den 24 september
Interpellation
2008/09:10 Regeringens principer för investeringar i
infrastruktur
av Ibrahim
Baylan (s)
till
statsrådet Åsa Torstensson (c)
Under
vårvintern 2008 sonderade Vägverket terrängen för att få kommunal
medfinansiering av fem olika statliga vägprojekt. Syftet var att de olika
projekten skulle komma i gång snabbare om kommunerna och regionerna var med och
betalade en del av kostnaden. Utan lokal medfinansiering skulle projekten
skjutas längre fram i tiden meddelade Vägverket. De aktuella vägprojekten var:
1. E 22 mellan Hurva och Gualöv i Skåne
2. E 18 mellan Hjulsta och Ulriksdal i
Stockholm–Solna
3. Riksväg 50 förbi Motala
4. E 4 i Sundsvall och
5. E 4/E 12 i Umeå.
Samtliga
projekt är hett efterlängtade av de berörda kommunerna eftersom den nuvarande
trafiksituationen är hårt ansträngd och leder till att trafiksäkerheten och
miljön stadigt försämras.
Politikerna
i Skåne och i Stockholm avvisade Vägverkets förslag med hänvisning till att
staten ska bekosta sina egna vägar. De kunde tänka sig förskottering av medel,
men inte att skänka bort kommuninnevånarnas skattemedel till staten. Umeå,
Sundsvall och Motala–Mjölby kommuner ansåg att behovet av dessa
infrastrukturinvesteringar var så angelägna att de bestämde sig för att erbjuda
staten medfinansiering.
När
regeringen presenterade sin så kallade närtidssatsning för infrastrukturen den
11–12 september fanns både E 22 genom Skåne och E 18 Hjulsta–Ulriksdal
med bland de projekt som staten nu väljer att satsa extra på under 2009–2010.
De finns alltså med i planerna utan att kommunerna går in med egna skattemedel
som medfinansiering. Det är en inkonsekvent hantering av regeringen.
Regeringens
infrastrukturpolitik har skapat osäkerhet kring vad det är som gäller och vilka
principer som gäller vid nyinvesteringar.
Socialdemokraterna
anser att staten bör ha huvudansvaret för landets infrastruktur. Det är en
grundläggande princip som är viktig att hålla fast vid. Klyftorna mellan rika
och fattiga kommuner i Sverige är stor redan i dag, utan att staten dessutom
ska förstärka skillnaderna med att gynna de kommuner som har råd att betala för
statliga vägar. Alla kommuner ska ha möjlighet att få del av statliga
infrastrukturinvesteringar. Nu har regeringen brutit denna princip.
Mot
bakgrund av vad som anförts vill jag ställa följande frågor till statsrådet:
1. Vilka principer för finansiering av statlig
infrastruktur vägleder statsrådet?
2. På vilken grund har statsrådet gjort
ställningstagandet att vissa kommuner, regioner och trafikanter ska vara med
och betala för statliga vägar men inte andra?