den 21 augusti
Interpellation
2008/09:591 Hot mot tilltron till rättsstaten Sverige
av Jan Lindholm
(mp)
till
justitieminister Beatrice Ask (m)
Mord
på statschefer, presidenter och statsministrar liksom på andra framstående
företrädare för demokratiska institutioner och rörelser har en tendens att
kunna skapa långa trauman och ibland svåravlivade myter. Särskilt när morden förblir
ouppklarade eller rättskipningen av någon anledning inte uppfattas som
rättssäker.
Exemplen
är många. Den av de sovjetiska myndigheterna påstått den 16 juli 1947 döde
svenske diplomaten Raoul Wallenberg är ett exempel. I det fallet tillsatte till
och med den svenska regeringen år 2001 en särskild kommission för att granska
hur den svenska utrikesledningen hanterat det ärendet. Många berättelser har
förekommit om att han varit vid liv långt efter 1947 och man skulle kunna hävda
att det funnits en viss mytbildning kring Raoul Wallenbergs död.
Oklarheterna
kring nedskjutningen av den svenske generalsekreteraren i FN, Dag Hammarskjöld,
har även det lett till frustration och olösta konflikter. Vi ska inte heller
glömma oklarheterna när det gäller gärningsmannen bakom mordet på Martin Luther
King. Än i dag spekuleras det i frågan om det verkligen var den dömde James
Earl Ray som begick mordet eller inte. Såväl FBI, CIA som maffian nämns bland
de som misstänks skulle kunna ha legat bakom mordet på Martin Luther King.
De
flesta medborgarna i USA tror fortfarande, 46 år efter mordet på president John
F. Kennedy, mer på någon av alla de konspirationsteorier som finns än på den
officiella bilden.
Kanske
är det inte lika illa med tilltron till det svenska rättsväsendet även om det
inte är fritt från anklagelser och konspirationsteorier.
Ett av
de riktigt otrevliga fallen är polismisshandeln av Osmo Vallo den 30 maj 1995.
Minst 20 vittnen såg misshandeln under olika faser varav tre även hörde hur
något knäcktes inne i Osmo Vallos kropp under misshandeln som pågick under lång
tid. Flera av vittnena påstår även att polisen talat om för dem att inte prata
om vad de sett. Att rättsstaten inte straffat de poliser som under
tjänsteutövning förmodligen mördade Osmo Vallo har självklart inneburit att
många medborgare helt tappat tron på rättsstaten.
Exemplen
skulle kunna mångfaldigas men denna interpellation siktar in sig på ett
särskilt fall nämligen mordet på den dåvarande svenske statsministern Olof
Palme den 28 februari 1986. Många böcker har skrivits och bland vanligt folk är
det även efter mer än 20 år efter mordet inte ovanligt att samtalen kommer in
på frågan om vem mördaren egentligen var. Att den av domstolen frikände
Christer Pettersson ändå på något underligt sätt verkar betraktas som skyldig
av polisen verkar knappast tillfredsställa den vanlige svenskens bild av
skeendet.
Det är
nu mindre än två år kvar till dess preskriptionstiden för statsministermordet
löper ut och ovissheten om vem mördaren var fortsätter gäcka och göder
spekulationerna. En stor anledning till att det spekuleras tycks vara att många
aldrig fullt ut trott att polisen verkligen vill lösa fallet. Det är inte bra
vare sig för rättssystemets trovärdighet eller för landets demokrati när
ovissheten är så stor samt när medborgarna uppfattar att det finns en outtalad
vilja att inte hitta svaret på mordgåtan. Medborgarskapets värde minskar rent
konkret när odemokratiska medel dessutom uppfattas som legitima verktyg för att
tysta obekväma personer. Den folkliga uppfattningen om Palmemordet ligger
förmodligen tyvärr långt från det grundläggande idealet för demokratin,
nämligen ”jag delar inte din uppfattning men jag är beredd att försvara din
rätt att ha den uppfattning du har”. Olösta statsministermord är nämligen inte
vilka mord som helst.
När
preskriptionstiden går ut 2011 så finns inte längre möjligheten kvar att få ett
rättssäkert svar på frågan om vem mördaren var. Mordet på dåvarande
statsministern Olof Palme kommer därmed att finnas kvar som en varböld för det
svenska rättsväsendet och den svenska demokratin i all framtid.
Det går
dock att ändra på det. Regeringen skulle skyndsamt kunna ta initiativ till att
ändra lagstiftningen så att preskriptionstiden för brott med livstidsstraff
avskaffas. Det skulle ge nya utredare som inte är bundna vid gamla tolkningar
av bevismaterialen möjlighet att kasta nytt ljus över vad som faktiskt skedde
den där februarikvällen.
Ett
antal grävande journalister och andra så kallade ”privatspanare” liksom även
personer från polisens egna led beskriver bilder av vad som faktiskt skedde
natten den 28 februari 1986 i Stockholm som inte är särskilt hedrande för den
svenska poliskåren.
Mest
anmärkningsvärt är kanske att poliskommissarie Gösta Söderström, som var
kvällschef för Stockholms centrala område på mordkvällen, verkade ha varit
övertygad om att mördaren var en viss utpekad polis. Är det verkligen möjligt
att mordutredningen helt struntat i vad det vid tillfället högste ansvarige
polisbefälets uppfattning om händelseförloppet var? Om det får svenska folket
inget veta.
