänt sett strängare syn på sexualbrotten som gjort sig gällande under senare år.

Straffskalorna för våldtäkt och grov våldtäkt kvarstod oförändrade och kommitténs förslag att ta bort möjligheten att döma för mindre allvarlig våldtäkt genomfördes inte. Däremot ändrades begreppet ”mindre allvarlig” till ”mindre grov”.

Härutöver infördes särskilda straffbestämmelser om våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn och grovt sexuellt övergrepp mot barn. För ansvar enligt dessa bestämmelser krävs inte att gärningsmannen har använt något våld eller hot.

27TP PT A. prop. s. 55.

134

SOU 2008:85

Tidigare överväganden

3.2.8Kommittén om straffansvar för organiserad brottslighet, m.m.

I augusti 1998 tillsattes en kommitté med uppdrag att utreda frågor om straffansvar för deltagande i organisationer som sysslar med brottslig verksamhet samt vissa andra frågor med anknytning härtill. Bakgrunden till uppdraget var bl.a. ett antal händelser med anknytning till vissa s.k. mc-klubbar, rasistiska organisationers verksamheter samt det internationella samarbetet när det gäller att bekämpa organiserad brottslighet.

Kommittén, som tog sig namnet Kommittén om straffansvar för organiserad brottslighet, m.m., överlämnade år 2000 betänkandet Organiserad brottslighet, hets mot folkgrupp, hets mot homosexuella, m.m. – straffansvarets räckvidd (SOU 2000:88).

I betänkandet görs bedömningen att övervägande skäl talar för att det kriminaliserade området såvitt gäller deltagande i eller stöd till sammanslutningar där det förekommer brottslighet inte bör ut- vidgas. Kommittén föreslog dock att 29 kap. 2 § BrB skulle ändras, dels genom att det i punkten 6 föreskrivna kravet att gärningsmannen ska ha spelat en betydande roll i den brottsliga verksamheten skulle tas bort, dels genom att kränkning på grund av homosexuell lägg- ning skulle läggas till i punkten 7.

Följande angavs såvitt avser förslaget till ändring i punkten 6.TPF28FPT

Det framgår inte av förarbetena varför tillämpligheten av bestämmel- sen i 29 kap. 2 § 6 BrB har inskränkts till att omfatta endast personer som har spelat en betydande roll i den brottsliga verksamheten. Möj- ligen kan det hänga samman med att man har ansett att bestämmel- serna i 29 kap. 2 § bör tillämpas med försiktighet och till att man velat peka ut endast särskilt straffvärda beteenden. Enligt vår uppfattning finns det emellertid anledning att betrakta all medverkan i sådan orga- niserad brottslig verksamhet som avses i bestämmelsen som principiellt sett straffvärdehöjande. Bestämmelsens tillämpning begränsas redan genom att det skall vara fråga om brott som utgjort led i en brottslig verksamhet av visst kvalificerat slag.

Vi föreslår att den nuvarande inskränkningen av bestämmelsens tillämplighet till att omfatta personer som har spelat en betydande roll i den brottsliga verksamheten tas bort. Det bör påpekas att det är en förutsättning för att bestämmelsen skall kunna tillämpas att den för- svårande omständigheten täcks av uppsåt hos gärningsmannen, dvs. att denne inser att det brott han medverkar i utgör ett led i sådan brottslig verksamhet som avses i bestämmelsen.

28TP PT SOU 2000:88 s. 273.

135

Tidigare överväganden

SOU 2008:85

I motiven till 29 kap. 2 § 7 BrB i dess ursprungliga lydelse angavs att avsikten var att fall då ett motiv för brottet varit att kränka någon på grund av dennes sexuella läggning skulle omfattas av begreppet ”annan liknande omständighet”. Kommitténs förslag till ändring i bestämmelsen var därför inte avsedd att innebära någon saklig förändring, utan gjordes i förtydligande syfte och som en konsekvens av att man även föreslog att hets mot homosexuella skulle kriminaliseras särskilt i 16 kap. 8 § BrB.

Förslaget till ändring i 29 kap. 2 § 7 BrB ledde till lagstiftning den 1 juli 2002, dock med den justeringen att det ska ses som en försvårande omständighet att kränka någon på grund av dennes sexuella läggning, vilket omfattar inte bara kränkningar på grund av homosexualitet utan samtliga fall av kränkningar på grund av sexuell läggning.TPF29FPT Förslaget till ändring i 29 kap. 2 § 6 BrB genomfördes däremot inte. I denna del anförde regeringen följande.TPF30FPT

Den nu aktuella straffskärpningsgrunden tar sikte på situationer där ett brott har utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning. Dess tillämpning begränsas dock genom att den tilltalade skall ha spelat en betydande roll i verksamheten. Kommittén ansåg denna begränsning vara alltför inskränkande. Också regeringen gjorde bedömningen att begränsningen var onödig och föreslog därför i lagrådsremissen att den skulle tas bort.

Lagrådet pekar dock i sitt yttrande på att de omständigheter som, enligt 29 kap. 2 § brottsbalken, skall särskilt beaktas som försvårande vid bedömningen av straffvärdet är endast exemplifierande. Exemplen är enligt Lagrådet utformade så att de regelmässigt bör ges ett tydligt genomslag i straffmätningen. Lagrådet framhåller att den nu aktuella begränsningen skall ses mot den bakgrunden. Lagrådet förordar att den i lagrådsremissen föreslagna ändringen får utgå.

Regeringen godtar Lagrådets bedömning. Som Lagrådet påpekar är uppräkningen av försvårande omständigheter i 29 kap. 2 § brottsbalken endast exemplifierande och exemplen är utformade så att de regel- mässigt bör ges ett tydligt genomslag i straffmätningen. Redan den gällande lagstiftningen ger alltså tillräckligt utrymme för att beakta även andra omständigheter än de särskilt uppräknade. På motsvarande sätt som vid bedömningen av vilken svårighetsgrad ett brott skall hän- föras till, skall samtliga omständigheter vid brottet beaktas också vid straffvärdebedömningen (se prop. 1987/88:120 s. 81).

29TP PT Prop. 2001/02:59, SFS 2002:332.

30TP PT Prop. 2001/02:59 s. 58.

136

SOU 2008:85

Tidigare överväganden

3.2.9Kommittén mot barnmisshandel

I december 1998 tillsattes en kommitté med uppdrag att utreda barn- misshandel och därmed sammanhängande frågor.

I augusti 2001 överlämnade kommittén, som tog sig namnet Kommittén mot barnmisshandel, sitt slutbetänkande Barnmisshandel

– Att förebygga och åtgärda (SOU 2001:72).

I slutbetänkandet föreslår kommittén bl.a. att det införs en särskild straffskärpningsgrund i 29 kap. 2 § BrB för sådana fall där brottet har inneburit att ett barn kränkts av en närstående eller tidigare närstående person (29 kap. 2 § 8 BrB). I sina överväganden anför kommittén att det visserligen är möjligt att ta hänsyn till barns generellt sett utsatta ställning genom bestämmelsen i 29 kap. 2 § 3 (om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig) och att det förhållandet att offret är ett barn också har beaktats i försvårande riktning i praxis (särskilt i rättsfallet NJA 2000 s. 612, se bilaga 4). Enligt kommitténs bedömning är det emellertid en pedagogisk brist att ordet ”barn” inte förekommer någonstans i texten i 29 kap. 2 § 3. Vidare anförs att omständigheterna vid misshandel eller liknande brott mot barn måste bedömas som särskilt försvårande i de fall då brottet har förövats mot ett barn som är närstående till den tilltalade. I dessa fall ansågs omständigheterna vara försvårande inte bara på grund av att brottet förövats mot ett barn i skyddslös ställning, utan också på grund av att brottet innebär att ett barn berövas sin trygghet. Den föreslagna bestämmelsen avsåg att träffa även situationer där ett brott har förövats i närvaro av ett närstående barn.TPF31FPT

Förslaget till ny punkt i 29 kap. 2 § BrB behandlades av reger- ingen i propositionen (2002/03:53) Stärkt skydd för barn i utsatta situationer m.m. I propositionen anför regeringen att bestämmel- serna i 29 kap. 2 § 2, 3 och 4 kan beaktas när det gäller brott mot barn, men att det kan ifrågasättas om dessa bestämmelser på ett tillräckligt tydligt sätt träffar även den effekten att barnet berövas sin trygghet i förhållande till förövaren eller till en närstående per- son som blir slagen. Även om det i och för sig ansågs finnas ett värde i att begränsa antalet punkter i 29 kap. 2 § BrB ansågs de be- rörda omständigheterna vara av så stor betydelse att de borde fram- gå direkt av lagen. För att tydliggöra att bestämmelsen tar sikte på situationer där barns trygghet och tillit hotas av en närstående före- slogs en något annorlunda utformning av bestämmelsen än vad

31TP PT SOU 2001:72 s. 339 f.

