Från erkännande till egenmakt - regeringens strategi för de nationella minoriteterna

Regeringens proposition 2008/09:158

Från erkännande till egenmakt – regeringens strategi	Prop.
för de nationella minoriteterna	2008/09:158

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 9 mars 2009

Carl Bildt

Nyamko Sabuni

(Integrations- och jämställdhetsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

För att förtydliga de nationella minoriteternas rättigheter föreslås i denna proposition en ny lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Lagen innehåller bl.a. allmänna bestämmelser rörande samtliga nationella minoriteter, bestämmelser om utvidgning av förvaltningsområdena för finska och samiska, bestämmelser om rätt att använda finska, meänkieli och samiska samt om uppföljning av efterlevnaden av lagen. Den föreslagna lagen föreslås ersätta lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar samt lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar, som därmed upphör att gälla. Vidare föreslås ändringar i sametingslagen (1992:1433) och socialtjänstlagen (2001:453). Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2010.

Propositionen innehåller även andra delar i regeringens samlade strategi för minoritetspolitiken med åtgärder för att

–motverka diskriminering och utsatthet av de nationella minoriteterna,

–säkerställa en bättre efterlevnad av Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk och uppföljning av vidtagna åtgärder,

–stärka de nationella minoriteternas egenmakt och inflytande, samt

–främja bevarandet av de nationella minoritetsspråken.

Innehållsförteckning

1	Förslag till riksdagsbeslut .................................................................		5
2	Lagtext	..............................................................................................	6
	2.1	Förslag till lag om nationella minoriteter och
		minoritetsspråk...................................................................	6

2.2Förslag till lag om ändring i sametingslagen

(1992:1433)......................................................................

2.3Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen

		(2001:453)........................................................................	11
3	Ärendet och dess beredning............................................................		12
4	Sveriges minoritetsåtaganden .........................................................		14
	4.1	Sveriges erkännande av fem nationella minoriteter .........	14
	4.2	Europarådets skydd av nationella minoriteter ..................	15

4.3Andra internationella konventioner som rör skyddet

		av nationella minoriteter ..................................................	18
5	Gällande rätt ...................................................................................		19
	5.1	Regeringsformens bestämmelser .....................................	19
	5.2	Diskrimineringslagstiftning..............................................	19
	5.3	Minoritetsspråkslagarna ...................................................	20
	5.4	Bestämmelser på utbildningsområdet ..............................	22
6	Uppföljning av minoritetspolitiken.................................................		25
	6.1	Internationell övervakning av konventionsåtaganden ......	25
	6.2	Nationell uppföljning av minoritetspolitiken ...................	26
7	Minoritetspolitikens fortsatta inriktning .........................................		28
	7.1	Erkännandets betydelse....................................................	28

7.2En samlad strategi behövs för att nå det

	minoritetspolitiska målet..................................................	29
7.3	En ny lag om nationella minoriteter.................................	31

7.4Diskriminering och utsatthet bland de nationella

minoriteterna ....................................................................

7.5Bristande uppföljning och styrning försvårar

genomförandet .................................................................

7.6De nationella minoriteternas egenmakt och

8.5Arbete för att stärka egenmakten för kvinnor som

	tillhör nationella minoriteter ............................................	41
9 Uppföljning och styrning av minoritetspolitiken............................		42
9.1	Bristande engagemang och ansvarstagande försvårar
	genomförandet .................................................................	42

Prop. 2008/09:158

10.1De nationella minoriteternas inflytande behöver

	stärkas..............................................................................	55
10.2	Nivån på organisationsstödet behöver höjas....................	56
10.3	De nationella minoriteternas ungdomsförbund ...............	57
10.4	Sametingets roll tydliggörs..............................................	59
11 En ny lag om nationella minoriteter...............................................		60

11.1Antalet nationella minoriteter och nationella

	minoritetsspråk bör inte utökas........................................		60
11.2	Allmänna bestämmelser ..................................................		63
	11.2.1	Skyldighet att informera om rättigheter..........	64
	11.2.2	Skyldighet att främja de nationella
		minoriteternas språk och kultur ......................	65
	11.2.3	Skyldighet att samråda....................................	69
11.3	Förstärkt minoritetsskydd................................................		71
	11.3.1	Användning av minoritetsspråk i
		offentliga sammanhang...................................	71
	11.3.2	Det förstärkta skyddet behöver utökas............	73
	11.3.3	Utvidgat förvaltningsområde för finska
		språket ............................................................	75
	11.3.4	Förvaltningsområdet för meänkieli.................	77
	11.3.5	Utvidgat förvaltningsområde för samiska
		språket ............................................................	78
	11.3.6	Frivillig anslutning till
		förvaltningsområde.........................................	82
	11.3.7	Åtgärder för att underlätta utvidgning av
		förvaltningsområden.......................................	83
	11.3.8	Rätten att använda finska, meänkieli och
		samiska hos myndigheter................................	84
	11.3.9	Rätten att använda finska, meänkieli och
		samiska hos domstolar....................................	91
	11.3.10	Förskoleverksamhet........................................	96
	11.3.11	Särskilt om hälso- och sjukvård samt
		äldreomsorg ....................................................	98
11.4	Undantag från bestämmelserna .....................................		105
11.5	Uppföljning m.m. ..........................................................		106
12 Åtgärder på utbildningsområdet...................................................			107
12.1	Behov av utveckling inom utbildningsområdet.............		107

12.2Pågående och nyligen beslutade insatser på

	utbildningsväsendets område.........................................	108
12.3	Lärarutbildning..............................................................	109
12.4	Läromedel......................................................................	110
12.5	Distansundervisning på modersmål...............................	110

Prop. 2008/09:158

12.6	Satsning på integrerad samisk undervisning ..................	112
13 Aktiva revitaliseringsinsatser........................................................		113
13.1	Behov av revitaliseringsåtgärder....................................	113
13.2	Behov av sakkunskap rörande revitalisering..................	114
13.3	Medel för revitaliseringsinsatser ....................................	115
13.4	Samiska språkcentrum inrättas.......................................	116

13.5Kunskap om revitalisering hos de nationella

16.1Förslaget till lag om nationella minoriteter och

minoritetsspråk...............................................................

125

16.2Förslaget till lag om ändring i sametingslagen

(1992:1433)....................................................................

137

16.3Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen

	(2001:453)......................................................................	137
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Rätten till mitt språk –
	Förstärkt minoritetsskydd (SOU 2005:40) .........................	139
Bilaga 2 Sammanfattning av betänkandet Att återta mitt språk –
	Åtgärder för att stärka det samiska språket (SOU
	2006:19)..............................................................................	142
Bilaga 3	Utredningens författningsförslag ........................................	147
Bilaga 4	Förteckning över remissinstanser .......................................	155
Bilaga 5 Sammanfattning av departementspromemorian
	Nationella minoritetsspråk vid domstolar och
	myndigheter – Ett alternativ (Ds 2008:26) .........................	158
Bilaga 6	Departementspromemorians författningsförslag ................	165
Bilaga 7	Förteckning över remissinstanser .......................................	172
Bilaga 8	Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter .....	173
Bilaga 9	Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk........	187
Bilaga 10	Lagrådsremissens lagförslag...............................................	212
Förslag till lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk .....		212
Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)............		217
Bilaga 11	Lagrådets yttrande ..............................................................	218
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 mars 2009.........		221
Rättsdatablad ........................................................................................		222

Prop. 2008/09:158

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2008/09:158

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk,

2.lag om ändring i sametingslagen (1992:1433),

3.lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453).

Prop. 2008/09:158

2Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om nationella minoriteter, nationella minoritetsspråk, förvaltningsområden och rätten att använda minoritetsspråk hos förvaltningsmyndigheter och domstolar samt bestämmelser om vissa skyldigheter inom förskoleverksamhet och äldreomsorg. Lagen innehåller också bestämmelser om uppföljning av tillämpningen av lagen.

2 § Nationella minoriteter är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar i enlighet med Sveriges åtaganden enligt Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter (SÖ 2000:2) och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (SÖ 2000:3).

I språklagen (2009:000) anges att de nationella minoritetsspråken är finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska.

3 § Förvaltningsmyndigheter ska när det behövs på lämpligt sätt informera de nationella minoriteterna om deras rättigheter enligt denna lag.

4 § I språklagen (2009:000) anges att det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken.

Det allmänna ska även i övrigt främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige. Barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt.

5 § Förvaltningsmyndigheter ska ge de nationella minoriteterna möjlighet till inflytande i frågor som berör dem och så långt det är möjligt samråda med representanter för minoriteterna i sådana frågor.

Förvaltningsområden

6 § Med förvaltningsområdet för finska avses kommunerna Botkyrka, Eskilstuna, Gällivare, Hallstahammar, Haninge, Haparanda, Huddinge,

Håbo, Kiruna, Köping, Pajala, Sigtuna, Solna, Stockholm, Södertälje,

Tierp, Upplands Väsby, Upplands-Bro, Uppsala, Älvkarleby, Österåker, Östhammar och Övertorneå.

Med förvaltningsområdet för meänkieli avses kommunerna Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå.

Med förvaltningsområdet för samiska avses kommunerna Arjeplog, Arvidsjaur, Berg, Gällivare, Härjedalen, Jokkmokk, Kiruna, Lycksele, Malå, Sorsele, Storuman, Strömsund, Umeå, Vilhelmina, Åre, Älvdalen och Östersund.

7 § Andra kommuner än de som anges i 6 § kan efter anmälan få ingå i förvaltningsområdet för finska, meänkieli eller samiska. Beslut att en kommun ska få ingå i ett förvaltningsområde fattas av regeringen. Regeringen får meddela föreskrifter om sådan frivillig anslutning till ett förvaltningsområde.

Rätten att använda finska, meänkieli och samiska hos myndigheter

8 § Enskilda har rätt att använda finska, meänkieli respektive samiska vid sina muntliga och skriftliga kontakter med en förvaltningsmyndighet vars geografiska verksamhetsområde helt eller delvis sammanfaller med minoritetsspråkets förvaltningsområde. Detta gäller i ärenden i vilka den enskilde är part eller ställföreträdare för part, om ärendet har anknytning till förvaltningsområdet.

Om den enskilde använder finska, meänkieli eller samiska i ett sådant ärende, är myndigheten skyldig att ge muntligt svar på samma språk. Enskilda som saknar juridiskt biträde har dessutom rätt att på begäran få en skriftlig översättning av beslut och beslutsmotivering i ärendet på finska, meänkieli respektive samiska.

Myndigheten ska även i övrigt sträva efter att bemöta de enskilda på dessa språk.

9 § Utanför ett förvaltningsområde har enskilda rätt att använda finska, meänkieli respektive samiska vid muntliga och skriftliga kontakter i förvaltningsmyndigheters ärenden i vilka den enskilde är part eller ställföreträdare för part, om ärendet kan handläggas av personal som behärskar minoritetsspråket.

10 § Enskilda har alltid rätt att använda finska och samiska vid sina skriftliga kontakter med Riksdagens ombudsmän. Detsamma gäller vid enskildas skriftliga kontakter med Justitiekanslern, Försäkringskassan, Skatteverket och Diskrimineringsombudsmannen i ärenden i vilka den enskilde är part eller ställföreträdare för part.

11 § Förvaltningsmyndigheter ska verka för att det finns tillgång till personal med kunskaper i finska, meänkieli respektive samiska där detta behövs i enskildas kontakter med myndigheten.

12 § Förvaltningsmyndigheter får bestämma särskilda tider och särskild plats för att ta emot besök av enskilda som talar finska, meänkieli respektive samiska, samt ha särskilda telefontider.

Prop. 2008/09:158

Rätten att använda finska, meänkieli och samiska hos domstolar	Prop. 2008/09:158
13 § Den som är part eller ställföreträdare för part i ett mål eller ett
ärende hos en länsrätt, tingsrätt, fastighetsdomstol, miljödomstol eller
sjörättsdomstol med en domkrets som helt eller delvis sammanfaller med
kommunerna Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå har
rätt att använda finska eller meänkieli under målets eller ärendets
handläggning, om målet eller ärendet har anknytning till någon av dessa
kommuner. Detsamma gäller samiska hos en sådan domstol med en
domkrets som helt eller delvis sammanfaller med kommunerna Arjeplog,
Gällivare, Jokkmokk eller Kiruna, om målet eller ärendet har anknytning
till någon av dessa kommuner.
Rätten att använda finska, meänkieli respektive samiska omfattar också
de domstolar dit en dom eller ett beslut i ett mål eller ärende som avses i
första stycket överklagas.
14 § Rätten att använda finska, meänkieli eller samiska i mål eller
ärenden hos domstolar enligt 13 § omfattar rätt att ge in handlingar och
skriftlig bevisning på detta språk, rätt att få de handlingar som hör till
målet eller ärendet muntligen översatta till detta språk och rätt att vid
muntlig förhandling inför domstolen tala detta språk. Domstolen ska
översätta handlingar och skriftlig bevisning till svenska, om det inte är
uppenbart onödigt.
Även i övrigt ska domstolen sträva efter att använda minoritetsspråket i
sina kontakter med parten eller dennes ställföreträdare.
I alla mål och ärenden som omfattas av rätten att använda finska,
meänkieli eller samiska hos domstolar enligt 13 § har en part eller
ställföreträdare för part som saknar juridiskt biträde rätt att på begäran få
domslut och domskäl eller beslut och beslutsmotivering skriftligen
översatta till detta språk.
15 § Den som vill använda finska, meänkieli eller samiska under ett måls
eller ett ärendes handläggning i domstol enligt 13 § ska begära detta i
samband med att målet eller ärendet inleds eller första gången parten ska
yttra sig i målet eller ärendet.
En begäran om att få en översättning enligt 14 § tredje stycket ska
framställas inom en vecka från det att domen eller beslutet meddelats, om
en sådan begäran inte har framställts tidigare under handläggningen av
målet eller ärendet.
Om en begäran om att använda minoritetsspråk eller om att få en
översättning framställs senare än vad som anges i första och andra
styckena får den avslås. En sådan begäran får även avslås om det är
uppenbart att den har ett otillbörligt syfte.
16 § Om en part eller ställföreträdare för part har rätt att använda finska,
meänkieli eller samiska i rättegång, ska tolk anlitas i enlighet med
bestämmelserna i 5 kap. 6−8 §§ och 33 kap. 9 § rättegångsbalken och
50−52 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291).
	8

Finska, meänkieli och samiska i förskoleverksamhet och	Prop. 2008/09:158
äldreomsorg

17 § När en kommun i ett förvaltningsområde erbjuder plats i förskoleverksamhet enligt 2 a kap. 1 och 7 §§ skollagen (1985:1100), ska kommunen erbjuda barn vars vårdnadshavare begär det plats i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på finska, meänkieli respektive samiska.

18 § En kommun i ett förvaltningsområde ska erbjuda den som begär det möjlighet att få hela eller delar av den service och omvårdnad som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar finska, meänkieli respektive samiska. Detsamma gäller kommuner utanför ett förvaltningsområde, om kommunen har tillgång till personal som är kunnig i språket.

Undantag

19 § Om det finns särskilda skäl får regeringen meddela föreskrifter om att en viss myndighet som lyder under regeringen ska undantas från tillämpningen av 8 §. Motsvarande gäller efter regeringens bemyndigande för landsting och kommun i fråga om kommunala myndigheter.

Uppföljning m.m.

20 § Förvaltningsmyndigheters tillämpning av denna lag ska följas upp. Regeringen meddelar föreskrifter om vilken eller vilka myndigheter som ska ansvara för uppföljningen. Detta uppföljningsansvar innebär ingen inskränkning i det tillsynsansvar som vilar på andra myndigheter.

21 § En myndighet med uppföljningsansvar ska dessutom genom rådgivning, information och liknande verksamhet bistå andra förvaltningsmyndigheter vid tillämpningen av lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2010 då lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar och lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar ska upphöra att gälla.

Prop. 2008/09:158

2.2Förslag till lag om ändring i sametingslagen (1992:1433)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § sametingslagen (1992:1433) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2kap. 1 §1

Sametinget skall verka för en	Sametinget ska verka för en
levande samisk kultur och därvid	levande samisk kultur och ta
ta initiativ till verksamheter och	initiativ till verksamheter och
föreslå åtgärder som främjar denna	föreslå åtgärder som främjar denna
kultur. Till Sametingets uppgifter	kultur. Till Sametingets uppgifter
hör särskilt att	hör särskilt att

1.besluta om fördelningen av statens bidrag och av medel ur Samefonden till samisk kultur och samiska organisationer samt av andra medel som ställs till samernas gemensamma förfogande,

2.utse den styrelse för sameskolan som avses i 8 kap. 6 § skollagen (1985:1100),

3. leda det samiska språkarbetet,	3. fastställa mål för och leda det
	samiska språkarbetet,

4.medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov beaktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och vatten,

5. informera	om	samiska 5. informera	om	samiska
förhållanden,		förhållanden, och

6.utföra de övriga uppgifter som ankommer på Sametinget enligt lag eller annan författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2010.

1Senaste lydelse 2006:803.

Socialnämnden skall göra sig väl förtrogen med levnads- förhållandena i kommunen för äldre människor samt i sin uppsökande verksamhet upplysa om socialtjänstens verksamhet på detta område.

Kommunen skall planera sina insatser för äldre. I planeringen skall kommunen samverka med

landstinget samt andra samhällsorgan och organisationer.

Prop. 2008/09:158

2.3Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 6 § socialtjänstlagen (2001:453) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5kap. 6 §

Socialnämnden ska göra sig väl

förtrogen med levnads- förhållandena i kommunen för äldre människor samt i sin uppsökande verksamhet upplysa om socialtjänstens verksamhet på detta område.

Kommunen ska planera sina insatser för äldre. I planeringen ska kommunen samverka med

landstinget samt andra samhällsorgan och organisationer.

Kommunen ska verka för att det finns tillgång till personal med kunskaper i finska, meänkieli eller samiska där detta behövs i omvårdnaden om äldre människor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2010.

Prop. 2008/09:158

3Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade i januari 2004 direktiv till en särskild utredare med uppdrag att analysera om det finns förutsättningar för att utvidga lagstiftningen om rätt att använda finska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till att även gälla i ett område inom Stockholms- och Mälardalsregionen (Ju 2004:01, dir. 2004:6). I februari 2005 beslutade regeringen i ett tilläggsdirektiv att utredaren även skulle analysera om det finns förutsättningar att utvidga rätten att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till att gälla inom det sydsamiska området (dir. 2005:23). Utredningen antog namnet Utredningen om finska och sydsamiska språken. I maj 2005 överlämnade utredningen delbetänkandet Rätten till mitt språk – Förstärkt minoritetsskydd (SOU 2005:40) ‒ se sammanfattning i bilaga 1 ‒ och i februari 2006 slutbetänkandet Att återta mitt språk – Åtgärder för att stärka det samiska språket (SOU 2006:19) ‒ se sammanfattning i bilaga 2. Utredningens författningsförslag finns i bilaga 3.

Betänkandena har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissammanställningarna finns tillgängliga vid Integrations- och jämställdhetsdepartementet (IJ2007/155/D och IJ2007/215/D).

I december 2006 gav regeringen Institutet för språk och folkminnen i uppdrag att genomföra en studie av situationen för romani chib i Sverige. Uppdraget redovisades i februari 2008 i rapporten Det romska språket och språkvård i Sverige 2007 (IJ2008/438/DISK). En referensgrupp med bl.a. företrädare för romer har deltagit i arbetet.

Chefen för Integrations- och jämställdhetsdepartementet beslutade i juli 2007 att ge en utredare i uppdrag att lämna förslag till alternativ till geografiska förvaltningsområden. Uppdraget redovisades i december 2007. Utredarens rapport Nationella minoritetsspråk vid domstolar och myndigheter – Ett alternativ (Ds 2008:26), en sammanfattning finns i bilaga 5, har remissbehandlats. Promemorians författningsförslag finns i bilaga 6. En förteckning av remissinstanserna finns i bilaga 7. En remissammanställning finns tillgänglig vid Integrations- och jämställdhetsdepartementet (IJ2008/818/DISK).

I september 2007 gav regeringen Institutet för språk- och folkminnen i uppdrag att även genomföra en studie av situationen för meänkieli. Uppdraget redovisades i mars 2008 i rapporten Situationen för minoritetsspråket meänkieli i Sverige 2007 (IJ2008/608/DISK).

I november 2007 gav Regeringskansliet (Integrations- och jämställdhetsdepartementet), i samråd med Judiska Centralrådet, en sakkunnig person i uppdrag att ta fram en studie rörande situationen för jiddisch. Studien redovisades i januari 2008 i rapporten Jiddisch – språk utan land med hemvist i Sverige (IJ2007/3231/DISK). En referensgrupp med bl.a. jiddischtalande har deltagit i arbetet.

I november 2007 gav regeringen Sametinget i uppdrag att genomföra en förstudie om en hemsida rörande de nationella minoriteterna.

Förstudien redovisades i mars 2008 (IJ2007/3138/D). En referensgrupp Prop. 2008/09:158 med företrädare för de nationella minoriteterna har deltagit i arbetet.

Delegationen för Romska frågor (Ju 2006:10 dir. Ju 2006:101) lämnade i december 2007 en rapport rörande verksamhetsåret 2007. I delrapporten lämnas ett antal förslag (IJ2007/3564/DISK). Delegationens delrapport har tagits fram i samarbete med företrädare för en romsk referensgrupp.

Regeringskansliet (Integrations- och jämställdhetsdepartementet) genomförde under perioden december 2006 t.o.m. våren 2007 en enkätundersökning bland Sveriges kommuner. Syftet med undersökningen var att få en bild av kommunernas arbete med de minoritetspolitiska målen. Resultaten av enkätundersökningen har redovisats i en promemoria (IJ2008/858/DISK).

Regeringskansliet (Integrations- och jämställdhetsdepartementet) har även beviljat Tornedalingarnas riksförbund, STR-T, och Kommunförbundet Norrbotten medel för att genomföra ett projekt i syfte att utarbeta en modell för att förbättra samrådsformerna mellan kommuner inom förvaltningsområdena och företrädare för de nationella minoriteterna. Projekten redovisades i december 2008 (IJ2007/3085/DISK, IJ2007/3365/DISK).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 29 januari 2009 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 10. Lagrådets yttrande finns i bilaga 11. Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets synpunkter. Dessa behandlas i avsnitten 11.3.8, 11.3.9, 11.5 och i författningskommentaren. I propositionen har också några redaktionella ändringar gjorts. Lagrådet har i yttrandet avseende 2 § andra stycket och 4 § i lagrådsremissens lagförslag angett att det saknas förutsättningar för Lagrådet att granska de båda bestämmelserna eftersom de innehåller upplysningar om vad som finns i en inte beslutad språklag.

Regeringen beslutade den 19 februari 2009 att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till ny språklag. Lagrådet har inte haft några synpunkter på de bestämmelser i förslaget som det erinras om i 2 § andra stycket och 4 § förslaget till lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Regeringen beslutar denna dag även proposition 2008/09:153 med förslag till ny språklag. Mot denna bakgrund anser regeringen att de föreslagna bestämmelserna i 2 § andra stycket och 4 § är av sådan beskaffenhet att det saknas skäl att ånyo inhämta Lagrådets yttrande över dem.

