den 24 september

Interpellation

2008/09:10 Regeringens principer för investeringar i infrastruktur

av Ibrahim Baylan (s)

till statsrådet Åsa Torstensson (c)

Under vårvintern 2008 sonderade Vägverket terrängen för att få kommunal medfinansiering av fem olika statliga vägprojekt. Syftet var att de olika projekten skulle komma i gång snabbare om kommunerna och regionerna var med och betalade en del av kostnaden. Utan lokal medfinansiering skulle projekten skjutas längre fram i tiden meddelade Vägverket. De aktuella vägprojekten var:

1. E 22 mellan Hurva och Gualöv i Skåne

2. E 18 mellan Hjulsta och Ulriksdal i Stockholm–Solna

3. Riksväg 50 förbi Motala

4. E 4 i Sundsvall och

5. E 4/E 12 i Umeå.

Samtliga projekt är hett efterlängtade av de berörda kommunerna eftersom den nuvarande trafiksituationen är hårt ansträngd och leder till att trafiksäkerheten och miljön stadigt försämras.

Politikerna i Skåne och i Stockholm avvisade Vägverkets förslag med hänvisning till att staten ska bekosta sina egna vägar. De kunde tänka sig förskottering av medel, men inte att skänka bort kommuninnevånarnas skattemedel till staten. Umeå, Sundsvall och Motala–Mjölby kommuner ansåg att behovet av dessa infrastrukturinvesteringar var så angelägna att de bestämde sig för att erbjuda staten medfinansiering.

När regeringen presenterade sin så kallade närtidssatsning för infrastrukturen den 11–12 september fanns både E 22 genom Skåne och E 18 Hjulsta–Ulriksdal med bland de projekt som staten nu väljer att satsa extra på under 2009–2010. De finns alltså med i planerna utan att kommunerna går in med egna skattemedel som medfinansiering. Det är en inkonsekvent hantering av regeringen.

Regeringens infrastrukturpolitik har skapat osäkerhet kring vad det är som gäller och vilka principer som gäller vid nyinvesteringar.

Socialdemokraterna anser att staten bör ha huvudansvaret för landets infrastruktur. Det är en grundläggande princip som är viktig att hålla fast vid. Klyftorna mellan rika och fattiga kommuner i Sverige är stor redan i dag, utan att staten dessutom ska förstärka skillnaderna med att gynna de kommuner som har råd att betala för statliga vägar. Alla kommuner ska ha möjlighet att få del av statliga infrastrukturinvesteringar. Nu har regeringen brutit denna princip.

Mot bakgrund av vad som anförts vill jag ställa följande frågor till statsrådet:

1. Vilka principer för finansiering av statlig infrastruktur vägleder statsrådet?

2. På vilken grund har statsrådet gjort ställningstagandet att vissa kommuner, regioner och trafikanter ska vara med och betala för statliga vägar men inte andra?