den 13 maj
Interpellation
2008/09:517 Den ekonomiska krisens effekter på folkhälsan
av Lennart
Axelsson (s)
till
statsrådet Maria Larsson (kd)
Följande
är hämtat ur en artikel i Läkartidningen nr 4 2009:
Vi vet
att det är negativt för folkhälsan med arbetslöshet och dålig ekonomi.
Om den
nuvarande krisen blir djup och utdragen kan man räkna med långvariga negativa
effekter för folkhälsan. Under 90-talskrisen fungerade välfärdssystemet som en
dämpande buffert, men sedan dess har kraven i socialförsäkringssystemen
skärpts. A-kassan är lägre och reglerna för sjukskrivning har blivit hårdare,
säger Marianne Granath, chef för sektionen för hälsa och jämställdhet på SKL.
I
folkhälsostatistiken syns tydliga spår av 90-talskrisen och de många åren av
massarbetslöshet som följde på den. Den tydligaste effekten man kunde se i
efterhand var att andelen som upplevde psykisk ohälsa som ångest, oro,
depression och sömnstörningar ökade betydligt. Särskilt stor var ökningen bland
yngre kvinnor. Förklaringen till att i synnerhet kvinnor rapporterade sämre
hälsa är enligt Anne Hammarström, distriktsläkare och professor i
folkhälsovetenskap, folkhälsa och klinisk medicin vid Umeå universitet, att
kvinnor drabbas dubbelt i ekonomisk kris. Medan arbetsuppgifterna i kristider
minskar i den mansdominerade varuproduktionen sker inte motsvarande inom
kvinnodominerade områden som skola, hälso- och sjukvård och omsorg. Under
90-talet ökade antalet barn per lärare med mellan 30 och 50 procent. Kvinnor är
dessutom överrepresenterade bland visstidsanställda, som är en mer utsatt
grupp.
Trots
att 90-talskrisen fick märkbara och i vissa fall långvariga konsekvenser för
folkhälsan konstaterade den stora utredningen om 1990-talets samhällsförändringar,
det så kallade Välfärdsbokslutet från 2001, att problemen blev mindre än vad
man hade kunnat förvänta. Slutsatsen man drog var att välfärdssystemen den
gången fungerade som en buffert som dämpade de värsta konsekvenserna. Att så
blir fallet även denna gång är inte säkert. Vi har ett helt nytt fenomen den
här gången – att så pass många står utanför a-kassan. Det kan leda till att
fler människor snabbt råkar illa ut, säger Olle Lundberg, professor vid Centrum
för forskning om ojämlikhet i hälsa, som menar att många av regeringens
reformer är uttänkta för en situation där det råder högkonjunktur. Vad händer
med rehabiliteringskedjan när det inte finns andra arbeten på arbetsmarknaden
att prövas mot? Också Bo Burström, professor i socialmedicin vid Karolinska Institutet,
pekar på att villkoren blivit tuffare, vilket kan leda till att den nuvarande
krisen slår hårdare mot folkhälsan än den förra.
Det
skulle vara intressant att veta om statsrådet delar den oro som många har för
att folkhälsan kan försämras hos framför allt redan utsatta grupper som till exempel
arbetslösa, sjuka och vissa grupper av pensionärer.
Motsvarande
fråga gäller också beträffande anställda inom kvinnodominerade områden som
vården och skolan vars arbetssituation nu försämras när de tvingas utföra samma
arbete med färre anställda arbetskamrater.
Med
hänsyn till det anförda är min direkta fråga till statsrådet Maria Larsson:
Vilka
initiativ är statsrådet beredd att ta för att motverka och lindra de negativa
effekterna för dessa grupper?