137

Tidigare överväganden

SOU 2008:85

kommittén föreslagit: ”Såsom en försvårande omständighet skall särskilt beaktas om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tillliten hos ett barn i förhållande till en närstående person”.

Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 2003.TPF32FPT

3.2.10Kommittén om hot och våld mot förtroendevalda

I juli 2004 tillkallades en kommitté med uppdrag att motverka och förebygga hot och våld mot förtroendevalda i stat, kommun och landsting. Enligt kommittédirektiven hade kommittén två huvud- uppgifter; dels att kartlägga och analysera förekomsten av hot och våld mot förtroendevalda samt lämna förslag till åtgärder som mot- verkar och förebygger sådant hot och våld, dels att genom infor- mation och utbildning öka medvetenheten och beredskapen på statlig, kommunal och landstingskommunal nivå vad gäller frågor som rör hot och våld mot förtroendevalda.

Kommittén, som tog sig namnet Kommittén om hot och våld mot förtroendevalda, överlämnade i april 2006 betänkandet Jakten på makten (SOU 2006:46).

I betänkandet föreslås att det införs en ny punkt i 29 kap. 2 § BrB som föreskriver att det som en försvårande omständighet vid straffvärdebedömningen särskilt ska beaktas om brottet har begåtts mot en förtroendevald eller dennes närstående på grund av förtroendeuppdraget. Kommittén konstaterar att det redan i dag genom regleringen i 29 kap. 1 § BrB torde finnas vissa möjligheter att vid straffmätningen beakta omständigheten att en förtroende- vald utsätts för brott i anledning av sitt förtroendeuppdrag. Bestämmelsen i 29 kap. 1 § BrB anses emellertid vara allmänt hållen och omfatta mycket varierande förhållanden och enligt kommitténs bedömning ger det förhållandet att försvårande omständigheter uttryckligen framgår av lagtexten ett större incitament att de upp- märksammas vid bestämmandet av straffvärdet. Kommittén anför vidare.TPF33FPT

Det har under kommitténs arbete i många sammanhang framförts, att omständigheten att brottet riktat sig mot en förtroendevald i anled- ning av att han eller hon utövat sitt förtroendeuppdrag inte uppmärk- sammats under handläggningen inom rättsväsendet. En straffskärp- ningsgrund för brott mot förtroendevalda torde inte bara innebära en

32TP PT SFS 2003:408.

33TP PT SOU 2006:46 s. 240 ff.

138

SOU 2008:85

Tidigare överväganden

reell straffskärpning avseende sådana brott. Det skulle även innebära en tydlig markering av att samhället ser särskilt allvarligt på sådan brottslighet eftersom den hotar det representativa inslaget i demo- kratin. Dessutom innebär en straffskärpningsbestämmelse en tydlig markering om att rättsväsendet skall prioritera sådan brottslighet.

… Att ett brott begåtts på grund av förtroendeuppdraget torde innebära att det uppställs ett högre krav på gärningsmannens avsikt med brottet. Gärningsmannen bör exempelvis ha avsett att hämnas, skrämma, eller påverka en förtroendevald eller att med brottet ha avsett att uttrycka sin ilska över att den förtroendevalde innehar för- troendeuppdraget. Det krävs dock inte att gärningsmannen begått brottet på grund av något särskilt beslut som den förtroendevalde fattat eller någon annan särskild åtgärd som den förtroendevalde vidtagit.

Kommitténs förslag har inte lett till lagstiftning.

3.2.11Departementspromemorian (Ds 2007:31) Skärpt straff för vållande till annans död

I september 2007 publicerades departementspromemorian (Ds 2007:31) Skärpt straff för vållande till annans död. I promemorian föreslås att minimistraffet för vållande till annans död, grovt brott, höjs från fängelse sex månader till fängelse ett år. Därmed skulle straffskalan för brottet bli fängelse i lägst ett och högst sex år. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 2009.

I promemorian redovisas en genomgång av de 128 domar beträf- fande vållande till annans död, grovt brott, som har meddelats under åren 2001–2005. Praxisgenomgången utvisar att ca 70 procent av brotten hade någon koppling till ett trafikbrott, främst rattfylleri eller vårdslöshet i trafik. I ca 30 procent av fallen hade dödsfallet orsakats i samband med ett misshandelsbrott eller annat brott mot person. För sistnämnda kategori bestämdes påföljden regelmässigt till fängelse, och för de allra allvarligaste fallen närmade sig straff- nivåerna straffminimum för dråp.

I promemorian hänvisas till vårt uppdrag att överväga och före- slå förändringar i strafflagstiftningen i syfte att åstadkomma en straffmätning som markerar en skärpt syn på allvarliga våldsbrott, varefter bl.a. följande anförs.TPF34FPT

34TP PT Ds 2007:31 s. 31.

139

Tidigare överväganden

SOU 2008:85

Regeringen har som anförts aviserat sin avsikt att låta samhällets strängare syn på våldsbrottslighet komma till uttryck i lagstiftningen. Vållandebrotten syftar i grunden till att skydda samma intressen som de straffbestämmelser som den särskilde utredaren har att beakta. Det finns en allt mindre tolerans från samhällets sida mot att människor dödas eller skadas, oavsett om det sker i trafiken, till följd av miss- handel eller av något annat liknande skäl. Det finns därför anledning att anlägga en skärpt syn på vållandebrotten och överväga vilka för- ändringar som är påkallade för att bestämmelserna ska stå i bättre överensstämmelse med synen på allvaret i denna typ av brottslighet.

Vidare anförs som skäl för ett skärpt straffminimum för vållande till annans död, grovt brott, att gärningsmannens beteende vid så- dana brott framstår som särskilt klandervärt samt att det många gånger handlar om ett allvarligt och medvetet risktagande i flera led. Ställt i relation till ett uppsåtligt dödande som skulle bedömas som dråp, anses inte klandervärdheten vara så mycket mindre att den motiverar den avsevärda skillnad i påföljdshänseende som blir följden av dagens lagstiftning. Enligt promemorian är det uppen- bart att vållande till annans död, grovt brott, i jämförelse med t.ex. vissa förmögenhetsbrott såsom grov stöld, grovt bedrägeri och grovt häleri, har en straffskala som inte fullt ut motsvarar synen på brottets allvar.

Avsikten med den föreslagna ändringen är inte att åstadkomma någon förskjutning i domstolarnas brottsrubricering när det gäller gränsen mellan normalbrottet och grovt brott. Ändringen är inte heller avsedd att innebära någon förändring vid straffmätningen för vållande till annans död av normalgraden. I promemorian anförs att den skärpta synen är avsedd för de verkligt allvarliga fallen, dvs. de fall som i dag rubriceras som grovt brott.

3.3Överväganden om processuella frågor

3.3.1Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU)

I december 2000 tillkallades en beredning med uppgift att verka för rättsväsendets utveckling. En huvuduppgift för beredningen var att undersöka möjligheterna att med bibehållen rättssäkerhet öka effektiviteten och kvaliteten i rättsväsendets arbete. När det gäller lagföringen av brott skulle beredningen särskilt undersöka möjlig- heterna att förkorta den genomsnittliga genomströmningstiden från brottsanmälan till dom och straffverkställighet. Vidare skulle

140

SOU 2008:85

Tidigare överväganden

beredningen särskilt överväga på vilket sätt brottsutrednings- verksamheten kan förbättras.

Beredningen, som tog sig namnet Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU), lade fram totalt nio betänkanden under åren 2001- 2005. Slutbetänkandet, Ett effektivare brottmålsförfarande – några ytterligare åtgärder (SOU 2005:117), ägnades åt frågor om hur rätts- väsendet kan ta tillvara att en misstänkt erkänner sitt brott.