Sveriges minoritetsåtaganden

Prop. 2008/09:158

4.1Sveriges erkännande av fem nationella minoriteter

I december 1999 beslutade riksdagen genom propositionen Nationella minoriteter i Sverige (prop. 1998/99:143, bet. 1999/2000:KU6, rskr. 1999/2000:69) att Sverige skulle ansluta sig till Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter (Framework Convention for the Protection of National Minorities, SÖ 2000:2) ‒ bilaga 8 ‒ och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (European Charter for Regional or Minority Languages, SÖ 2000:3) ‒ bilaga 9. Riksdagen tog därmed också ställning till att judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar skulle erkännas som nationella minoriteter i Sverige. Samerna har därutöver en särskild ställning som urfolk. Gruppernas språk erkändes som nationella minoritetsspråk och en minoritetspolitik infördes som ett nytt politikområde inom statsbudgeten.

Gemensamt för de nationella minoriteterna är att de har befolkat Sverige under lång tid. Minoritetsgrupperna har en uttalad samhörighet och en egen religiös, språklig eller kulturell tillhörighet och en vilja att behålla sin identitet. De nationella minoriteterna har även aktivt värnat den egna gruppens kultur och språk så att dessa kulturer utgör en levande del av det svenska samhället och vårt gemensamma svenska kulturarv.

Antalet personer som tillhör de grupper som erkänts som nationella minoriteter bedöms uppgå till ca en halv miljon. Varje enskild individ avgör själv om han eller hon anser sig tillhöra en nationell minoritet och om han eller hon vill göra anspråk på det skydd och stöd som samhället erbjuder minoriteten. Tillhörigheten baseras således på individuell självidentifikation och etnisk förankring i gruppen. Något tvång för individen att ingå i en minoritet finns inte.

Målet för den svenska minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och att stärka deras möjligheter till inflytande, samt att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande.

Vid införandet av den nuvarande minoritetspolitiken uttalade regeringen att Sverige har en lång tradition när det gäller att värna om mänskliga rättigheter och vidta åtgärder mot diskriminering samt att det mot denna bakgrund får anses vara naturligt att också stärka skyddet för de nationella minoriteterna. Internationella erfarenheter talar också för att det är angeläget att staten tar minoriteters rättigheter på allvar. De nationella minoriteterna har berikat Sverige kulturellt och staten har ett ansvar för att ge dessa grupper det stöd och skydd som behövs för att de ska kunna bevara sin särart och hålla sina språk levande. Minoriteternas egna önskemål ansågs också vara en viktig utgångspunkt när den samlade minoritetspolitiken utformades.

4.2

Europarådets skydd av nationella minoriteter

Prop. 2008/09:158

Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter

Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms, SÖ 1952:35) har gjorts direkt tillämpbar i Sverige genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

I artikel 14 anges att åtnjutande av fri- och rättigheter ska säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.

Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter

Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter (Framework Convention for the Protection of National Minorities, SÖ 2000:2) ‒ ramkonventionen ‒ godkändes av Europarådets ministerkommitté den 10 november 1994. Konventionen öppnades för undertecknande den 1 februari 1995 och trädde i kraft den 1 februari 1998. Sverige ratificerade konventionen den 9 februari 2000 och konventionsåtagandena trädde i kraft den 1 juni 2000. I samband med ratifikationen angavs att de nationella minoriteterna är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar.

Konventionens syfte är att skydda nationella minoriteters fortlevnad. Skyddet av nationella minoriteter och av de rättigheter och friheter som tillkommer personer som tillhör dessa minoriteter utgör en integrerad del av det internationella skyddet av mänskliga rättigheter och faller som sådant inom ramen för internationellt samarbete (artikel 1).

All diskriminering på grundval av tillhörighet till en nationell minoritet är förbjuden (artikel 4). Undertecknande stater åtar sig att vidta lämpliga åtgärder för att inom alla områden av det ekonomiska, sociala, politiska och kulturella livet främja fullständig och effektiv jämlikhet mellan personer som tillhör en nationell minoritet och personer som tillhör majoritetsbefolkningen.

Staterna åtar sig vidare att främja de nationella minoriteternas möjligheter att bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv (artikel 5). Åtgärder, som syftar till att tvångsassimilera personer som tillhör nationella minoriteter, är uttryckligen förbjudna (artikel 5.2).

Konventionen innehåller bestämmelser som garanterar minoriteter en rad grundläggande mänskliga rättigheter och friheter: bl.a. skydd från diskriminering, fientlighet och våld (artikel 6.2), mötes-, förenings-, yttrande-, tanke-, samvets- och religionsfrihet (artikel 7 och 8) och åsikts- och yttrandefrihet på det egna språket (artikel 9).

Undertecknande stater åtar sig att erkänna att den som tillhör en nationell minoritet har rätt att fritt och utan ingripande använda sitt minoritetsspråk privat och offentligt, och såväl muntligt som skriftligt (artikel 10.1).

I områden som av hävd eller i betydande antal bebos av personer som tillhör nationella minoriteter ska parterna, om dessa personer begär detta och om en sådan begäran motsvarar ett verkligt behov, sträva efter att så långt som möjligt säkerställa att de förutsättningar finns som skulle göra det möjligt att använda minoritetsspråket i umgänget mellan dessa personer och förvaltningsmyndigheterna (artikel 10.2).

Staterna ska vidta åtgärder på utbildnings- och forskningsområdet för att främja kunskapen om nationella minoriteter bland majoritetsbefolkningen, bereda möjligheter till lärarutbildning och tillgång till läroböcker, främja minoriteters tillträde till utbildning samt tillerkänna minoriteter rätt att inrätta och driva egna enskilda utbildningsinstitutioner (artikel 12 och 13).

Den som tillhör en nationell minoritet har rätt att lära sig sitt minoritetsspråk (artikel 14.1). I områden som av hävd eller i betydande antal bebos av personer som tillhör nationella minoriteter ska parterna, om det finns tillräcklig efterfrågan, sträva efter att så långt som möjligt och inom ramen för sina respektive utbildningssystem säkerställa att den som tillhör dessa minoriteter har tillfredställande möjligheter till undervisning i minoritetsspråket eller till undervisning på detta språk (artikel 14.2).

Nödvändiga förutsättningar ska skapas för att nationella minoriteter effektivt ska kunna delta i det kulturella, sociala och ekonomiska livet samt i offentliga angelägenheter, särskilt sådana som berör dem (artikel 15).

Konventionen innehåller även bestämmelser om övervakning av genomförandet av åtagandena.

Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk

Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (European Charter for Regional or Minority Languages, SÖ 2000:3), minoritetsspråkskonventionen, öppnades för undertecknande den 5 november 1992 och trädde i kraft den 1 mars 1998. Sverige ratificerade stadgan den 9 februari 2000.

Huvudsyftet med minoritetsspråkskonventionen är att skydda Europas kulturella mångfald. Minoritetsspråkskonventionen bygger på insikten att det i dag finns ett stort antal minoriteter som lever i Europa och att vissa av dessa minoriteters språk hotar att försvinna. Av inledningen till minoritetsspråkskonventionen framgår bl.a. att undertecknande stater anser att värnandet om historiska landsdels- och minoritetsspråk bidrar till att upprätthålla och utveckla Europas kulturella rikedom och traditioner. Avsikten med minoritetsspråkskonventionen är inte att stödja minoritetsspråken på bekostnad av de officiella språken i landet.

Rätten att få använda landsdels- eller minoritetsspråk i det privata och offentliga livet är en omistlig rättighet som stämmer överens med principerna i Förenta Nationernas internationella konvention om

Prop. 2008/09:158

medborgerliga och politiska rättigheter och med andan i Europarådets Prop. 2008/09:158 konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och

grundläggande friheterna.

Olika nivåer på skyddet i minoritetsspråkskonventionen

Varje stat väljer vilka nationella minoritetsspråk som ska skyddas under konventionen och nivån på detta skydd. Staten ska dessutom peka ut inom vilket eller vilka geografiska områden förstärkt skydd ska ges.

Enligt minoritetsspråkskonventionen krävs det att ett landsdels- eller minoritetsspråk ska ha använts av hävd i ett visst territorium inom en stat (s.k. historisk geografisk anknytning) av medborgare i staten, och att språket ska skilja sig från det officiella språket. Vidare ska språket talas av ett tillräckligt stort antal personer så att det motiverar olika åtgärder för skydd och främjande (artikel 1). Invandrarspråk och dialekter av landets majoritetsspråk anses falla utanför definitionen.

Om ett språk inte skulle uppfylla kravet på historisk geografisk anknytning är det att betrakta som ett territoriellt obundet språk. För territoriellt obundna språk är skyddsnivån lägre och mer allmänt.

De olika skyddsnivåerna beskrivs i olika delar av minoritetsspråkskonventionen. Del I av konventionen innehåller inledande bestämmelser med bl.a. en rad definitioner. Del II innehåller generella mål och principer som gäller alla de språk en stat erkänt. I del

IIIbeskrivs det förstärkta skyddet som går längre än grundskyddet. Sverige har valt att betrakta romani chib och jiddisch som territoriellt

obundna språk i Sverige. För dessa språk gäller skydd enligt del II i minoritetsspråkskonventionen. Sverige har valt att betrakta finska, meänkieli och samiska som språk med historisk geografisk bas och dessa åtnjuter skydd enligt del III inom ett visst angivet område. I resten av landet åtnjuter dessa språk skydd enligt del II.

Skydd enligt del II i minoritetsspråkskonventionen

I minoritetsspråkskonventionen artikel 2 anges att bestämmelserna i konventionens del II ska tillämpas på alla landsdels- eller minoritetsspråk som motsvarar definitionen i artikel 1. Skyddet enligt del II är således obligatoriskt för samtliga minoritetsspråk i hela landet.

Förpliktelserna som följer av del II måste enligt förarbetsuttalanden i propositionen Nationella minoriteter i Sverige (prop. 1998/99:143) resultera i konkreta åtgärder till skydd och stöd för minoritetsspråk även om utformningen av åtgärderna kan variera. Förpliktelserna består av en rad mål och principer som den ratificerande staten ska bygga sin politik, lagstiftning och praxis på. Dessa är bl.a. följande (artikel 7):

−landsdels- och minoritetsspråk är uttryck för en kulturell rikedom,

−beslutsamma åtgärder behövs för att främja landsdels- eller minoritetsspråk i syfte att skydda dem,

−användning av landsdels- eller minoritetsspråk i tal och skrift i det offentliga och privata livet ska underlättas och/eller uppmuntras,

− lämpliga former och medel för undervisning i och studier av landsdels- Prop. 2008/09:158 eller minoritetsspråket ska tillhandahållas på alla vederbörliga nivåer,

samt

−hänsynstagande av de nationella minoriteternas behov och önskemål vid fastläggande av politik för landsdels- och minoritetsspråk.

Skydd enligt del III i minoritetsspråkskonventionen

I Sverige omfattas finska, meänkieli och samiska av det förstärkta skyddet enligt bestämmelserna i del III av konventionen. För vart och ett av språken förbinder sig parterna att tillämpa minst 35 punkter eller stycken bland bestämmelserna i del III i konventionen, däribland minst tre från vardera artikel 8 och 12 och en vardera från artikel 9, 10, 11 och

13.I propositionen Nationella minoriteter i Sverige (prop. 1998/99:143) uttalades att Sverige uppfyller 46 punkter eller stycken för samiska, 46 punkter eller stycken för finska och 43 punkter eller stycken för meänkieli. I del III av konventionen regleras bl.a. åtaganden inom utbildning, rättsväsende, förvaltning, massmedia och inom kulturell verksamhet.

4.3Andra internationella konventioner som rör skyddet av nationella minoriteter

FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter

Artikel 27 i Förenta Nationernas konvention om medborgerliga och politiska rättigheter anger att i de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, ska de som tillhör sådana minoriteter ej förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk (International Covenant on Civil and Political Rights, SÖ 1971:42).

Bestämmelsen innebär ett förbud mot diskriminering, men också en skyldighet för staten att positivt stödja minoriteternas strävanden att bevara sin särart.

Förenta Nationernas generalförsamling har 1992 i en deklaration rörande minoritetsrättigheter uttalat att dess medlemsländer ska vidta de åtgärder som behövs för att personer som tillhör minoriteter ska kunna åtnjuta sina mänskliga rättigheter utan att utsättas för diskriminering. Medlemsstaterna ska vidare skapa förutsättningar för att personer som tillhör minoriteter att utveckla sin kultur och sitt språk. Staterna bör även vidta lämpliga åtgärder för att personer som tillhör minoriteter ska ha möjlighet att lära sig sitt modersmål eller att få undervisning i modersmålet (Declaration on the Rights of Persons Belonging to National or Ethnic, Religious and Linguisitic Minorities, UN General Assembly Resolution 47/135, 18 dec. 1992, artikel 4).

FN:s konvention om barnets rättigheter	Prop. 2008/09:158
Särskilda bestämmelser rörande minoriteter och språk finns även i
Förenta Nationernas konvention om barnets rättigheter som antogs av
generalförsamlingen den 20 november 1989 (Convention on the Rights
of the Child, 20 nov. 1989, SÖ 1990:20).
I artikel 30 anges att i stater där det finns etniska, religiösa eller
språkliga minoriteter eller personer som tillhör en ursprungsbefolkning,
ska ett barn som tillhör en sådan minoritet eller ursprungsbefolkning inte
förvägras rätten att tillsammans med andra medlemmar av sin grupp ha
sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att
använda sitt eget språk. Alla barn, även barn som tillhör de nationella
minoriteterna, omfattas av de rättigheter som anges i konventionen.
I barnkonventionens bestämmelse rörande utbildning anges bl.a. att
utbildningen ska syfta till att utveckla respekt för barnets egen kulturella
identitet, eget språk och egna värden (artikel 29.1.c). Barn har således ett
förstärkt skydd till det egna modersmålet som måste beaktas även i
minoritetssammanhang.

5Gällande rätt

5.1Regeringsformens bestämmelser

I 1 kap. 2 § fjärde och femte styckena regeringsformen (kungjord genom

KK1974:152, senast omtryckt i SFS 2003:593) anges att det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person. Vidare anges att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas.

Med det allmännas verksamhet avses i detta sammanhang offentlig verksamhet som utövas genom staten, kommunerna och landstingen. De statliga och kommunala organen utgörs av beslutande politiska

församlingar, dvs. riksdagen, kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige, samt myndigheter, dvs. regering, domstolar, och förvaltningsmyndigheter.

5.2Diskrimineringslagstiftning

I juni 2008 antog riksdagen regeringens förslag om en ny diskrimineringslag (Ett starkare skydd mot diskriminering, prop.

2007/08:95, bet. 2007/08:AU7, rskr. 2007/08:219). Diskrimineringslagens (2008:567) ändamål är att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet,

religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning

eller ålder. Med diskrimineringsgrunden etnisk tillhörighet avses i Prop. 2008/09:158 diskrimineringslagen nationellt eller etniskt ursprung, hudfärg eller annat

liknande förhållande. Begreppet etniskt ursprung innefattar bl.a. tillhörighet till en nationell minoritet.

Lagen, som trädde i kraft den 1 januari 2009, skyddar enskilda personer mot diskriminering i stora delar av samhällslivet. Förbud mot diskriminering gäller inom arbetslivet i vid mening, på utbildningsområdet, inom hälso- och sjukvården, inom socialtjänsten, i fråga om socialförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och det statliga studiestödet, vid tillhandhållande av varor, tjänster och bostäder till allmänheten, inom värnplikt och civilplikt samt vid anordnande av allmän sammankomst och offentlig tillställning. Ett principiellt och praktiskt viktigt förbud riktat mot alla som omfattas av lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) vid deras kontakter med allmänheten har också införts. Sedan tidigare har förbud funnits inom vissa utpekade offentliga verksamheter men nu införs alltså ett generellt förbud som omfattar alla anställda vid riksdagen och dess myndigheter, myndigheterna under regeringen samt anställda hos kommuner, landsting och kommunalförbund. Detta är en viktig markering av det allmännas avståndstagande från diskriminering.

En ny sanktion, diskrimineringsersättning, har införts för att beivra och avskräcka från överträdelser av lagen. Syftet med den nya sanktionen är att ge domstolarna förutsättningar att döma ut högre ersättningar än tidigare. Arbetsgivare ansvarar för personalen, vilket innebär att respektive arbetsgivare är skyldig att utge ersättningen om exempelvis kassapersonalen i en butik eller receptionisten på en statlig myndighet bemöter någon på ett diskriminerande sätt.

5.3Minoritetsspråkslagarna

För att kunna uppfylla kravet på förstärkt skydd enligt minoritetsspråkskonventionens del III, föreslogs i propositionen Nationella minoriteter i Sverige (prop. 1998/99:143) två nya lagar för att reglera förhållandena för finska, meänkieli och samiska. Regeringen bedömde att stödet för dessa språk i offentliga sammanhang var för svagt och att det fanns anledning att förstärka stödet genom särskild lagstiftning.

Lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar och lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar trädde i kraft den 1 april 2000.

Minoritetsspråkslagarna innebär att enskilda har laglig rätt att använda minoritetsspråken finska, meänkieli och samiska i kontakter med förvaltningsmyndigheter och domstolar inom de geografiska områden där språken har lång tradition – de s.k. förvaltningsområdena.

Förvaltningsområdet för samiska omfattar Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna kommuner. Förvaltningsområdet för finska och meänkieli omfattar Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner.

Lagstiftningen gäller för kommunala samt statliga lokala och regionala								Prop. 2008/09:158
förvaltningsmyndigheter med ett geografiskt verksamhetsområde som
helt eller delvis omfattar förvaltningsområdena för samiska respektive för
finska och meänkieli. Detta innebär t.ex. att enskilda har rätt att använda
finska, meänkieli och samiska vid sina muntliga och skriftliga kontakter
med förvaltningsmyndigheter i ärenden som avser myndighetsutövning i
förhållande till honom eller henne om ärendet har anknytning till ett
förvaltningsområde. Om en enskild använder finska, meänkieli eller
samiska i ett sådant ärende är myndigheten skyldig att ge muntligt svar
på språket. Ett skriftligt beslut i ett sådant ärende ska innehålla en
upplysning på finska, meänkieli eller samiska om att beslutet kan
översättas muntligen på begäran av den enskilde.
Lagstiftningen	gäller	även	för	länsrätter,		tingsrätter,
fastighetsdomstolar, miljödomstolar och sjörättsdomstolar med en
domkrets som helt eller delvis omfattar ett förvaltningsområde. Detta
innebär t.ex. att den som är part eller ställföreträdare för part i ett mål
eller ett ärende hos domstol har rätt att använda finska, meänkieli eller
samiska under målets eller ärendets handläggning, om målet eller ärendet
har anknytning till förvaltningsområdet. Denna rätt omfattar också de
domstolar dit en dom eller ett beslut i ett sådant mål eller ärende
överklagas.
Rätten att använda finska, meänkieli eller samiska i mål eller ärende
hos domstolar omfattar rätt att ge in handlingar och skriftlig bevisning på
finska, meänkieli eller samiska, rätt att få de handlingar som hör till
målet eller ärendet muntligen översatta till dessa språk samt rätt att vid
muntlig förhandling inför domstolen tala finska, meänkieli eller samiska.
Domstolen skall översätta handlingar och skriftlig bevisning till svenska,
om det inte är uppenbart onödigt.
Lagstiftningen innebär också att den enskilde i kommuner som ingår i
förvaltningsområdena har rätt att få förskoleverksamhet och äldreomsorg
helt eller delvis på respektive språk.
Enligt förordningen (2000:86) om statsbidrag till åtgärder för att stödja
användningen av samiska, finska och meänkieli lämnas statsbidrag för
merkostnader	som	uppstår	med		anledning		av
minoritetsspråkslagstiftningen. Statsbidraget fördelas i samråd med
berörda kommuner och landsting. Statsbidrag utgår för merkostnader
som föranleds av språklagarna. Stödberättigade kostnader är dels insatser
som rör översättning, tolkning, m.m. som krävs för kommunikation
mellan myndigheter och enskilda, dels kostnader som följer av insatser
inom kommunens förskoleverksamhet och äldreomsorg. Det innebär att
endast nytillkomna kostnader som uppstår p.g.a. minoritetsspråkslagarna
är stödberättigade. Under år 2007 fördelades medlen enligt följande.
Arjeplogs kommun		519 000 kr
Gällivare kommun		1 010 000 kr
Haparanda kommun		1 145 000 kr
Jokkmokks kommun		573 000 kr
Kiruna kommun		1 097 000 kr
Pajala kommun		603 000 kr
Övertorneå kommun		827 000 kr
Norrbottens läns landsting		226 000 kr						21

Prop. 2008/09:158

Länsstyrelsen i Norrbottens län har fördelat statsbidraget på så sätt att varje kommun inom förvaltningsområdet har fått ett grundbelopp per språk. För det samiska språket har ett grundbelopp lämnats för de olika varieteterna syd-, lule- respektive nordsamiska. Därutöver har resten av medlen fördelats genom att kommunernas andelar av det totala bidraget har beräknats på grundval av antalet invånare i kommunen. Vissa justeringar har gjorts för att kompensera kommuner med stor andel personer som tillhör nationella minoriteter.

5.4Bestämmelser på utbildningsområdet

Förskoleverksamhet

Läroplanen för förskolan (Lpfö 98) tar upp frågan om kulturell mångfald och medvetenhet om det egna kulturarvet. Förskoleverksamheten ska bidra till att barn som tillhör en nationell minoritet får stöd i att utveckla en flerkulturell tillhörighet. Förskoleverksamheten ska stimulera varje barns språkutveckling och medverka till att barn med annat modersmål än svenska får möjlighet att utveckla både det svenska språket och sitt modersmål. Läroplanen gäller för de förskolor som kommunen är huvudman för. Läroplanen ska också ligga till grund för bedömningen av kvalitetskravet vid tillståndsprövning av enskilda förskolor. För familjedaghem ska läroplanen vara vägledande.

I dag är kommunerna inom förvaltningsområdet för finska, meänkieli respektive samiska skyldiga att ge barn vars vårdnadshavare begär det möjlighet till förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på finska, meänkieli respektive samiska (8 § lagen om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndighet och domstolar respektive 8 § lagen om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar). I begreppet förskoleverksamhet ingår förskola, familjedaghem och öppen förskola.

Enligt 2 kap. 3 § sameskolförordningen (1995:205) får Sameskolstyrelsen efter avtal med en kommun fullgöra kommunens uppgifter inom förskoleklassen, förskoleverksamheten och fritidsverksamhet för samiska barn. Stadgandet undantar dock inte kommunerna inom förvaltningsområdet för samiska från skyldigheten att anordna förskoleverksamhet helt eller delvis på samiska för barn vars vårdnadshavare begär det. Det innebär i stället att förskoleverksamheten kan anordnas genom sameskolans försorg. Förskoleverksamheten inom sameskolan har samma mål som för den kommunala verksamheten.

