den 11 februari

Interpellation

2008/09:325 Uranbrytning i Sverige med anledning av regeringens utbyggnadsplaner av kärnkraften

av Monica Green (s)

till näringsminister Maud Olofsson (c)

Uran är ett mineral , en tungmetall som används som bränsle i våra kärnreaktorer. Brytningen av uran är mycket miljöförstörande. Försök att bryta uran i Sverige har genomförts i Ranstad i Västergötland, i Pleurajokk i Lappland och Lilljuthatten i Jämtland.

Men vi har hittills kunnat säga nej till brytning i stor skala med hänvisning till att kärnkraften är en parentes i Sverige och ska fasas ut allteftersom de blir uttjänta och förnybar energi kan tillföras. Nu aktualiseras frågan på nytt eftersom den borgerliga regeringen gett klartecken till tio nya kärnkraftverk.

Sverige importerar uran från andra länder, där det oftast är ursprungsbefolkningar som blir lidande – aboriginer i Australien, indianer i USA och Kanada och afrikanska folk i Niger, Gabon och Namibia. Stora landarealer ödeläggs på grund av uranbrytningen. I Rössinggruvan i Namibia gör man av med omkring tio miljoner ton koncentrerad svavelsyra varje år. Dessutom förbrukar anläggningen 40 000 kubikmeter vatten per dygn – detta i Namiböknen, ett av jordens vattenfattigaste områden!

Många gruvarbetare drabbas av lungcancer på grund av radongasen (radon är ett ämne som bildas när uranet sönderfaller) och människor som bor i närheten av eller nedströms gruvorna riskerar att få sjukdomar av olika slag. Fiskar och vilda djur, som människan levt av sedan urminnes tider, får i sig radioaktiva isotoper som anrikas i näringskedjan och slutligen når människan.

Är det näringsministerns ställningstagande att Sverige fortsättningsvis kan moraliskt säga nej till uranbrytning samtidigt som landet ska satsa på kärnkraft och köpa uran från fattigare länder där ursprungsbefolkningen kan bli lidande?

Är det näringsministerns avsikt och i enlighet med god sed att exploatera uranbrytning i andra länder när Sverige avser att fortsätta med kärnkraft?