I slutbetänkandet föreslås bl.a. att det införs utökade möjlig- heter för tingsrätten att meddela dom i brottmål utan huvudför- handling. Enligt förslaget ska tingsrätten kunna meddela dom på handlingarna om följande omständigheter föreligger:

1.huvudförhandling begärs inte av någon av parterna och behövs inte med hänsyn till utredningen,

2.den tilltalade har erkänt gärningen och hade vid tiden för brottet fyllt 18 år,

3.åklagaren har framställt ett bestämt yrkande i fråga om påföljd och

4.rätten finner inte skäl att döma till en påföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som åklagaren har yrkat.

Enligt förslaget ska åklagaren, om han eller hon anser att målet kan avgöras utan huvudförhandling, i stämningsansökan framställa ett yrkande om påföljd. Åklagaren ska inte tillåtas att ändra sitt yrk- ande till att avse en svårare påföljd annat än om grunden för det tidigare yrkandet ändras, som t.ex. om den tilltalade återtar ett erkännande. Beredningen anför att åklagaren för att underlätta för tingsrätten att avgöra målet på handlingarna redan i stämnings- ansökan bör ange sådana särskilda omständigheter som han eller hon har tagit hänsyn till vid yrkandet i påföljdsdelen. Denna fråga ansågs dock inte behöva regleras i lag, utan i stället blir konse- kvenserna av att en åklagare inte lämnar tillräckliga upplysningar att tingsrätten inte kan avgöra målet på handlingarna.

Enligt beredningen bör åklagaren inte vara förhindrad att redan under förundersökningen ge den misstänkte underhandsupp- lysningar om vilken påföljd som kommer att yrkas vid domstolen om den misstänkte erkänner gärningen. Åklagaren ska dock alltid förvissa sig om att den misstänkte är informerad om att yrkandet inte kommer att vara bindande för domstolen. Om domstolen finner

141

Tidigare överväganden

SOU 2008:85

att det finns skäl att döma till en svårare påföljd än den som åklag- aren har yrkat ska målet sättas ut till huvudförhandling.TPF35FPT

BRU föreslår också att det i 29 kap. 5 § första stycket 3 BrB görs tydligt att den misstänktes medverkan i utredningen av det egna brottet kan beaktas i lindrande riktning vid straffmätningen. För- slaget, som innebär att den tilltalades medverkan också kan beaktas vid valet av påföljd (se 30 kap. 4 § BrB), är begränsat till att avse medverkan i utredningen av det egna brottet och innebär alltså inte att det införs ett system med kronvittnen. För att undvika tröskel- effekter föreslås vidare att det i 29 kap. 5 § andra stycket BrB före- skrivna kravet på särskilda skäl för att gå under straffminimum med hänvisning till någon av de omständigheter som räknas upp i 29 kap. 5 § BrB (s.k. billighetshänsyn) upphävs.

Såvitt avser frågan om skyldighet för åklagaren att framställa ett bestämt yrkande om påföljd anför BRU bl.a. följande.TPF36FPT

Det nuvarande systemet innebär att man har kvar en inte oväsentlig del av det gamla inkvisitoriska systemet där domstolen bestämde allt och åklagaren inte ens var part i processen utan endast en rättens med- hjälpare. Undan för undan har rättegångsbalkens system utan stöd i någon lagändring luckrats upp i riktning mot en helt ackusatorisk och kontradiktorisk process. Exempelvis kunde rätten så sent som för något decennium sedan ex officio besluta om att den tilltalade på grund av brottet skulle utvisas ur landet, medan en sådan åtgärd numera i rätts- tillämpningen förutsätter ett yrkande från åklagarens sida. När påföljden i ett brottmål inte kan stanna vid ett bötesstraff uttalar sig numera åklagare i sina slutanföranden regelmässigt rörande frågor om valet av påföljd. Det är vidare långtifrån ovanligt att åklagaren yttrar sig även i straffmätningsfrågor, åtminstone i så måtto att han eller hon anger storleksordningen av det fängelsestraff som bör komma i fråga. Det är inte vanligt att domstolen dömer till ett svårare straff än det som åklagaren angett. Påföljdsfrågan är därmed liksom mycket annat som enligt rättegångsbalken omfattas av den s.k. officialprincipen på glid i riktning mot ett större partsinflytande.

För att förstå anledningarna bakom den utveckling som har beskrivits behöver man gå tillbaka till hur förhållandena tedde sig vid rättegångs- balkens tillkomst. Lagstiftaren hade vid reglernas utformning att ta hänsyn till att åklagarna ofta saknade en fullständig juristutbildning och till att det ofta fanns endast en åklagare vid varje myndighet. Den starka åklagarorganisation som numera har byggts upp och som står bakom varje enskild åklagare är helt olik den som fanns vid rättegångs- balkens införande. I dag har man starka garantier för kvalitet vilket medför att åklagarna bör kunna tillåtas att i en ökad utsträckning an-

35TP PT SOU 2005:117 s. 112 f.

36TP PT A.a. s. 109 ff.

142

SOU 2008:85

Tidigare överväganden

svara för att det allmännas intresse av att brott beivras tas till vara i tillräcklig utsträckning.

Självklart finns det ett mycket stort antal brottmål i vilka åklagaren saknar möjligheter att göra några uttalanden i påföljdsfrågan innan processmaterialet och personutredningen har presenterats vid en huvud- förhandling. Det finns emellertid också fall där åklagaren redan i sam- band med väckandet av åtal kan göra sådana uttalanden. Det gäller främst sådana fall där den misstänkte har erkänt gärningen under för- undersökningen.

Påföljdsval och straffmätning utanför strafföreläggandeinstitutets nuvarande ramar bör visserligen även i fortsättningen vara en dom- stolsuppgift. Att för de erkända fallen ge åklagaren ett större hand- lingsutrymme än nu när det gäller påföljden kan emellertid ge betyd- ande fördelar i flera hänseenden. För det första kan man, som redan har antytts, genom en sådan åtgärd skapa genomslagskraft åt regler som syftar till att få den misstänkte att positivt medverka i brotts- utredningen. Den misstänkte får ju möjlighet att i förväg bedöma effekterna i påföljdshänseende av att han eller hon erkänner. Det torde vara en självklarhet att det för många misstänkta som ställs inför att antingen erkänna eller förneka brottet har en avgörande betydelse vad påföljden kan komma att bli, särskilt om påföljdsfrågan påverkas av att ett erkännande sker. För det andra kan man skapa bättre förutsätt- ningar för avgörande av målen på handlingarna. Även metoderna för lagföringen kan därigenom komma att ge den misstänkte ett gott incitament att underlätta utredningen genom ett erkännande.

Förslagen i BRU:s slutbetänkande bereds för närvarande inom regeringskansliet.

3.3.2Riksåklagarens arbetsgrupp om effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål

I september 2005 tillsatte Riksåklagaren en arbetsgrupp med upp- drag att undersöka vad som kan göras för att ytterligare effektivisera hanteringen av stora och komplicerade brottmål. I december 2007 publicerade arbetsgruppen skriften Effektivare hantering av stora och kvalificerade brottmål – en idéskrift.

I idéskriften behandlas bl.a. frågan om den misstänktes er- kännande och medverkan i utredningen. I detta sammanhang ut- talar arbetsgruppen bl.a. att billighetshänsynen i 29 kap. 5 § BrB i större utsträckning bör användas av åklagare och offentliga för- svarare för en argumentering kring straffvärdet samt att domstol- arna i domen på ett tydligt sätt bör redogöra för bedömningen av straffvärdet och ange vilka hänsyn som då har tagits. Enligt arbets-

143

Tidigare överväganden

SOU 2008:85

gruppen lämpar sig dessa överväganden för diskussioner vid gemen- samma seminarier. Arbetsgruppen delar BRU:s bedömning att erkända mål i större utsträckning än i dag bör kunna avgöras utan huvudförhandling, men anser att det bör finnas en övre gräns för vilken påföljd som ska kunna dömas ut på handlingarna.

