den 6 februari
Interpellation
2008/09:317 Försörjningsstöd för lokalresor i
socialbidragsnormen
av Amineh
Kakabaveh (v)
till
statsrådet Maria Larsson (kd)
Rätten
till ekonomiskt bistånd och skälig levnadsnivå regleras i socialtjänstlagen.
Försörjningsstöd betalas ut med samma belopp i hela landet till bland annat
mat, kläder, fritid, hygien och telefon. Däremot ingår inte lokala resor i
riksnormen. Det finns också ”övrigt försörjningsstöd” till skäliga kostnader
för bland annat bostad, el, hemförsäkring, a-kassa och arbetsresor. Bistånd kan
också ges till ”livsföring i övrigt”, exempelvis dagisavgift och läkarvård.
I
förarbeten till socialtjänstlagen sägs att nivån på biståndet inte ska vara
högre än vad en låginkomsttagare kan kosta på sig. Även tidsandan ska påverka
nivån, det vill säga hög- och lågkonjunktur och övriga förändringar i
samhället.
Det
kommunala självstyret ger möjlighet att tolka socialtjänstlagen så att det
passar lokala förhållanden.
I
proposition 2000/01:80 om nya socialtjänstlagen betonas att det är ett
kompromisslöst mål att välfärden ska omfatta alla. I dag är det inte så. Den
riksnorm som gäller i hela landet är inte tillräcklig. Ett exempel är att
riksnormen innehåller en post för lek och fritid men att det inte finns någon
motsvarande rättighet att få bistånd till kostnader för resan till bion eller
simhallen. Detta missgynnar givetvis alla som bor långt från sådan service
oavsett om de bor i storstad eller i glesbygd och gör att de i själva verket
inte kan leva på samma skäliga levnadsnivå som de som har nära till service.
Människor
som har ekonomiskt bistånd kan enligt socialtjänstlagen få bistånd till skäliga
kostnader för arbetsresor, men inte självklart för andra lokala resor, om inte
kommunerna har en generösare policy än lagen.
Ett
exempel på när man låtit en sådan mera generös policy bli norm var under den
förra rödgröna mandatperioden i Stockholm, då månadskort för lokaltrafik ingick
i normen för dem som uppfyllde villkoren för bistånd. Men med borgerlig politik
är detta ingen självklarhet. Så snart den borgerliga majoriteten kom till
makten tog den bort månadskortet ur normen utan att ens ha beslutat om nya
riktlinjer. Många stockholmare blev med denna förändring ”fångar” i sina
stadsdelar. Utan rätt till ersättning för resor med kollektivtrafik har de inte
längre råd att åka tunnelbana eller buss för att handla, gå till doktorn, hälsa
på vänner, följa barnen till simhallen eller ta del av det kostnadsfria
inträdet på Stadsmuseet. Särskilt besvärligt har de som bor i områden där det
knappt finns en riktig mataffär och där man måste åka kollektivt eller bil för
att till exempel köpa kläder eller medicin.
Inte
ens alla arbetslösa får månadskort för att kunna ta sig till Arbetsförmedlingen
eller gå på anställningsintervjuer. Många har inte datorer hemma utan använder Arbetsförmedlingens
datorer för att söka jobb, uppdatera sitt cv och kolla svar på jobbansökningar
i e-posten.
Vi
anser att bistånd till lokala resor med kollektivtrafik eller, där det inte
fungerar, med bil för att kunna ta del av offentlig och kommersiell service,
kultur och fritidsaktiviteter ska garanteras i riksnormen för både ungdomar och
vuxna. Särskilt viktigt är det ur ett barnperspektiv. Barn behöver ofta en
vuxen med sig för att kunna komma till och delta i olika aktiviteter. En sådan
förändring gynnar alla som bor i samhällen eller stadsdelar med begränsad
service, oavsett om de lever i storstaden eller i glesbygd.
Min
fråga till statsrådet Maria Larsson är:
Avser
statsrådet att vidta några åtgärder när det gäller biståndet för lokala resor,
så att människor inte blir fångar i sina stadsdelar eller på glesbygden?