Grundskola

Rätten till modersmålsundervisning regleras i 2 kap.

grundskoleförordningen (1994:1194). Om en eller båda av elevens
vårdnadshavare har ett annat språk än svenska som modersmål och
språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven, ska eleven få
undervisning i detta språk som ett ämne (modersmålsundervisning), om	22
	22

eleven har grundläggande kunskaper i språket och eleven önskar få sådan	Prop. 2008/09:158
undervisning. Modersmålsundervisning i samiska, finska, meänkieli,

romani chib eller jiddisch ska erbjudas även om språket inte är elevens
dagliga umgängesspråk i hemmet(9 §). Enligt 13 § är en kommun
skyldig att anordna modersmålsundervisning i ett språk, endast om det
finns en lämplig lärare.
Enligt 2 kap.	7 § grundskoleförordningen får en kommun anordna
tvåspråkig undervisning för delar av undervisningen i årskurserna 1–6 på
umgängesspråket för elever som har ett annat språk än svenska som
dagligt umgängesspråk med en av eller båda sina vårdnadshavarna. För
elever med finska som umgängesspråk får sådan undervisning anordnas
även i årskurserna 7–9. Under den sammanlagda tid som tvåspråkig
undervisning anordnas får högst hälften anordnas på umgängesspråket.
Undervisningen ska planeras så att undervisningen på svenska successivt
ökar under utbildningstiden. I en försöksverksamhet som regleras i
förordningen (2003:306) om försöksverksamhet med tvåspråkig
undervisning i grundskolan får sådan anordnas i årskurserna 7–9 även för
övriga elever.
Sameskolan
Enligt skollagen (1985:1100) får samiska barn fullgöra sin skolplikt i
sameskolan i stället för i den kommunala grundskolan. I dag finns fem
sameskolor i Sverige, i Karesuando, Kiruna, Gällivare, Jokkmokk och
Tärnaby. Läsåret 2007/08 var antalet elever i förskoleklass och
årskurserna 1–6 sammanlagt 182 elever.
Syftet med sameskolan är, enligt skollagen, att ge samiska barn en
utbildning med samisk inriktning som i övrigt motsvarar utbildningen till
och med årskurs 6 i grundskolan. Staten är genom Sameskolstyrelsen
huvudman för sameskolan. Sameskolstyrelsen utses av Sametinget och
ska genom yttranden och förslag främja och utveckla samiska
undervisningsinslag i det offentliga skolväsendet för barn och ungdomar
samt främja utveckling och produktion av läromedel för samisk
undervisning.
De mål som fastställts i grundskolans läroplan (Lpo 94) och kursplaner
ska även uppnås i sameskolan. Enligt läroplanen ska sameskolan utöver
grundskolans mål ansvara för att varje elev efter genomgången
sameskola är förtrogen med det samiska kulturarvet och kan tala, läsa
och skriva samiska. I sameskolan sker undervisning på svenska och
samiska. Ämnet samiska ska förekomma i samtliga årskurser.
Integrerad samisk undervisning
Inom Sameskolstyrelsens ansvarsområde ingår att träffa avtal med
kommuner och anordna integrerad samisk undervisning på
grundskolenivå	enligt 8 kap. sameskolförordningen (1995:205).
Försöksverksamhet med integrerad samisk undervisning påbörjades
läsåret 1983/84 och permanentades hösten 1987. Utbildningen ska vara
en fördjupning för de samiska eleverna och samordnas med motsvarande
utbildning för	andra elever i grundskolan. Den integrerade samiska	23

undervisningen omfattar alla grundskolans årskurser och är ett viktigt	Prop. 2008/09:158
komplement till sameskolorna. De elever som inte har möjlighet att välja

sameskola kan härigenom få samisk inriktning i sin grundskoleutbildning. Vidare blir integrerad samisk undervisning i årskurserna 7–9 en naturlig fortsättning för elever som genomgått sameskola. Integrerad samisk undervisning finns i nio kommuner med totalt 152 elever (läsåret 2007/08).

Med integrerad samisk undervisning avses undervisning med samiska inslag och undervisning i samiska utöver den undervisning som anordnas i samiska som modersmålsundervisning. Vanligt förekommande ämnen är samiska, sameslöjd och samhällsorienterande ämnen. Även naturorienterande ämnen, hemkunskap, musik och bild förekommer i varierande grad. Samiska används ofta som undervisningsspråk i de integrerade ämnena. Undervisningen ska integreras med motsvarande undervisning för andra elever i grundskolan.

Ett krav på kommuner som önskar bedriva integrerad verksamhet är att skolan har undervisning i samiska. Sameskolstyrelsen har genom avtalen med kommunerna insyn i och möjlighet att påverka innehållet i den integrerade samiska undervisningen. Däremot har man inte inflytande över modersmålsundervisningen. Det har, enligt Utredningen om finska och sydsamiska språken, lett till att Sameskolstyrelsen inte har kännedom om organisationen och omfattningen av undervisningen av samiska som modersmål och den har heller inte ansvar för att stödja den pedagogiska utvecklingen för modersmålsundervisningen utanför sameskolorna.

Gymnasieskolan

Motsvarande bestämmelser för modersmålsundervisning gäller för gymnasieskolan som för grundskolan, enligt 5 kap. 7 och 12 §§ gymnasieförordningen (1992:394). Modersmålsundervisning kan anordnas som individuellt val, utökat program eller som ersättning för undervisning i andra språk än svenska och engelska (9 §). En kommun är skyldig att anordna modersmålsundervisning i ett nationellt minoritetsspråk även om antalet elever är mindre än fem, vilket tidigare var ett krav (12 §).

Läroplaner

I läroplanerna för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklasser och fritidshemmet (Lpo 94, SKOLFS 1994:1) och läroplanen för de frivilliga skolformerna (Lpf 94, SKOLFS 1994:2) anges att eleverna efter genomgången grundskola respektive gymnasieskola ska ha kunskap om de nationella minoriteternas kultur, språk, religion och historia.

Vuxenutbildning
Vuxenutbildning som särskilt riktar sig till de nationella minoriteterna
bedrivs bl.a. inom folkbildningen. Exempel på sådan verksamhet finns
vid bl.a. Axevalla folkhögskola, Göteborgs folkhögskola i Agnesberg
och Tornedalens folkhögskola.	24

Samernas utbildningscentrum är en privat utbildningssamordnare, en Prop. 2008/09:158 stiftelse med Svenska Samernas Riksförbund (SSR), Same Ätnam och

Jokkmokks kommun som huvudmän. Skolan bedriver vuxenutbildning i form av kurser i språk, slöjd och företagande/rennäring samt viss uppdragsutbildning, Skolan erhåller ett årligt statsbidrag för sin verksamhet.

Sedan 2006 kan vuxna samer, som inte fått lära sig läsa och skriva på sitt modersmål, få bidrag för att kunna alfabetiseras, dvs. tillägna sig läs- och skrivfärdigheter, på samiska. Sametinget administrerar bidraget.

6Uppföljning av minoritetspolitiken

6.1Internationell övervakning av konventionsåtaganden

Stater som ratificerat Europarådets ramkonvention och minoritetsspråkskonventionen ska med jämna mellanrum lämna rapporter till Europarådet rörande genomförandet av åtagandena i dessa internationella överenskommelser. Rapporterna granskas av Europarådets expertkommittéer (rådgivande kommittén för ramkonventionen och expertkommittén för minoritetsspråkskonventionen) som avger yttranden rörande staternas uppfyllande av åtagandena till ministerkommittén. Kommittéerna gör även granskningsbesök i respektive stat för att undersöka förhållandena på plats och för att föra en dialog med berörda aktörer rörande efterlevnaden av åtagandena. Staten ifråga ges även möjlighet att komma med kommentarer på kommittéernas rapporter. Därefter fattar ministerkommittén beslut rörande statens efterlevnad och eventuella rekommendationer. Syftet med övervakningen är att staterna ska beakta ministerkommitténs och expert- respektive rådgivande kommitténs rekommendationer och förändra sin politik på ett sådant sätt att efterlevnaden av åtagandena förbättras.

Europarådet har genomfört två granskningsomgångar i Sverige av efterlevnaden av ramkonventionen, som resulterat i en rad synpunkter från den rådgivande kommittén (Advisory Committee Opinion on Sweden ACFC/INF/OP/I[2003]006, 25 aug. 2002, och Second Opinion ACFC/OP/II[2007]006, 8 nov. 2007) och rekommendationer från ministerrådet (Committee of Ministers Resolution ResCMN[2003]12, 10 dec. 2003 och Resolution ResCMN[2008]4, 11 juni 2008).

När det gäller minoritetsspråkskonventionen är Sverige för närvarande inne i den tredje granskningsomgången som ännu inte har avslutats. Expertkommittén har vid två tillfällen lämnat synpunkter på efterlevnaden (Report of the Committee of Experts ECRML[2003]1, 19 juni 2003, och Report ECRML[2006]4, 27 sep. 2006) och även här har Europarådets ministerråd lämnat rekommendationer till Sverige (Committee of Ministers Recommendation RecChL[2003]1, 19 juni 2003, och Recommendation RecChL[2006]4, 27 sep. 2006). Även Europarådets Kommission mot rasism och intolerans, ECRI, har granskat de nationella minoriteternas situation i Sverige och lämnat

rekommendationer (European Commission against Racism and Prop. 2008/09:158 Intolerance, ECRI, Third report on Sweden, CRI[2005]26, 17 dec. 2004).

Europarådets granskning visar att Sverige vidtagit viktiga steg för att skydda de nationella minoriteterna, men att ytterligare åtgärder behövs på en rad områden för att förbättra efterlevnaden av konventionerna.

Motsvarande internationella övervakningssystem finns rörande FN:s konventioner. En del synpunkter rörande de nationella minoriteternas situation har även lämnats till Sverige i anslutning till granskning av Sveriges efterlevnad av andra konventioner, såsom FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (Committee on the Elimination of Discrimination against Women, CEDAW/C/SWE/CO/7, 8 apr. 2008) och FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (Committee on the Elimination of Racial Discrimination, CERD/SWE/CO/18, 21 aug. 2008).

Samtliga rapporter finns tillgängliga på www.regeringen.se.

6.2Nationell uppföljning av minoritetspolitiken


Den nationella uppföljningen av minoritetspolitiken har framför allt rört
konsekvenserna av de tidigare nämnda minoritetsspråkslagarna.
Länsstyrelsen i Norrbottens län ska årligen redovisa hur statsbidraget
till kommuner och landsting inom förvaltningsområdet som lämnas
enligt förordningen (2000:86) om statsbidrag till åtgärder för att stödja
användningen av samiska, finska och meänkieli, har fördelats samt
resultaten av dessa regionala insatser och kostnaderna för dem.
Länsstyrelsen i Norrbottens län genomförde under år 2000
enkätundersökningar				med	statliga	och	kommunala
förvaltningsmyndigheter och domstolar (Finska, meänkieli och samiska –
utvärdering av regionala åtgärder för nationella minoritetsspråk). Syftet
var att kartlägga i vilken utsträckning myndigheter och domstolar haft
kontakter med enskilda på minoritetsspråken, vilka språkkunskaper som
finns hos myndigheterna/domstolarna, om det skett förändringar samt
vilka	åtgärder		som	har	vidtagits.	Vidare	genomfördes
enkätundersökningar med inriktning mot skol- och förskoleverksamhet
och äldreomsorg. Av länsstyrelsens redovisning av undersökningarna
framkom bl.a. att enskildas nyttjande av språkrättigheterna varit låg. Mot
bakgrund av detta resultat lät länsstyrelsen forskare vid Luleå tekniska
universitet undersöka om och varför språkanvändare har använt
respektive inte använt sig av de möjligheter som lagarna innebär.
Forskarna		gjorde	intervjuundersökningar			under	2002	med
minoritetsspråksanvändare, representanter för föreningar, organisationer
och myndigheter i tre kommuner inom förvaltningsområdet. Resultaten
av intervjuerna redovisades i september 2002 (Lars Elenius, Lars
Ekenberg: Minoritetsspråk och myndighetskontakt).
Riksdagens konstitutionsutskott har genomfört en uppföljning av 1999
års riksdagsbeslut om nationella minoriteter och minoritetsspråk
(2005/06:KU19). Som ett led i arbetet har två forskarrapporter tagits
fram rörande minoritetspolitiken. Huvudfrågan för uppföljningen har
varit om, och i så fall på vilka sätt, de nationella minoriteternas
möjligheter till inflytande har stärkts samt om minoritetsspråken har getts									26

sådant stöd så att de hålls levande. Forskare vid Stockholms universitet har haft i uppdrag att belysa dels huruvida de nationella minoritetsspråken har fått det stöd de behöver för att kunna leva vidare och utvecklas samt hur de berörda minoriteterna upplever de insatser som staten hittills genomfört, dels vilka insatser som vidtagits för att ge minoriteterna möjlighet till samråd och ökat inflytande i frågor som berör dem, samt vilka resultat dessa insatser lett till. I uppdraget har också ingått att undersöka huruvida tillgången till medier på minoritetsspråk har ökat, samt hur minoriteterna själva upplever tillgången till och betydelsen av medier på det egna språket (Kenneth Hyltenstam, Tommaso M. Milani: Nationella minoriteter och minoritetsspråk – Uppföljning av Sveriges efterlevnad av Europarådets konventioner på nationell nivå: ett minoritetsperspektiv, 2004).

Vidare har konstitutionsutskottet låtit en forskare vid Luleå Tekniska Universitet undersöka vad som hänt i förvaltningsområdena efter lagarnas införande och vilket det faktiska utfallet av användningen av minoritetsspråken blivit (Lars Elenius: Ett uthålligt språk – genomförande av lagarna om användning av minoritetsspråk i förvaltningsområdena i Norrbottens län åren 2000−2004, 2004).

Den minoritetspolitiska reformens effekter och de nationella minoriteternas nuvarande situation har även berörts av Statens skolverk (De nationella minoriteternas utbildningssituation, 2005; Romer i skolan

–en fördjupad studie, 2007), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (Diskriminering av romer i Sverige, 2003; Diskriminering av samer – samers rättigheter ur ett diskrimineringsperspektiv, 2008; Diskriminering av nationella minoriteter inom utbildningsområdet, 2008) och Barnsombudsmannen (De vill att jag ska vara osynlig, 2005; Rätten till delaktighet och inflytande för samiska barn och ungdomar, 2008) i ett antal rapporter.

Integrations- och jämställdhetsdepartementet har under 2006/2007 genomfört en enkätundersökning bland landets kommuner (IJ2008/858/DISK). Syftet med undersökningen var att få en bild av kommunernas arbete med de minoritetspolitiska målen.

Situationen för de nationella minoritetsspråken i Sverige har även behandlats i betänkandena Rätten till mitt språk – Förstärkt minoritetsskydd (SOU 2005:40) och Att återta mitt språk – Åtgärder för att stärka det samiska språket (SOU 2006:19) och departementspromemorian Nationella minoritetsspråk vid domstolar och myndigheter – Ett alternativ (Ds 2008:26).

Som tidigare nämnts har även en del studier om språken romani chib, meänkieli och jiddisch genomförts.

Resultaten av rapporterna redovisas i samband med att regeringens förslag och bedömningar redovisas. Sammanfattningsvis kan konstateras att det av rapporterna framgår att åtgärder behöver vidtas på en rad områden.

Prop. 2008/09:158

7Minoritetspolitikens fortsatta inriktning

Regeringens bedömning: En samlad strategi behöver utarbetas för att möta de nationella minoriteternas behov och för att förbättra efterlevnaden av Sveriges folkrättsliga minoritetsåtaganden. Regeringens strategi för de nationella minoriteterna bör omfatta åtgärder för att

–förtydliga den rättsliga regleringen av de nationella minoriteternas rättigheter genom en sammanhållen lag som gäller i hela landet och inte enbart i en viss region av landet,

–motverka diskriminering och utsatthet,

–säkerställa en bättre efterlevnad av Europarådets ramkonvention och minoritetsspråkskonventionen och uppföljning av vidtagna åtgärder,

–stärka de nationella minoriteternas egenmakt och inflytande, samt

–främja bevarandet av de nationella minoritetsspråken.

7.1Erkännandets betydelse

När Sverige år 2000 ratificerade Europarådets ramkonvention respektive
minoritetsspråkskonventionen innebar det ett senkommet erkännande av
vårt lands historiska nationella minoriteter, judar, romer, samer,
sverigefinnar och tornedalingar och deras språk, men också av vårt
gemensamma svenska kulturarv. Det var ett erkännande av grupper som
både osynliggjorts och undertryckts under långa tider. Därmed togs
viktiga steg mot en upprättelse. Genom denna proposition tas nu
ytterligare steg. De nationella minoriteterna har historisk hemortsrätt som
invånare i vårt land på samma sätt som majoritetsbefolkningen, i den
meningen att vårt lands invånare sedan urminnes tid levt sida vid sida
med olika etniska identiteter och språk. Detta har emellertid under vissa
tider båda ifrågasatts eller rentav förnekats.
Skyddet av nationella minoriteter och av de rättigheter och friheter som
tillkommer personer som tillhör dessa minoriteter utgör en del av
förverkligandet av de mänskliga rättigheterna. Riksdagens erkännande
innebär att de nationella minoriteterna givits en särställning i det svenska
samhället. Erkännandet innebär också ett ställningstagande att Sverige
väljer att ta ett folkrättsligt ansvar i främjandet av minoritetsspråken och
kulturerna. Detta ansvar innefattar att ge grupperna skydd och aktivt
främja bevarandet av gruppernas språk och kulturer i enlighet med
intentionerna	i	Europarådets	ramkonvention	och
minoritetsspråkskonventionen.
De nationella minoritetsspråken har funnits under mycket långt tid i det
geografiska område som i dag utgör Sverige. Minoritetsspråken har dock
på många sätt varit ”historiskt osynliga” i det svenska samhället i den
bemärkelsen att de haft en undanskymd och underordnad roll. De
nationella minoritetsspråken har periodvis motarbetats öppet av
majoritetssamhället och dess företrädare. Den svenska staten bedrev
under lång tid en aktiv assimileringspolitik där grundtanken var att det
inte fanns utrymme för andra språk än svenska inom det område som					28

utgör Sverige. Detta var särskilt tydligt i Tornedalen, där delningen av Prop. 2008/09:158 riket 1809 även innebar att den nya riksgränsen inte följde språkgränsen.

Riksdagens erkännande av de nationella minoriteterna innebär ett tydligt avståndstagande från tidigare assimileringstankegångar. De nationella minoriteterna har i dag rätt att vara olika och att bevara och utveckla det egna språket och kulturen. De nationella minoritetsspråken är en värdefull del av den kulturella mångfalden och Sveriges kulturarv.

Företrädare för de nationella minoriteterna vittnar om att erkännandet som nationella minoriteter ‒ i enlighet med Europarådets ramkonvention och minoritetsspråkskonventionen ‒ har haft stor betydelse för grupperna. Erkännandet har gett gruppernas krav större legitimitet i majoritetssamhället och det har stärkt deras vilja att värna den egna särarten, det egna språket och kulturen.

7.2En samlad strategi behövs för att nå det minoritetspolitiska målet

Den internationella och nationella uppföljningen som redovisas i avsnitt

6.1och 6.2 visar att lagstiftarens intentioner för minoritetspolitikens område inte har förverkligats på det sätt som avsågs. Regeringen har i budgetpropositionen för 2009 (prop. 2008/09:1 utg. omr. 1 s. 78) bl.a. därför konstaterat att en central utgångspunkt för det minoritetspolitiska reformarbetet är att de nationella minoriteternas egenmakt och förutsättningar att bevara och revitalisera språk och kultur stärks. Kunskapen och medvetenheten om de nationella minoriteterna och deras förutsättningar ska förbättras. Strukturer i samhället, som ska säkerställa att de av riksdagen fastställda målen uppfylls, behöver förstärkas så att de nationella minoriteterna ska kunna nyttja sina lagstadgade rättigheter. Erkännandet har inte medfört sådana förändringar i samhället att de minoritetspolitiska målen kan nås eller att de nationella minoriteterna kan nyttja sina rättigheter fullt ut. Det av riksdagen givna erkännandet har inte i tillräcklig grad fyllts med ett reellt innehåll som märks i de nationella minoriteternas vardag. De nationella minoriteterna saknar fortfarande verktyg för att stärka och återta sina språk och de saknar ofta inflytande i majoritetssamhället i frågor som berör dem.

Minoritetsspråkslagarna har visserligen medfört att de nationella minoritetsspråken fått en annan status i samhället, åtminstone regionalt. Språken finska, meänkieli och samiska ska kunna användas som officiella språk inom förvaltningsområdena i Norrbotten. Det har dock funnits en tveksamhet om hur minoritetsspråkslagarna ska omsättas i praktiken och hur statsbidragen får användas.

Utanför förvaltningsområdena är majoritetsbefolkningen och samhällets företrädare ofta inte medvetna om de nationella minoriteternas särställning och deras behov eller om Sveriges internationella minoritetsåtaganden. Europarådets granskning och nationell uppföljning visar att de lagstiftningsåtgärder som vidtogs i anslutning till ratificeringen inte varit tillräckliga för att få till stånd ett tillräckligt skydd i hela landet enligt ramkonventionen och del II i minoritetsspråkskonventionen. Det förstärkta minoritetsskyddet enligt

del III i minoritetsspråkskonventionen omfattar inte heller tillräckligt

många enskilda. Behovet av att utvidga omfattningen av gällande Prop. 2008/09:158 lagstiftning kvarstår.

Genomförandet av minoritetspolitiken har i många fall präglats av låg ambitionsnivå på lokal nivå och otydlighet från statsmaktens sida. Minoritetspolitikens syften har blandats ihop med integrationspolitikens syften.

Syftet med de minoritetspolitiska målen har inte heller varit tillräckligt tydliga och majoritetssamhällets engagemang för förverkligandet har varit lågt. Europarådet har i sin kritik bl.a. pekat på att bristande kontinuitet och koordinering inom minoritetspolitiken på lokal och central nivå försvårar genomförandet. Erfarenheterna visar också att effekterna av vidtagna åtgärder inom nuvarande förvaltningsområden inte har följts upp i tillräcklig omfattning.

Regeringen anser, mot bakgrund av det som har framkommit vid uppföljningen av minoritetspolitiken, att de åtgärder som vidtogs i samband med ratificeringen behöver kompletteras och att ambitionsnivån i genomförandet av minoritetspolitiken behöver höjas. Åtagandena gentemot minoriteterna behöver konkretiseras och de nationella minoriteternas särskilda ställning i det svenska samhället behöver tydliggöras så att beslutsfattare och tjänstemän på olika nivåer i samhället bättre förstår Sveriges folkrättsliga åtaganden och att beslut som fattas lever upp till dessa åtaganden.

För att det minoritetspolitiska målet ska kunna nås behöver det fortsatta arbetet, enligt regeringens bedömning, präglas av långsiktighet och större medvetenhet. Regeringen anser att det finns behov av en samlad strategi för minoritetspolitiken som anger en övergripande och långsiktig inriktning på politiken. Bevarandeperspektivet och de nationella minoriteternas delaktighet behöver lyftas fram tydligare. De nationella minoriteterna behöver ges bättre verktyg för att kunna tillägna sig, utveckla, bevara och återta sina språk. Därutöver behöver det rättsliga regelverket rörande det allmännas ansvar för minoritetspolitiken och de nationella minoriteternas rättigheter förtydligas.

Regeringens strategi för de nationella minoriteterna bör därför omfatta åtgärder för att

–förtydliga den rättsliga regleringen av de nationella minoriteternas rättigheter genom en sammanhållen lag som gäller i hela landet och inte enbart i en viss region i landet,

–motverka diskriminering och utsatthet,

–säkerställa en bättre efterlevnad av Europarådets ramkonvention och minoritetsspråkskonventionen och uppföljning av vidtagna åtgärder,

–stärka de nationella minoriteternas egenmakt och inflytande, samt

–främja bevarandet av de nationella minoritetsspråken.