Arbetsgruppen anser också att den misstänktes medverkan i den egna utredningen och erkännande bör beaktas i strafflindrande riktning i större omfattning än i dag. I det sammanhanget uttalas att åklagaren i alla mål bör framställa ett påföljdsyrkande och att domstolen inte bör kunna döma till en strängare påföljd än den av åklagaren yrkade. Enligt arbetsgruppen skulle påföljdsyrkandet lämpligen kunna framställas vid slutanförandet, när målet har gåtts igenom i sin helhet och uppgifter om den tilltalades personliga förhållanden har lagts fram. Om åklagaren i alla mål anger ett påföljdsyrkande, så skulle han eller hon enligt arbetsgruppen redan under förundersökningen kunna framföra sin uppfattning till den misstänkte. Därmed skulle åklagaren få större möjligheter att skapa incitament och motivera en misstänkt att ingå uppgörelser eller på annat sätt medverka i utredningen. Enligt arbetsgruppens upp- fattning bör det i avvaktan på en sådan lagändring övervägas att inom åklagarväsendet införa riktlinjer om att åklagare generellt ska framställa motiverade påföljdsyrkanden.

144

4Brottsutvecklingen och brottslighetens karaktär

4.1Inledning

I detta kapitel redogör vi för utvecklingen av våldsbrottsligheten i Sverige med utgångspunkt från tillgänglig statistik. Vi redovisar också hur utvecklingen har sett ut för olika typer av våldsbrott.

I kapitlet redovisas uppgifter från ett antal olika statistiska och andra källor. Utöver dessa källor har Brottsförebyggande rådet (Brå) bistått oss med visst material och andra uppgifter om brottsutveck- lingen såvitt avser våldsbrott. Uppgifterna har tagits fram av Brå i samband med utarbetandet av rapporten Brottsutvecklingen i Sverige, som kommer att publiceras under hösten 2008. Om inget annat an- ges härrör uppgifterna i kapitlet från de uppgifter som Brå har lämnat till utredningen.

4.2Underlag och felkällor

Det är inte alldeles enkelt att bedöma utvecklingen av våldsbrotts- ligheten i Sverige. Många händelser som utgör våldsbrott anmäls aldrig till polisen, vilket innebär att mörkertalet är stort. Uppfatt- ningen om vad som är ett våldsbrott förändras också över tid. Som exempel kan nämnas att våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades 1965 och att aga av barn förbjöds först 1979.

Till hjälp för att beskriva brottsutvecklingen på längre och kortare sikt finns ett antal statistiska källor. Brå redovisar årligen kriminal- statistik i form av bl.a. anmälda brott och lagförda brott. Kriminal- statistiken förekommer i en lång tidsserie och visar därmed utveck- lingen både på längre och kortare sikt. Statistik över anmälda brott har förts sedan 1950, medan statistik över lagförda brott har före- kommit sedan 1830-talet.

145

Brottsutvecklingen och brottslighetens karaktär

SOU 2008:85

I statistiken över anmälda brott redovisas hur många brott som har anmälts till och registrerats av polis, tull, åklagare eller Eko- brottsmyndigheten. Statistiken grundar sig på de uppgifter som polis och åklagare registrerar i sina system för ärenderegistrering. Samt- liga anmälningar redovisas, vilket innebär att även händelser som efter utredning visar sig inte vara brott, eller där brott inte kan styr- kas, omfattas. För de allra flesta brott särskiljs inte försök, förbe- redelse och stämpling till brott från fullbordade brott.

När anmälningsstatistiken studeras måste vidare beaktas att det är långt ifrån alla våldsbrott som kommer till polisens kännedom; enligt uppgift från Brå anmäls sannolikt mindre än 30 procent av de brott som faktiskt begås. Anmälningsbenägenheten har också för- ändrats över tid. I dag anmäls betydligt fler brott än tidigare, vilket innebär att en uppgång av en viss brottstyp i anmälningsstatistiken inte behöver innebära att det faktiskt har begåtts fler sådana brott.

Lagföringsstatistiken redovisar antalet personer som har befunnits skyldiga till brott genom fällande dom vid tingsrätt eller genom strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse från åklagare. Såvitt avser personer som har dömts för brott redovisas tingsrättens domslut oavsett om domen har vunnit laga kraft eller om den har över- klagats. Eventuella ändringar i högre instans beaktas alltså inte. Försök, förberedelse, anstiftan och stämpling till brott redovisas som fullbordade brott. Om en person har lagförts för flera brott i en dom eller ett beslut redovisas endast det brott som har strängast straffskala, det s.k. huvudbrottet, vilket innebär att betydligt fler personer än vad som framgår av statistiken kan ha lagförts för brott som är av mindre allvarlig karaktär.

I kriminalstatistiken synliggörs det våld som anmäls till polisen. Som anförts i det föregående är det många våldsbrott som aldrig kommer till polisens kännedom och för att få en tydligare bild av brottsutvecklingen finns det därför anledning att komplettera upp- gifterna i kriminalstatistiken med annat material. Ett verktyg som används för att mäta även det våld som inte anmäls till polisen är olika offerundersökningar. Sedan 2006 genomför Brå på uppdrag av regeringen en årligen återkommande brottsoffer- och trygghetsunder- sökning, Nationella trygghetsundersökningen (NTU). I NTU ställs frågor om utsatthet för brott, trygghet i samhället och förtroende för rättsväsendet till ett slumpmässigt urval av personer mellan 16 och 79 år. NTU har hittills endast genomförts två gånger, 2006 och 2007. Det är därför ännu inte möjligt att följa utvecklingen på längre sikt. Undersökningarna kan dock användas för att studera utsattheten

146

SOU 2008:85

Brottsutvecklingen och brottslighetens karaktär

för olika typer av brott i dagsläget och för att bedöma benägen- heten hos dem som utsätts för brott att anmäla dessa till polisen.

På uppdrag av riksdagen genomför Statistiska centralbyrån sedan 1975 årliga undersökningar av medborgarnas levnadsförhållanden (ULF). I undersökningarna intervjuas slumpmässigt utvalda personer under en tvåårsperiod om sina levnadsförhållanden, däribland om sin utsatthet för brott. Under åren 1975-1979 omfattade undersök- ningarna personer mellan 16 och 74 år, därefter höjdes den övre åldersgränsen till 84 år och sedan 2002 finns ingen övre åldersgräns.

Genom offerundersökningarna förmedlas en bild av i vilken utsträckning medborgarna anser sig ha blivit utsatta för brott. Utsattheten för brott redovisas också i de skolundersökningar som Brå vartannat år genomför bland elever i årskurs 9. Skolundersök- ningarna fyller emellertid en ytterligare funktion, då de även om- fattar frågor om ungdomarnas egen brottslighet. I rapporten Ung- domar och brott åren 1995-2005 (Brå-rapport 2006:7) redovisar Brå resultaten från de sex skolundersökningar som genomfördes under de angivna åren.

Offerundersökningarna och skolundersökningarna bygger på frivillig självrapportering från deltagarna. Ett visst bortfall uppstår alltid genom att ett antal av dem som har valts ut att delta i under- sökningen väljer att avstå från att medverka. Det är svårt att veta om dessa personer har haft större eller mindre erfarenhet av brott än de som har deltagit i undersökningarna. En annan felkälla är att de personer som deltar i en undersökning kan avstå från att lämna uppgifter eller lämna felaktiga uppgifter om brott som de har ut- satts för eller själva begått. NTU och ULF genomförs huvudsakligen genom besöks- eller telefonintervjuer, och det kan inte uteslutas att en del personer som har utsatts för brott inte vill berätta om hän- delsen i en sådan situation.

När det gäller grövre våldsbrott kan viss statistik inhämtas från sjukvårdsdata. Sedan 1964 finns ett patientregister över personer som skrivs in och vårdas på offentliga sjukhus. I patientregistret anges bl.a. yttre orsak till den skada som patienten vårdas för. Vid studier av uppgifterna i patientregistret måste beaktas att patienter som endast blir föremål för öppenvård, och alltså inte skrivs in på sjukhus, inte finns med i registret. Patientregistret utvisar därför inte samtliga våldsbrott som har orsakat skador som krävt sjuk- vårdsbehandling. Vidare förekommer det ett visst bortfall i registrer- ingen av yttre orsak till skadan. I de fall där det inte har angetts någon yttre orsak till skadan är det omöjligt att veta om denna har

147

Brottsutvecklingen och brottslighetens karaktär

SOU 2008:85

orsakats av våld. Vidare kan det inte uteslutas att det förekommer felregistreringar i systemet, antingen på grund av att ansvarig läkare har registrerat skadeorsaken felaktigt eller på grund av att patienten har lämnat felaktiga uppgifter. Slutligen är det viktigt att påpeka att uppgifterna i patientregistret bygger på en medicinsk bedömning av skadan, vilket inte alltid överensstämmer med den juridiska bedöm- ningen av om det varit fråga om ett brott och i så fall vilket.TPF1FPT

Viss information om våldsskador kan också inhämtas från sjuk- husens akutmottagningar. Vid Södersjukhuset i Stockholm förs t.ex. statistik över de personer som besöker sjukhusets akutmottagning efter att ha utsatts för s.k. gatuvåld, dvs. våld som utövats av en person som offret inte har eller har haft en parrelation med och som inte heller ingår i offrets nära bekantskapskrets eller familj. Även när det gäller statistik från akutmottagningarna måste dock ovan nämnda felkällor beaktas.

