den 14 april
Interpellation
2008/09:457 Vattendirektivet och genomförandet i svensk
lag
av Anne-Marie
Pålsson (m)
till
miljöminister Andreas Carlgren (c)
I
december 2003 infördes vattendirektivet i svensk lagstiftning. I korthet
innebär det att Sverige delas in i fem vattendistrikt. Indelningen görs efter
vattendragens avrinningsområden. För vart och ett av dessa vattendistrikt är en
länsstyrelse ansvarig vattenmyndighet. Uppgiften för dessa är att analysera
situationen för vattnet inom sina respektive ansvarsområden, att utforma
miljökvalitetsnormer och att med ledning av dessa upprätta åtgärdsprogram.
Normerna och åtgärdsprogrammen blir juridiskt bindande för kommuner och
myndigheter. Just nu pågår det sista samrådet innan de juridiska styrdokumenten
beslutas senast den 22 december 2009. Till vattenmyndighetens uppgifter hör
också att upprätta en förvaltningsplan och att kontrollera att
åtgärdsprogrammen efterlevs.
Analysen
och upprättandet av bindande normer och åtgärdsprogram ska göras med ett brett
synsätt. Olika aspekter ska beaktas, sägs det. Undantag kan göras för att
undvika ekonomiskt och tekniskt orimliga normer. Men att beakta ett perspektiv
är en sak – att aktivt och konkret ta hänsyn till det är ett annat. Likaledes
råder det oklarhet om i vilken grad hänsyn ska tas. Hur och vad blir därmed
något som den enskilda tjänstemannen får avgöra.
Också
olika miljömål och normer ska beaktas. Dessa kan vara kompletterande likaväl
som ömsesidigt motstridiga. Men vilken vikt ska var och en av dessa tillskrivas,
och hur ska de bedömas om det skulle visa sig att de är inbördes oförenliga? Om
detta sägs inget. Likaledes råder en oklarhet om hur miljömålen och normerna
ska förhålla sig till andra mål av betydande samhälleligt intresse såsom
sysselsättning, energi- och livsmedelsförsörjning och tillväxt.
Frånvaron
av tydliga kriterier och riktlinjer skapar därmed stor osäkerhet och lämnar ett
generöst utrymme för personliga bedömningar och avvägningar i upprättandet av
åtgärdsprogrammen.
Också
den omständigheten att sambandet mellan en given åtgärd och det beslutade målet
och miljökvalitetsnormen inte är hugget i sten komplicerar tillämpningen av
EU-direktivet. Enskilda tjänstemän ges ju rätt att besluta om rättsligt
bindande åtgärder med potentiellt långtgående konsekvenser för enskilda
individer, företag, kommuner och andra institutioner utan att vara helt säkra
på att åtgärden verkligen ger den effekt som förväntas. Men om åtgärden visar
sig vara verkningslös, vilket ansvar har då vattenmyndigheten att kompensera dem
som lidit skada av att åtgärden i fråga införts? Mig veterligen inget alls.
Allmänheten
ska dock via samråd ges möjlighet att delta i upprättandet av
miljökvalitetsnormerna och i god tid ges möjlighet att framföra sina
synpunkter. Men vilken representativitet ska de personer och organisationer som
deltar i samrådet ges? Ska den lokala sportfiskeklubbens synpunkter väga lika
tungt som den berörda kommunens med tiotusentals invånare? Och hur ska den
lokala företagarföreningens synpunkter värderas i förhållande till ortens
fågelskådarförenings? Och vilken vikt ska tillmätas alla dem som inte haft tid
och möjlighet att delta i samråden alls? Såvitt jag vet finns det i dagsläget
inga riktlinjer för hur sådana avväganden ska ske.
Tjänstemän
och sakkunniga upprättar och beslutar således om miljökvalitetsnormer och
åtgärdsprogram med långtgående effekter för enskilda individer, organisationer
och näringsidkare. Tjänstemän – enskilt eller i grupp – ges därmed
tolkningsföreträde och med det en långtgående beslutanderätt utan att något
ansvar kan utkrävas av dem. Detta stämmer illa med den princip som gäller i
samhället i övrigt, nämligen att till dem som ges rätt att fatta beslut ska ett
motsvarande ansvarsutkrävande kopplas.
Till
detta ska läggas att samma person eller institution som sätter
miljökvalitetsnormerna utformar åtgärdsprogrammen och kontrollerar
efterlevnaden av dem. Med denna ordning har en annan fundamental regel som
svensk rättstradition vilar på frångåtts, nämligen den att det måste råda en
ordentlig separation mellan lagstiftaren och den dömande makten som i detta
fall representeras av normsättaren och kontrollanten.
Ett än
allvarligare problem består i att miljökvalitetsnormerna och åtgärdsprogrammen
har försetts med en bindande rättsverkan. I regeringens proposition konstateras
att dessa ibland och för vissa kan få mycket långtgående konsekvenser. Trots
detta ges enskilda ingen rätt att överpröva det beslut som de upprättade
programmen genererat.
EU:s
vattendirektiv har i Sverige implementerats på ett sådant sätt att en betydande
rättsosäkerhet skapats. Den bryter i vissa avseenden också mot svensk
rättstradition och utan att det behövs. Mot bakgrund av det har jag två frågor
till miljöministern:
1. Har ministern för avsikt att se över hur – det
vill säga i vilken form – vattendirektivet har införts
i svensk lag?
2. Är ministern beredd att ta initiativ till en
frysning av tillämpningen av vattendirektivet till dess att en mera
ändamålsenlig form för det utformats?