Interpellation
2008/09:483 Kulturarbetarnas arbetsvillkor
av Nikos
Papadopoulos (s)
till
arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)
Lågkonjunkturen
drabbar blint och slår även hårt mot kultursektorn. Uppdragsgivarna måste hitta
vägar att pressa kostnaderna och det blir då ännu mer fokusering på kortare och
mer otrygga uppdrag.
Regeringen
talar gärna vackert om kultur men saknar helt engagemang för kulturarbetarnas
villkor. Den så kallade jobblinjen har tyvärr visat sig vara rätt innehållslös
även gentemot kulturarbetarna. Arbetslösheten har i den här gruppen ökat med
över 30 procent på ett år. De kulturellt yrkesverksamma har fått det klart
sämre sedan den borgerliga regeringen tillträdde. Jag efterlyser insatser som
stärker de kulturellt yrkesverksamma i stället för att motarbeta dem.
I
Stockholm har den moderatledda majoritetens kulturpolitik inneburit två år av
besparingar. Särskilt oroande är nedrustningen i kulturen för barn och unga.
Det är hög tid att regeringen släpper på prestigen och ställer upp på Socialdemokraternas
satsning med 100 miljoner kronor till barn- och ungdomskultur för att på allvar
få in kulturen i förskolan och skolan. Det skulle stärka skolan som en
mötesplats för kulturen och dessutom ge fler jobb till kulturarbetarna. Barn
och unga får träffa kulturarbetare och drama, rytmik, dans, musik och skapande
kan bli en tydlig del av barnens vardag och dessutom satt i ett pedagogiskt
sammanhang.
Under
de senaste åren har regeringen kommit med lagstiftning som ytterligare försvårar
för kulturskaparna. Bland annat har a-kassan och reglerna för sjukförsäkringen
förändrats. En undersökning som SCB har gjort visar – tvärtemot de myter som så
gärna sprids – att konstnärsgruppen inte har mer bidragsstöd, som bostadsbidrag
och ekonomiskt bistånd, än befolkningen i stort. Detta trots att hälften av
konstnärerna har mindre än 15 000 kronor i månadsinkomst. Medianinkomsten
i befolkningen är högre för personer med grundskola som högsta utbildning än
för konstnärer med eftergymnasial utbildning.
Tyvärr
tar Kulturutredningen inte kulturarbetarnas situation på allvar.
Kulturutredningens problembeskrivningar om förutsättningarna för
kulturarbetarna kan jag instämma i men jag tror inte att entreprenörskap,
sponsring och mer kommersialism är lösningen. Det ger varken bättre kultur,
högre löner, större trygghet eller en bättre pension. Om villkoren ska bli
rimliga krävs det också ett statligt engagemang och konkreta investeringar.
Min
fråga till arbetsmarknadsministern är:
Avser
arbetsmarknadsministern att ta några initiativ för att förbättra
kulturarbetarnas villkor på arbetsmarknaden?