den 20 februari
Interpellation
2008/09:352 Skattesänkningarna och fördelningspolitiken
av Raimo
Pärssinen (s)
till
finansminister Anders Borg (m)
Den
gemensamma välfärdens ryggrad är vård, skola och omsorg. Den produceras och
finansieras gemensamt genom stat, landsting och kommuner. Vi har i Norden valt
en väg att finansiera välfärden främst genom skatter eftersom skatter är mer
rättvisa än avgifter eller inbetalningar till olika privata
försäkringslösningar.
Skatter
bör ha ett utjämnande syfte: mellan individer, generationer och över
livscykeln. De med högre inkomster och större ekonomiska tillgångar kan betala
mer i skatt än de med lägre inkomster och små eller inga ekonomiska tillgångar.
De i dag yrkesarbetande har ansvar för försörjningen av minderåriga och äldre.
De som är för funktionshindrade eller sjuka för att kunna arbeta måste
garanteras en rimlig levnadsnivå. I olika skeden av livscykeln bidrar man till
allas försörjning eller försörjs genom andra. Enskilt sparande och försäkringar
har givetvis en roll att spela för människors försörjning, men skattesystemet
är ändå vår yttersta garant.
Statsrådet
har inte vårdat skattesystemet. Skatter har sänkts alldeles för mycket utifrån
svaga motiveringar och efter bristfällig beredning. Skattereglerna har krånglats
till inte minst genom olika skatteavdrag; undantagen tycks också bli allt fler.
En
effekt av skattesänkningarna är en allt skevare fördelningspolitik. Statistiska
centralbyrån har konstaterat att redan för år 2007 har ojämlikheten blivit allt
tydligare. De fulla fördelningspolitiska effekterna av borttagen
förmögenhetsskatt, nya fastighetsskatteregler och ett jobbskatteavdrag vars
lejonpart går till de högre inkomsttagarna kommer successivt att visa sig, inte
minst då dessa kontrasteras mot andra människors arbetslöshet och utförsäkring
från arbetslöshetskassa eller försäkringskassa.
Från
årsskiftet har ett antal nya skattesänkningar börjat verka. Främst handlar det
om ett tredje steg i jobbskatteavdraget (inklusive sänkt skiktgräns) till en
kostnad av 15 miljarder 2009.
De
omotiverade skattesänkningarna undergräver både välfärdens finansiering och en
solidarisk fördelning. Redan under 2007 bröt statsrådet sitt löfte att inte
genomföra ofinansierade skattesänkningar genom att bara en tredjedel av kostnaden
för sänkningen av förmögenhetsskatten finansierades i propositionen Slopad
förmögenhetsskatt m.m. (prop. 2007/08:26).
De
skattesänkningar som genomförs 2009 saknar finansiering. När regeringen senast
reviderade sina prognoser, den 16 december 2008, räknade statsrådet med ett
underskott på 45 miljarder 2009 och 37 miljarder 2010. Riksgälden räknade i sin
prognos den 15 januari med ett budgetunderskott på i storleksordningen 90
miljarder kronor 2009 och 65 miljarder kronor 2010. En mer genomarbetad prognos
av Riksgälden kommer den 4 mars.
Skattesänkningarna
är de uttryck för en oansvarig ekonomisk politik som för oss allt längre bort
från ett rättvist och solidariskt Sverige.
Mina
frågor är:
1. Vilken fördelningspolitik vill finansministern
uppnå för år 2009 genom ofinansierade skattesänkningar?
2. Planerar finansministern att ta initiativ till
fler ofinansierade skattesänkningar även för år 2010,
och vilken fördelningspolitisk profil avser finansministern i så fall att ge
dem?