7.3

En ny lag om nationella minoriteter

Prop. 2008/09:158

Regeringens förslag: En ny lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk införs. Lagen ersätter lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska i domstolar och förvaltningsmyndigheter och lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli i domstolar och förvaltningsmyndigheter.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet myndigheter och kommuner tillstyrker förslaget att en samlad lagstiftning införs och anser att det innebär en tydligare lagstiftning som skulle ge ett bättre genomslag för den svenska minoritetspolitiken i hela landet. Svenska språknämnden påpekar att i en stat med flera språk är språklagar ofta ett redskap för att förhindra att starkare språk alltför mycket tränger tillbaka språk med en relativt sett svagare ställning. Sametinget har inget att erinra mot att nuvarande

lagstiftning ersätts av en samlad lagstiftning. Jämställdhetsombudsmannen anser att det är hög tid att införa en ny lag som ger ytterligare stöd till minoriteternas rätt såväl språkligt som kulturellt.

Skälen för regeringens förslag: Den svenska minoritetspolitiken har inte fått det genomslag som krävs för att kunna uppfylla Sveriges folkrättsliga åtaganden. Minoritetsspråkslagarnas geografiska begränsning och bristen på annan lagstiftning på detta område har medfört att de nationella minoriteternas behov inte beaktats i tillräcklig omfattning utanför nuvarande förvaltningsområden.

Det finns behov av att förtydliga den rättsliga regleringen av de nationella minoriteternas rättigheter genom en sammanhållen lag som gäller i hela landet och inte enbart i en viss region av landet. Regeringen noterar även att Europarådets ministerråd har rekommenderat Sverige att införa nationell lagstiftning i linje med utredningens förslag. Regeringen anser därför att en ny lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk bör införas. Lagen bör ersätta nu gällande minoritetsspråkslagar.

Lagen om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar samt lagen om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar är likalydande till sitt innehåll med undantag för angivna kommuner och språk. Regeringen bedömer att det inte finns något mervärde i att ha flera lagar som reglerar respektive språk. Det är mer ändamålsenligt att ha en lag om nationella minoriteter som är tillämplig i hela landet. I den nya lagen bör även ett antal nya bestämmelser införas för att förbättra Sveriges efterlevnad av Europarådets ramkonvention och minoritetsspråkskonventionen.

Den föreslagna lagen bör således gälla i hela landet och inte endast i en viss region, men även fortsättningsvis bör det finnas geografiskt begränsade bestämmelser som ger ett förstärkt skydd i ett visst område och som motsvarar de olika skyddsnivåerna i ramkonventionen och minoritetsspråkskonventionen.

7.4	Diskriminering och utsatthet bland de nationella	Prop. 2008/09:158
	minoriteterna

De nationella minoriteterna har under olika perioder varit utsatta och marginaliserade i det svenska samhället. Även övergrepp och kränkningar mot enskilda individer har förekommit långt in på 1900-talet bl.a. i form av rasbiologisk forskning, tvångsregistrering av etnicitet, kollektiva tvångsförflyttningar och avhysningar under statsmaktens försorg, tvångssteriliseringar och omhändertaganden. Barn tillhörande nationella minoriteter har placerats i skolformer som skilt dem från föräldrarna under långa perioder. Barn har inte tillåtits att använda sitt minoritetsspråk i skolan och det egna språket blev i många fall något skambelagt. Enskilda har förlorat sitt modersmål i mötet med majoritetssamhällets assimilationstryck. En del barn har även uteslutits från möjligheten att gå i vanlig kommunal skola såsom majoritetsbefolkningens barn.

En del enskilda möter än i dag öppen och dold diskriminering och kränkande behandling. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och Barnombudsmannen rapporterar att barn som tillhör nationella minoriteter upplever sig diskriminerade och trakasserade i Sverige 2008. En kartläggning gjord av Malmö kommun 2008 visar att en del romska barn inte går i skolan, trots att det råder skolplikt.

En del enskilda som tillhör de nationella minoriteterna är fortfarande marginaliserade och lever i ett utanförskap. Många romer i Sverige har inte samma förutsättningar som andra när det gäller t.ex. delaktighet på arbets- och bostadsmarknaden, eftersom de fortfarande i hög grad bemöts med fördomar och diskrimineras. Det försämrar romers möjligheter till ekonomisk och social jämlikhet. Många romska barn har inte samma utbildningsförutsättningar som barn som tillhör majoritetsbefolkningen, vilket påverkar deras framtida försörjning och delaktighet i samhället.

Antiziganism, antisemitism eller andra former av rasism kan aldrig accepteras i ett demokratiskt samhälle. Regeringen anser att diskriminering av de nationella minoriteterna behöver bekämpas och synliggöras. Regeringen anser att skyddet av de nationella minoriteterna behöver bli en naturlig del av kommuners och myndigheters dagliga arbete med att förverkliga de mänskliga rättigheterna. Det kan t.ex. handla om att säkerställa att diskrimineringslagstiftning efterlevs i de egna organisationerna, såsom att införa rutiner inom kommunala bostadsföretag så att enskilda inte blir eller upplever sig bli diskriminerade, eller att anställda inte förvägras möjligheten att tala sitt nationella minoritetsspråk på arbetsplatsen.

7.5	Bristande uppföljning och styrning försvårar
	genomförandet
Regeringen anser att de minoritetspolitiska insatserna behöver förstärkas
på en rad områden för att säkerställa förbättrad efterlevnad av åtagandena
i konventionerna. Engagemanget för de minoritetspolitiska målen på
lokal, regional och nationell nivå behöver också öka och genomföras på
ett konsekvent sätt.		32

Det finns i dag ingen sektorsmyndighet med ansvar för de Prop. 2008/09:158 minoritetspolitiska målen och inte heller några andra myndighets- eller uppföljningsstrukturer som kan säkerställa ett genomförande av

politiken. Utgångspunkter för det fortsatta reformarbetet bör därför vara att konkretisera målet för politiken, klargöra samhällets ansvar och att skapa en fungerande uppföljning och styrning för att kunna avläsa effekter av vidtagna åtgärder. Det innebär bl.a. att en ansvarig myndighet med uppföljningsansvar utses och att andra berörda myndigheters ansvar rörande nationella minoriteter förtydligas och samordnas bättre.

Regeringen anser att den minoritetspolitiska medvetenheten i det svenska samhället behöver förbättras genom arbete som bygger på kunskap om bl.a. majoritetens roll i bevarandet av minoritetsspråken. Kunskapen om de nationella minoriteterna och minoritetspolitikens syften bland beslutsfattare, tjänstemän och allmänheten behöver därför höjas.

7.6De nationella minoriteternas egenmakt och inflytande behöver stärkas

Makt att forma sin egen framtid

Om människor ges egenmakt, dvs. verktyg och förutsättningar att forma sin egen framtid, kan den styrka som gruppen besitter kanaliseras. Det ger kraft att vända en språkbytesprocess, kraft och mod att återta ett språk som kanske är starkt hotat. Att få tala och värna sitt eget språk är inget privilegium för de nationella minoriteterna, det är en rättighet.

Den finns en stark kraft hos de nationella minoriteterna att vilja värna det egna språket och den egna kulturen. Att dessa grupper har kunnat bevara sin särart under så lång tid i Sverige, trots starkt assimilationstryck från majoriteten, är i sig ett tecken på styrka.

Kunskap ger egenmakt
Regeringen anser att det behövs en medveten strategi för att stärka de
nationella minoriteternas egenmakt att forma och styra sin framtid som
minoriteter. Regeringen anser också att det är viktigt att stärka de
nationella minoriteternas egenmakt så att de kan kräva sin rätt i
majoritetssamhället	och	inte	behöva	vara	beroende	av
majoritetssamhällets välvilja och engagemang för att få sina rättigheter
respekterade. Det förhållandet att det finns regelverk som ger enskilda
rättigheter betyder inte alltid att dessa rättigheter förverkligas.
Konstitutionsutskottet uppföljning visar att de nationella minoriteterna
inte kunnat nyttja sina lagstadgade rättigheter fullt ut.
En ökad kunskap om minoritetsrättigheter bland de nationella
minoriteterna stärker de nationella minoriteternas egenmakt. En enskild
individ som inte känner till sina rättigheter och inte förstår i vilket
sammanhang han eller hon kan hävda sina rättigheter, kommer knappast
att använda sig av den möjligheten. Det krävs således att minoriteterna
medvetandegörs i tillräcklig omfattning. Det krävs också att samhällets							33

företrädare känner till lagstiftningen och informerar i tillräcklig Prop. 2008/09:158 omfattning om de rättigheter som finns.

Inflytande ger egenmakt

De nationella minoriteternas möjligheter att påverka i frågor som berör dem är fortfarande begränsade. Regeringen anser att de nationella minoriteternas möjlighet till inflytande är en nyckel till förbättrad

efterlevnad av Europarådets ramkonvention och minoritetsspråkskonventionen. En fungerande dialog och reellt inflytande, inte minst på lokal nivå, skulle synliggöra de nationella minoriteternas förutsättningar och behov i majoritetssamhället. Genom att synliggöra behoven kan man påbörja en process för att förbättra situationen. Genom att hitta bra samrådsformer kan man även överbrygga motsättningar och motverka fördomar mot de nationella minoriteterna.

En viktig utgångspunkt för den minoritetspolitiska reformen bör därför vara att finna metoder för att öka de nationella minoriteternas reella och effektiva inflytande.

7.7Revitalisering av de nationella minoritetsspråken

Språket är en del av identiteten

Minoritetsspråken är en viktig del av de nationella minoriteternas identitet och kulturarv. Minoritetsspråken är genom sin långa historiska närvaro också en levande del av vårt svenska kulturarv. Språket är ett av de drag som markerar gruppernas särdrag gentemot andra och även en sammanbindande faktor inom gruppen.

Även för den enskilde individen kan språket utgöra en viktig del av identiteten och självkänslan. För många individer är minoritetsspråket även modersmålet. Modersmålet är inte bara ett redskap för kommunikation och kunskapsinhämtning, utan det kan också vara starkt förknippat med emotionella värden och något som knyter oss till våra närstående och den kulturgemenskap vi tillhör.

För ett urfolk som samerna finns mycket av den traditionella kunskapen inom gruppen bevarad i själva språket och endast en del av denna kunskap finns nedtecknad. Bevarandet av språket blir livsviktigt för kontinuiteten och förmedlandet av kulturen. Om språket går förlorat, går även den inbäddade kunskapen förlorad.

En enskild som inte har tillgång till gruppens språk hamnar lätt i ett utanförskap inom gruppen. Språket blir en nyckel in i minoritetsgruppen, det förstärker grupptillhörigheten och därmed delaktigheten. För samerna finns det även en direkt koppling mellan språket och delaktigheten. Rösträtt i sametingsval förutsätter i dag bl.a. att den enskilde, dennes föräldrar eller far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet, enligt 1 kap. 2 § sametingslagen (1992:1433).

Minoritetsspråkens framtid är oviss	Prop. 2008/09:158
Det pågår en språkbytesprocess bland de nationella minoriteterna i
Sverige. Det innebär att minoritetsspråkens förutsättningar att överleva
försämras genom att majoritetsspråket genom sin dominans och högre
status i samhället dominerar i så gott som alla viktiga s.k. språkdomäner
(användningsområden eller situationer där språken kan användas).
Minoritetsspråken tappar mark genom att de talas av allt färre individer
och i allt färre sammanhang, nya termer och begrepp utvecklas inte,
talarnas språkfärdighet blir sämre liksom deras förutsättningar att föra
språket vidare till nästa generation. Ett likartat negativt mönster kan
avläsas inom samtliga nationella minoritetsspråk. Den språkliga kedjan
mellan generationerna är i många fall bruten eller försvagad. Den äldsta
generationen talar och kanske även läser och skriver på
minoritetsspråket. Mellangenerationen talar kanske fortfarande språket,
men har inte alltid själva tillräckliga kunskaper för att kunna föra över
språket till sina barn, även om de skulle vilja. Barnens möjligheter att bli
aktivt tvåspråkiga i majoritets- och minoritetsspråket blir därmed
begränsade.
Det är möjligt att bryta och vända en pågående språkbytesprocess bl.a.
genom aktiva åtgärder från majoritetssamhällets sida och en stark
medvetenhet och vilja att bevara det egna språket hos minoriteterna
själva. Forskning visar att ett minoritetsspråk kan revitaliseras, dvs. den
negativa processen kan vändas så att språket börjar återvinna mark som
tidigare gått förlorad.
Språkbytesprocessen behöver vändas
Om de nationella minoritetsspråken ska kunna bestå och utvecklas som
levande språk i Sverige, måste den pågående språkbytesprocessen brytas
och vändas. Regeringen anser att minoritetsspråkens fortlevnad kan
stärkas genom att stödja barns språkutveckling. Därmed kan språken få
fler nya talare (förstaspråkstalare) och förutsättningar skapas för att
talarna kan tillägna sig språket fullt ut. Även vuxna behöver förbättra
sina språkkunskaper för att kunna återta språket och som aktiva talare
bättre kunna stödja barnens språkutveckling. Behovet av fortsatta
alfabetiseringsinsatser (insatser för att stärka vuxnas läs- och
skrivkunnighet i minoritetsspråket) kvarstår för samerna − eftersom
många vuxna aldrig fått lära sig att läsa och skriva på samiska − och
motsvarande insatser skulle behövas för att stärka enskildas kunskaper i
finska, jiddisch, meänkieli och romani chib. För vissa av språken behövs
språkvårdande insatser såsom standardisering och utveckling av ny
terminologi.
För de mindre samiska språkvarieteterna, såsom syd- och
lulesamiskan, bedöms läget vara akut. Om inte tillräckligt effektiva
åtgärder sätts in, kommer det snart att vara för sent att revitalisera
språken eftersom den språkliga basen eroderas och förutsättningarna
försämras. Om basen blir för liten, går det inte längre att rädda språket,
även om viljan skulle finnas. Om syd- och lulesamiskan skulle försvinna
i Sverige, skulle språket sannolikt gå förlorat även i Norge eftersom den
språkliga basen blir för liten för att kunna upprätthålla språket. Om	35

samiska varieteter försvinner skulle det samiska folket förlora en viktig beståndsdel i sin kollektiva identitet och sin kultur.

För syd- och lulesamiskans del bedöms den negativa utvecklingen fortfarande kunna vändas, under förutsättning att aktiva revitaliseringsåtgärder omgående sätts in. Syd- och lulesamiskan talas fortfarande av en tillräckligt stor befolkning för att de ska vara möjliga och realistiska att revitalisera. Det finns goda exempel från utlandet som visar att revitalisering kan åstadkommas med riktade insatser om gruppen har den starka vilja som behövs. Samerna har viljan att återta sitt språk.

Den kartläggning som gjorts av Utredningen om finska och sydsamiska språken visar att många enskilda samer känner att majoritetssamhället, genom den tidigare bedrivna assimilerings- och utbildningspolitiken, bidragit till att de förlorat sitt språk eller aldrig givits möjligheter att tillägna sig det och de efterfrågar därför ett ansvarstagande för den tidigare förda politiken. Utredningen drar slutsatsen att en anda av försoning och ansvarstagande bör prägla utformningen av den fortsatta minoritetspolitiken och att detta bör komma till uttryck i en stark vilja att försöka rätta till den uppkomna situationen.

Regeringen konstaterar att ratificeringen av Europarådets ramkonvention och minoritetsspråkskonventionen inte har medfört någon djupare diskussion eller medvetenhet om vad som krävs för att minoritetsspråken ska kunna bestå som levande språk i Sverige. Det råder även stor okunskap om vilka faktorer som påverkar språkbevarandet. Majoritetssamhällets betydelse i sammanhanget har inte heller diskuteras i någon större utsträckning. De nationella minoriteterna kan, enligt språkforskare, inte på egen hand vända denna språkbytesprocess – även om viljan finns – eftersom de inte förfogar över eller har tillgång till väsentliga språkbevarande faktorerna på samhälls- och gruppnivå, såsom språklagstiftning för att skydda minoritetsspråket och utbildning i och på minoritetsspråket. De har inte heller alltid tillgång till egna institutioner och minoritetsspråkig media. Om det finns gynnsamma språkbevarande förutsättningar på samhälls- och gruppnivå, kan den enskilde individen däremot på individnivå fatta medvetna beslut av betydelse för språkets fortlevnad. Sådana språkbevarande faktorer på individnivå rör språkval (t.ex. i vilken utsträckning och inom vilka domäner den enskilde väljer att tala minoritetsspråket) och socialisation (t.ex. vilket språk den enskilde väljer att överföra till sina barn).

När det gäller minoriteter som varit utsatta för assimileringstryck från majoritetssamhället måste man beakta att effekterna av sådan assimilering inte försvinner omgående. De svenska erfarenheterna från tillämpning av minoritetsspråkslagar visar tydligt att majoritetssamhällets och minoriteternas värderingar och attityder är av central betydelse för om åtgärder för att höja ett språks status ska ha framgång.

Utredningen om finska och sydsamiska språken har pekat på att utgångspunkter för den minoritetspolitiska reformen därför bör vara att majoritetssamhället kan bidra till minoritetsspråkens överlevnad och utveckling genom att dels skapa ett språkbevarande klimat, dels bistå med konkreta verktyg för revitalisering. Regeringen delar denna bedömning.

Prop. 2008/09:158

Språkbevarande åtgärder behövs omgående	Prop. 2008/09:158
Regeringen anser att majoritetssamhället måste sträva efter att skapa ett
språkbevarande klimat där även de nationella minoritetsspråken ges
utrymme att utvecklas och frodas. Regeringen bedömer att det behövs
samordnade parallella åtgärder för att förstärka revitaliseringen. Det
behöver vidtas åtgärder på samhälls-, grupp- och individnivå för att
uppnå en statushöjande, revitaliserande och synliggörande effekt på
minoritetsspråken. För att säkerställa minoritetsspråkens fortlevnad på
sikt behöver antalet modersmålstalare av dessa språk öka. Samhället
behöver ta bättre vara på potentiella minoritetsspråkstalare och ge de
barn och ungdomar som vill tillägna sig sitt minoritetsspråk möjligheter
att göra det. Även barnkonventionens krav på att barn ska ges möjlighet
att utveckla en egen kulturell minoritets- eller urfolksidentitet behöver
beaktas tydligare i sammanhanget.
De nationella minoriteterna och deras språk har alla på sitt sätt haft,
och har i viss mån alltjämt, låg status i det svenska samhället.
Minoriteternas språk och kultur har inte varit något som värderats högt
av majoritetssamhället. Majoritetssamhällets förhållningssätt och
agerande i förhållande till minoritetsspråken påverkar även
minoriteternas syn på det egna språket. Minoritetsspråkslagarna har
inneburit och innebär att språkens status höjs, språkanvändarna ges
möjligheter att nyttja språket i fler sammanhang och barns möjligheter att
lära sig språket stärks. Inom förvaltningsområdena ges språkanvändarna
möjlighet att dels successivt bygga upp fler språkdomäner genom ett
offentligt bruk av språket, dels stödja barns språkinlärning inom
förskoleverksamhet. Minoritetsspråken kan därmed utvecklas till språk
som kan användas inom ett antal viktiga samhällsdomäner. Om språket
upplevs vara användbart i samhället stimuleras talarnas egen strävan att
stärka språket. Potentiella talare ser möjligheter som inte tidigare funnits,
vilket kan motivera fler att återta språket. Kunskaper i minoritetsspråket
skulle ses som en merit i olika sammanhang och fler skulle välja att
förbättra sina kunskaper.
Användningen av språket i offentliga sammanhang innebär också ett
synliggörande av språket. Synliggörande ökar minoritetens vilja att
använda språket. Synliggörandet ökar även majoritetens medvetenhet och
förhoppningsvis även dess acceptans. Därmed kan även majoritetens
förhållningssätt till minoriteten förbättras.

8Skydd för de nationella minoriteterna

8.1Diskriminering och negativa attityder

Den tidigare Ombudsmannen mot etnisk diskriminering – som från den 1

januari 2009 ersatts med den nya myndigheten Diskrimineringsombudsmannen – har sedan 2002 arbetat särskilt med frågor som rör diskriminering av romer. Myndigheten bedömer att

riktade insatser och dialog med gruppen är av avgörande betydelse för benägenheten att anmäla diskriminering.

Av årsredovisningen för 2007 framgår att antalet anmälningar från romer har hållit sig ganska konstant de senaste åren, även om en viss ökning har skett. Myndigheten har drivit och driver alltjämt ett flertal ärenden om diskriminering av romer, bl.a. på bostadsmarknaden, inom arbetslivet och inom detaljhandeln. Judar, samer, sverigefinnar och tornedalingar anmäler alltjämt diskriminering till myndigheten i relativt liten utsträckning.

I rapporterna Diskriminering av samer (2008) och Diskriminering av nationella minoriteter inom utbildningsväsendet (2008) beskriver Ombudsmannen för etnisk diskriminering vad som har framkommit om enskildas upplevelser av diskriminering och utsatthet inom bl.a. utbildningsväsendet, i kontakter med myndigheter och domstolar och inom hälso- och sjukvården.

Barnombudsmannen har i rapporten Rätten till delaktighet och inflytande för samiska barn och ungdomar (2008) tagit upp att samiska ungdomar i Sverige i den gjorda undersökningen anser att de blir bemötta med fördomar, mobbning och diskriminering. Barnombudsmannen anser att situationen är oroande.

Europarådets rådgivande kommitté har lovordat svenska initiativ för att motverka diskriminering och betonat att arbetet måste fortsätta samt att frågan bör ges hög prioritet. Kommittén har särskilt lyft fram det arbete Ombudsmannen mot etnisk diskriminering har bedrivit med nationella minoriteter som något positivt. Kommittén har konstaterat att det alltjämt finns en del negativa attityder i Sverige rörande nationella minoriteter och då särskilt mot romer. Kommittén har vidare rekommenderat Sverige att hantera diskrimineringsfrågorna på ett konsekvent och koordinerat sätt på både central och lokal nivå och att det institutionella ansvaret behöver bli tydligare och stabilare.

Även Europarådets kommission mot rasism och intolerans, ECRI, har rekommenderat Sverige att fortsätta arbetet med att förbättra romers situation och motverka diskriminering av romer. ECRI har i sin tredje rapport rörande Sverige också konstaterat att spridningen av antisemitisk propaganda ökat, och har därför rekommenderat Sverige att fortsätta och intensifiera arbetet med att motverka alla former av antisemitism, bl.a. genom åtgärder inom utbildningsväsendet.

FN:s rasdiskrimineringskommitté har rekommenderat Sverige att vidta ytterligare åtgärder för att bl.a. bekämpa negativa attityder och stereotypa föreställningar rörande romer (CERD/C/SWE/CO/18, 21 aug. 2008).

FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor har uttryckt sin oro över att samiska och romska kvinnor fortfarande diskrimineras i olika sammanhang. Kommittén har uppmanat Sverige att anstränga sig ytterligare för att komma till rätta med diskrimineringen av minoritetskvinnor. Sverige uppmanas att arbeta förebyggande – både inom dessa samhällsgrupper och i samhället i stort – bekämpa våld, öka medvetenhet om tillgången till socialtjänst och rättsmedel bland kvinnor som tillhör nationella minoriteter samt göra dem medvetna om sina rättigheter när det gäller jämställdhet och icke-diskriminering. Effektiva åtgärder behövs enligt kommittén även för att integrera kvinnor som tillhör minoriteter på arbetsmarknaden. Regelbundna och omfattande

Prop. 2008/09:158

undersökningar om diskriminering av kvinnor som tillhör minoriteter Prop. 2008/09:158 behövs för att samla in statistik om deras situation, t.ex. när det gäller

arbete, utbildning och hälsa samt om alla former av våld de eventuellt utsätts för (Committee on the Elimination of Discrimination against Women, CEDAW/C/SWE/CO/7, 8 apr. 2008).

8.2Särskilt om hatbrott

Odemokratiska krafter i samhället lyfter alltjämt fram samer, romer och judar i sin retorik. Den judiska befolkningen lever under en hotbild som begränsar gruppens möjligheter att utöva sin kultur öppet och utan särskilda säkerhetsarrangemang i det svenska samhället.

Av Brottsförebyggande rådets (BRÅ) redovisning av hatbrott under 2007 framgår att de anmälda hatbrotten med antisemitiskt motiv varierat mellan 90–150 per år under den senaste 10-årsperioden. Under år 2007 identifierades knappt 120 anmälningar som bedömdes innehålla ett huvudbrott med antisemitiska motiv. Definitionen av antisemitiska hatbrott är brott som begås på grund av rädsla för, fientlighet eller hat mot judendomen och den judiska befolkningen och som aktiverar en anti-judisk reaktion mot judendomen, judisk egendom, dess institutioner eller den eller dem som är eller, uppfattas vara judar eller representanter för den judiska befolkningen. Det kan vara fråga om vandalisering av synagogor eller lokaler med koppling till judendom, skadegörelse på judiska begravningsplatser samt ofredanden, ärekränkning och trakasserier av personer på grund av deras faktiska eller uppfattade judiska börd. En tredjedel av anmälningarna under 2007 bedömdes vara ideologiskt motiverade. Andelen är således högre än vid brott med främlingsfientliga motiv (13 procent), islamofobiska motiv (7 procent) och brott med homofobiska motiv (3 procent). (BRÅ, Rapport 2008:15, Hatbrott 2007).

8.3	Diskrimineringsombudsmannens arbete

Regeringens bedömning: Den nya diskrimineringslagen (2008:567) ger
Diskrimineringsombudsmannen goda förutsättningar att även i
fortsättningen verka för lika rättigheter och möjligheter för nationella
minoriteter, bl.a. genom att öka kunskapen om diskrimineringsfrågor
bland dessa grupper.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser att
diskriminering av de nationella minoriteterna i det svenska samhället
måste bekämpas och synliggöras. Diskrimineringslagen (2008:567) ger
goda förutsättningar att bekämpa diskriminering som drabbar enskilda
personer ur de nationella minoriteterna och andra utsatta grupper i
samhället.
Den nya myndigheten Diskrimineringsombudsmannen står inför flera
utmaningar. En av dessa utmaningar ligger i att ge upprättelse åt en större
andel av de personer som utsätts för och anmäler diskriminering. En lika
stor utmaning är emellertid att få en större andel av dem som utsätts för		39

diskriminering att anmäla detta. Ett första viktigt steg mot en sådan Prop. 2008/09:158 utveckling är att enskilda blir medvetna om sina rättigheter och förstår

hur man går till väga för att få den upprättelse lagen kan erbjuda. Erfarenheten är att kunskaperna om rättigheter och skydd mot diskriminering generellt sett är låg.

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering har under flera år bedrivit ett långsiktigt främjandearbete mot vissa prioriterade grupper. Grupperna har själva fått identifiera frågeställningar och ta initiativ till förslag som kan motverka olika former av marginalisering och diskriminering. Mobiliseringsarbetet ska engagera, medvetandegöra och motivera enskilda och grupper till att se sig själva som en resurs och en kraft för förändring. Arbetet har förmedlat kunskap om de mänskliga rättigheterna men också givit grupperna vissa verktyg som krävs för ett fortsatt eget arbete.

Under hösten 2007 påbörjade Ombudsmannen mot etnisk diskriminering ett arbete mot diskriminering av nationella minoriteter i samverkan med grupperna. Arbetet ska synliggöra vilka uttryck som diskriminering kan ta inom utbildningsväsendet. När det gäller den romska gruppen har Ombudsmannen mot etnisk diskriminering fortsatt det tidigare påbörjade arbete med att motverka och förebygga diskriminering mot gruppen. Ett arbete påbörjades under 2007 som syftar till att belysa och synliggöra diskriminering mot romska kvinnor.

Regeringen anser att det påbörjade främjandearbetet bland de nationella minoriteterna behöver fortsätta. Det finns, enligt regeringens mening, utrymme för att fortsätta det påbörjade arbetet inom ramen för Diskrimineringsombudsmannens arbete med att verka för lika rättigheter och möjligheter för olika grupper i samhället. Det kan t.ex. ske genom utbildningsinsatser för de nationella minoriteterna i syfte att öka kunskapen om diskrimineringsfrågor och hur grupperna kan ta till vara sina rättigheter.

8.4Fortsatt arbete för att förbättra romers situation

Regeringens bedömning: Det metodarbete som Delegationen för romska frågor bedriver för att förbättra romers situation och motverka deras utsatthet i samhället behöver fortsätta även efter den 1 januari 2010.

Skälen för regeringens bedömning: I december 2006 tillsatte regeringen Delegationen för romska frågor (Ju 2006:10, dir. 2006:101) för att, med utgångspunkt i Sveriges internationella åtaganden om att skydda och främja de mänskliga rättigheterna, vara nationellt pådrivande i arbetet med att förbättra romers situation i Sverige. Arbetet förutsätter en nära dialog och samverkan med romer.

Delegationen för romska frågor ska utreda romers situation i Sverige genom att inhämta, sammanställa, analysera och redovisa erfarenheter och kunskap som finns på området samt lämna förslag på hur romers livsvillkor i samhället ska kunna förbättras. Delegationen ska också främja och stödja kommunala projekt och verksamheter som syftar till att

förbättra romers situation. Slutligen ska delegationen informera och Prop. 2008/09:158 sprida kunskap om romer och romers situation i Sverige samt uppmuntra

kunskaps- och erfarenhetsutbyte mellan statliga myndigheter och kommuner. Delegationen ska i sina aktiviteter särskilt uppmärksamma romska barns och ungdomars villkor och behov av stöd samt kvinnors och flickors situation. Delegationen ska också uppmärksamma situationen för äldre romer samt romer med funktionshinder. Ett jämställdhets- respektive barnperspektiv ska genomgående integreras i delegationens analyser och förslag. Delegationen ska slutredovisa sitt uppdrag senast den 31 december 2009.

Som ett led i metodutvecklingsarbetet har delegationen genomfört ett omfattande kartläggningsarbete bland kommuner för att identifiera berörda tjänstemän och påbörja en dialog med lokala romska organisationer. Dialogen försvåras i dag av att den minoritetspolitiska medvetenheten är låg i många kommuner och att det kan vara svårt att identifiera romska aktörer. Delegationen har även fört samtal med andra viktiga samarbetspartners såsom frivilligorganisationer, studieförbund och trossamfund och även uppmuntrat kommuner att påbörja ett samarbete genom regionala nätverk för att öka kunskapen om romer och deras situation.

Det utvecklingsarbete som delegationen utför är ett viktigt steg i att stärka romers ställning och bryta utanförskap i det svenska samhället. Enligt direktiven ska delegationen lämna förslag om hur metodutvecklingen ska fortsätta efter det att delegationen slutfört sitt arbete. Regeringen bedömer att det metodarbete delegationen påbörjat för att främja och stödja kommuners dialog med romska företrädare, såsom romska lokalföreningar och riksorganisationer samt statliga myndigheter och kommuner, behöver fortsätta även efter det att delegationens arbete slutförts i december 2009.

Regeringen anser att en särskild arbetsgrupp vid Länsstyrelsen i Stockholms län bör tillsättas under en övergångsperiod – i avvaktan på Regeringskansliets beredning av delegationens förslag – för att fortsätta det utåtriktade metodarbetet och att stödja kommunalt arbete för att förbättra romernas situation.

8.5Arbete för att stärka egenmakten för kvinnor som tillhör nationella minoriteter

Regeringens bedömning: Det arbete som påbörjats på jämställdhetsområdet för att stärka nationella minoritetskvinnors ställning och egenmakt bör fortsätta under 2009 och 2010.

Skälen för regeringens bedömning: FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor har bl.a. uppmanat Sverige att arbeta förebyggande mot diskriminering och stärka nationella minoritetskvinnors ställning. Utformningen av minoritetspolitiken har hittills inte beaktat könsperspektivet i tillräcklig grad. Det innebär att minoritetskvinnors villkor och behov har förblivit osynliga, trots att det

finns reella behov och att dessa behov kan skilja sig från andra kvinnors

behov och även i jämförelse med män med minoritetsbakgrund. Det kan Prop. 2008/09:158 bl.a. handla om att de tjänster som samhället erbjuder i olika

sammanhang inte beaktar minoriteternas behov. Tillgången på minoritetsspråkig förskoleverksamhet eller äldreomsorg kan t.ex. påverka minoritetskvinnors förvärvsgrad. Det pågår ett aktivt jämställdhetsarbete bland de nationella minoriteterna i dag och regeringen anser att det är viktigt att stödja detta jämställdhetsarbete. Regeringen anser att de insatser som nu görs på jämställdhetsområdet även behöver komma dessa kvinnor till godo.

I budgetpropositionen för 2008 (prop. 2007/08:1 utg. omr. 1 avsnitt 8.6) aviserade regeringen särskilda insatser med syfte att stärka dessa kvinnors ställning i samhället. Syftet är att ge minoritetskvinnorna en ökad möjlighet att delta i den demokratiska processen och i andra viktiga delar av samhällslivet och därigenom främja förutsättningarna för dessa kvinnor att bevaka sina rättigheter och driva sina krav själva.

Inom ramen för denna jämställdhetssatsning har Sametinget fått i uppdrag att genomföra en särskild satsning för att stärka samiska kvinnors delaktighet i samhällslivet (IJ2008/490/DISK). Uppdraget ska redovisas senast den 30 september 2009. Uppsala universitet har fått i uppdrag att genomföra en studie om behovet av riktade utbildningsinsatser för kvinnor som tillhör nationella minoriteter (IJ2008/886/DISK, IJ2008/1849/DISK)). Uppdraget ska redovisas senast den 31 mars 2009. Ungdomsstyrelsen har fått i uppdrag att stödja jämställdhetsarbetet bland nationella minoriteter ekonomiskt och på andra sätt (IJ2008/1074/DISK). Uppdraget omfattar perioden t.o.m. den 31 december 2010. Därutöver har Statens folkhälsoinstitut fått i uppdrag att undersöka hur våldsutsatta kvinnor som tillhör nationella minoriteter bemöts och stöds av offentliga myndigheter (IJ2008/1822/DISK). Uppdraget omfattar perioden t.o.m. den 31 december 2010.

9Uppföljning och styrning av minoritetspolitiken

9.1Bristande engagemang och ansvarstagande försvårar genomförandet

Det kommunala självstyret har långa traditioner i Sverige. Kommunerna har det huvudsakliga ansvaret för att vissa av åtagandena i Europarådets ramkonvention och minoritetsspråkskonventionen, såsom bl.a. utbildning och service på minoritetsspråk, förverkligas på det lokala planet. Ratificeringen innebär att Sverige åtagit sig en skyldighet att anordna sådan samhällsservice. Enligt Europarådets expertkommitté försvåras efterlevnaden av att anordnandet av samhällstjänster på minoritetsspråk på många håll är beroende av lokal politisk vilja.

Europarådets expertkommitté har vidare konstaterat att bristen på åtgärder från myndigheters sida på lokal och regional nivå har lett till att

många åtaganden inte har efterlevts, trots att det finns en rättslig grund

för åtagandet. Enligt kommittén är detta ett strukturellt tillämpningsproblem som Sverige bör analysera närmare, för att säkerställa att åtagandena genomförs i praktiken. Lokala myndigheter, vilket närmast får tolkas som kommunerna, anser sig inte alltid bundna av Sveriges internationella åtaganden bl.a. eftersom nuvarande nationell lagstiftning rörande nationella minoriteter är geografiskt begränsad till Norrbotten. På central statlig nivå har ansvaret för genomförandet flyttats runt mellan olika departement. Det finns inte heller någon ansvarig myndighet som följer upp efterlevnaden av minoritetsåtagandena. Enligt Europarådets ministerråd behöver skyddet av de nationella minoriteternas rättigheter hanteras på ett mer konsekvent och koordinerat sätt samt myndighetsansvaret för genomförandet präglas av tydlighet och stabilitet. Sverige måste även mer konsekvent ta hänsyn till principerna i ramkonventionen. Europarådets ministerråd har rekommenderat Sverige att genomföra det förslag rörande tillsyn som lämnats av Utredningen om finska och sydsamiska språken (SOU 2005:40 och SOU 2006:19).

Europarådets granskning pekar också på att uppföljningen av åtagandena i ramkonventionen och minoritetsspråkskonventionen kompliceras av att svenska myndigheter inte samlar in officiell statistik rörande befolkningens etniska fördelning. Kunskapen om de nationella minoriteternas situation blir därför begränsad i förhållande till andra gruppers situation. Enligt Europarådet blir det därmed svårt för svenska myndigheter att forma minoritetspolitiken, att följa upp och vidta effektiva åtgärder rörande nationella minoriteter och även att visa Europarådet att åtagandena är uppfyllda. Europarådets ministerråd har därför rekommenderat svenska regeringen att vidta ytterligare åtgärder i samråd med de nationella minoriteterna för att få fram bättre statistiska uppgifter, bl.a. genom ad hoc-kartläggningar, speciella studier eller andra kartläggningar. Liknande synpunkter rörande bristande statistik rörande bl.a. antalet talare av olika språk i landet har anförts i anslutning till FN:s

granskning av Sveriges efterlevnad av FN:s rasdiskrimineringskonvention (2008).

Konstitutionsutskottets uppföljningsrapporter, som har berört frågan om genomförandet på lokal nivå och enskildas möjlighet att använda minoritetsspråken inom förvaltningsområdena, ger en likartad bild som ovan. Den lokala inställningen i berörda kommuner och attityden till minoritetsspråken har varit av avgörande betydelse för hur lyckat genomförandet blivit. Enligt konstitutionsutskottets rapporter är det närmast frågan om ett tillämpningsproblem. De praktiska möjligheterna att utnyttja de rättigheter som lagarna ger är mer begränsade än vad som förutses i lagarna. Tillämpningsproblematiken är direkt kopplad till den decentraliserade besluts- och ansvarsordningen i många av de frågor som berörs av minoritetspolitiken. Utfallet av reformen blir därför mer beroende av enskilda aktörers attityder och värderingar och av deras förståelse av målen med minoritetspolitiken än av vilka bestämmelser som är formulerade i officiella dokument.

Prop. 2008/09:158

9.2Ett nytt uppföljningssystem

Regeringens bedömning: Ett statligt uppföljningssystem behöver införas för att tydligare följa upp efterlevnaden av lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk samt effekterna av minoritetspolitiken. Uppföljningssystemet bör bestå av följande delar:

−konkretisering av minoritetspolitikens mål,

−uppföljningsansvar,

−effektivare myndighetssamordning, samt

−återrapportering till regeringen.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser att det finns anledning att ta fasta på den kritik som framkommit i samband med internationell granskning och nationell uppföljning. Det är inte tillfredsställande att efterlevnaden av Europarådets ramkonvention och minoritetsspråkskonventionen brister och att tydlig uppföljning av minoritetspolitikens effekter saknas. I förlängningen innebär detta också att det inte går att avgöra om det statsbidrag som kommunerna får i dag för genomförandet används på ett effektivt och samhällsekonomiskt sätt.

Det är heller inte tillfredställande att statliga och kommunala myndigheter har bristande kunskaper om de nationella minoriteternas situation på en rad områden. För att komma till rätta med detta bör svenska myndigheter arbeta mer medvetet för att kartlägga även dessa gruppers situation och förutsättningar. Utgångspunkten bör vara att kartläggningar ska ske i samråd med företrädare för de nationella minoriteterna eftersom det ofta är det enda sättet att nå enskilda som tillhör nationella minoriteter. Syftet med sådana kartläggningar ska givetvis vara att förbättra de nationella minoriteternas situation. Däremot anser regeringen att registrering av etnicitet inte är aktuellt för att förbättra tillgången på statistik, eftersom det strider mot individers grundläggande rättigheter och enskildas integritet. Det är dock angeläget att finna vägar för att förbättra statistiken där detta är möjligt på annat sätt. Det kan t.ex. göras genom studier av olika slag. Ett arbete pågår för närvarande inom Regeringskansliet för att förbättra statistiken rörande elevers modersmål. Det är också viktigt att utarbeta rutiner för att på annat sätt fånga upp enskildas behov, såsom genom direkt förfrågan till enskilda och eller dialog med organisationer som företräder de nationella minoriteterna.

Mot bakgrund av de brister som har framkommit finns det, enligt regeringens bedömning, anledning att införa ett system för att tydligare följa upp genomförandet och effekterna av minoritetspolitiken.

Ett sådant uppföljningssystem bör bestå av följande delar.

−konkretisering av minoritetspolitikens mål för att underlätta uppföljningen,

−uppföljningsansvar avseende lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk,

−effektivare myndighetssamordning för att underlätta reformarbetet, samt

−återrapportering till regeringen för att ge en bättre överblick över efterlevnaden.

Prop. 2008/09:158

För att förbättra efterlevnaden ytterligare behöver även kunskapen i Prop. 2008/09:158 frågor som rör minoritetsrättigheter på nationell, regional och lokal nivå

ökas. Regeringen lämnar därför även förslag på sådana kunskapshöjande insatser – se avsnitt 9.7 nedan.

9.3Minoritetspolitikens mål konkretiseras

Regeringens bedömning: Det minoritetspolitiska målet behöver konkretiseras och brytas ned i ett antal delområden. Effekterna av minoritetspolitiken ska följas upp inom respektive delområde i det fortsatta arbetet. Minoritetspolitikens mål behöver också få ett tydligare genomslag inom andra politikområden.

Det minoritetspolitiska målet behöver också integreras tydligare i andra politikområden som berör de nationella minoriteterna och deras förutsättningar att bevara sin kultur och sitt språk.

Skälen för regeringens bedömning: Målet för den svenska minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och att stärka deras möjligheter till inflytande, samt att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande.

Regeringen anser att effekterna av vidtagna insatser inte går att följa upp tillräckligt väl i förhållande till det övergripande minoritetspolitiska målet eftersom det närmast är att se som ett slutmål. Hur långt arbetet har kommit för att nå detta slutmål är svårare att avläsa. Det finns därför anledning att bryta ned det övergripande målet i delområden som närmare beskriver vad som avses med respektive del.

De utpekade delområdena ska följas upp särskilt i det fortsatta minoritetspolitiska arbetet. Regeringens och myndigheters uppföljning, analys och redovisning av arbetet för att främja det övergripande minoritetspolitiska målet bör därför särskilt belysa insatserna och effekterna av sådana insatser inom följande tre delområden.

Första delområdet: Diskriminering och utsatthet

Att ge skydd åt de nationella minoriteterna innebär att diskriminering på grund av etnicitet eller tillhörighet till nationell minoritet ska bekämpas och att de nationella minoriteterna ska ges förutsättningar att delta i samhällslivet på lika villkor.

Enligt ramkonventionens bestämmelser har Sverige åtagit sig att vidta lämpliga åtgärder för att inom alla områden av det ekonomiska, sociala, politiska och kulturella livet främja fullständig och effektiv jämlikhet mellan personer som tillhör en nationell minoritet och personer som tillhör majoritetsbefolkningen. Det innebär att de nationella minoriteterna fullt ut ska kunna utveckla sin potential och ha samma förutsättningar i samhället som majoritetsbefolkningen. Samhället ska därför motverka missgynnande och utsatthet av de nationella minoriteterna.

Andra delområdet: Inflytande och delaktighet	Prop. 2008/09:158
Att stärka de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande innebär
att formerna för samråd ska förbättras och de nationella minoriteter ska
ges reellt inflytande i frågor som berör dem. Politiskt deltagande ska
uppmuntras, såsom deltagande i Sametingsvalen. Utarbetande av olika
former för inflytande inom de nationella minoriteterna bör främjas. Det
kan t.ex. handla om deltagande i olika brukarråd eller andra
samverkansfora. Kvinnors och ungas deltagande ska främjas. De
nationella minoriteterna ska ges tillgång till olika nationella, regionala
och lokala dialogfora på likvärdiga villkor som majoritetsföreträdare.
Strukturella hinder mot inflytande ska, så långt det är möjligt,
undanröjas.
Tredje delområdet: Språk och kulturell identitet
Att stödja de nationella minoritetsspråken så att de hålls levande innebär
att de nationella minoriteterna ska ges möjligheter att tillägna sig, bruka
och utveckla sitt modersmål och utveckla en egen kulturell identitet. De
nationella minoriteterna ska kunna överföra sitt minoritetsspråk och sin
kultur till nästa generation. De nationella minoritetsspråken, som utgör
en del av det svenska kulturarvet, ska kunna bevaras och utvecklas som
levande språk i Sverige.
Ett minoritetsinriktat tankesätt
Sverige har som nation lyckats få relativt bra genomslag i samhället när
det gäller barns rättigheter enligt barnkonventionen även om mycket
arbete fortfarande återstår. Medvetet arbete på lokal och nationell nivå
för att öka kunskapen om barnkonventionens bestämmelser har gjort det
möjligt att få större förståelse i samhället för ett nytt tankesätt rörande
barns förhållanden. På motsvarande sätt bör Sverige sträva efter att
synliggöra de nationella minoriteternas rättigheter i samhället. Det
behövs en ökad medvetenhet om att majoritetssamhällets agerande på
olika sätt påverkar de nationella minoriteternas förutsättningar.
Regeringen anser därför att det behövs ett medvetet arbete för att
integrera ett minoritetsinriktat tankesätt i kommuners och myndigheters
arbete med dessa grupper. Utvecklingen av minoritetspolitiken är en
fortlöpande process där insatser för att stärka och skydda de nationella
minoriteterna ska ingå som en naturlig del i samhällets åtaganden
gentemot medborgarna. På samma sätt som det allmänna i sin
verksamhet har att beakta rättigheter som baseras på barnkonventionen
och andra konventioner för mänskliga rättigheter ska även
minoritetsrättigheter beaktas.
Genomförandet av minoritetspolitikens mål behöver därför få tydligare
genomslag inom andra politikområden som berör de nationella
minoriteternas situation eller bevarandet av minoriteternas språk och
kultur, eftersom verktygen för att åstadkomma en förändring finns inom
dessa andra politikområden. Sådana områden är bl.a. folkhälso-, äldre-,
skol- och ungdomspolitiken. Inom alla dessa områden fattas det beslut	46
	46

som påverkar de ovan angivna delområdena. Regeringen anser därför att Prop. 2008/09:158 samordningen mellan olika politikområden som berör nationella

minoriteter behöver bli bättre.