Dödsorsaksstatistiken och av Brå genomförda specialstudier om dödligt våld kan vara av betydelse inte bara för att mäta förekomsten av dödligt våld i samhället, utan även för att mäta förekomsten av våldsbrottslighet generellt. Det dödliga våldet anses nämligen vara en indikator på den totala våldsutvecklingen, då det i länder där det förekommer mycket dödligt våld också generellt sett förekommer mycket våldsbrottslighet.

4.3Brottsutvecklingen generellt

4.3.1Kriminalstatistiken

Anmälningsstatistiken

Det totala antalet anmälda brott i Sverige har under åren 1975-2007 ökat från ca 750 000 per år till ca 1,3 miljoner per år. Ökningen är emellertid inte lika tydlig under de senaste 15-20 åren; i början av 1990-talet anmäldes knappt 1,2 miljoner brott.

1TP PT Estrada, Våldsutvecklingen i Sverige – En presentation och analys av sjukvårdsdata, Arbets- rapport från Institutet för Framtidsstudier, 2005:4, s. 12 ff., Det grova våldet i sjukvårdsdata

– En metodstudie, Brå-rapport 2007:13, s 9.

148

SOU 2008:85

Brottsutvecklingen och brottslighetens karaktär

Figur 4.1 Anmälda brott enligt kriminalstatistiken under åren 1975-2007. Antal

1400000
1200000
1000000
800000
600000
400000
200000
0
1975	1980	1985	1990	1995	2000	2005
Källa: Brå, Kriminalstatistik 2007

Utvecklingen av antalet anmälda brott ser inte likadan ut för alla brottstyper. Antalet anmälda tillgreppsbrott (brott enligt 8 kap. BrB) ökade från knappt 500 000 år 1975 till drygt 740 000 år 1990. Där- efter har utvecklingen vänt och år 2007 anmäldes strax över 575 000 till- greppsbrott. Minskningen under senare år avser främst biltillgrepp och cykelstölder, men även inbrottsstölder. Utvecklingen av antalet anmälda rånbrott avviker från övriga tillgreppsbrott, vilket vi åter- kommer till i det följande.

Antalet anmälda våldsbrott har ökat konstant under åren 1975- 2007. Det mest förekommande våldsbrottet i anmälningsstatistiken är misshandel. År 1975 gjordes drygt 20 000 anmälningar om miss- handel eller grov misshandel. År 2007 var antalet anmälningar drygt 80 000, dvs. fyra gånger så många. Ökningen har skett kontinuerligt, men framstår som särskilt tydlig i början av 1990-talet och under de senaste två till tre åren.

149

Brottsutvecklingen och brottslighetens karaktär

SOU 2008:85

Figur 4.2 Anmälda misshandelsbrott under åren 1975-2007. Antal
90000
80000
70000
60000
50000
40000
30000
20000
10000
0
1975	1977	1979	1981	1983	1985	1987	1989	1991	1993	1995	1997	1999	2001	2003	2005	2007
Källa: Brå, Kriminalstatistik 2007

Utvecklingen av antalet anmälda misshandelsbrott är densamma även om befolkningstillväxten beaktas. År 1950 anmäldes 105 fall av miss- handel och grov misshandel per 100 000 invånare. År 1975 hade an- talet ökat till 265, år 1990 till 475 och år 2007 anmäldes 805 miss- handelsbrott per 100 000 invånare.

Det ökade antalet anmälningar om misshandel avser såväl brott som riktas mot män som brott som riktats mot kvinnor.

Figur 4.3 Anmälda misshandelsbrott som riktats mot män respektive kvinnor under åren 1990-2007. Antal

50000
45000
40000
35000
30000
25000
20000
15000
10000
5000
0
1990	1991	1992	1993	1994	1995	1996	1997	1998	1999	2000	2001	2002	2003	2004	2005	2006	2007

		Brott mot kvinnor		Brott mot män

Källa: Brå, Kriminalstatistik 2007

150

SOU 2008:85

Brottsutvecklingen och brottslighetens karaktär

Fridskränkningsbrotten (grov fridskränkning och grov kvinnofrids- kränkning) infördes i brottsbalken 1999. Sedan dess har antalet an- mälda brott ökat varje år. Ökningen kan till viss del förklaras med att kännedomen om lagstiftningen kan ha varit liten under de första åren. Detta kan emellertid knappast vara hela förklaringen, då antalet anmälningar fortsätter att öka trots att bestämmelserna nu har funnits i närmare tio år.

Figur 4.4 Anmälda fridskränkningsbrott under åren 1999-2007. Antal
3000
2500
2000
1500
1000
500
0
1999	2000	2001	2002	2003	2004	2005	2006	2007

		Grov fridskränkning		Grov kvinnofridskränkning
		Grov fridskränkning		Grov kvinnofridskränkning

Källa: Brå, Kriminalstatistik 2007

Antalet anmälda olaga hot har ökat konstant under 1990- och 2000- talen. År 1990 gjordes drygt 18 000 anmälningar om olaga hot. År 2007 hade siffran nästan tredubblats, då närmare 50 000 anmäl- ningar gjordes.

151

Brottsutvecklingen och brottslighetens karaktär

SOU 2008:85

Figur 4.5 Anmälda fall av olaga hot under åren 1990-2007. Antal

50000
40000
30000
20000
10000
1990	1991	1992	1993	1994	1995	1996	1997	1998	1999	2000	2001	2002	2003	2004	2005	2006	2007
Källa: Brå, Kriminalstatistik 2007

Antalet anmälda rånbrott har ökat från under 3 000 per år i mitten av 1970-talet till omkring 9 000 per år under 2000-talet. Ökningen avser såväl personrån som butiksrån, medan antalet anmälda rån mot bank- och postkontor ökade fram till mitten av 1990-talet, för att därefter minska igen. Med undantag för år 2005 kan det ses en viss stabilisering av det totala antalet anmälda rånbrott under 2000-talet. Utvecklingen är den samma när det gäller personrånen.

Figur 4.6 Anmälda rånbrott (totalt) under åren 1975-2007. Antal
10000
9000
8000
7000
6000
5000
4000
3000
2000
1000
0
1975	1980	1985	1990	1995	2000	2005
Källa: Brå, Kriminalstatistik 2007

152

SOU 2008:85

Brottsutvecklingen och brottslighetens karaktär

Figur 4.7 Anmälda personrån under åren 1975-2007. Antal
8000
7000
6000
5000
4000
3000
2000
1000
0
1990	1991	1992	1993	1994	1995	1996	1997	1998	1999	2000	2001	2002	2003	2004	2005	2006	2007
Källa: Brå, Kriminalstatistik 2007

Antalet anmälningar om utpressning redovisas i kriminalstatistiken tillsammans med anmälningarna om ocker. Med undantag för åren 2002 och 2003 har anmälningarna ökat kontinuerligt sedan mitten av 1990-talet.

Figur 4.8 Anmälda fall av utpressning och ocker under åren 1990-2007. Antal

1600
1400
1200
1000
800
600
400
200
0
1990	1991	1992	1993	1994	1995	1996	1997	1998	1999	2000	2001	2002	2003	2004	2005	2006	2007
Källa: Brå, Kriminalstatistik 2007

153

Brottsutvecklingen och brottslighetens karaktär

SOU 2008:85

Lagföringsstatistiken

Under åren 1975-2007 har det totala antalet personer som lagförts för brott mer än halverats, från omkring 315 000 till omkring 125 000 personer per år. Större delen av minskningen inträffade redan på 1970-talet när fylleri avkriminaliserades. Därefter fortsatte minskningen under 1980- och 90-talen, vilket delvis kan förklaras med att möjligheterna att förelägga ordningsbot, som inte redo- visas i lagföringsstatistiken, utökades under denna period.TPF2FPT Under de senaste åren ses en svag uppgång av antalet lagföringar.

