den 14 april

Interpellation

2008/09:456 Vård i livets slutskede

av Finn Bengtsson (m)

till socialminister Göran Hägglund (kd)

Upprepade krav har under senare tid rests från olika håll med önskemål om initiativ från regeringen att ta fram strikta, enhetliga nationella riktlinjer för vård i livets slutskede. Upprinnelsen till detta kan bland annat spåras i en pågående spektakulär rättsprocess mot en läkare vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Stockholm.

Sedan 1990-talet finns allmänna råd att tillgå från Socialstyrelsen angående vård i livets slutskede. Dessa har sedan fortlöpande vidareutvecklats av bland annat Svenska Läkaresällskapet och experterna på området om vård av mycket svårt sjuka inom Svensk förening för anestesiologi och intensivvård. De senaste rekommendationerna från experterna är uppdaterade så sent som år 2007. Även Socialstyrelsen har på eget initiativ inlett en översyn av om man ska uppdatera sina rekommendationer för vård i livets slutskede, med stöd bland annat av vad professionen utvecklat för synsätt löpande. Tanken är att likvärdighet över landet för frågan skulle gynnas av en sådan ansats. Även ministern med ansvar för hälso- och sjukvårdsfrågor i den tidigare socialdemokratiska regeringen tyckte av samma skäl att inget regeringsinitiativ därför skulle tas i frågan om nationella riktlinjer på området.

Men medan nationella riktlinjer för olika diagnosgrupper med förslag till medicinskt förhållningssätt kan lämpa sig väl för översyner såväl hos professionens expertgrupper som i arbetet bland centrala myndigheter på hälso- och sjukvårdens område är det knappast så för de större etiska och existentiella frågorna som exempelvis avgörandet om vem som äger rätten till liv och död för människorna. Icke desto mindre hanteras dessa frågor dagligen av inte minst sjukvården i alla länder jorden runt. Många av dessa länder har förbundit sig att bevaka mänskliga rättigheter genom olika internationellt giltiga konventioner med mera. Inom ramen för arbetet med vidareutvecklingen av denna typ av gränsöverskridande konventioner för våra allmänmänskliga rättigheter förefaller frågan om vård i livets slutskede kunna vara lämpligt forum där denna diskussion öppnas för en bredare belysning. Sådana initiativ från ledande politiskt håll skulle därför vara betydligt mycket mera välkomna än att enbart rikta in sig på nationella riktlinjer för Sverige, nu när ändå arbetet här sker på initiativ av såväl professionen själv som våra självständiga statliga myndigheter på området.

Den svenska sjukvårdsprofessionen, liksom våra centrala myndigheter för hälso- och sjukvårdens utveckling, skulle alltså vara mycket betjänt av ett politiskt initiativ från den svenska regeringen att föra upp den vidsträckta etiska frågan om förhållningssättet vid vård i livets slutskede på den internationella arenan. Inför Sveriges stundande ordförandeskap i EU föreligger en bra möjlighet att lyfta fram frågeställningen internationellt inom i första hand Europeiska unionens gemenskap. Mina frågor till socialministern blir därför:

1. Vilket är socialministerns förhållningssätt till de många initiativ från såväl profession som myndigheter som nu engagerar sig i dialogen om vidareutvecklingen av vården i livets slutskede här i Sverige?

2. Avser socialministern att agera för att regeringen tar initiativ till att i internationella sammanhang, exempelvis inom EU, väcka den större etiska frågan om värdighet i livets slutskede?