I den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna 2006– 2009 (Skr. 2005/06:95 s. 111) har regeringen lyft fram behovet av att utarbeta indikatorer, som kan användas för att utvärdera och följa upp arbetet med nationella mål för de mänskliga rättigheterna. Delegationen för mänskliga rättigheter (Ju 2006:02) ska inom ramen för sitt arbete utarbeta sådana indikatorer. Regeringen anser att det finns ett stort behov av indikatorer av detta slag när det gäller de nationella minoriteternas rättigheter, eftersom det skulle underlätta uppföljningen och synliggöra förändringar som sker på området (dir. 2006:27 samt dir. 2007:114).

9.4Uppföljningsansvar införs

Regeringens bedömning: Myndighetsansvaret på minoritetspolitikens område behöver förtydligas. Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget bör därför ges ett uppföljningsansvar för minoritetspolitikens genomförande.

Utredningens bedömning: Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget bör ges nationellt tillsynsansvar för att säkerställa syftet med den nya lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk som utredningen också föreslår. Myndigheten ska på eget initiativ eller efter anmälan vidta de åtgärder som behövs. Detta innefattar styrning, tillsyn, fördelning av ekonomiska medel, samordning och bevakning av minoritetsfrågorna. Enskilda ska kunna vända sig till myndigheten med klagomål om lagens efterlevnad.

Remissinstanserna ställer sig positiva till att tillsynsansvar införs. En del synpunkter lämnas rörande utpekade myndigheter och utformningen av tillsynen. Länsstyrelsen i Stockholms län är positiv till att bli en nationell tillsynsmyndighet under förutsättning att erforderliga resurser tillförs. Länsstyrelserna i Uppsala och Västmanlands län stödjer förslaget att en länsstyrelse ska ges ett nationellt tillsynsansvar och att administrationen av vissa uppgifter kan samordnas mellan berörda län. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att det är rimligt att ett nationellt tillsynsansvar för samiska utövas av Sametinget. Länsstyrelsen anser att tillsynen för övriga minoritetsspråk som berörs av den särskilda lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk bör utövas av respektive länsstyrelse för berörda förvaltningsområden. Skatteverket anser att tillsynen över minoritetsspråken bör handläggas av enbart en myndighet, eftersom det ger samordnings- och effektivitetsvinster. Sametinget tillstyrker förslaget, men förutsätter att myndigheten tillförs medel för ändamålet. Sameskolstyrelsen förordar att Sametinget får ett ansvar som omfattar styrning, tillsyn, fördelning av ekonomiska medel, samordning samt bevakning och rapportering av minoritetsfrågor. Uppsala och Västerås kommuner är tveksamma till att en nationell uppgift åläggs en regional myndighet; men om så sker är det nödvändigt att länsstyrelsens roll i sammanhanget blir tydlig och avgränsad och att ansvaret för tillsyn

respektive utvecklande och rådgivande funktioner blir åtskilda. Kiruna, Pajala och Övertorneå kommun förordar att tillsynsansvaret ska läggas på Länsstyrelsen i Norrbottens län, eftersom den redan har erfarenhet av minoritetspolitiken. Jokkmokks kommun anser att Sametinget bör ges ett nationellt tillsynsansvar rörande samiska och Länsstyrelsen i Norrbottens län för finska/meänkieli. Kiruna kommun ser inga problem i att dela upp tillsynsansvaret på två olika organ, under förutsättning av att ett nära samarbete utvecklas och tillräckliga resurser tilldelas. Östersunds kommun och Sveriges kommuner och landsting avvisar förslaget rörande Sametinget och förordar en länsstyrelse.

Promemorians bedömning: Tillsynen bör beträffande finska och meänkieli utövas av länsstyrelsen i varje län och i fråga om samiska av Sametinget. Behövs en central myndighet som svarar för lagstiftningens genomförande synes den planerade ombudsmannamyndigheten vara lämplig.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker förslaget under förutsättning att den föreslagna ombudsmannamyndigheten får i uppdrag att tillse att lagstiftning och konventionsåtaganden om minoriteters rättigheter efterlevs och utvecklas. Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att det framstår som en svaghet att promemorian inte behandlat möjligheten att lägga tillsynsansvaret hos en eller ett mindre antal länsstyrelser. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering välkomnar förslaget, men anser att uppdraget att utöva tillsyn inte nödvändigtvis bör ingå i den sammanslagna ombudsmannens uppgifter. Institutet för språk och folkminnen tillstyrker förslaget i fråga om samiska. Tillsynen för meänkieli bör utövas av Länsstyrelsen i Norrbottens län. För finskans del är det inte ändamålsenligt att splittra tillsynen till flera länsstyrelser, det är i stället bättre att koncentrera den till en, t.ex. Stockholms läns länsstyrelse. Detta garanterar enhetlighet och torde även vara att föredra

ekonomiskt. Sametinget, Sameskolstyrelsen, Samernas utbildningscentrum och Samiska språknämnden anser att tillsynen rörande samiska språket ska utföras av Sametinget. Borås kommun tillstyrker förslaget. Gällivare och Kiruna kommuner avstyrker förslaget att dela tillsynsansvaret eftersom kommunerna skulle bli föremål för tillsyn av två olika myndigheter. Det skulle innebära administrativt merarbete och utgöra ett potentiellt problem med olika tolkningar av direktiv och författning. Sverigefinländarnas delegation avstyrker förslaget och förordar i stället förslaget i SOU 2005:40, dvs. utredningens delbetänkande. Delegationen anser att sanktioner är nödvändiga. Sverigefinska riksförbundet avvisar förslaget och anser att tillsynen bör utövas av Länsstyrelsen i Stockholms län. Riksförbundet förordar att den tilltänkta ombudsmannamyndigheten får i uppgift att ansvara för genomförandet av konventionerna.

Skälen för regeringens bedömning: Offentlig tillsyn och uppföljning är viktig för att stärka efterlevnaden av de föreskrifter riksdag och regering beslutat. Detta bidrar till att upprätthålla grundläggande värden i samhället såsom rättssäkerhet, effektivitet och demokrati.

Betänkandena från Utredningen om finska och sydsamiska språken (SOU 2005:40 och SOU 2006:19) och promemorian Nationella minoritetsspråk vid domstolar och myndigheter (Ds 2008:26) innehåller

Prop. 2008/09:158

förslag om att införa ett tillsynsansvar. Frågan om utformning av statlig tillsyn har varit föremål för en översyn och Tillsynsutredningen har i sitt betänkande Förslag om en tydligare och effektivare tillsyn (SOU 2004:100) lämnat en rad förslag som bereds inom Regeringskansliet. Regeringen bedömer att det inte är aktuellt att på minoritetspolitikens område införa s.k. operativ tillsyn enligt Tillsynsutredningens definition. Den tillsyn som föreslås av Utredningen om finska och sydsamiska språken och i promemorian har närmast karaktären av uppföljning. Något beredningsunderlag finns inte heller för att i detta skede införa skarpa sanktionsmöjligheter, vilket i regel anses vara ett kriterium för operativ tillsyn.

Enligt regeringens bedömning finns det dock anledning att ta fasta på förslagen och införa ett uppföljningsansvar på minoritetspolitikens område. Erfarenheterna från Norrbotten visar att det vid en utvidgning av förvaltningsområdena finns anledning att på ett tydligare sätt följa upp eventuella brister i den kommunala hanteringen och även stödja det kommunala arbetet.

Frågan om en nationell myndighet för mänskliga rättigheter är för närvarande under diskussion. Om en sådan myndighet tillskapas i framtiden, får man överväga frågor som rör efterlevnaden av Europarådets ramkonvention och minoritetsspråkskonvention i det sammanhanget. Regeringen anser vidare att om det skulle visa sig att det uppföljningsansvar som nu föreslås inte är tillräckligt för att förbättra efterlevnaden av minoritetsrättigheter får frågan om införande av en operativ tillsyn på minoritetspolitiskens område väckas på nytt.

Mot bakgrund av detta anser regeringen att ett uppföljningsansvar ska införas. Syftet är att uppföljningen ska driva på genomförandet av de i lagen angivna rättigheterna och skyldigheterna på det kommunala planet. En del av den stödjande verksamheten bör vara att främja samordning mellan kommuner. Syftet ska också vara att ge regeringen underlag rörande efterlevnaden av lagen.

Regeringen anser att lösningen med en länsstyrelse med uppföljningsansvar är att föredra i stället för att samtliga länsstyrelser ska dela på det. Frågan om koncentration och samordning av vissa uppgifter till ett begränsat antal länsstyrelser har varit föremål för en översyn (Koncentration av länsstyrelseverksamhet, Ds 2007:28). Syftet med ökad koncentration och samordning är att åstadkomma en högre effektivitet och att säkerställa en väl fungerande rättssäkerhet. Regeringen bedömer att lösningen med en länsstyrelse ger bättre förutsättningar för att bygga upp kompetens och erfarenhet i minoritetsfrågor, vilket ger högre effektivitet och ett mer likformigt utförande.

Regeringen avser därför att ge Länsstyrelsen i Stockholms län uppföljningsansvar när det gäller åtgärder rörande minoritetsgrupperna judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar och deras språk. I de fall andra länsstyrelser inom förvaltningsområdena har närmast kontakt med berörda kommuner bör de där detta bedöms som lämpligt kunna bistå Länsstyrelsen i Stockholms län för att underlätta och effektivisera uppföljningen av lagen.

Sametinget ges motsvarande uppföljningsansvar rörande den samiska gruppen. Dessa myndigheter ska genom ett nära samarbete bistå varandra i arbetet och säkerställa dels att avsatta resurser för uppföljning nyttjas på

Prop. 2008/09:158

ett effektivt sätt, dels att arbetet bedrivs på ett likartat sätt. Sametinget Prop. 2008/09:158 arbetar redan i dag med språkfrågor. Myndigheten bedöms kunna utgöra

ett värdefullt stöd i arbetet att utvidga det samiska förvaltningsområdet. Sametinget har arbetat aktivt med att utforma en handbok med metodstöd för kommuner i arbetet med att använda samiska som offentligt språk. Det är även naturligt för många samer att vända sig till Sametinget i frågor som berör dem. Genom att Sametinget även kommer att ges ett ansvar för att arbeta aktivt med stärkandet av det samiska språket (se avsnitt 13.4 nedan) talar även effektivitetsskäl för att denna lösning ska bli framgångsrik och att Sametinget ska kunna stödja kommunernas strävanden i efterlevnaden av lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Sametinget ska även bistå i arbetet med att utvidga förvaltningsområdet för samiska genom samordning (se avsnitt 11.3.7 nedan).

Närmare bestämmelser rörande uppföljning behandlas i avsnitt 11.5 nedan.

9.5Effektivare myndighetssamordning

Regeringens bedömning: Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget bör ges samordningsansvar för de minoritetspolitiska målen.

Skälen för regeringens bedömning: Minoritetspolitiken är tvärsektoriell. En rad statliga myndigheter har uppdrag på minoritetspolitikens område och en del av dessa uppdrag har tydliga beröringspunkter med varandra. Myndigheter såsom t.ex. Institutet för språk och folkminnen, Statens kulturråd, Ungdomsstyrelsen och Sametinget ska på olika sätt främja bevarandet och utvecklandet av de nationella minoritetsspråken och bevarandet att de nationella minoriteternas kultur. Därutöver har ett antal myndigheter, såsom Statens skolverk, Diskrimineringsombudsmannen, Statens folkhälsoinstitut och Uppsala universitet, givits specifika regeringsuppdrag som rör minoritetsspråken eller de nationella minoriteternas situation. Inom förvaltningsområdena har även kommunerna och landstinget lagstadgade uppgifter.

Regeringen anser att formerna för samverkan över myndighetsgränserna behöver utvecklas för att effektivisera det minoritetspolitiska reformarbetet. Staten ska vara ett föredöme och gå före i utvecklingen. Detta gäller inte minst skyddet för de mänskliga rättigheterna som de nationella minoriteternas rättigheter är en del av. Respektive myndighet verkar inom sitt verksamhetsområde och ingen myndighet har ett helhetsgrepp om de nationella minoritetsspråkens eller minoriteternas situation.

Myndigheterna med uppföljningsansvar – Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget – bör därför även ges ett samordningsansvar för de minoritetspolitiska målen. Det kan bl.a. handla om att vidta samordnade åtgärder för att på olika sätt främja jämlikhet, öka möjligheterna till inflytande eller underlätta användandet av minoritetsspråk. Gemensamma kunskapshöjande åtgärder eller gemensamma tolk- och

översättarlösningar skulle t.ex. kunna vidtas för att underlätta Prop. 2008/09:158 myndigheternas arbete och för att de bättre ska leva upp till bestämmelserna i lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

Genom att myndigheterna samarbetar med varandra i olika nätverk och utbyter erfarenheter bör måluppfyllelsen kunna bli effektivare på minoritetspolitikens område.

9.6Återrapportering till regeringen

Regeringens bedömning: Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget bör ges ansvar att till regeringen redovisa en samlad bedömning av efterlevnaden av lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Andra relevanta myndigheter bör lämna underlag till dessa myndigheter.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser att det finns behov av att förbättra regeringens överblick av efterlevnaden av Europarådets minoritetskonventioner. Det finns också ett behov av att förbättra myndighetsstyrningen på minoritetspolitikens område. Regeringen avser därför att ge relevanta myndigheter i uppdrag att med regelbundna intervaller särskilt analysera och rapportera vad som gjorts inom respektive ansvarsområde för att säkerställa efterlevnaden av den föreslagna lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. I denna redovisning ska utvecklingen inom relevanta utpekade delområden för det minoritetspolitiska målet följas upp och redovisas särskilt – se avsnitt 9.3.

Uppföljningsrapporterna ska sammanställas av Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget, som i sin tur ska lämna en samlad bedömning av situationen till regeringen. Den samlade bedömningen ska även innehålla en redovisning av hur kommunerna tillämpar lagstiftningen. Därmed kan regeringen få en bättre överblick över minoritetspolitikens effekter och efterlevnaden av de internationella åtagandena i Sverige.

Uppföljningsrapporterna kommer att utgöra ett viktigt underlag för regeringens redovisning i samband med Europarådets regelbundna övervakning av efterlevnaden av åtagandena.

9.7Kunskapshöjande insatser

Regeringens bedömning: Kunskapen och medvetenheten om de internationella åtagandena och de nationella minoriteterna och minoritetsrättigheter behöver öka för att efterlevnaden ska förbättras. Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget bör därför ges i uppdrag att genomföra kunskapshöjande insatser. Sametinget bör dessutom skapa och ansvara för en hemsida rörande de nationella minoriteterna.

Utredningens bedömning: överensstämmer i huvudsak med

regeringens. Enligt förslaget ska Länsstyrelsen i Stockholms län

genomföra en treårig	nationell informations- och utbildningsinsats.			Prop. 2008/09:158
Därutöver bör länsstyrelsen ges i uppdrag att se över frågan om
tillgängligt material rörande minoritetskonventioner, nationell
lagstiftning och ta fram det material som behövs.
Remissinstanser:	Handikappombudsmannen	förutsätter	att
informationssatsningen utformas på ett sådant sätt att människor med
funktionshinder kan ta del av materialet. Centrum för multietnisk
forskning vid Uppsala universitet anför att kunskaperna om minoriteterna
och minoritetspolitiken i kommunerna och landstingen är nästan
obefintliga på många håll; många tjänstemän har fortfarande svårt att
skilja mellan integrations- och minoritetspolitik. Finskt språk- och
kulturcentrum vid Mälardalens högskola anser att en intensiv
informationskampanj är nödvändig och en sådan kampanj ska dock inte
begränsas till en projektperiod. Umeå universitet stödjer förslaget. Språk-
och folkminnesinstitutet (numera Institutet för språk och folkminnen)
anser att det är nödvändigt att bl.a. efterlevnaden av lagen garanteras
genom en tillsynsmyndighet med informationsansvar. Sverigefinska
språknämnden tillstyrker och anser att det är viktigt att
informationsmaterial om minoritetsfrågorna och språkfrågorna tas fram
för att framkalla en positiv attityd hos majoritetsbefolkningen;
informationsmaterial bör i mycket högre grad än i dag finnas även på
minoritetsspråken. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det är viktigt
att betydande resurser läggs initialt på informationskampanjer som riktas
både till allmänhet, personal och till minoriteter för att få ett bra utfall.
Jokkmokks kommun anser att förslaget bör genomföras för att synliggöra
de nationella minoriteterna, men att Sametinget ska ges ansvaret för
satsningen avseende det samiska språket.
Skälen för regeringens bedömning
Särskilt uppdrag för att öka kunskapen
Av artikel 6 i minoritetsspråkskonventionen framgår att staterna
förbinder sig att tillse att berörda myndigheter, organisationer och
personer informeras om rättigheter och skyldigheter enligt konventionen.
Europarådets ministerråd har rekommenderat Sverige att vidta
ytterligare åtgärder för att öka kunskapen och medvetenheten om
åtagandena i ramkonventionen och minoritetsspråkskonventionen och de
nationella minoriteterna i samhället. Enligt Europarådet är det särskilt
viktigt att inkludera lokala myndigheter i sådana initiativ.
Många av de fri- och rättigheter som Sverige förpliktat sig att garantera
förverkligas genom arbete som sker på kommunal nivå. För flera olika
verksamheter av betydelse för ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter är en kommun eller ett landsting huvudman. En del av
utbildningsväsendet är kommunalt och flera olika sociala rättigheter
tillkommer den enskilde på grundval av beslut av en kommun eller ett
landsting. Många viktiga beslut som berör minoritetsspråkens och
kulturernas fortlevnad fattas således på lokal nivå, oavsett om kommunen
ingår i förvaltningsområdena eller inte. Kommunernas engagemang och
ansvarstagande är av	avgörande betydelse för förverkligandet av		de	52

minoritetspolitiska målen och uppfyllelsen av Sveriges minoritetsåtaganden.

Kunskapen och medvetenheten om minoritetsrättigheter behöver förbättras på lokal nivå. Uppföljningar visar att minoritetspolitiken fått begränsat genomslag på kommunal nivå utanför de s.k. förvaltningsområdena. Det finns i en del kommuner en bristande medvetenhet om att det finns nationella minoriteter i den egna kommunen och vilka dessa är. En del av denna problematik kan till viss del förklaras med att det inte finns någon tillgänglig statistik rörande de nationella minoriteterna som kommunerna kan använda sig av.

Den bild som framkommit vid tidigare uppföljningar bekräftas av resultaten i den enkätundersökning som Regeringskansliet (Integrations- och jämställdhetsdepartementet) genomförde under 2006/2007. Mer än nio tiondelar av kommunerna uppger att ramkonventionen och minoritetsspråkskonventionen inte påverkar kommunens arbete i någon större utsträckning. Åtta procent uppger att ramkonventionen påverkar kommunens arbete mycket eller väldigt mycket. För minoritetsspråkskonventionens del är motsvarande andel fyra procent. Endast sju procent av kommunerna har en existerande handlingsplan eller en handlingsplan under framtagande för arbetet med nationella minoriteter. Av de kommuner som besvarat frågan om det finns områden där de behöver stöd när det gäller nationella minoriteter uppger 44 procent att det behövs stöd på informationsområdet.

Resultaten från Regeringskansliets (Integrations- och jämställdhetsdepartementets) enkätundersökning pekar på att kommunerna behöver ytterligare kunskap om Sveriges minoritetsåtaganden och de minoritetspolitiska målen. Det behövs också bättre verktyg för att kunna synliggöra de nationella minoriteterna i landets kommuner.

Nationell uppföljning visar att den här typen av reformer, som har till syfte att förändra människors tidigare förhållningssätt, attityder och värderingar, är en långsam process som måste få mogna fram. Frågan om spridande av information och kunskap har varit av central betydelse för måluppfyllelsen.

Regeringen anser att det är viktigt att kunskapen om de nationella minoriteterna och deras historia ökar eftersom det skulle kunna motverka fördomar och diskriminering. Det skulle också öka förståelsen för varför det är så viktigt att majoritetssamhället bistår i strävan att bevara de nationella minoriteternas språk och kultur.

Regeringen bedömer att det finns behov av statliga informations- och kompetenshöjande insatser med anledning av de ytterligare steg som nu tas för att reformera minoritetspolitiken. Syftet ska vara att synliggöra de nationella minoriteterna och sprida kunskap om minoritetsrättigheterna till beslutsfattare, tjänstemän och allmänheten. Det finns också ett behov av att sprida kunskap om de nationella minoritetsspråkens utsatta situation och påverka majoritetssamhällets förståelse för språkbevarande insatser.

Regeringen avser att ge Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget i uppdrag att, inom ramen för uppföljningsansvaret, genomföra kunskapshöjande insatser. Det finns också ett behov av att se över behovet av informationsmaterial. Ambitionen ska vara att översättning av

Prop. 2008/09:158

material bör ske i större utsträckning till de nationella minoritetsspråken. Prop. 2008/09:158 De erfarenheter som gjorts på informationsområdet inom nuvarande förvaltningsområden bör tas till vara och en bredare diskussion bör föras

med olika aktörer rörande informationsbehov.

Hemsida rörande nationella minoriteter

Sametinget har på regeringens uppdrag gjort en förstudie rörande en hemsida rörande de nationella minoriteterna. Uppdraget redovisades i mars 2008. I förslaget förordas att huvudmannaskapet i första hand ges till SWEBLUL, samarbetsorganet för de nationella minoriteterna, och i andra hand till Sametinget.

Regeringen anser att skapandet av en sådan hemsida är ett effektivt sätt att öka kunskapen och sprida information både på svenska och nationella minoritetsspråk. Genom att samla information på ett ställe kan även arbetet inom förvaltningsområdena underlättas.

I läroplanerna (se avsnitt 5.4 ovan) anges att alla barn i grundskolan ska ges grundläggande kunskap om de nationella minoriteterna och deras historia, men trots det är det många skolor som inte ger sådan undervisning. En studie från Högskolan i Dalarna rörande innehållet beträffande nationella minoriteter i läromedel visar att innehållet är ytterst begränsat och till viss del även bygger på stereotypa föreställningar om de nationella minoriteterna. Det kan således vara svårt för många skolor att leva upp till kravet i läroplanen. Om kunskap rörande de nationella minoriteterna görs tillgänglig genom en nationell hemsida skulle det även underlätta för många skolor att leva upp till kravet i läroplanen.

Regeringen avser att ge Sametinget − i egenskap av statlig förvaltningsmyndighet − i uppdrag att skapa och driva en sådan hemsida. Sametinget driver i dag en hemsida rörande samer inom ramen för arbetet med Samiskt Informationscentrum. Regeringen anser att den erfarenhet och kunskap som Sametinget förvärvat rörande kunskapsförmedling och även den unika kunskapen om att beskriva ett minoritets- och urfolksperspektiv bör tas till vara i sammanhanget. Regeringen bedömer att det även är en kostnadseffektiv lösning att ge Sametinget detta uppdrag eftersom sakkunskap och teknik redan finns på plats inom ramen för Samiska Informationscentrums verksamhet.

Regeringen anser vidare att ett statligt huvudmannaskap för hemsidan är att föredra av principiella skäl, eftersom informationsskyldigheten åligger Sverige som stat och inte de nationella minoriteterna. Arbetet bör dock ske i samråd med företrädare för de nationella minoriteterna och Länsstyrelsen i Stockholms län.

Prop. 2008/09:158

10De nationella minoriteternas inflytande stärks

10.1De nationella minoriteternas inflytande behöver stärkas

Regeringens bedömning: De nationella minoriteternas rätt till inflytande bör lagregleras.

