den 5 december
Interpellation
2008/09:191 Missförhållanden inom travsporten
av Helena
Leander (mp)
till
jordbruksminister Eskil Erlandsson (c)
Travbranschen
är i mångt och mycket en sluten bransch med bristande insyn för utomstående.
Genom granskningar utförda av TV 4:s Kalla fakta och Djurens rätt har dock
skrämmande missförhållanden kommit i dagen.
Travsporten
har en del inneboende svagheter som försvårar ett gott djurskydd. På något sätt
ska hästarna fås att springa så fort de bara kan utan att använda sin snabbaste
gångart. Och som alltid när stora pengar är inblandade ökar riskerna att djuren
drivs hårdare än vad de mår bra av. Följaktligen förknippas också travsporten
med en ökad risk för hälso- och träningsproblem.
De
vanligaste skadorna är problem med framknäna, följt av sen- och
gaffelbandsskador och inflammationer i olika leder. Det är också mycket vanligt
med magsår: i en studie från 2006 hade 70 procent av travhästarna magsår. Ett
annat stort hälsoproblem är lungblödning, som uppkommer som ett resultat av
hård ansträngning. Ytterligare ett problem är hovbölder, något som kan uppkomma
då djuren antingen skos om ofta för att hitta de ultimata skorna eller tävlas
barfota trots att de inte vanligtvis går barfota.
Även
utrustningen kan ge upphov till lidande för djuren. Då hästar har känsliga
munnar försöker många på olika sätt undkomma trycket från bettet. Ett sätt är
att lägga tungan över bettet, men då finns en risk att andningsvägarna trycks
ihop av tungan och hästen får svårt att andas. Därför tävlar ungefär hälften av
travhästarna med tungband, som binder fast tungan i underkäken. Binds den åt
för hårt riskerar dock blodcirkulationen till tungan att strypas. Dessutom kan
hästen i stället försöka undkomma trycket från bettet genom att dra tillbaka huvudet,
vilket även det tränger ihop luftvägarna och ger andningssvårigheter. Därför
används en pullburk eller halsbygel för att hålla huvudet i en vinkel som inte
försvårar andningen. Vidare används en checkrem som fixerar huvudet upprätt för
att hästen inte ska börja galoppera och en huvudstång som sitter längs sidan
för att förhindra att hästen svänger och springer snett. Hästarna är med andra
ord fixerade på både längden och tvären av olika redskap som i sig kan vara
plågsamma och som hindrar dem från att avlasta trycket från bettet. Enligt en
erfaren banveterinär har 10 procent av hästarna akuta munskador på grund av
bettet och 70 procent visar tecken på att någon gång ha haft sådana skador.
Före
varje lopp ska hästarna besiktigas så att de inte är sjuka eller skadade, men
där finns inga förutsättningar för att upptäcka dolda skador som lungblödningar
och andra inre skador. Inte heller besiktigas mun och hovar, och i de fall
besiktningen sker när checkremmen redan är på försvåras banveterinärens
möjligheter att upptäcka hälta.
Under
loppen får hästarna drivas med såväl tömmar som körspö – dock får spöna enligt
reglementet bara användas för några enstaka lätta slag. Då böterna för brott
mot reglementet är försumbara i relation till de prissummor som står på spel
finns det dock travtränare som satt i system att bryta mot reglementet. I Norge
är spödrivning förbjudet, men å andra sidan kan tömdrivning också vara nog så
plågsam.
En
oroande utveckling är att hästarna börjar tävla allt tidigare. Ridhästar rids normalt
in först från treårsåldern, men vissa travhästar börjar tävla redan som
tvååringar. Vid den åldern är hästen normalt inte alls färdig i sin utveckling
utan växer fortfarande, vilket ökar skaderisken.
Med
anledning av vad som anförts vill jag fråga vilka åtgärder jordbruksministern
tänker vidta för att säkerställa djurskyddet för travhästar.