Rättsstaten
knakar verkligen i fogarna om de konspirationsteorier som florerar får stå
oemotsagda. Befolkningen riskerar att bli lämnade med enbart olika
mytbildningar och en stor mängd obesvarade frågor av vilka några faktiskt kan
tyckas välgrundade.
Kan det
verkligen vara möjligt att utredningsarbetet har missat att vittnesuppgifterna från
de fem vittnena i biografen inte är förenliga med huvudspåret Christer
Pettersson och att vittnesuppgifterna från de finska flickorna pekar mot ett
helt annat scenario? Är det verkligen möjligt att en mordutredning missat
logiken i dessa vittnesutsagor? Om det får svenska folket heller aldrig veta
något.
Att de
granskningar som Palmeutredningen utsatts för inte har påpekat dessa och
liknande brister ter sig naturligtvis märkligt men framför allt bidrar det till
att underblåsa misstron mot vårt rättssystem. Man kan självklart vara oroad
över att Palmemordet förmodligen kommer att förbli olöst men mest oroar jag mig
för att rättsstaten tappar sin legitimitet om den inte förmår att ens
kommentera alla de luckor i utredningsarbetet som uppenbarligen finns. Vilken
institution i vårt rättssamhälle är det som har ansvar för att ge svaren på
dessa frågor när de kommissioner som arbetat med frågan inte klarat den saken?
De
flesta har säkerligen i dag accepterat att Palmemordet förblir en gåta men
många litar inte längre på vårt rättssystem. Det olösta Palmemordet är inte den
enda orsaken till att många inte längre litar på rättssystemet men
uppfattningen att den misskötta utredningen efter mordet på Olof Palme är en
politisk skandal och en aktiv mörkläggning är tyvärr mycket utbredd i vår
befolkning.
Till
och med justitiekanslern har ju, i andra ärenden, offentligt anklagat poliser
för att vittna falskt för att skydda sina kolleger och ifrågasatt undermåliga
domar. När medborgarna upplever systematiska brister och till det att
makthavarna inte ens försöker ställa ansvariga till svars för att rättsskipning
inte fungerar så gror konspirationsteorierna. I det perspektivet är obehagliga
sanningar bättre än obesvarade frågor.
Jag är
fullt medveten om att en minister inte kan gå in i detaljer i ett ärende med
risk för att då anklagas för ministerstyre. Jag begär därför inte att ministern
ska kommentera vare sig ifrågasättande av rättsrötan i domarna mot Thomas
Quick, upprättelsen av Joy Raman, dödsmisshandeln av Osmo Vallo eller ge några
svar på gåtan om det olösta mordet på dåvarande statsministern Olof Palme.
Däremot borde regeringen genom justitieministern ha uppfattningar om de skador
rättssamhället åsamkas på grund av ryktena runt Palmemordets alla obesvarade
frågor.
Att en
känd författare öppet anklagar en högt uppsatt representant för rättsväsendet
för att vara Palmemördaren utan att någon rättsvårdande instans tycks reagera
uppfattar många som att makteliten inte vill att en rättslig prövning av detta
utpekande prövas. Jag har uppfattat att många tar denna tystnad som ett
indirekt erkännande. Detta om något är ägnat att gräva rättssamhällets grav.
Det kan
slutligen finnas en fullt naturlig förklaring som inte på något sätt skadar det
utredningsarbete som eventuellt pågår, ett sakfel, en miss i det offentligjorda
materialet eller något helt annat som gör att den ordergivning som ”de finska
flickorna” vittnat om saknar rättsligt värde. Jag är övertygad om att ministern
skulle göra en stor insats för rättssamhället om ministern har möjlighet att
utan att skada något ge allmänheten en förklaring till varför de finska
flickornas berättelse helt ställts åt sidan av Palmeutredningen.
Enligt
den information som offentligt finns tillgänglig har dessa vittnesuppgifter
aldrig ifrågasatts vilket naturligtvis blir ett starkt kort för alla
konspirationsteorier och mytbildningar när samtidigt den polisiära utredningen
såvitt känt verkar ta dessa uppgifter som luft. Kunde
ministern räta ut ett sådant frågetecken skulle troligen mycket av spänningen i
det olösta statsministermordet falla.
Mot
bakgrund av detta tror jag att många medborgare skulle vilja ha enkla svar på
bland annat dessa frågor:
Avser
ministern att vidta någon åtgärd med anledning av att det finns brott av så
allvarligt slag, mot vår demokrati, att de inte borde omfattas av preskription
för att därmed för evigt hålla dörren öppen för prövning?
Avser
ministern att vidta någon åtgärd med anledning av att brott med livstidsstraff
av många skäl borde undantas från preskriptionstid?
Avser
ministern att vidta någon åtgärd med anledning av att preskriptionstiden för
Palmemordet närmar sig utan att några nya initiativ tas i utredningen?
Avser
ministern att vidta någon åtgärd med anledning av att en högt uppsatt
företrädare för landets rättssystem, en domare, öppet i medierna utpekas som
statsministermördare?
Avser
ministern att vidta någon åtgärd för att Sverige ska slippa ett svenskt
Kennedytrauma?
Avser
ministern att vidta någon åtgärd med anledning av att vittnesmål som av kritiker
betraktas som avgörande fortsätter att hålla liv i konspirationsteorier och
myter runt påstådd mörkläggning av det verkliga händelseförloppet kvällen den
28 februari 1986?