den 5 december

Interpellation

2008/09:191 Missförhållanden inom travsporten

av Helena Leander (mp)

till jordbruksminister Eskil Erlandsson (c)

Travbranschen är i mångt och mycket en sluten bransch med bristande insyn för utomstående. Genom granskningar utförda av TV 4:s Kalla fakta och Djurens rätt har dock skrämmande missförhållanden kommit i dagen.

Travsporten har en del inneboende svagheter som försvårar ett gott djurskydd. På något sätt ska hästarna fås att springa så fort de bara kan utan att använda sin snabbaste gångart. Och som alltid när stora pengar är inblandade ökar riskerna att djuren drivs hårdare än vad de mår bra av. Följaktligen förknippas också travsporten med en ökad risk för hälso- och träningsproblem.

De vanligaste skadorna är problem med framknäna, följt av sen- och gaffelbandsskador och inflammationer i olika leder. Det är också mycket vanligt med magsår: i en studie från 2006 hade 70 procent av travhästarna magsår. Ett annat stort hälsoproblem är lungblödning, som uppkommer som ett resultat av hård ansträngning. Ytterligare ett problem är hovbölder, något som kan uppkomma då djuren antingen skos om ofta för att hitta de ultimata skorna eller tävlas barfota trots att de inte vanligtvis går barfota.

Även utrustningen kan ge upphov till lidande för djuren. Då hästar har känsliga munnar försöker många på olika sätt undkomma trycket från bettet. Ett sätt är att lägga tungan över bettet, men då finns en risk att andningsvägarna trycks ihop av tungan och hästen får svårt att andas. Därför tävlar ungefär hälften av travhästarna med tungband, som binder fast tungan i underkäken. Binds den åt för hårt riskerar dock blodcirkulationen till tungan att strypas. Dessutom kan hästen i stället försöka undkomma trycket från bettet genom att dra tillbaka huvudet, vilket även det tränger ihop luftvägarna och ger andningssvårigheter. Därför används en pullburk eller halsbygel för att hålla huvudet i en vinkel som inte försvårar andningen. Vidare används en checkrem som fixerar huvudet upprätt för att hästen inte ska börja galoppera och en huvudstång som sitter längs sidan för att förhindra att hästen svänger och springer snett. Hästarna är med andra ord fixerade på både längden och tvären av olika redskap som i sig kan vara plågsamma och som hindrar dem från att avlasta trycket från bettet. Enligt en erfaren banveterinär har 10 procent av hästarna akuta munskador på grund av bettet och 70 procent visar tecken på att någon gång ha haft sådana skador.

Före varje lopp ska hästarna besiktigas så att de inte är sjuka eller skadade, men där finns inga förutsättningar för att upptäcka dolda skador som lungblödningar och andra inre skador. Inte heller besiktigas mun och hovar, och i de fall besiktningen sker när checkremmen redan är på försvåras banveterinärens möjligheter att upptäcka hälta.

Under loppen får hästarna drivas med såväl tömmar som körspö – dock får spöna enligt reglementet bara användas för några enstaka lätta slag. Då böterna för brott mot reglementet är försumbara i relation till de prissummor som står på spel finns det dock travtränare som satt i system att bryta mot reglementet. I Norge är spödrivning förbjudet, men å andra sidan kan tömdrivning också vara nog så plågsam.

En oroande utveckling är att hästarna börjar tävla allt tidigare. Ridhästar rids normalt in först från treårsåldern, men vissa travhästar börjar tävla redan som tvååringar. Vid den åldern är hästen normalt inte alls färdig i sin utveckling utan växer fortfarande, vilket ökar skaderisken.

Med anledning av vad som anförts vill jag fråga vilka åtgärder jordbruksministern tänker vidta för att säkerställa djurskyddet för travhästar.