Figur 4.9 Lagförda personer (totalt) under åren 1975-2007. Antal
350000
300000
250000
200000
150000
100000
50000
0
1975	1980	1985	1990	1995	2000	2005
Källa: Brå, Kriminalstatistik 2007

När det gäller våldsbrott ser utvecklingen annorlunda ut. År 1975 lagfördes strax över 5 000 personer för brott mot liv och hälsa (brott enligt 3 kap. BrB), varav drygt 4 500 för misshandel och grov miss- handel. År 2007 uppgick det totala antalet lagföringar enligt 3 kap. BrB till nästan 9 500 personer, varav drygt 9 000 avsåg misshandel och grov misshandel. Totalt sett har alltså antalet personer som lagförs för misshandel och grov misshandel fördubblats. Större delen av ökningen inträffade under åren 1980-1995. Mellan åren 1996 och 2005 låg nivån relativt konstant strax under 8 000 personer per år. De senaste två åren syns dock åter en ökning.

2TP PT Lagförda personer – slutlig statistik för år 2007, Brå 2008.

154

SOU 2008:85

Brottsutvecklingen och brottslighetens karaktär

Figur 4.10 Lagförda personer för misshandel och grov misshandel under åren 1975-2007. Antal

10000
9000
8000
7000
6000
5000
4000
3000
2000
1000
0
1975	1980	1985	1990	1995	2000	2005
Källa: Brå, Kriminalstatistik 2007

Antalet personer som lagförts för rån och grovt rån har under peri- oden 1975-2007 fördubblats, från drygt 400 till omkring 850 per- soner per år. Ökningen skedde framför allt under åren 1990-1993 och, efter en nedgång under mitten av 1990-talet, under åren 1997-2002. Sedan 2002 har nivån legat mellan 800 och 900 personer per år.

Figur 4.11 Lagförda personer för rån och grovt rån under åren 1975-2007.
	Antal
1000
900
800
700
600
500
400
300
200
100
0
1975	1980	1985	1990	1995	2000	2005
Källa: Brå, Kriminalstatistik 2007

155

Brottsutvecklingen och brottslighetens karaktär

SOU 2008:85

4.3.2Nationella trygghetsundersökningen (NTU)

Av de knappt 15 000 personer som deltog i den nationella trygghets- undersökningen från 2007 uppgav drygt tio procent att de själva eller någon i deras hushåll hade utsatts för brott mot person under 2006. Enligt NTU:s definition omfattar begreppet ”brott mot per- son” hot, misshandel, sexualbrott, personrån och trakasserier. Över- vägande del av de uppgivna brotten var hot och trakasserier. Om urvalet av deltagare är representativt för hela landet innebär upp- gifterna att omkring 740 000 personer i Sverige utsattes för något av de angivna brotten under 2006. Viktat mot antalet brott som varje deltagare i undersökningen uppgav att han eller hon hade ut- satts för, förekom det uppskattningsvis närmare 1 800 000 sådana brott i Sverige under året.

2,5 procent av deltagarna i undersökningen uppgav att de hade utsatts för misshandelTPF3FPT, varav 0,6 procent av sådan allvarlig karaktär att de uppsökt sjuk- eller tandvård. Därmed skulle uppskattnings- vis 175 000 respektive 39 000 personer ha utsatts för sådan brotts- lighet under 2006. Mot bakgrund av antalet brott som varje del- tagare i undersökningen uppgav att han eller hon hade utsatts för, förekom det uppskattningsvis 470 000 misshandelsbrott, varav 78 000 var så allvarliga att de ledde till sjukvårdsbesök, i Sverige 2006.

Av undersökningen framgår vidare att endast en fjärdedel av brotten mot person anmäldes till polis. I störst utsträckning anmäldes misshandelsbrott som var så allvarliga att offret uppsökte sjuk- eller tandvård. Uppgifterna om anmälningsbenägenhet indikerar att endast en tredjedel (33 procent) av alla misshandelsbrott och knappt två tredjedelar (63 procent) av de misshandelsbrott som lett till sjuk- eller tandvårdsbesök anmäls till polisen.

4.3.3Undersökningen av levnadsförhållanden (ULF)

I undersökningen av levnadsförhållanden får deltagarna svara på följande frågor avseende utsatthet för våldsbrottslighet.

Har du själv under de senaste tolv månaderna varit utsatt för någon eller några av följande händelser:

a)Våld som ledde till sådana skador att det krävde besök hos läkare, tandläkare eller sjuksköterska,

3TP PT Den fråga som ställdes i undersökningen var ”Slog, sparkade eller utsatte någon dig för någon annan typ av fysiskt våld så att du skadades eller så att det gjorde ont?”.

156

SOU 2008:85

Brottsutvecklingen och brottslighetens karaktär

b)Våld som ledde till synliga märken eller kroppsskada utan läkar- besök,

c)Våld som inte ledde till synliga märken eller kroppsskada,

d)Hot eller hotelser om våld som var farliga eller så allvarliga att du blev rädd.

Under åren 1980-2005 varierade andelen deltagare som svarade ja på någon av de fyra delfrågorna mellan fem och åtta procent. Under 1980-talet var andelen mellan fem och sex procent. Därefter skedde en ökning till mellan sju och åtta procent och andelen tycks sedan ha stabiliserats på den något högre nivån. Ökningen är emellertid långt ifrån så tydlig som ökningen av antalet anmälda brott enligt Kriminalstatistiken.

Andelen män som svarat ja på någon av delfrågorna har varierat mellan sex och nio procent. Efter en ökning under första hälften av 1990-talet och en tillfällig topp vid undersökningen från åren 2000- 2001 har andelen i de senaste undersökningarna legat endast margi- nellt högre än vad den var i början av 1980-talet. Andelen kvinnor som svarade ja på någon av delfrågorna ökade under 1990-talet från fyra till knappt sju procent, för att sedan stabiliseras på denna nivå.

Figur 4.12 Utsatthet för någon form av våld eller hot om våld under åren 1980-2005. Procent

10
9
8
7
6
5
4
3
2
1
0
1980-1981	1982-1983	1984-1985	1986-1987	1988-1989	1990-1991	1992-1993	1994-1995	1996-1997	1998-1999	2000-2001	2002-2003	2004	2005

Alla deltagare	Män	Kvinnor
Alla deltagare	Män	Kvinnor

Källa: SCB, Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF)

157

Brottsutvecklingen och brottslighetens karaktär

SOU 2008:85

Andelen deltagare i undersökningen som svarat ja på delfråga A ovan, dvs. att de har utsatts för våld som har krävt besök hos läkare, tandläkare eller sjuksköterska, har under hela perioden varit mellan 0,5 och en procent. Bland kvinnorna har nivån i princip varit densamma under hela perioden. Bland männen skiljer sig uppgift- erna något mer år från år, men variationerna är totalt sett mycket små.

Figur 4.13 Utsatthet för våld som krävt läkarbesök under åren 1980-2005.
	Procent
3
2,5
2
1,5
1
0,5
0
1980-1981	1982-1983	1984-1985	1986-1987	1988-1989	1990-1991	1992-1993	1994-1995	1996-1997	1998-1999	2000-2001	2002-2003	2004	2005

Alla deltagare	Män	Kvinnor
Alla deltagare	Män	Kvinnor

Källa: SCB, Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF)

4.3.4Skolundersökningar

I rapporten Ungdomar och brott åren 1995-2005 (Brå-rapport 2006:7) redovisas resultaten från de skolundersökningar som har genom- förts i årskurs 9 under åren 1995-2005. Av rapporten framgår att andelen ungdomar som uppger att de själva har begått våldsbrott har minskat något. Minskningen är tydlig bland pojkarna, medan andelen flickor som uppger att de har begått våldsbrott har varit i det närmaste oförändrad. År 1995 uppgav drygt 16 procent av pojk- arna och sex procent av flickorna att de hade begått någon form av våldsbrott under det senaste året. År 2005 var andelen drygt tolv pro- cent för pojkarna och knappt fem procent för flickorna.

