Interpellation
2008/09:456 Vård i livets slutskede
av Finn
Bengtsson (m)
till
socialminister Göran Hägglund (kd)
Upprepade
krav har under senare tid rests från olika håll med önskemål om initiativ från
regeringen att ta fram strikta, enhetliga nationella riktlinjer för vård i
livets slutskede. Upprinnelsen till detta kan bland annat spåras i en pågående
spektakulär rättsprocess mot en läkare vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus i
Stockholm.
Sedan
1990-talet finns allmänna råd att tillgå från Socialstyrelsen angående vård i
livets slutskede. Dessa har sedan fortlöpande vidareutvecklats av bland annat
Svenska Läkaresällskapet och experterna på området om vård av mycket svårt
sjuka inom Svensk förening för anestesiologi och intensivvård. De senaste rekommendationerna
från experterna är uppdaterade så sent som år 2007. Även Socialstyrelsen har på
eget initiativ inlett en översyn av om man ska uppdatera sina rekommendationer
för vård i livets slutskede, med stöd bland annat av vad professionen utvecklat
för synsätt löpande. Tanken är att likvärdighet över landet för frågan skulle
gynnas av en sådan ansats. Även ministern med ansvar för hälso- och
sjukvårdsfrågor i den tidigare socialdemokratiska regeringen tyckte av samma
skäl att inget regeringsinitiativ därför skulle tas i frågan om nationella
riktlinjer på området.
Men
medan nationella riktlinjer för olika diagnosgrupper med förslag till
medicinskt förhållningssätt kan lämpa sig väl för översyner såväl hos professionens
expertgrupper som i arbetet bland centrala myndigheter på hälso- och
sjukvårdens område är det knappast så för de större etiska och existentiella
frågorna som exempelvis avgörandet om vem som äger rätten till liv och död för
människorna. Icke desto mindre hanteras dessa frågor dagligen av inte minst
sjukvården i alla länder jorden runt. Många av dessa länder har förbundit sig
att bevaka mänskliga rättigheter genom olika internationellt giltiga
konventioner med mera. Inom ramen för arbetet med vidareutvecklingen av denna
typ av gränsöverskridande konventioner för våra allmänmänskliga rättigheter
förefaller frågan om vård i livets slutskede kunna vara lämpligt forum där
denna diskussion öppnas för en bredare belysning. Sådana initiativ från ledande
politiskt håll skulle därför vara betydligt mycket mera välkomna än att enbart
rikta in sig på nationella riktlinjer för Sverige, nu när ändå arbetet här sker
på initiativ av såväl professionen själv som våra självständiga statliga
myndigheter på området.
Den
svenska sjukvårdsprofessionen, liksom våra centrala myndigheter för hälso- och
sjukvårdens utveckling, skulle alltså vara mycket betjänt av ett politiskt
initiativ från den svenska regeringen att föra upp den vidsträckta etiska
frågan om förhållningssättet vid vård i livets slutskede på den internationella
arenan. Inför Sveriges stundande ordförandeskap i EU föreligger en bra
möjlighet att lyfta fram frågeställningen internationellt inom i första hand
Europeiska unionens gemenskap. Mina frågor till socialministern blir därför:
1. Vilket är socialministerns förhållningssätt
till de många initiativ från såväl profession som myndigheter som nu engagerar
sig i dialogen om vidareutvecklingen av vården i livets slutskede här i
Sverige?
2. Avser socialministern att agera för att
regeringen tar initiativ till att i internationella sammanhang, exempelvis inom
EU, väcka den större etiska frågan om värdighet i livets slutskede?