den 21 augusti

Interpellation

2008/09:591 Hot mot tilltron till rättsstaten Sverige

av Jan Lindholm (mp)

till justitieminister Beatrice Ask (m)

Mord på statschefer, presidenter och statsministrar liksom på andra framstående företrädare för demokratiska institutioner och rörelser har en tendens att kunna skapa långa trauman och ibland svåravlivade myter. Särskilt när morden förblir ouppklarade eller rättskipningen av någon anledning inte uppfattas som rättssäker.

Exemplen är många. Den av de sovjetiska myndigheterna påstått den 16 juli 1947 döde svenske diplomaten Raoul Wallenberg är ett exempel. I det fallet tillsatte till och med den svenska regeringen år 2001 en särskild kommission för att granska hur den svenska utrikesledningen hanterat det ärendet. Många berättelser har förekommit om att han varit vid liv långt efter 1947 och man skulle kunna hävda att det funnits en viss mytbildning kring Raoul Wallenbergs död.

Oklarheterna kring nedskjutningen av den svenske generalsekreteraren i FN, Dag Hammarskjöld, har även det lett till frustration och olösta konflikter. Vi ska inte heller glömma oklarheterna när det gäller gärningsmannen bakom mordet på Martin Luther King. Än i dag spekuleras det i frågan om det verkligen var den dömde James Earl Ray som begick mordet eller inte. Såväl FBI, CIA som maffian nämns bland de som misstänks skulle kunna ha legat bakom mordet på Martin Luther King.

De flesta medborgarna i USA tror fortfarande, 46 år efter mordet på president John F. Kennedy, mer på någon av alla de konspirationsteorier som finns än på den officiella bilden.

Kanske är det inte lika illa med tilltron till det svenska rättsväsendet även om det inte är fritt från anklagelser och konspirationsteorier.

Ett av de riktigt otrevliga fallen är polismisshandeln av Osmo Vallo den 30 maj 1995. Minst 20 vittnen såg misshandeln under olika faser varav tre även hörde hur något knäcktes inne i Osmo Vallos kropp under misshandeln som pågick under lång tid. Flera av vittnena påstår även att polisen talat om för dem att inte prata om vad de sett. Att rättsstaten inte straffat de poliser som under tjänsteutövning förmodligen mördade Osmo Vallo har självklart inneburit att många medborgare helt tappat tron på rättsstaten.

Exemplen skulle kunna mångfaldigas men denna interpellation siktar in sig på ett särskilt fall nämligen mordet på den dåvarande svenske statsministern Olof Palme den 28 februari 1986. Många böcker har skrivits och bland vanligt folk är det även efter mer än 20 år efter mordet inte ovanligt att samtalen kommer in på frågan om vem mördaren egentligen var. Att den av domstolen frikände Christer Pettersson ändå på något underligt sätt verkar betraktas som skyldig av polisen verkar knappast tillfredsställa den vanlige svenskens bild av skeendet.

Det är nu mindre än två år kvar till dess preskriptionstiden för statsministermordet löper ut och ovissheten om vem mördaren var fortsätter gäcka och göder spekulationerna. En stor anledning till att det spekuleras tycks vara att många aldrig fullt ut trott att polisen verkligen vill lösa fallet. Det är inte bra vare sig för rättssystemets trovärdighet eller för landets demokrati när ovissheten är så stor samt när medborgarna uppfattar att det finns en outtalad vilja att inte hitta svaret på mordgåtan. Medborgarskapets värde minskar rent konkret när odemokratiska medel dessutom uppfattas som legitima verktyg för att tysta obekväma personer. Den folkliga uppfattningen om Palmemordet ligger förmodligen tyvärr långt från det grundläggande idealet för demokratin, nämligen ”jag delar inte din uppfattning men jag är beredd att försvara din rätt att ha den uppfattning du har”. Olösta statsministermord är nämligen inte vilka mord som helst.

När preskriptionstiden går ut 2011 så finns inte längre möjligheten kvar att få ett rättssäkert svar på frågan om vem mördaren var. Mordet på dåvarande statsministern Olof Palme kommer därmed att finnas kvar som en varböld för det svenska rättsväsendet och den svenska demokratin i all framtid.

Det går dock att ändra på det. Regeringen skulle skyndsamt kunna ta initiativ till att ändra lagstiftningen så att preskriptionstiden för brott med livstidsstraff avskaffas. Det skulle ge nya utredare som inte är bundna vid gamla tolkningar av bevismaterialen möjlighet att kasta nytt ljus över vad som faktiskt skedde den där februarikvällen.

Ett antal grävande journalister och andra så kallade ”privatspanare” liksom även personer från polisens egna led beskriver bilder av vad som faktiskt skedde natten den 28 februari 1986 i Stockholm som inte är särskilt hedrande för den svenska poliskåren.

Mest anmärkningsvärt är kanske att poliskommissarie Gösta Söderström, som var kvällschef för Stockholms centrala område på mordkvällen, verkade ha varit övertygad om att mördaren var en viss utpekad polis. Är det verkligen möjligt att mordutredningen helt struntat i vad det vid tillfället högste ansvarige polisbefälets uppfattning om händelseförloppet var? Om det får svenska folket inget veta.

