den 14 april

Interpellation

2008/09:457 Vattendirektivet och genomförandet i svensk lag

av Anne-Marie Pålsson (m)

till miljöminister Andreas Carlgren (c)

I december 2003 infördes vattendirektivet i svensk lagstiftning. I korthet innebär det att Sverige delas in i fem vattendistrikt. Indelningen görs efter vattendragens avrinningsområden. För vart och ett av dessa vattendistrikt är en länsstyrelse ansvarig vattenmyndighet. Uppgiften för dessa är att analysera situationen för vattnet inom sina respektive ansvarsområden, att utforma miljökvalitetsnormer och att med ledning av dessa upprätta åtgärdsprogram. Normerna och åtgärdsprogrammen blir juridiskt bindande för kommuner och myndigheter. Just nu pågår det sista samrådet innan de juridiska styrdokumenten beslutas senast den 22 december 2009. Till vattenmyndighetens uppgifter hör också att upprätta en förvaltningsplan och att kontrollera att åtgärdsprogrammen efterlevs.

Analysen och upprättandet av bindande normer och åtgärdsprogram ska göras med ett brett synsätt. Olika aspekter ska beaktas, sägs det. Undantag kan göras för att undvika ekonomiskt och tekniskt orimliga normer. Men att beakta ett perspektiv är en sak – att aktivt och konkret ta hänsyn till det är ett annat. Likaledes råder det oklarhet om i vilken grad hänsyn ska tas. Hur och vad blir därmed något som den enskilda tjänstemannen får avgöra.

Också olika miljömål och normer ska beaktas. Dessa kan vara kompletterande likaväl som ömsesidigt motstridiga. Men vilken vikt ska var och en av dessa tillskrivas, och hur ska de bedömas om det skulle visa sig att de är inbördes oförenliga? Om detta sägs inget. Likaledes råder en oklarhet om hur miljömålen och normerna ska förhålla sig till andra mål av betydande samhälleligt intresse såsom sysselsättning, energi- och livsmedelsförsörjning och tillväxt.

Frånvaron av tydliga kriterier och riktlinjer skapar därmed stor osäkerhet och lämnar ett generöst utrymme för personliga bedömningar och avvägningar i upprättandet av åtgärdsprogrammen.

Också den omständigheten att sambandet mellan en given åtgärd och det beslutade målet och miljökvalitetsnormen inte är hugget i sten komplicerar tillämpningen av EU-direktivet. Enskilda tjänstemän ges ju rätt att besluta om rättsligt bindande åtgärder med potentiellt långtgående konsekvenser för enskilda individer, företag, kommuner och andra institutioner utan att vara helt säkra på att åtgärden verkligen ger den effekt som förväntas. Men om åtgärden visar sig vara verkningslös, vilket ansvar har då vattenmyndigheten att kompensera dem som lidit skada av att åtgärden i fråga införts? Mig veterligen inget alls.

Allmänheten ska dock via samråd ges möjlighet att delta i upprättandet av miljökvalitetsnormerna och i god tid ges möjlighet att framföra sina synpunkter. Men vilken representativitet ska de personer och organisationer som deltar i samrådet ges? Ska den lokala sportfiskeklubbens synpunkter väga lika tungt som den berörda kommunens med tiotusentals invånare? Och hur ska den lokala företagarföreningens synpunkter värderas i förhållande till ortens fågelskådarförenings? Och vilken vikt ska tillmätas alla dem som inte haft tid och möjlighet att delta i samråden alls? Såvitt jag vet finns det i dagsläget inga riktlinjer för hur sådana avväganden ska ske.

Tjänstemän och sakkunniga upprättar och beslutar således om miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram med långtgående effekter för enskilda individer, organisationer och näringsidkare. Tjänstemän – enskilt eller i grupp – ges därmed tolkningsföreträde och med det en långtgående beslutanderätt utan att något ansvar kan utkrävas av dem. Detta stämmer illa med den princip som gäller i samhället i övrigt, nämligen att till dem som ges rätt att fatta beslut ska ett motsvarande ansvarsutkrävande kopplas.

Till detta ska läggas att samma person eller institution som sätter miljökvalitetsnormerna utformar åtgärdsprogrammen och kontrollerar efterlevnaden av dem. Med denna ordning har en annan fundamental regel som svensk rättstradition vilar på frångåtts, nämligen den att det måste råda en ordentlig separation mellan lagstiftaren och den dömande makten som i detta fall representeras av normsättaren och kontrollanten.

Ett än allvarligare problem består i att miljökvalitetsnormerna och åtgärdsprogrammen har försetts med en bindande rättsverkan. I regeringens proposition konstateras att dessa ibland och för vissa kan få mycket långtgående konsekvenser. Trots detta ges enskilda ingen rätt att överpröva det beslut som de upprättade programmen genererat.

EU:s vattendirektiv har i Sverige implementerats på ett sådant sätt att en betydande rättsosäkerhet skapats. Den bryter i vissa avseenden också mot svensk rättstradition och utan att det behövs. Mot bakgrund av det har jag två frågor till miljöministern:

1. Har ministern för avsikt att se över hur – det vill säga i vilken form – vattendirektivet har införts i svensk lag?

2. Är ministern beredd att ta initiativ till en frysning av tillämpningen av vattendirektivet till dess att en mera ändamålsenlig form för det utformats?