Skälen för regeringens bedömning: Ett av målen för minoritetspolitiken är att de nationella minoriteterna ska ges inflytande i frågor som berör dem. Denna rätt till inflytande finns tydligt reglerad både i ramkonventionen och minoritetsspråkskonventionen. Enligt FN:s barnkonvention ska barn och ungdomar ges rätt att uttrycka sina åsikter i frågor som berör dem (artikel 12). Detta gäller även barn som tillhör de nationella minoriteterna.

I propositionen Nationella minoriteter (prop. 1998/99:143) angavs flera skäl till att de nationella minoriteterna bör ha möjlighet att påverka beslut. Ett centralt skäl är att grupperna själva är bäst lämpade att se den egna gruppens behov och önskemål och att det därför är väsentligt att det förs en dialog mellan myndigheter på olika nivåer och de nationella minoriteterna. Vidare uttalade regeringen att det finns anledning att utvärdera de former för påverkan och samråd som finns.

Ansvarig minister håller regelbundet samrådsmöten med företrädare för de nationella minoriteterna för att diskutera angelägna frågor såväl för gruppen som och för regeringen. Riksorganisationer som företräder de nationella minoriteterna tilldelas även särskilt stöd för att öka gruppernas möjligheter till inflytande, enligt förordningen (2005:765) om statsbidrag för nationella minoriteter. Beslut om fördelning av medel fattas av Ungdomsstyrelsen.

Erfarenheterna visar dock att det finns anledning att utvidga de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande. Europarådets ministerkommitté har även rekommenderat Sverige att vidareutveckla samrådsformerna med de nationella minoriteterna för att öka dessa gruppers delaktighet i beslutsprocesser på en rad områden, allt från hälsofrågor till samhällsplanering.

I konstitutionsutskottets uppföljning konstaterar forskarna att de nationella minoriteternas möjligheter till samråd och inflytande har ökat, men att det fortfarande finns hinder att övervinna innan minoriteterna fullt ut kan känna tydlig delaktighet i frågor som berör dem. Samrådsförfarandet med regeringen är av rådgivande och icke beslutande karaktär. Företrädare för de nationella minoriteterna anser att de borde ges ett större förtroende och en större del av ansvaret att styra sina egna angelägenheter.

Drygt 60 procent av kommunerna, som deltog i Regeringskansliets (Integrations- och jämställdhetsdepartementets) enkätundersökning

rörande minoritetspolitikens förverkligande på lokal nivå, uppger att de

inte samråder med de nationella minoriteterna när beslut ska fattas som Prop. 2008/09:158 rör dessa grupper specifikt. Knappt 40 procent av kommunerna gör det

ibland, alltid eller ofta. Andelen som alltid gör det är fyra procent. Företrädare för de nationella minoriteterna upplever att de inte ges

möjlighet till inflytande i tillräcklig omfattning och att det kan vara svårt på lokal nivå att få gehör för önskemål. Utredningen om finska och sydsamiska språken har pekat på vad den kallar de nationella minoriteternas demokratiska underläge. De nationella minoriteterna kan ha svårt att driva sina krav och få sina intressen tillgodosedda genom de vanliga demokratiska kanalerna. Minoriteterna är relativt sett så få till antalet på många orter att de har svårt att hävda sig i den demokratiska processen p.g.a. sitt låga antal. Det är också lättare att avfärda krav från mindre grupper. I den allmänpolitiska processen vill majoriteten sällan driva frågor som i första hand berör minoriteterna. Utredningen anser också att det kan vara svårt för minoriteterna att få sina kandidater nominerade till de politiska listorna. Om det dessutom lever kvar negativa attityder gentemot nationella minoriteter på orten, är det mycket lätt för majoriteten att avfärda krav från minoriteterna. På en del orter kan olösta konflikter på andra områden också påverka den allmänna attityden. Kvarvarande negativa värderingar kan medföra bristande förståelse för nationella minoriteters behov i andra sammanhang. I vissa sammanhang har de nationella minoriteterna inte ens tillgång till fora där de skulle kunna framföra sina synpunkter. Minoriteternas pensionärsorganisationer är t.ex. så små, i förhållande till majoritetens pensionärsorganisationer, att de inte har rätt till representation i beslutande eller rådgivande nationella och regionala organ p.g.a. krav på ett visst antal medlemmar. När det gäller frågor som berör äldre är det särskilt viktigt att olika brukarråd faktiskt fångar in synpunkter från de nationella minoriteterna, eftersom de nationella minoriteternas behov kan skilja sig från majoritetsbefolkningen äldre i vissa avseenden.

Regeringen anser att de nationella minoriteternas förbättrade möjligheter till inflytande är av avgörande betydelse för att synliggöra gruppernas behov i samhälle och i förlängningen en förutsättning för att Sverige ska kunna leva upp till åtagandena i minoritetskonventionerna. Regeringen bedömer att de åtgärder som hittills vidtagits inte är tillräckliga för att säkerställa inflytande. Det finns därför anledning att ta in en generell bestämmelse rörande det allmännas skyldighet att samråda med företrädare för de nationella minoriteterna i den föreslagna lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

Den närmare regleringen behandlas i avsnitt 11.2.3 nedan.

10.2Nivån på organisationsstödet behöver höjas

Regeringens bedömning: För att stärka de nationella minoriteternas egenmakt bör det ekonomiska stödet till organisationer som företräder de nationella minoriteterna höjas.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Centrum för multietnisk forskning vid Uppsala Prop. 2008/09:158 universitet instämmer i utredningens bedömning att bristen på resurser är

sådan att den på alla nivåer kan hindra ett bra samarbete. Sverigefinska språknämnden anser att det minoritetspolitiska arbetet i dag utförs huvudsakligen på ideell basis, vilket försvårar ett effektivt agerande; utredningens förslag om större resurser är därför att stor vikt. Jokkmokks kommun anser att det ekonomiska stödet till organisationer som företräder de nationella minoriteterna bör höjas.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser att det är viktigt att varje nationell minoritet ges reella möjligheter att göra sin röst hörd i förhållande till majoritetssamhällets företrädare. Samhället bör bistå ekonomiskt för att möjliggöra detta. I dag finns en rad organisationer som företräder de nationella minoriteterna, både lokalavdelningar, riksorganisationer, ungdomsförbund och vissa fall paraplyorganisationer. Hur den interna organisationen ser ut är en fråga för gruppen. De stärker dock gruppen om den kan tala med en röst utåt och det underlättar för det allmänna att genomföra samråd.

Såsom framgår av avsnitt 10.1 tilldelas riksorganisationer som företräder de nationella minoriteterna särskilt stöd för att öka gruppernas möjligheter till inflytande. Stödet till de nationella minoriteterna uppgick under 2008 till 4 miljoner kronor. Stödet fördelas efter ansökan av Ungdomsstyrelsen enligt förordningen (2005:765) om statsbidrag för nationella minoriteter. De nationella minoriteterna har kritiserat regeringen för det ekonomiska stödets storlek eftersom det anses att beloppen som varje förening erhåller är så låga att det inte går att bedriva den typ av verksamhet som skulle kunna ge de nationella minoriteterna reellt inflytande i frågor som berör dem. Från minoritetshåll har det uppfattats som problematiskt att grupperna konkurrerar med varandra om relativt små statliga medel.

Regeringen bedömer att det finns anledning att höja nivån på stödet från och med budgetåret 2010, eftersom det ger de nationella minoriteterna bättre möjlighet att delta i samråd på olika nivåer i frågor som berör dem. Det ökade stödet är således en direkt följd av införandet av den lagstadgade skyldigheten att samråda med nationella minoriteter. I det här skedet är det, enligt regeringens bedömning, angeläget att särskilt prioritera de nationella minoriteternas förutsättningar att skapa fungerade samrådsmodeller inom förvaltningsområdena. Regeringen anser att det ökade stödet är en viktig åtgärd för att stärka de nationella minoriteternas egenmakt och reella inflytande.

10.3De nationella minoriteternas ungdomsförbund

Regeringens bedömning: Regeringen avser att påbörja en dialog med ungdomsförbunden för de nationella minoriteterna på nationell nivå i syfte att öka ungdomsförbundens möjligheter till inflytande.

Utredningens bedömning: Det är viktigt att stödja minoriteternas ungdomsförbund, eftersom organisationernas verksamhet stärker ungdomars minoritetsidentitet och minoritetsspråket. Ungdomsförbunden

bör ges möjligheter till inflytande i minoritetspolitiken, bl.a. genom samråd. Ungdomsstyrelsen bör få i uppdrag att stödja denna typ av verksamhet.

Remissinstanserna: Uppsala universitet anser att det är synnerligen viktigt att företrädare för de nationella minoriteternas ungdomsförbund ges möjligheter att samråda med regeringen. Ungdomars engagemang i viktiga frågor måste uppmärksamma som deras språk ska kunna hållas levande på lång sikt. Ungdomsstyrelsen delar bedömningen att ungdomsförbunden kan utgöra en viktig arena för de unga som väljer att delta. Ungdomsstyrelsen föreslår att de ges i uppdrag att stödja denna typ av verksamhet och bevaka minoritetsungdomarnas behov. Sametinget instämmer i förslaget och betonar att särskild hänsyn ska tas vid bidragsgivning till samiska ungdomsförbund eftersom samerna är både en nationell minoritet och ett urfolk. Sverigefinska riksförbundet stödjer förslaget. Sverigefinska ungdomsförbundet anser att ungdomsförbunden behöver stödjas och att ytterligare åtgärder behövs.

Skälen för regeringens bedömning: Ungdomsförbund finns i dag i den judiska, romska, samiska och sverigefinska gruppen. Dessa ungdomsförbund har en viktig roll eftersom de erbjuder ungdomar som tillhör de nationella minoriteterna en verksamhet där ungdomarna kan känna kulturell och språklig samhörighet med andra från samma grupp eller folk och där minoriteternas sätt att vara får vara normen. I sådan ungdomsverksamhet blir den enskilde individens minoritetsidentitet inte ifrågasatt på samma sätt som den kanske blir i majoritetssamhället. Ungdomarna får möjlighet att utveckla sin kulturella identitet och stärka minoritetsspråket och samtidigt ägna sig åt ungdomskultur som det kanske annars inte finns tillgång till ute i majoritetssamhället. Nationella minoritetsungdomar behöver få träffa andra i samma situation och utbyta erfarenheter. Det är särskilt betydelsefullt för ungdomar på orter där det kanske inte bor så många andra från samma grupp eller folk.

Ungdomsförbundens verksamhet möjliggör också ett nätverksarbete inför framtiden. Ungdomarna är den blivande vuxengenerationen och kulturbärarna som ska överföra och hålla minoritetsspråket och kulturen levande. Ungdomsverksamheten kan också vara en arena där minoritetsspråket kan användas och där språkrevitaliserande arbete kan bedrivas inom ramen för organisationens verksamhet.

De nationella minoriteternas ungdomsförbund kan ha svårigheter att uppfylla de krav som i dag ställs för statligt stöd enligt förordningen (2001:1060) om statsbidrag till ungdomsorganisationer, eftersom minoritetsgrupperna är relativt små och medlemmarna är utspridda i hela landet. Regeringen har därför givit Utredningen om vissa frågor om bidrag till ungdomsorganisationer, m.m. i uppdrag att se över behovet av att införa särskilda regler för de nationella minoriteternas ungdomsorganisationer och för ungdomsorganisationer som är bildade på etnisk grund (IJ 2008:02, dir. 2008:35 och dir 2009:11). Uppdraget ska redovisas senast den 31 mars 2009.

Regeringen anser att det finns anledning att samla företrädare för de nationella minoriteternas ungdomsförbund med jämna mellanrum för dialog på nationell nivå rörande ungdomarnas situation och avser därför att inrätta ett förfarande för att inhämta synpunkter för det fortsatta minoritetspolitiska arbetet.

Prop. 2008/09:158

10.4Sametingets roll tydliggörs

Regeringens förslag: Sametinget ska fastställa mål för och leda det samiska språkarbetet.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Försäkringskassan anser att Sametinget bör få ett utökat mandat att ensamt fastställa mål för det samiska språkarbetet samt en ökad medelstilldelning för språkvårdsarbetet. Barnombudsmannen tillstyrker förslaget och utgår från att Sametinget bedriver detta arbete enligt barnkonventionens krav och intentioner då det berör barn och ungdomar. Sameskolstyrelsen anser att Sametingets roll och ansvar att leda det samiska språkarbetet stärks om myndigheten även fastställer målen för det samiska språkarbetet. Sametinget stödjer förslaget.

Skälen för regeringens förslag: En av uppgifterna för Sametinget är, enligt 2 kap. 1 § sametingslagen (1992:1433), att leda det samiska språkarbetet. Det står därmed Sametinget fritt att pröva olika vägar för att stärka och utveckla det samiska språket. Språkarbetet ingår i Sametingets myndighetsuppdrag. Som myndighet ska Sametinget verkställa den politik och de beslut som fattas av riksdag och regering, vilket bl.a. innefattar de nationella språkpolitiska mål som fastställs av riksdagen.

Regeringen anser att Sametingets roll på minoritetsområdet bör utvecklas ytterligare. Europarådet har ansett att Sametingets fördelning av ekonomiska medel till samiska kulturändamål är i linje med syftet med ramkonventionen och minoritetsspråkskonventionen.

Sametinget fyller en viktig funktion. Genom Sametinget kan samerna besluta i frågor som har ett nära samband med den samiska kulturen. Bakom inrättandet av Sametinget ligger tanken att samerna som minoritet ska företrädas av ett organ som är representativt för det samiska folket. Inte minst i relation till andra aktörer, såsom myndigheter, kommuner och organisationer, möjliggör Sametinget att det samiska folkets vilja kommer till uttryck. Sametinget bidrar därutöver långsiktigt till en ökad identitetskänsla hos samerna och stimulerar intresset för samiska samhällsfrågor och politiska frågor bland alla samer.

Det framstår som rimligt att Sametinget – i egenskap av folkvalt organ för samerna i Sverige – formulerar och fastställer mål för det interna samiska språkarbetet. Riksdag och regering kan formulera övergripande mål för den nationella språkpolitiken men när det handlar om att uttrycka målsättningar för det samiska språkarbetet bör ansvaret ligga på Sametinget. Mål för att främja, vårda och utveckla det samiska språket fordrar en demokratisk förankring i den egna gruppen som ett folkvalt organ kan ge.

Eftersom Sametinget redan leder det samiska språkarbetet är det, enligt regeringens mening, även rimligt och naturligt att Sametinget ska kunna fastställa målen för detta språkarbete inom ramen för de nationella språkpolitiska målen. Sametingets språkarbete bör också utföras i samarbete med de myndigheter som har ett övergripande ansvar för språkpolitiken i landet.

Prop. 2008/09:158

11En ny lag om nationella minoriteter

11.1Antalet nationella minoriteter och nationella minoritetsspråk bör inte utökas

Regeringens bedömning: Regeringen finner inte skäl att i detta skede utöka antalet erkända nationella minoriteter eller nationella minoritetsspråk.

Utredningens bedömning: Finlandssvenskarnas status i förhållande till ramkonventionen bör klargöras.

Remissinstanserna: Finlandssvenskarnas riksförbund i Sverige efterlyser ytterligare steg för att rätta till det orättvisa förhållandet att finlandssvenskarna inte ryms inom de nationella minoriteterna.

Skälen för regeringens bedömning

Önskemål om utökning

Såsom beskrivits i avsnitt 4.1 väljer stater i samband med ratificeringen de grupper och de språk som den vill erkänna som nationella minoriteter och nationella minoritetsspråk enligt Europarådets ramkonvention och minoritetsspråkskonventionen. Riksdagsbeslutet i december 1999 innebar att fem grupper erkändes som nationella minoriteter och dessa gruppers språk som nationella minoritetsspråk.

Frågan huruvida ytterligare grupper borde erkännas som nationella minoriteter har aktualiserats i olika sammanhang. Företrädare för finlandssvenskar i Sverige har hävdat att finlandssvenskarna borde ges minoritetsstatus enligt ramkonventionen. Företrädare för älvdalingar har gett uttryck för att de önskar status som minoritetsspråk för älvdalskan.

Finlandssvenskar i Sverige
Med finlandssvenskar avses personer boende i Finland som har svenska
som modersmål, samt även personer med svenska som modersmål som
flyttat till Sverige från Finland och deras ättlingar.
Endast sverigefinnar har erkänts som nationell minoritet i Sverige. I
förarbetena till minoritetsspråkslagarna (prop. 1998/99:143 s. 24, 33)
angavs att med termen sverigefinnar åsyftades personer som har finska
som modersmål. Den finländska grupp som har svenska som modersmål
ansågs inte ingå i gruppen. Dåvarande regeringen hänvisade till att denna
tolkning	överensstämde	med	ändamålet	med
minoritetsspråkskonventionen. Regeringen ansåg att den svensktalande
gruppen inte heller omfattades av åtagandena enligt ramkonventionen.
Det som	främst skiljer	sverigefinnarna	från den	svenska	60
					60

majoritetsbefolkningen angavs vara språket men att det också finns en särskild sverigefinsk kultur bland sverigefinnarna.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen berördes frågan om huruvida även finlandssvenskarna i Sverige skulle anses ingå i den sverigefinska minoriteten och om den erkända minoritetsgruppen som helhet borde benämnas sverigefinländare i stället för sverigefinnar. En motion med denna innebörd avslogs. Konstitutionsutskottet delade regeringens bedömning och uttalade att detta dock inte uteslöt att åtgärder som avser sverigefinnar även kan komma de finlandssvenska till del (bet. 1999/2000:KU6).

Finlandssvenskarnas Riksförbund i Sverige anser att beslutet om nationella minoriteter från 1999 bör ändras på så sätt att det fastställs att det finns en nationell minoritetsgrupp av sverigefinländare, bestående av två undergrupper där den ena har finska som modersmål och den andra svenska. Enligt riksförbundets mening uppfyller finlandssvenskarna i Sverige de krav som ställs i ramkonventionen.

Älvdalingar

Förespråkare för älvdalskan – företrädare för organisationen Ulum Dalska (Föreningen för älvdalskans bevarande) och företrädare för Älvdalens kommun – har vid flera tillfällen uppvaktat regeringen och uttryckt önskemål om att älvdalskan ska erkännas som minoritetsspråk i Sverige. Enligt företrädarna uppfyller älvdalskan de kriterier som specificeras i minoritetsspråkskonventionen. Älvdalskan skiljer sig avsevärt från rikssvenskan och är enligt deras mening att betrakta som ett eget språk och inte en dialekt. Det är ett gammalt språk som talas i ett avgränsat territorium i norra Dalarna. Ca 3 000 personer uppskattas tala älvdalska. Det finns ett starkt intresse hos befolkningen i Älvdalen för att kommande generationer ska ges möjlighet att lära sig älvdalska. Förespråkarna för älvdalskan uppger att det förhållandet att älvdalskan inte givits status som språk – till skillnad från en dialekt – försvårar möjligheterna att leva upp till talarnas behov om insatser för att bevara älvdalskan. Förespråkarna uppger att de inte är aktuellt att använda älvdalskan i kontakter med myndigheter.

Europarådets expertkommitté har i sin granskning tagit upp frågan om älvdalskans situation och uppmanat de svenska myndigheterna att undersöka möjligheterna för älvdalskan att omfattas av minoritetsspråkskonventionen. Behovet av att utreda frågan om älvdalskans ställning har även tagits upp i en riksdagsmotion (2006/07:K203).

Minoritetsspråkskommittén, som utredde frågan om svensk ratificering av Europarådets minoritetsspråkskonventionen, behandlade frågan om dialekter och folkmål. Minoritetsspråkskommittén konstaterade att det är komplicerat att bedöma vad som är dialekt, folkmål respektive ett språk. Som exempel på svenska folkmål nämndes älvdalsmål, gutniska och skånska. Dessa folkmål talades tidigare i ganska stor utsträckning i olika delar av landet men har till följd av bl.a. större rörlighet i befolkningen, inflyttningen till städerna och massmediernas inflytande kommit att talas och förstås av allt färre personer. Rent lingvistiskt kan folkmålen vara

Prop. 2008/09:158

mycket olika nutida rikssvenska. Folkmålen är förknippade med den Prop. 2008/09:158 bygd där de har talats och är en del av bygdens kultur och historia. Det

kan därför, enligt Minoritetsspråkskommittén, hävdas att det finns ett intresse av att folkmålen bevaras som en viktig del av den svenska landsbygds- och kulturhistorien. Minoritetsspråkskommittén fann att det viktigaste argumentet mot att tillämpa minoritetsspråkskonventionen på folkmålen är att det strider mot syftet med konventionen som är att stärka minoritetsspråkens ställning i det offentliga livet, såsom hos domstolar och myndigheter (SOU 1997:192 s 110).

Inga fler minoritetsspråk eller minoriteter aktuella för närvarande

Regeringen finner inte i detta skede skäl att göra en annan bedömning än den som gjordes i anslutning till ratifikationen av Europarådets ramkonvention och minoritetsspråkskonventionen.

Erfarenheterna visar att de åtgärder som hittills vidtagits för att bevara de redan erkända minoritetsspråken och att skydda de erkända minoriteterna inte har varit tillräckliga för att leva upp till lagstiftarens intentioner och att ytterligare insatser kommer att behövas. De nu planerade minoritetspolitiska insatserna måste därför koncentreras till att aktivt bevara de erkända minoritetsspråken och att skydda de erkända minoriteterna så att Sverige lever upp till redan gjorda folkrättsliga åtaganden.

Finlandssvenska som språk faller utanför ramen om minoritetsspråk, då det inte skiljer sig i nämnvärd utsträckning från svenska språket som majoritetsspråk. Regeringen är heller inte beredd att i dagsläget göra någon annan bedömning rörande ramkonventionen. Även om finlandssvenskarna skulle ges ett skydd enligt ramkonventionen, skulle detta inte förändra finlandssvenskarnas status nämnvärt, eftersom den materiella minoritetsrätten i första hand bygger på åtagandena i minoritetsspråkskonventionen. Men det finns givetvis inga hinder, enligt regeringens mening, mot att t.ex. en enskild finlandssvensk, som upplever en kulturgemenskap och identifikation med den sverigefinska gruppen, deltar i och tar del av det stöd som ges sverigefinnar, eller att en enskild som upplever sig diskriminerad på grund av sin etnicitet anmäler detta.

Regeringen anser vidare att det finns ett stort värde i att älvdalskan, oavsett om det är att betraktas som ett språk eller en dialekt, bevaras som en del av det svenska kulturarvet och att det är önskvärt att älvdalskan förs vidare till nya generationer. Det arbete som Institutet för språk och folkminnen redan bedriver för att bevara svenska dialekter och folkmål behöver således fortsätta. Älvdalens kommun kan, så som redan sker, på olika sätt stödja älvdalskans bevarande inom den ordinarie verksamheten inom kommunen och ge barn möjlighet att lära sig älvdalska. Även inom ramen för folkbildningen bör det finnas förutsättningar att stödja bevarandet av älvdalskan.

11.2

Allmänna bestämmelser

Prop. 2008/09:158

Regeringens förslag: Den nya lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk innehåller bestämmelser om nationella minoriteter, nationella minoritetsspråk, förvaltningsområden och rätten att använda minoritetsspråk hos förvaltningsmyndigheter och domstolar samt bestämmelser om vissa skyldigheter inom förskoleverksamhet och äldreomsorg. Lagen innehåller också bestämmelser om uppföljning av förvaltningsmyndigheters tillämpning av lagen.