158

SOU 2008:85

Brottsutvecklingen och brottslighetens karaktär

Figur 4.14 Självdeklarerad brottslighet bland skolungdomar i årskurs 9 under
åren 1995-2005. Procent
18
16
14
12
10
8
6
4
2
0
1995	1997	1999	2001	2003	2005

Totalt Pojkar Flickor

Källa: Brå, Ungdomar och brott åren 1995-2005 (Brå-rapport 2006:7)

Uppgifterna om utsatthet för våld har utvecklats något annorlunda. I samtliga undersökningar uppgav mellan fem och sex procent av ungdomarna att de hade utsatts för grövre våld som lett till att de uppsökt någon form av sjukvård under det senaste året. Andelen ungdomar som uppgav sig ha utsatts för våld som inte ledde till att de uppsökte någon form av sjukvård ökade dock successivt från 18 procent år 1995 till 24 procent år 2005.

4.3.5Sjukvårdsdata

En sammanställning av våldsutvecklingen i Sverige grundad på sjuk- vårdsdata i patientregistret under åren 1974-2002 finns i Institutets för Framtidsstudier arbetsrapport (2005:4) Våldsutvecklingen i Sverige – En presentation och analys av sjukvårdsdata. Av samman- ställningen framgår att det under den angivna perioden registrerades i genomsnitt drygt 2 000 händelser per år i patientregistret där våld har angetts som yttre orsak till skada. De högsta noteringarna, knappt 3 000 våldshändelser per år, gjordes i slutet av 1970-talet och i mitten av 1990-talet. Under åren 1994-1998 sjönk antalet registrerade våldshändelser från omkring 2 750 till ca 2 000 per år. Denna nivå kvarstod sedan under resten av perioden.

159

Brottsutvecklingen och brottslighetens karaktär

SOU 2008:85

Sammantaget innebär redovisningen av sjukvårdsdata att antalet anmälda händelser med våld som yttre orsak till skadan inte var högre i början av 2000-talet än i mitten av 1970-talet och att det inte går att se någon tendens till att antalet våldsskador skulle ha ökat under perioden.

I Södersjukhusets rapport Storstadsvåld 2 redovisas statistik över antalet personer som besökt sjukhusets akutmottagning under åren 1998-2007 efter att ha utsatts för gatuvåld, dvs. våld som ut- övats av en person som offret inte har eller har haft en parrelation med och som inte heller ingår i offrets nära bekantskapskrets eller familj.TPF4FPT Av rapporten framgår att antalet personer som besökt akutmottagningen efter att ha utsatts för sådant våld var omkring 1 500 per år under åren 1998-2004. Under åren 2005 och 2006 steg antalet till drygt 1 800 personer per år, för att sedan stiga ytterligare till drygt 2 000 personer under 2007. Rapporten utvisar vidare en tydlig förskjutning i ålder bland de våldsoffer som uppsöker akutmottagningen. År 1998 var endast åtta procent av offren för gatuvåldet mellan 15 och 17 år medan 34 procent var 35 år eller äldre. År 2005 hade andelen ungdomar mellan 15 och 17 år fördubblats, till 16 procent, medan andelen offer över 34 år hade sjunkit till 22 procent. Andelen offer mellan 18 och 34 år var ungefär densamma under de båda åren.

4.3.6Dödsorsaksstatistiken och specialstudier om dödligt våld

Vi har i vårt delbetänkande, Straffskalan för mord (SOU 2007:90) redogjort för utvecklingen av det dödliga våldet i Sverige enligt dödsorsaksstatistiken och Brå:s specialstudier om dödligt våld. Av redogörelsen framgår att det dödliga våldet har minskat något under de senaste 15-20 åren, från i genomsnitt 108 fall per år under peri- oden 1990-1995 till i genomsnitt 95 fall per år under perioden 2002- 2006. För en utförligare redovisning av utvecklingen av det dödliga våldet hänvisas till avsnitt 5.2 i delbetänkandet.

4TP PT Storstadsvåld 2 – Undersökningar vid Södersjukhusets akutklinik, 2008.

160

SOU 2008:85

Brottsutvecklingen och brottslighetens karaktär

4.3.7Sammanfattande analys

Som anförts inledningsvis i detta kapitel är det inte alldeles enkelt att bedöma utvecklingen av våldsbrottsligheten i Sverige. Av krimi- nalstatistiken framgår att antalet anmälda våldsbrott har ökat kraftigt under de senaste 30 åren. Ökningen är särskilt tydlig när det gäller misshandel, där antalet anmälningar är fyra gånger så många i dag som i mitten av 1970-talet, men även antalet anmälningar för rån, olaga hot och utpressning har ökat. Vidare har antalet personer som lagförs för våldsbrott ökat, om än i något mindre utsträckning och framför allt under perioden 1985-1995.

Övriga källor som kan användas som underlag för en analys av brottsutvecklingen visar emellertid inte att det faktiska antalet våldsbrott i samhället har ökat. Av de uppgifter som lämnats i offerundersökningar och skolundersökningar framgår att benägen- heten att anmäla misshandelsbrott till polisen är låg. Det begås alltså ett stort antal våldsbrott som aldrig kommer till rätts- väsendets kännedom. Samtidigt visar undersökningarna att utsatt- heten för misshandel och andra våldsbrott generellt sett inte har ökat sedan i början av 1990-talet. Offerundersökningarna ger inte heller belägg för att grövre våld som medfört att offret behövt uppsöka sjuk- eller tandvård har ökat. Denna bild bekräftas av sjuk- vårdsdata från patientregistret, som visar att antalet patienter som har skrivits in för behandling av skador som har orsakats av våld inte har ökat sedan början av 1990-talet. Härtill kommer att antalet dödliga våldsbrott snarast har minskat under samma period, vilket är en indikation på att inte heller övrig våldsbrottslighet har ökat i någon större utsträckning.

Den beskrivna statistiken avser utvecklingen i hela landet. Det är därmed inte uteslutet att våldsbrottsligheten kan ha ökat kraftigt på vissa platser eller inom vissa grupper, utan att detta har fått något tydligt genomslag i den totala statistiken. Uppgifterna från Söder- sjukhusets akutmottagning utvisar t.ex. att antalet personer som har uppsökt akutmottagningen efter att ha utsatts för s.k. gatuvåld har ökat under de senaste tre åren. Särskilt tydlig tycks utvecklingen vara när det gäller ungdomar mellan 15 och 17 år. En ökning av gatuvåldet i Stockholm skulle kunna förklaras av att nöjeslivets utveckling har lett till att unga personer i större utsträckning be- finner sig på offentliga platser även sena kvällar och nätter. Enligt rapporten är en stor del, omkring 70 procent, av de personer som uppsöker akutmottagningen på grund av våldsskador alkoholpå-

161

Brottsutvecklingen och brottslighetens karaktär

SOU 2008:85

verkade. En bidragande förklaring till att fler personer söker vård för skador som har orsakats av gatuvåld i Stockholm skulle därför kunna vara ändrade alkoholvanor i storstadsområdena. Det kan emellertid också finnas andra orsaker till det ökade antalet vålds- skador vid Södersjukhuset, som t.ex. att akutmottagningens upp- tagningsområde har förändrats eller att benägenheten att uppsöka sjukvård vid våldsskador har ökat. I brist på annan forskning som stöder ett sådant antagande är det dock svårt att enbart på grund av uppgifterna i Södersjukhusets statistik dra slutsatsen att gatuvåldet skulle ha ökat över hela landet.

Sammantaget kan det alltså konstateras att det av tillgänglig stati- stik och andra forskningsresultat inte går att dra slutsatsen att den kraftiga ökningen av antalet anmälda våldsbrott beror på att den faktiska våldsbrottsligheten i samhället totalt sett har ökat i någon större omfattning. Det är i stället sannolikt så att medborgarna har blivit mer benägna att polisanmäla våldsbrott, och att alltså mörker- talet när det gäller sådan brottslighet har blivit mindre. En ökad anmälningsbenägenhet kan ha flera orsaker, vilket vi återkommer till i kapitel 7. Redan här kan emellertid nämnas att det under senare år har gjorts stora satsningar för att minska våldsanvändningen i samhället. Det har bl.a. bedrivits kampanjer mot olika typer av våld som t.ex. våld mot kvinnor i nära relationer, våld mot barn, gatu- våld och ungdomsvåld. Dessa satsningar har sannolikt ökat med- vetenheten om våldet i samhället och fört med sig att attityden till våld har förändrats, vilket i sin tur kan antas vara en bidragande orsak till att fler våldsbrott har kommit till polis och åklagares kännedom. Samtidigt finns det också anledning att påpeka att mörker- talet, trots att anmälningsbenägenheten kan antas ha ökat, alltjämt torde vara stort när det gäller våldsbrottsligheten, vilket inte minst uppgifterna i NTU utvisar.

