den 27 april

Fråga

2008/09:885 Anhörigas företräde i placeringsärenden

av Yvonne Andersson (kd)

till statsrådet Maria Larsson (kd)

Den ändring av socialtjänstlagen som trädde i kraft 2007 (lag 2007:1315) innebar bland annat att när ett barn placeras ska det i första hand övervägas om barnet kan tas emot av någon anhörig eller annan närstående (6 kap. 5 § SOL). Det som skärptes var att formuleringen i lagrummet numera ställer krav på att anhörig eller annan närstående alltid ska övervägas i första hand. Detta var en mycket viktig skärpning och en välkommen förbättring av socialtjänstlagen. Barnets bästa måste som huvudregel anses vara att placering sker inom barnets närmaste miljö, vilket ofta innebär att släktingar, inte minst far- eller morföräldrar, blir aktuella som vårdnadshavare. Utgångspunkten, som gäller för majoriteten av placeringsfallen, är att en placering hos någon anhörig eller närstående är det allra bästa för barnet, även om bedömningen kan bli en annan i vissa fall. Det har emellertid kommit till min kännedom att socialtjänstlagen inte alltid följs i dessa avseenden. I placeringsärenden är det tvärtom mycket vanligt att nära anhöriga över huvud taget inte övervägs som möjliga vårdnadshavare. Den beskrivning av praxis som har kommit mig till del från olika socialtjänstkontor ger vid handen att det är upp till varje socialsekreterare att besluta vem eller vilka personer som ska övervägas vid prövning av ett placeringsärende. Kunskapen om att lagen faktiskt innebär att anhöriga eller andra närstående måste beaktas vid varje fall av placering av ett barn framstår som bristfällig. För att barnets bästa verkligen ska kunna tillvaratas krävs en reell efterlevnad av socialtjänstlagen.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga statsrådet:

Vad avser statsrådet att vidta för åtgärder för att säkerställa att socialtjänstlagens tillkomna krav på prioritet för anhöriga vid placeringsbedömningar verkligen följs av berörda myndigheter?