den 29 april
Interpellation
2008/09:480 Diskriminering av ledarhundsförare
av Elina Linna
(v)
till
statsrådet Maria Larsson (kd)
Jag
har tidigare ställt en fråga till statsrådet om vad hon avser att vidta för
åtgärder mot diskriminering av ledarhundsförare.
Jag
fick följande svar från statsrådet: ”Om en person som använder ledarhund
upplever att den blivit diskriminerad kan man vända sig till
Handikappombudsmannen och göra en anmälan. Handikappombudsmannen utövar tillsyn
i enlighet med de olika diskrimineringslagarna och lagen (1994:749) om
Handikappombudsmannen. Från den 1 januari 2009 tar den nya Diskrimineringsombudsmannen
över dessa uppgifter.”
Jag
anser att svaret är otillräckligt. Jag menar att ledarhundsförare diskrimineras
och i många fall utestängs från möjligheter till utbildning och arbete. Detta
är fortfarande ett stort problem. Enligt Föreningen Sveriges ledarhundsförare
har anmälningar som lämnats till Handikappombudsmannen lagts ned då det inte
finns stöd i något lagrum vare sig för gravt synskadade eller blinda
ledarhundsförare eller för deras ledarhundar. Lagstiftningen har inte ändrats
sedan den nya Diskrimineringsombudsmannen fått ansvaret för dessa frågor.
De
senaste åren har det blivit allt svårare att kunna använda ledarhundar när
personer med synskada ska ta sig fram ute i samhället. De nekas tillträde till
platser och det förekommer att man nekas tillträde till exempelvis restauranger
på grund av sin hund, men det har även förekommit att man tvingats lämna sitt
arbete.
Några
som diskriminerats är bland annat en blind lärare i Munkedal som blivit portad
på fyra av fem skolor han tidigare arbetat på. Den femte skolan låter honom
jobba kvar, men kravet är att ledarhunden ligger i ett grupprum på en annan
våning i byggnaden. En annan synskadad man har nekats jobb som säljare på ett
telemarketingföretag i Göteborg med hänvisning till att han använde ledarhund.
Gravt
synskadade eller blinda personer blir alltmer utestängda och får fler och fler
inskränkningar i den frihet en ledarhund ger; det innebär också att de blir mer
beroende av färdtjänst, ledsagning och att de dessutom mår psykiskt dåligt på
grund av detta.
Möjligheten
för synskadade att använda sig av en ledarhund är ett viktigt steg mot ett
tillgängligare samhälle. Därför bör det betraktas som en rättighet att få
använda sig av hundarna och man ska inte utan synnerliga skäl kunna utestängas
från platser. Det finns exempelvis undantag i livsmedelslagstiftningen som gör
att det är tillåtet att släppa in ledarhundar på en restaurang. Att personer
med ledarhund ändå nekas tillträde till platser är således ett stort problem.
I dag
firas den internationella ledarhundsdagen världen över. Med anledning av dagen
vill jag uppmärksamma att det i Sverige inte finns någon lagstiftning som
skyddar synskadade som använder ledarhund från att bli diskriminerade.
Mot
bakgrund av vad som anförts vill jag fråga statsrådet Maria Larsson:
1. Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta
för att motverka diskriminering av synskadade personer med ledarhund?
2. Är statsrådet beredd
att verka för en diskrimineringslagstiftning som inkluderar ledarhundsförare?