den 9 april
Fråga
2008/09:840 Behandlingen av transsexualism
av Helena
Leander (mp)
till
socialminister Göran Hägglund (kd)
Sedan
1972 finns en möjlighet för transsexuella i Sverige att korrigera sitt
biologiska och juridiska kön så att det bättre stämmer med den egna
könsidentiteten. Lagen för hur det juridiska ”könsbytet” ska gå till är i stort
behov av modernisering, men den könstillhörighetsutredning som kom 2007 fick
mycket kritik i remissomgången för att inte gå tillräckligt långt. Därefter har
inget hänt. Behovet av förbättringar finns dock kvar, både när det gäller
juridiken och behandlingens innehåll. Transsexuella och före detta transsexuella uppger att behandlingen kan ta orimligt
lång tid; fyra till sex år är vanligt. Med tanke på att transsexuella i
undersökningar visats ha dålig psykisk hälsa och förhöjd självmordsrisk är det
förstås angeläget att snabbt kunna komma i gång med behandlingen. Att
irreversibla åtgärder som kirurgiska ingrepp kräver noggrann utredning är en
sak, men det är inget skäl att det ska ta så lång tid att över huvud taget få
komma till utredning. Det kan också ifrågasättas att hormonbehandling normalt
tidigast sätts in efter ett års utredning, trots att denna i hög grad är
reversibel och i många andra länder används som diagnostiserande.
Känslor
av maktlöshet och ovisshet är vanliga under behandlingen. Behandlingen har
också kritiserats för att vara heteronormativ. Vissa upplever att utredningen
försvåras om man inte till fullo lever upp till schablonbilden av det kön man identifierar
sig med och inte i sitt ”nya” kön ”blir” heterosexuell. Den sexuella läggningen
har dock inget med könsidentiteten att göra och borde därför vara irrelevant i
sammanhanget.
Avser
socialministern att vidta några åtgärder för att förbättra behandlingen av
transsexualism?