den 11 februari
Interpellation
2008/09:325 Uranbrytning i Sverige med anledning av
regeringens utbyggnadsplaner av kärnkraften
av Monica Green
(s)
till
näringsminister Maud Olofsson (c)
Uran
är ett mineral , en tungmetall som används som bränsle i våra kärnreaktorer.
Brytningen av uran är mycket miljöförstörande. Försök att bryta uran i Sverige
har genomförts i Ranstad i Västergötland, i Pleurajokk i Lappland och
Lilljuthatten i Jämtland.
Men vi
har hittills kunnat säga nej till brytning i stor skala med hänvisning till att
kärnkraften är en parentes i Sverige och ska fasas ut allteftersom de blir
uttjänta och förnybar energi kan tillföras. Nu aktualiseras frågan på nytt
eftersom den borgerliga regeringen gett klartecken till tio nya kärnkraftverk.
Sverige
importerar uran från andra länder, där det oftast är ursprungsbefolkningar som
blir lidande – aboriginer i Australien, indianer i USA och Kanada och
afrikanska folk i Niger, Gabon och Namibia. Stora landarealer ödeläggs på grund
av uranbrytningen. I Rössinggruvan i Namibia gör man av med omkring tio
miljoner ton koncentrerad svavelsyra varje år. Dessutom förbrukar anläggningen
40 000 kubikmeter vatten per dygn – detta i Namiböknen, ett av jordens
vattenfattigaste områden!
Många
gruvarbetare drabbas av lungcancer på grund av radongasen (radon är ett ämne
som bildas när uranet sönderfaller) och människor som bor i närheten av eller
nedströms gruvorna riskerar att få sjukdomar av olika slag. Fiskar och vilda
djur, som människan levt av sedan urminnes tider, får i sig radioaktiva
isotoper som anrikas i näringskedjan och slutligen når människan.
Är det
näringsministerns ställningstagande att Sverige fortsättningsvis kan moraliskt
säga nej till uranbrytning samtidigt som landet ska satsa på kärnkraft och köpa
uran från fattigare länder där ursprungsbefolkningen kan bli lidande?
Är det
näringsministerns avsikt och i enlighet med god sed att exploatera uranbrytning
i andra länder när Sverige avser att fortsätta med
kärnkraft?