den 17 december

Interpellation

2008/09:221 Sex- och samlevnadsundervisning

av Désirée Pethrus Engström (kd)

till utbildningsminister Jan Björklund (fp)

Den 3 december i år lämnade Utredningen om en ny lärarutbildning över sitt betänkande En hållbar lärarutbildning (SOU 2008:109). I samband med denna utredning var vi många som hoppades att sex- och samlevnadsundervisning skulle bli en obligatorisk del av lärarutbildningen. Dessvärre tar utredarna inte upp denna fråga. Det verkar därför som om sex- och samlevnadsundervisningen även i framtiden kommer att vara ett mindre prioriterat ämne.

Trots att sex- och samlevnadsundervisningen varit obligatorisk i den svenska skolan sedan 1955 har ämnet aldrig blivit ett obligatorium i lärarutbildningarna. Vissa högskolor och universitet erbjuder sex och samlevnad som valbar kurs. Av dem som ges möjligheten att läsa kursen är det dock långt ifrån alla som utnyttjar tillfället. Enligt en undersökning av RFSU har bara 6 procent av de studenter som genomgått lärarutbildningen någon form av utbildning i sex och samlevnad.

Sex och samlevnad ses ofta som ett mindre prioriterat ämne och många förringar betydelsen av en sådan kurs. Faktum är dock att få ämnen är så viktiga och så omfattande. Ämnet innefattar så oerhört mycket mer än bara ett kunskapsämne; det handlar om ett förhållningssätt till livet. Information om kroppens funktioner, könssjukdomar och preventivmedel utgör en viktig del men det handlar också om att prata om de psykologiska och etiska aspekterna av ett sexliv samt att beröra de historiska och sociala aspekterna som präglat och präglar synen på sexualitet.

Sex- och samlevnadsundervisningen ska givetvis sträva efter att vara ett fördomsfritt forum och en viktig del i detta är att ifrågasätta och utmana heteronormen, könsroller och fördomar. Detta ställer dock höga krav på den som undervisar och dessvärre har långt ifrån alla lärare den kunskap som krävs. Enligt grundskolans kursmål ska eleverna kunna föra diskussioner om sexualitet och samlevnad, visa respekt för andras ståndpunkter och för olika samlevnadsformer. Man kan dock ifrågasätta hur eleverna ska kunna tillgodogöra sig denna grad av kunskap och insikt när det inte finns något krav på att lärarna själva besitter den.

För att säkerställa alla elevers rätt till en sex- och samlevnadsundervisning värd namnet bör ämnet göras till ett obligatorium i lärarutbildningarna snarast möjligt. Alla lärare kommer inte att undervisa i sex och samlevnad i sin yrkesroll men alla lärare kommer att ha en nära kontakt med unga och fylla en mycket betydelsefull roll i de ungas liv. Det är därför av yttersta vikt att alla lärare har den kunskap och det självförtroende som krävs för att hantera ansvaret som kommer av att arbeta med unga.

Nästa steg är att komplettera denna del av undervisningen med kunskap utifrån. Genom att låta barnmorskor komplettera den undervisning som lärarna ger skulle skolan kunna erbjuda en mycket hög kvalitet på sex- och samlevnadsundervisningen. Dessutom skulle eleverna få tillgång till en utomstående person att ställa känsliga frågor till. Barnmorskorna skulle på ett mycket effektivt sätt komplettera och förstärka det arbete som skolorna och ungdomsmottagningarna gör och väva de två världarna samman. Viktigast är att ungdomar tidigt får information på ett kontinuerligt återkommande sätt och att samverkan mellan skola, kommun och landsting ökar.

Mot bakgrund av vad som anförts vill jag fråga:

Vilka åtgärder är ministern beredd att vidta för att säkerställa att lärare besitter den kunskap som krävs för att undervisa i sex och samlevnad?

Hur ser ministern på möjligheten att komplettera den traditionella sex- och samlevnadsundervisningen med hjälp utifrån i form av barnmorskor?