den 20 november
Interpellation
2008/09:142 Kvinnors situation i Iran
av Amineh
Kakabaveh (v)
till
utrikesminister Carl Bildt (m)
Den
islamiska fundamentalismens ursprung står att finna i prästerskapets
maktövertagande efter det att shahen Reza Palehvis välde störtats i Iran.
Därefter har den spritt sig till olika delar av världen. Den har tagit
barbariska former. Detta barbari har tagit sig särskilt brutala former när det
gäller kvinnor. Kvinnor våldtas och avrättas – stenas och hängs – av orsaker
som vi inte kan se som annat än struntsaker. Det så kallade rättssystemet är
utformat i syfte att förtrycka och kränka kvinnorna. Förtrycket och kränkningarna
är alltså satta i system genom att kvinnor inte betraktas som människor.
Nyligen stenades en 13-årig flicka till döds när hon anmälde att hon blivit
utsatt för massvåldtäkt i Somalia. Detta är bara ett exempel. Än värre är det i
Iran – den islamiska fundamentalismens urhem.
Detta
är egentligen inga nyheter för oss. Och EU brukar hänvisa till att man har en
kritisk dialog med Iran när det gäller mänskliga rättigheter. Hur denna dialog
går till får vi sällan veta något om. Man försäkrar att man vid samtal och
förhandlingar med Iran alltid tar upp frågan om de mänskliga rättigheterna, men
vad som sker i den kritiska dialogen förblir höljt i dunkel. Några resultat ser
man i ännu mindre grad.
Den
kritiska dialog som EU fört kan knappast betraktas som effektiv. Lika liten
effekt har USA:s hållning haft. Tidigare presidenter har vägrat att tala med
regimen i Iran och man har för egen del infört en ekonomisk blockad mot Iran
och till och med hotat med militära angrepp. Det sistnämnda har snarare stärkt
regimen i Iran i politisk avseende. Man skulle kunna sammanfatta situationen
med att EU har gjort för lite och att USA har tagit i för mycket och på fel
sätt. USA har dessutom agerat helt utanför FN när det gäller Mellanöstern och
Iran.
I och
med Barack Obamas valseger har det kommit nya signaler när det gäller USA:s
utrikespolitik. Det talas om att man ska samtala med sina fiender och
motståndare i stället för att föra konfrontationspolitik. Detta ger möjligheter
till öppningar när det gäller Iran – möjligheter till en effektivare och mer
samlad kritisk dialog med Iran, där fasthet och måttfullhet kan kombineras i
EU:s och USA:s arbete med att förbättra situationen när det gäller mänskliga
rättigheter och kvinnors rättigheter och att detta görs inom FN:s ram.
Jag vet
att förhoppningarna och förväntningarna är enorma när det gäller USA:s nästa
president och att de problem som skapats av tidigare presidenter är svåra att
hantera. Likafullt måste man för de mänskliga rättigheternas skull ta vara på
alla möjligheter som står till buds. Man måste göra det för att bekämpa det
barbari som riktas mot kvinnorna och som i alltför liten utsträckning tas på
allvar.
Med
anledning av vad som anförts vill jag ställa följande frågor till ministern:
1. Vad avser ministern att göra under det kommande
ordförandeskapet inom EU för att EU:s kritiska dialog ska slå in på en väg där
USA:s Iranpolitik samordnas med EU:s när det gäller kvinnors mänskliga
rättigheter?
2. Vad avser ministern att göra för att en sådan
kritisk dialog särskilt tar upp kvinnornas situation i Iran?
3. Vad avser ministern
att göra för att en sådan samordnad kritisk dialog sker inom FN:s ram?