den 20 november

Interpellation

2008/09:142 Kvinnors situation i Iran

av Amineh Kakabaveh (v)

till utrikesminister Carl Bildt (m)

Den islamiska fundamentalismens ursprung står att finna i prästerskapets maktövertagande efter det att shahen Reza Palehvis välde störtats i Iran. Därefter har den spritt sig till olika delar av världen. Den har tagit barbariska former. Detta barbari har tagit sig särskilt brutala former när det gäller kvinnor. Kvinnor våldtas och avrättas – stenas och hängs – av orsaker som vi inte kan se som annat än struntsaker. Det så kallade rättssystemet är utformat i syfte att förtrycka och kränka kvinnorna. Förtrycket och kränkningarna är alltså satta i system genom att kvinnor inte betraktas som människor. Nyligen stenades en 13-årig flicka till döds när hon anmälde att hon blivit utsatt för massvåldtäkt i Somalia. Detta är bara ett exempel. Än värre är det i Iran – den islamiska fundamentalismens urhem.

Detta är egentligen inga nyheter för oss. Och EU brukar hänvisa till att man har en kritisk dialog med Iran när det gäller mänskliga rättigheter. Hur denna dialog går till får vi sällan veta något om. Man försäkrar att man vid samtal och förhandlingar med Iran alltid tar upp frågan om de mänskliga rättigheterna, men vad som sker i den kritiska dialogen förblir höljt i dunkel. Några resultat ser man i ännu mindre grad.

Den kritiska dialog som EU fört kan knappast betraktas som effektiv. Lika liten effekt har USA:s hållning haft. Tidigare presidenter har vägrat att tala med regimen i Iran och man har för egen del infört en ekonomisk blockad mot Iran och till och med hotat med militära angrepp. Det sistnämnda har snarare stärkt regimen i Iran i politisk avseende. Man skulle kunna sammanfatta situationen med att EU har gjort för lite och att USA har tagit i för mycket och på fel sätt. USA har dessutom agerat helt utanför FN när det gäller Mellanöstern och Iran.

I och med Barack Obamas valseger har det kommit nya signaler när det gäller USA:s utrikespolitik. Det talas om att man ska samtala med sina fiender och motståndare i stället för att föra konfrontationspolitik. Detta ger möjligheter till öppningar när det gäller Iran – möjligheter till en effektivare och mer samlad kritisk dialog med Iran, där fasthet och måttfullhet kan kombineras i EU:s och USA:s arbete med att förbättra situationen när det gäller mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter och att detta görs inom FN:s ram.

Jag vet att förhoppningarna och förväntningarna är enorma när det gäller USA:s nästa president och att de problem som skapats av tidigare presidenter är svåra att hantera. Likafullt måste man för de mänskliga rättigheternas skull ta vara på alla möjligheter som står till buds. Man måste göra det för att bekämpa det barbari som riktas mot kvinnorna och som i alltför liten utsträckning tas på allvar.

Med anledning av vad som anförts vill jag ställa följande frågor till ministern:

1. Vad avser ministern att göra under det kommande ordförandeskapet inom EU för att EU:s kritiska dialog ska slå in på en väg där USA:s Iranpolitik samordnas med EU:s när det gäller kvinnors mänskliga rättigheter?

2. Vad avser ministern att göra för att en sådan kritisk dialog särskilt tar upp kvinnornas situation i Iran?

3. Vad avser ministern att göra för att en sådan samordnad kritisk dialog sker inom FN:s ram?