den 27 april
Fråga
2008/09:885 Anhörigas företräde i placeringsärenden
av Yvonne
Andersson (kd)
till
statsrådet Maria Larsson (kd)
Den
ändring av socialtjänstlagen som trädde i kraft 2007 (lag 2007:1315) innebar
bland annat att när ett barn placeras ska det i första hand övervägas om barnet
kan tas emot av någon anhörig eller annan närstående (6 kap. 5 § SOL).
Det som skärptes var att formuleringen i lagrummet numera ställer krav på att
anhörig eller annan närstående alltid ska övervägas i första hand. Detta var en
mycket viktig skärpning och en välkommen förbättring av socialtjänstlagen.
Barnets bästa måste som huvudregel anses vara att placering sker inom barnets
närmaste miljö, vilket ofta innebär att släktingar, inte minst far- eller
morföräldrar, blir aktuella som vårdnadshavare. Utgångspunkten, som gäller för
majoriteten av placeringsfallen, är att en placering hos någon anhörig eller
närstående är det allra bästa för barnet, även om bedömningen kan bli en annan
i vissa fall. Det har emellertid kommit till min kännedom att socialtjänstlagen
inte alltid följs i dessa avseenden. I placeringsärenden är det tvärtom mycket
vanligt att nära anhöriga över huvud taget inte övervägs som möjliga
vårdnadshavare. Den beskrivning av praxis som har kommit mig till del från
olika socialtjänstkontor ger vid handen att det är upp till varje
socialsekreterare att besluta vem eller vilka personer som ska övervägas vid
prövning av ett placeringsärende. Kunskapen om att lagen faktiskt innebär att
anhöriga eller andra närstående måste beaktas vid varje fall av placering av
ett barn framstår som bristfällig. För att barnets bästa verkligen ska kunna tillvaratas krävs en reell efterlevnad av
socialtjänstlagen.
Mot
bakgrund av ovanstående vill jag fråga statsrådet:
Vad
avser statsrådet att vidta för åtgärder för att säkerställa att
socialtjänstlagens tillkomna krav på prioritet för anhöriga vid
placeringsbedömningar verkligen följs av berörda myndigheter?