Rättsstaten knakar verkligen i fogarna om de konspirationsteorier som florerar får stå oemotsagda. Befolkningen riskerar att bli lämnade med enbart olika mytbildningar och en stor mängd obesvarade frågor av vilka några faktiskt kan tyckas välgrundade.

Kan det verkligen vara möjligt att utredningsarbetet har missat att vittnesuppgifterna från de fem vittnena i biografen inte är förenliga med huvudspåret Christer Pettersson och att vittnesuppgifterna från de finska flickorna pekar mot ett helt annat scenario? Är det verkligen möjligt att en mordutredning missat logiken i dessa vittnesutsagor? Om det får svenska folket heller aldrig veta något.

Att de granskningar som Palmeutredningen utsatts för inte har påpekat dessa och liknande brister ter sig naturligtvis märkligt men framför allt bidrar det till att underblåsa misstron mot vårt rättssystem. Man kan självklart vara oroad över att Palmemordet förmodligen kommer att förbli olöst men mest oroar jag mig för att rättsstaten tappar sin legitimitet om den inte förmår att ens kommentera alla de luckor i utredningsarbetet som uppenbarligen finns. Vilken institution i vårt rättssamhälle är det som har ansvar för att ge svaren på dessa frågor när de kommissioner som arbetat med frågan inte klarat den saken?

De flesta har säkerligen i dag accepterat att Palmemordet förblir en gåta men många litar inte längre på vårt rättssystem. Det olösta Palmemordet är inte den enda orsaken till att många inte längre litar på rättssystemet men uppfattningen att den misskötta utredningen efter mordet på Olof Palme är en politisk skandal och en aktiv mörkläggning är tyvärr mycket utbredd i vår befolkning.

Till och med justitiekanslern har ju, i andra ärenden, offentligt anklagat poliser för att vittna falskt för att skydda sina kolleger och ifrågasatt undermåliga domar. När medborgarna upplever systematiska brister och till det att makthavarna inte ens försöker ställa ansvariga till svars för att rättsskipning inte fungerar så gror konspirationsteorierna. I det perspektivet är obehagliga sanningar bättre än obesvarade frågor.

Jag är fullt medveten om att en minister inte kan gå in i detaljer i ett ärende med risk för att då anklagas för ministerstyre. Jag begär därför inte att ministern ska kommentera vare sig ifrågasättande av rättsrötan i domarna mot Thomas Quick, upprättelsen av Joy Raman, dödsmisshandeln av Osmo Vallo eller ge några svar på gåtan om det olösta mordet på dåvarande statsministern Olof Palme. Däremot borde regeringen genom justitieministern ha uppfattningar om de skador rättssamhället åsamkas på grund av ryktena runt Palmemordets alla obesvarade frågor.

Att en känd författare öppet anklagar en högt uppsatt representant för rättsväsendet för att vara Palmemördaren utan att någon rättsvårdande instans tycks reagera uppfattar många som att makteliten inte vill att en rättslig prövning av detta utpekande prövas. Jag har uppfattat att många tar denna tystnad som ett indirekt erkännande. Detta om något är ägnat att gräva rättssamhällets grav.

Det kan slutligen finnas en fullt naturlig förklaring som inte på något sätt skadar det utredningsarbete som eventuellt pågår, ett sakfel, en miss i det offentligjorda materialet eller något helt annat som gör att den ordergivning som ”de finska flickorna” vittnat om saknar rättsligt värde. Jag är övertygad om att ministern skulle göra en stor insats för rättssamhället om ministern har möjlighet att utan att skada något ge allmänheten en förklaring till varför de finska flickornas berättelse helt ställts åt sidan av Palmeutredningen.

Enligt den information som offentligt finns tillgänglig har dessa vittnesuppgifter aldrig ifrågasatts vilket naturligtvis blir ett starkt kort för alla konspirationsteorier och mytbildningar när samtidigt den polisiära utredningen såvitt känt verkar ta dessa uppgifter som luft. Kunde ministern räta ut ett sådant frågetecken skulle troligen mycket av spänningen i det olösta statsministermordet falla.

Mot bakgrund av detta tror jag att många medborgare skulle vilja ha enkla svar på bland annat dessa frågor:

Avser ministern att vidta någon åtgärd med anledning av att det finns brott av så allvarligt slag, mot vår demokrati, att de inte borde omfattas av preskription för att därmed för evigt hålla dörren öppen för prövning?

Avser ministern att vidta någon åtgärd med anledning av att brott med livstidsstraff av många skäl borde undantas från preskriptionstid?

Avser ministern att vidta någon åtgärd med anledning av att preskriptionstiden för Palmemordet närmar sig utan att några nya initiativ tas i utredningen?

Avser ministern att vidta någon åtgärd med anledning av att en högt uppsatt företrädare för landets rättssystem, en domare, öppet i medierna utpekas som statsministermördare?

Avser ministern att vidta någon åtgärd för att Sverige ska slippa ett svenskt Kennedytrauma?

Avser ministern att vidta någon åtgärd med anledning av att vittnesmål som av kritiker betraktas som avgörande fortsätter att hålla liv i konspirationsteorier och myter runt påstådd mörkläggning av det verkliga händelseförloppet kvällen den 28 februari 1986?