den 9 april

Fråga

2008/09:840 Behandlingen av transsexualism

av Helena Leander (mp)

till socialminister Göran Hägglund (kd)

Sedan 1972 finns en möjlighet för transsexuella i Sverige att korrigera sitt biologiska och juridiska kön så att det bättre stämmer med den egna könsidentiteten. Lagen för hur det juridiska ”könsbytet” ska gå till är i stort behov av modernisering, men den könstillhörighetsutredning som kom 2007 fick mycket kritik i remissomgången för att inte gå tillräckligt långt. Därefter har inget hänt. Behovet av förbättringar finns dock kvar, både när det gäller juridiken och behandlingens innehåll. Transsexuella och före detta transsexuella uppger att behandlingen kan ta orimligt lång tid; fyra till sex år är vanligt. Med tanke på att transsexuella i undersökningar visats ha dålig psykisk hälsa och förhöjd självmordsrisk är det förstås angeläget att snabbt kunna komma i gång med behandlingen. Att irreversibla åtgärder som kirurgiska ingrepp kräver noggrann utredning är en sak, men det är inget skäl att det ska ta så lång tid att över huvud taget få komma till utredning. Det kan också ifrågasättas att hormonbehandling normalt tidigast sätts in efter ett års utredning, trots att denna i hög grad är reversibel och i många andra länder används som diagnostiserande.

Känslor av maktlöshet och ovisshet är vanliga under behandlingen. Behandlingen har också kritiserats för att vara heteronormativ. Vissa upplever att utredningen försvåras om man inte till fullo lever upp till schablonbilden av det kön man identifierar sig med och inte i sitt ”nya” kön ”blir” heterosexuell. Den sexuella läggningen har dock inget med könsidentiteten att göra och borde därför vara irrelevant i sammanhanget.

Avser socialministern att vidta några åtgärder för att förbättra behandlingen av transsexualism?