den 20 februari

Interpellation

2008/09:352 Skattesänkningarna och fördelningspolitiken

av Raimo Pärssinen (s)

till finansminister Anders Borg (m)

Den gemensamma välfärdens ryggrad är vård, skola och omsorg. Den produceras och finansieras gemensamt genom stat, landsting och kommuner. Vi har i Norden valt en väg att finansiera välfärden främst genom skatter eftersom skatter är mer rättvisa än avgifter eller inbetalningar till olika privata försäkringslösningar.

Skatter bör ha ett utjämnande syfte: mellan individer, generationer och över livscykeln. De med högre inkomster och större ekonomiska tillgångar kan betala mer i skatt än de med lägre inkomster och små eller inga ekonomiska tillgångar. De i dag yrkesarbetande har ansvar för försörjningen av minderåriga och äldre. De som är för funktionshindrade eller sjuka för att kunna arbeta måste garanteras en rimlig levnadsnivå. I olika skeden av livscykeln bidrar man till allas försörjning eller försörjs genom andra. Enskilt sparande och försäkringar har givetvis en roll att spela för människors försörjning, men skattesystemet är ändå vår yttersta garant.

Statsrådet har inte vårdat skattesystemet. Skatter har sänkts alldeles för mycket utifrån svaga motiveringar och efter bristfällig beredning. Skattereglerna har krånglats till inte minst genom olika skatteavdrag; undantagen tycks också bli allt fler.

En effekt av skattesänkningarna är en allt skevare fördelningspolitik. Statistiska centralbyrån har konstaterat att redan för år 2007 har ojämlikheten blivit allt tydligare. De fulla fördelningspolitiska effekterna av borttagen förmögenhetsskatt, nya fastighetsskatteregler och ett jobbskatteavdrag vars lejonpart går till de högre inkomsttagarna kommer successivt att visa sig, inte minst då dessa kontrasteras mot andra människors arbetslöshet och utförsäkring från arbetslöshetskassa eller försäkringskassa.

Från årsskiftet har ett antal nya skattesänkningar börjat verka. Främst handlar det om ett tredje steg i jobbskatteavdraget (inklusive sänkt skiktgräns) till en kostnad av 15 miljarder 2009.

De omotiverade skattesänkningarna undergräver både välfärdens finansiering och en solidarisk fördelning. Redan under 2007 bröt statsrådet sitt löfte att inte genomföra ofinansierade skattesänkningar genom att bara en tredjedel av kostnaden för sänkningen av förmögenhetsskatten finansierades i propositionen Slopad förmögenhetsskatt m.m. (prop. 2007/08:26).

De skattesänkningar som genomförs 2009 saknar finansiering. När regeringen senast reviderade sina prognoser, den 16 december 2008, räknade statsrådet med ett underskott på 45 miljarder 2009 och 37 miljarder 2010. Riksgälden räknade i sin prognos den 15 januari med ett budgetunderskott på i storleksordningen 90 miljarder kronor 2009 och 65 miljarder kronor 2010. En mer genomarbetad prognos av Riksgälden kommer den 4 mars.

Skattesänkningarna är de uttryck för en oansvarig ekonomisk politik som för oss allt längre bort från ett rättvist och solidariskt Sverige.

Mina frågor är:

1. Vilken fördelningspolitik vill finansministern uppnå för år 2009 genom ofinansierade skattesänkningar?

2. Planerar finansministern att ta initiativ till fler ofinansierade skattesänkningar även för år 2010, och vilken fördelningspolitisk profil avser finansministern i så fall att ge dem?