Av de uppgifter som vi har hämtat in går det inte heller att dra slutsatsen att de skador som uppstår till följd av våldsbrott skulle ha blivit allvarligare eller mer omfattande under senare år. Det finns därmed inte något belägg för att våldet generellt sett har blivit påtagligt grövre eller råare. Liksom när det gäller förekomsten av våld i samhället kan det emellertid inte uteslutas att våldet har blivit mer elakartat på vissa platser eller inom vissa grupper.

162

SOU 2008:85

Brottsutvecklingen och brottslighetens karaktär

4.4Våldsbrottslighetens karaktär

4.4.1Våld på allmän plats

Sedan 1990 innehåller statistiken över anmälda misshandelsbrott (inklusive grov misshandel) uppgifter om huruvida brottet har be- gåtts av en för offret bekant eller obekant person. Av de drygt 80 000 misshandelsbrott som anmäldes 2007 begicks knappt hälften av en för offret obekant person. Det kan antas att den övervägande delen av dessa brott ägde rum på allmän plats. Antalet anmälda misshandelsbrott som har begåtts av en obekant person har ökat kraftigt under senare år. I förhållande till det totala antalet anmälda misshandelsbrott är emellertid andelen brott som begåtts av obe- kanta ungefär densamma.

Anmälningsstatistiken över brott som begåtts av obekanta överensstämmer väl med uppgifterna i NTU 2007, enligt vilka drygt hälften av de uppgivna misshandelsbrotten har begåtts på allmän plats. I såväl anmälningsstatistiken som NTU är skillnaderna stora mellan brott som riktats mot män och brott som riktats mot kvinnor. År 2007 begicks knappt 30 procent av de anmälda miss- handelsbrotten som riktats mot kvinnor av en för kvinnan okänd person, medan motsvarande andel bland de brott som riktats mot män var 65 procent. I NTU uppgav 40 procent av kvinnorna och 60 procent av männen att den misshandel som de utsatts för under 2006 hade skett på allmän plats.TPF5FPT

Även i SCB:s offerundersökning ULF tillfrågas deltagarna om de har utsatts för våld eller hot på allmän plats. Andelen deltagare som svarat ja på frågan har, med undantag för ett par år i början av 1990-talet, legat relativt konstant omkring tre procent. Bland männen är andelen något högre i början av 1990-talet och i början av 2000-talet, medan andelen kvinnor som svarat att de har utsatts för våld eller hot på allmän plats har legat konstant under hela peri- oden. ULF ger alltså inte belägg för att fler personer skulle utsättas för våld och hot på allmän plats i dag än i början av 1980-talet. Tydligt är också att andelen har minskat sedan början av 1990-talet. Det kan också konstateras att utvecklingen av utsattheten för våld eller hot på allmän plats i stort sett följer utvecklingen av utsatt- heten för våld eller hot generellt, se figur 4.12 i avsnitt 4.3.3.

5TP PT Nationella trygghetsundersökningen 2007 – Om utsatthet, trygghet och förtroende (Brå- rapport 2008:3) s. 50 f.

163

Brottsutvecklingen och brottslighetens karaktär

SOU 2008:85

Figur 4.15 Utsatthet för våld eller hot på allmän plats under åren
	1982-2005. Procent
7
6
5
4
3
2
1
0
1982-1983	1984-1985	1986-1987	1988-1989	1990-1991	1992-1993	1994-1995	1996-1997	1998-1999	2000-2001	2002-2003	2004	2005

Alla deltagare	Män	Kvinnor
Alla deltagare	Män	Kvinnor

Källa: SCB, Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF)

4.4.2Våld mellan närstående

År 2007 anmäldes totalt närmare 27 000 misshandelsbrott där offret var en kvinna. Nästan 20 000 anmälningar, eller närmare tre fjärde- delar av fallen, avsåg misshandelsbrott där gärningsmannen var en för offret bekant person. I över 15 000 fall, eller över hälften av det totala antalet fall, begicks brottet inomhus av en för offret bekant person. Antalet anmälningar om misshandel mot kvinnor har i det närmaste fördubblats sedan 1990.TPF6FPT Andelen anmälda brott där gär- ningsmannen var bekant med offret har dock legat konstant kring tre fjärdedelar under hela perioden. Andelen fall där brottet begåtts inomhus av en för offret bekant person har sjunkit något, från om- kring 65 procent till drygt 55 procent. Den övervägande delen av minskningen har ägt rum sedan 1999, dvs. samma år som fridskränk- ningsbrotten infördes i brottsbalken. Det är därför inte uteslutet att en del av de anmälningar som tidigare registrerades som miss- handel inomhus numera registreras som grov kvinnofridskränkning.

År 2007 anmäldes närmare 46 000 misshandelsbrott där offret var en man. Av dessa avsåg ungefär 15 000 anmälningar, eller knappt en

6TP PT Se figur 4.3 i avsnitt 4.3.1.

164

SOU 2008:85

Brottsutvecklingen och brottslighetens karaktär

tredjedel, brott där offret var bekant med gärningsmannen. Inte ens en femtedel av anmälningarna, drygt 8 000, avsåg brott som begåtts inomhus av en för offret bekant person. På samma sätt som när det gäller misshandel mot kvinnor har antalet anmälningar om miss- handel mot män nästan fördubblats sedan 1990.TPF7FPT Andelen brott begångna av en för offret bekant person har legat konstant om- kring en tredjedel sedan 1990 och andelen sådana brott som har begåtts inomhus konstant omkring en femtedel.

I NTU 2007 uppgav tre procent av männen och två procent av kvinnorna att de hade utsatts för misshandel under det senaste året. 13 procent av misshandelsbrotten uppgavs ha ägt rum i bostaden. Uppdelningen mellan män och kvinnor var dock den omvända mot den som råder beträffande våld på allmän plats. 22 procent av kvinnorna och åtta procent av männen uppgav att den misshandel de hade utsatts för hade skett i bostaden. Vidare uppgav 27 procent av kvinnorna och fem procent av männen att gärningsmannen var en närstående person. I rapporten från undersökningen anges att det förhållandet att kvinnor i större utsträckning än män är utsatta för våld och hot av någon närstående eller bekant innebär att det mycket väl kan vara så att andelen utsatta kvinnor är högre än vad resultaten visar, eftersom det ofta upplevs som mer känsligt att uppge att man har varit utsatt för hot eller misshandel av en person som man känner, och särskilt om det har skett i en pågående nära relation.TPF8FPT

I SCB:s offerundersökning ULF redovisas sedan år 1982-83 andelen undersökningsdeltagare som uppgett att de under det senaste året har utsatts för någon form av våld eller hot i egen eller annans bostad. Denna typ av brott torde oftast ske inom nära relationer, eller i vart fall mellan personer som är bekanta med varandra. Andelen har ökat något från slutet av 1980-talet till mitten av 1990-talet, för att sedan ligga relativt konstant kring 1,5 procent per år. Att anmärka är att, till skillnad från när det gäller utsatthet för våld generellt och utsatthet för våld på allmän plats, är andelen kvinnor som uppger sig ha utsatts för våld i bostad under hela perioden högre än andelen män.

7TP PT Se figur 4.3 i avsnitt 4.3.1.

8TP PT Nationella trygghetsundersökningen 2007 – Om utsatthet, trygghet och förtroende, Brå- rapport 2008:3, s. 49 ff.

165

Brottsutvecklingen och brottslighetens karaktär

SOU 2008:85

Figur 4.16 Utsatthet för våld eller hot i bostad under åren 1982-2005.
	Procent
2,5
2
1,5
1
0,5
0
1982-1983	1984-1985	1986-1987