Med nationella minoriteter avses i lagen judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Med nationella minoritetsspråk avses finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska.

Utredningens och promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker införandet av en ny lag som reglerar samtliga nationella minoriteter, eftersom det innebär en tydligare lagstiftning. Förslaget bedöms ge ett bättre genomslag för den svenska minoritetspolitiken i hela landet. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering anser att förslaget är ett led i att ytterligare synliggöra de nationella minoriteterna. Försäkringskassan anser att förslaget ger en tydligare lagstiftning och bättre överblick. Övertorneå kommun uttalar att förslaget tydliggör statens och övriga myndigheters (främst kommunernas) ambitioner och ansvar inom minoritetspolitikens område, samt bidrar till att stärka minoriteternas och minoritetsspråkens ställning.

Skälen för regeringens förslag: Erfarenheterna visar att det fortfarande råder stor okunnighet bland beslutsfattare, tjänstemän och den breda allmänheten om vilka de nationella minoriteterna är och vad minoritetsstatusen innebär. Enskilda som tillhör de nationella minoriteterna får inte alltid gehör för sina behov i samhället när de åberopar sin minoritetsstatus.

Regeringen bedömer att ett omnämnande av samtliga nationella minoriteter och nationella minoritetsspråk därför bör göras i författningstext för att synliggöra dessa grupper och deras språk bättre i samhället. Uppräkningen av nationella minoriteter motsvarar Sveriges nuvarande ratificering av Europarådets ramkonvention och minoritetsspråkskonventionen, vilket behandlats ovan i avsnitt 4.1 och

4.2.Med de uppräknade språken avses även varieteter av dessa språk. Den rättsliga reglering som nu föreslås tydliggör även de nationella

minoriteternas särställning i Sverige i förhållande till åtagandena i dels ramkonventionen, dels del II i minoritetsspråkskonventionen. Dessa åtaganden ska genomföras och efterlevas i hela landet för samtliga nationella minoriteter. Dessa åtaganden har dock inte reglerats närmare i svensk rätt tidigare.

I den nya lagen bör därför allmänna bestämmelser, som rör hela landet, införas rörande informationsskyldighet för statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter, det allmännas ansvar att främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sina språk och sin

kultur och skyldigheten att samråda med de nationella minoriteterna. Prop. 2008/09:158 Bestämmelserna beskrivs närmare i avsnitt 11.2.1–11.2.3.

Förutom de allmänna bestämmelserna bör den nya lagen innehålla bestämmelser från de nuvarande minoritetsspråkslagarna som innebär ett förstärkt skydd i ett begränsat geografiskt område. Dessa bestämmelser motsvarar Sveriges åtaganden enligt minoritetsspråkskonventionens del

III.Dessa bestämmelser behandlas nedan i avsnitt 11.3. Rörande vilka domstolar som bör omfattas, se närmare under avsnitt 11.3.9.

11.2.1Skyldighet att informera om rättigheter

Regeringens förslag: Förvaltningsmyndigheter ska när det behövs på lämpligt sätt informera de nationella minoriteterna om deras rättigheter enligt den föreslagna lagen.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Språkrådet (numera Institutet för språk och folkminnen) anser att skyldigheten att informera berörda grupper om deras rättigheter bör åläggas en central myndighet eftersom en centralt producerad och samlad informationsinsats får större genomslag och blir mer kostnadseffektiv. Samernas utbildningscentrum anser att statliga och kommunala myndigheter ska informera om de rättigheter som de enskilda har. Sverigefinländarnas delegation tillstyrker förslaget men poängterar betydelsen av att tillräckliga resurser beviljas för en kraftfull och landsomfattande informationskampanj. Sverigefinska Riksförbundet stödjer förslaget och poängterar vikten av att kommuner och landsting informerar minoriteter om rätten att använda sitt språk.

Skälen för regeringens förslag: Av minoritetsspråkskonventionens artikel 6 framgår att undertecknande stater förbinder sig att tillse att berörda myndigheter, organisationer och personer informeras om de nationella minoriteternas rättigheter och skyldigheter enligt minoritetsspråkskonventionen.

Erfarenheterna från nuvarande förvaltningsområden visar med stor tydlighet hur bristande information om existerande rättigheter påverkar enskildas möjligheter att nyttja rättigheterna. Okunskap om gällande regelverk och bristande information till allmänheten har bidragit till att den av riksdagen beslutade minoritetspolitiska reformen inte fått avsedd effekt.

Av Länsstyrelsens i Norrbottens läns uppföljning av minoritetsspråkslagarna under 2000 framgår att 40 procent av de tillfrågade myndigheterna inom förvaltningsområdena inte hade informerat sina anställda om den nya lagstiftningen om rätten att få använda finska och meänkieli, trots att lagen då redan gällt i ett halvår. När det gäller rätten att få använda samiska var motsvarande siffra 50 procent. Av senare uppföljning framgår att bristen på information gentemot brukarna alltjämt var ett problem under 2004, även om arbetet då gått framåt. Av de tillfrågade myndigheterna angav då 20 procent av de lokala myndigheterna och 42 procent av de regionala och nationella

myndigheterna att de inte informerar allmänheten på något sätt om Prop. 2008/09:158 minoritetsspråkslagarna.

Även konstitutionsutskottets uppföljning har tagit upp frågan om statens skyldighet att informera om minoriteters rättigheter och skyldigheter. Uppföljningen pekar på behovet av att utarbeta strategier för en klar och pedagogisk förmedling om vad minoritetspolitiken och minoritetspråkspolitiken innebär. Det behöver, enligt uppföljningen, även allvarligt övervägas på vilket sätt alla berörda på olika nivåer, från myndigheter till enskilda personer, kan nås av informationen.

En grundförutsättning för att den enskilde ska kunna hävda sina rättigheter är att ansvariga tjänstemän på lokal, regional och nationell nivå som ska bistå allmänheten, är tillräckligt insatta i rättighetslagstiftningen och att de informerar allmänheten om gällande regler på ett korrekt sätt. Mot bakgrund av detta bedömer regeringen att det finns anledning att författningsreglera skyldigheten att informera om de nationella minoriteternas rättigheter. Statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter ska därför när det behövs på lämpligt sätt informera de nationella minoriteterna om deras rättigheter enligt den föreslagna lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

Ett effektivt sätt kan vara riktad information till de nationella minoriteterna genom t.ex. informationsträffar i samarbete med organisationer som företräder nationella minoriteter eller på annat sätt är verksamma bland de nationella minoriteterna. Organisationer som företräder de nationella minoriteterna är ofta en värdefull resurs i sammanhanget, som bör användas i större utsträckning, eftersom de känner till vilka kanaler som kan vara lämpliga för att sprida riktad information till enskilda som tillhör de nationella minoriteterna.

Regeringen vill i detta sammanhang även betona vikten av att enskilda ges korrekt information rörande nationella minoritetsbarns rätt till modersmålstöd och modersmålsundervisning, även om denna fråga inte regleras i lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. En förutsättning för att kunna nyttja rätten till modersmålsundervisning är att föräldrarna ges ändamålsenlig information om denna rättighet.

11.2.2Skyldighet att främja de nationella minoriteternas språk och kultur

Regeringens förslag: Genom en hänvisning till en ny språklag framgår att det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken. I den nu föreslagna lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk anges att det allmänna även i övrigt ska främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige och att barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslog dock även att det allmänna i sin verksamhet ska beakta de nationella minoriteternas särart och deras behov av skydd och stöd för att deras språk och kultur ska fortleva i Sverige.

Remissinstanserna: Bestämmelsen har inte kommenterats närmare av	Prop. 2008/09:158
remissinstanserna, men flertalet är positiva till att utredningen föreslår
generella bestämmelser. Svea hovrätt ifrågasätter om de allmänna
bestämmelserna är ägnade att vara tillämpliga i domstolars verksamhet.
Barnombudsmannen ser med tillfredsställelse på att utredningen föreslår
att barns behov på utbildningsområdet särskilt behöver uppmärksammas
och regleras i den föreslagna lagen om nationella minoriteter och
minoritetsspråk.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med utredningens
förslag.
Remissinstanserna: Försäkringskassan anför att det inte framgår
närmare hur det allmänna ska främja de nationella minoriteternas
möjlighet att behålla och utveckla sina språk för de som talar jiddisch
och romani chib. Försäkringskassan anser att det bör finnas en reglering
även avseende dessa språk alternativt en hänvisning till annan
författning.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen bedömer det som
angeläget att de nationella minoriteternas behov beaktas i samhället i
mycket större utsträckning än i dag. Erfarenheterna visar att enskilda inte
får gehör när de åberopar sin status som nationella minoriteter.
En viktig utgångspunkt för Europarådets ramkonvention och
minoritetsspråkskonventionen är att statsmakten bär ett uttryckligt ansvar
för att de nationella minoriteterna ska kunna bevara och utveckla sitt
språk och sin kultur. Enligt ramkonventionens artikel 5 har Sverige åtagit
sig att aktivt främja de förutsättningar som är nödvändiga för att personer
som tillhör de nationella minoriteterna ska kunna bibehålla och utveckla
sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet,
nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv.
Detta åtagande har ett nära samband med regleringen i 1 kap. 2 § sista
stycket regeringsformen där det anges att etniska, språkliga och religiösa
minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och
samfundsliv bör främjas.
När det gäller regeringsformens bestämmelse rörande minoriteter bör
det påpekas att frågan om förhållandet mellan regeringsformens reglering
och åtagandet i ramkonventionen behandlats av två utredningar,
nämligen av Minoritetsspråkskommittén i betänkandet Steg mot en
minoritetspolitik (SOU 1997:193 s. 87) och av Utredningen om finska
och sydsamiska språken i betänkandet Rätten till mitt språk (SOU
2005:40 s. 163). I ramkonventionens artikel 5 anges att parterna åtar sig
att främja de förutsättningar som är nödvändiga för att personer som
tillhör nationella minoriteter ska kunna bibehålla och utveckla sin kultur
och bevara de väsentliga biståndsdelarna av sin identitet, nämligen
religion, språk, traditioner och kulturarv. I 1 kap. 2 § femte stycket
regeringsformen anges att etniska, språkliga och religiösa minoriteters
möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör
främjas. Utformningen av bestämmelsen i regeringsformen borde, enligt
ovannämnda utredningar, bli föremål för en översyn, eftersom
ramkonventionens åtagande bedöms vara mer långgående. Regeringen
behandlade dock inte frågan närmare i förarbetena till
minoritetsspråkslagarna, utan konstaterade att bestämmelsen i
regeringsformen ger minoriteter en särställning (prop. 1998/99:143 s.	66

36). I samband med riksdagsbehandlingen av propositionen bedömde konstitutionsutskottet att det inte var påkallat att i samband med det första steget mot en samlad svensk minoritetspolitik gå längre på grundlagsnivån än regleringen i 1 kap. 2 § regeringsformen (bet. 1999/2000:KU6 s. 23).

Regeringsformen är för närvarande föremål för en översyn. Grundlagsutredningen (dir. 2004:96) har i december 2008 lämnat slutbetänkandet En reformerad grundlag (SOU 2008:125). Grundlagsutredningens förslag bereds inom Regeringskansliet.

Det finns dock enligt regeringens mening ett behov av att lyfta fram det allmännas ansvar för att aktivt främja bevarandet av de nationella minoritetsspråken och de nationella minoriteternas kultur. Med det allmänna avses offentlig verksamhet som utövas genom staten, kommunerna eller landstingen, t.ex. domstolar och andra myndigheter.

Försäkringskassan har anfört att det inte framgår närmare hur det allmänna ska främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sina språk för de som talar jiddisch och romani chib och att det bör finnas en reglering även avseende dessa språk alternativt en hänvisning till annan författning.

Regeringen beslutar denna dag proposition 2008/09:153 med förslag till ny språklag. I förslaget till ny språklag slås fast att svenska är huvudspråk i Sverige samt att finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska är de nationella minoritetsspråken. Det föreslås också att det allmänna ska ha ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken. För att tydliggöra det allmännas ansvar bör det uttryckligen i den nu föreslagna lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk erinras om att det i den föreslagna språklagen anges att det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken. I den nu föreslagna lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk bör även anges att det allmänna även i övrigt ska främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige samt att barns utveckling av en kulturell identitet och det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt. Begreppet kultur får även anses innefatta språk. Regeringen bedömer att denna reglering kommer att öka statliga och kommunala myndigheters medvetenhet rörande de nationella minoriteterna och därmed förbättra

efterlevnaden av Europarådets ramkonvention och minoritetsspråkskonventionen.

Ett aktivt främjande av de nationella minoritetsspråken innebär dels ett synliggörande av lagens möjligheter att nyttja minoritetsspråken, dels att personer som arbetar på myndigheter och som möter allmänheten medvetandegörs om de lagstadgade rättigheterna att använda minoritetsspråk. För att aktivt främjande ska komma till stånd bör personalen således ha kunskap om lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

Ett aktivt främjande skulle kunna bestå av medvetet arbete på lokal nivå där man i t.ex. kommunal verksamhet lyfter fram de nationella minoriteternas behov i olika sammanhang. Genom att anordna seminarier eller informationsträffar för kommunalt anställda eller för den breda allmänheten kan kunskaperna om de nationella minoriteterna öka. Majoritetsmedborgarnas ökade kunskaper kan förväntas öka förståelsen

Prop. 2008/09:158

för de nationella minoriteternas behov och skapa en ökad respekt och en öppnare och mer positiv attityd till användning av minoritetsspråken.

Ett led i arbetet med att främja de nationella minoritetsspråkens bevarande kan vara att arbeta medvetet med konsekvensanalyser. I beredningen av frågor som berör de nationella minoriteterna bör eventuella konsekvenser redovisas. Ett sådant arbetssätt synliggör de nationella minoriteternas behov.

Regeringen anser att det finns anledning att lyfta fram det som visat sig vara särskilt framgångsrikt i det kommunala arbetet i nuvarande förvaltningsområden. I flera av kommunerna har man tagit fram kommunala handlingsplaner för minoritetsfrågorna och i Haparanda kommun har man även utarbetat ett policydokument för arbetet med tvåspråkighetsfrågor. I arbetet med att aktivt främja minoritetsspråken bör man således överväga utarbetande av handlingsplaner för de minoritetspolitiska frågorna. Regeringen bedömer att det finns flera skäl till varför arbetet med handlingsplaner kan vara positivt. Till en början behöver en kartläggning göras av de nationella minoriteternas behov på det lokala planet i respektive kommuner eller landsting. I kartläggningsarbetet bör bl.a. de nätverk av föreningar, församlingar, skolor etc. som de nationella minoriteterna byggt upp på lokal nivå användas för att på ett bättre sätt nå enskilda som tillhör nationella minoriteter. Inom ramen för arbetet med framtagandet och fastställandet av handlingsplaner för minoritetsfrågor har kommunerna gjort medvetna val och tydliga prioriteringar i olika frågor. Samtidigt har man identifierat och definierat de områden där kommunen särskilt behöver arbeta med minoritetsfrågorna. Det blir därmed ett naturligt sätt att integrera frågorna i den kommunala verksamheten och kommunen kan sätta upp olika etappmål som är anpassade till de lokala förhållandena. Handlingsplanerna blir också ett arbetsverktyg som gör att arbetet och måluppfyllelsen kan följas upp bättre. Arbetet med handlingsplaner kan därmed även fungera som verktyg för att öka medvetenheten bland de nationella minoriteterna. Arbetet kan också bli ett incitament för minoriteterna att ställa upp egna mål och göra prioriteringar på lokal nivå.

Sametinget har på regeringens uppdrag utarbetat en språkhandbok för kommuner och myndigheter för att synliggöra samiskan och att öka användningen av samiska i verksamheten. Uppdraget redovisades i januari 2008 genom Samisk språkhandbok för ökad användning av samiska (Jo2008/403/JFS). Språkhandbokens syfte är att synliggöra samiskan och öka den samiska språkkompetensen bland de anställda, men också att öka allmänhetens användning av samiska i kontakt med myndigheter. I språkhandboken ges konkreta förslag på en arbetsmodell för medvetet arbete på kommunal nivå, modeller till språkprogram och handlingsplaner. Vidare lämnas förslag på formulär för kartläggning av språksituationen.

Mot bakgrund av att de nationella minoritetsspråkens framtid är oviss och att antalet förstaspråkstalare behöver ökas för att trygga språkens fortlevnad, är det enligt regeringens mening särskilt viktigt att beakta barns behov. Detta bör även framgå av lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Barn som tillhör nationella minoriteter behöver få utveckla en egen kulturell identitet och de kan behöva stöd med att lära

Prop. 2008/09:158

sig och utveckla sitt minoritetsspråk. Detta ställningstagande bygger dels Prop. 2008/09:158 på Sveriges åtaganden i Europarådets ramkonvention och minoritetsspråkskonventionen, dels på åtaganden i FN:s barnkonvention.

Regeringen anser därför att det allmänna i sin verksamhet särskilt ska främja barns utveckling av en kulturell identitet och det egna minoritetsspråket. Det kan röra sig om beslut som på olika sätt påverkar enskildas möjligheter att tillägna sig eller bevara sitt minoritetsspråk, t.ex. beslut om placering av barn i förskoleverksamhet och skola eller beslut om kulturverksamhet.

11.2.3Skyldighet att samråda

Regeringens förslag: Förvaltningsmyndigheter ska ge de nationella minoriteterna möjlighet till inflytande i frågor som berör dem och så långt det är möjligt samråda med representanter för minoriteterna i sådana frågor.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att de nationella
minoriteterna, så långt det är möjligt, på alla nivåer i samhället ska ges
möjlighet till inflytande i frågor som berör dem.
Remissinstanserna: Centrum för multietnisk forskning vid Uppsala
universitet anser att det är mycket viktigt att de nationella minoriteterna
ges möjligheter till inflytande på alla nivåer i samhället i frågor som
berör dem, t.ex. när det gäller fördelning av kulturmedel och att det borde
utvecklas en systematisk praxis för detta. Sverigefinska språknämnden
anser att ökade kunskaper skulle förbättra de finskspråkigas möjligheter
till inflytande och att olika former av samråd är bra. Sundbybergs
kommun anser att det är angeläget att föra en diskussion med
minoritetsorganisationerna kring ökat ett inflytande för nationella
minoriteter och hur det kan formaliseras. Jokkmokks kommun anser att
nationella minoriteters möjligheter till delaktighet och inflytande bör
lagregleras. Kiruna kommun välkomnar förslaget att de nationella
minoriteterna ska ges tillgång till demokratiska fora så att även deras
synpunkter kan beaktas. Gaaltije tillstyrker utredningens förslag vad
gäller de övriga minoriteternas inflytande, men är tveksam till om
förslaget gagnar samiska intressen; Gaaltije ställer sig frågande till om
dialog är ett reellt verktyg för inflytande.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med
utredningens förslag med tillägget att statliga myndigheter, kommuner
och landsting också i övrigt bör samråda med representanter för
minoriteterna i frågor som berör dem.
Remissinstanserna: Hovrätten för Övre Norrland påpekar att ”frågor
som berör minoriteterna” är ett vitt begrepp och att det är lämpligt att
någon typ av avgränsning görs t.ex. till ”frågor som avser deras språk,
kultur och samfundsliv”. Den nu föreslagna lydelsen täcker även
domstolarnas handläggning och avgörande av mål och ärenden. Detta är
enligt hovrätten inte rimligt och strider mot principen om domstolarnas
självständighet och opartiskhet. Domstolarnas verksamhet bör inte
omfattas. Sverigefinska riksförbundet uttalar att samråd sker alltför sällan
i dag och understryker vikten av detta kommer till stånd.	69

Skälen för regeringens förslag: Som redogjorts för ovan i avsnitt 10.1 anser regeringen att frågan om rätt till samråd behöver regleras i lag. Ett lagreglerat samrådsförfarande bedöms ge bättre förutsättningar för att sådana samråd faktiskt kommer till stånd och att beslutsfattare på ett systematiskt sätt inhämtar synpunkter och för en dialog med de nationella minoriteterna, både barn och vuxna. Statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter ska ge de nationella minoriteterna möjligheter till inflytande i frågor som berör dem och så långt det är möjligt samråda med representanter för minoriteterna i sådana frågor. Den föreslagna bestämmelsen omfattar endast statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter och berör således inte domstolarna.

Regeringen anser att det är viktigt att finna bättre metoder för samråd med de nationella minoriteterna på olika nivåer i samhället. I december

2007 beviljade Regeringskansliet (Integrations- och jämställdhetsdepartementet) därför medel till Kommunförbundet i Norrbotten och Svenska Tornedalingarnas Riksförbund, STR-T, för parallella projekt i syfte att utarbeta en modell för samråd på lokal nivå (IJ2007/3085/DISK, IJ2007/3365/DISK). Projekten har rört arbetet i de kommuner som i dag ingår i förvaltningsområdena i Norrbotten. Arbetet med projekten visar att det finns ett behov av att diskutera minoritetsfrågor på lokal nivå och att öka kunskapen och medvetenheten om minoritetspolitikens syften bland lokala beslutsfattare, tjänstemän och de nationella minoriteterna. I dialogen med kommunföreträdare och de nationella minoriteterna har det bl.a. framkommit att samråds är viktigt eftersom det innebär en bekräftelse av de nationella minoriteternas närvaro i lokalsamhället. Samrådet skapar balans mellan majoriteten och minoriteten och det leder till att de nationella minoriteternas behov kan beaktas på ett bättre sätt och att beslutsunderlag kan bli bättre. Ett fungerande samråd, som innebär ett erfarenhetsutbyte och förankring av olika synsätt, kan även motverka konflikter i lokalsamhället. Samråd är också viktigt för att ge de nationella minoriteterna insyn i frågor som berör dem. Arbetet visar också på att det finns behov av att lyfta fram goda exempel på samråd.

Samrådsorgan för minoritetsfrågor bör därför inrättas på olika nivåer där de nationella minoriteterna finns företrädda, om sådana organ inte redan finns. Hur samrådet utformas på det lokala, regionala och nationella nivån får bedömas från fall till fall. Regeringen anser att det bör finnas en stor frihet i att finna former som fungerar på respektive nivå. Det avgörande är att de nationella minoriteternas synpunkter fångas in och kan beaktas där detta är möjligt. Frågor där det är särskilt viktigt att fånga in de nationella minoriteternas behov och synpunkter är bl.a. områden som rör förskoleverksamhet och skola, ungdomsfrågor, äldreomsorg, biblioteks- och annan kulturverksamhet, dvs. på områden där kommunerna har vissa skyldigheter i förhållande till medborgarna.

Regeringen vill betona att det är angeläget att även de nationella minoriteterna ges tillgång till de demokratiska fora som finns i olika sammanhang. Myndigheter bör särskilt överväga om det finns anledning att se över redan befintliga samrådsformer för att säkerställa att även de nationella minoriteternas röst kan höras och synliggöras i olika frågor.

Prop. 2008/09:158

11.3Förstärkt minoritetsskydd

11.3.1Användning av minoritetsspråk i offentliga sammanhang

Förvaltningslagen (1986:223) bygger på den underförstådda förutsättningen att svenska språket ska användas av myndigheterna. Vissa undantag från denna princip gäller visserligen. För t.ex. patentärenden finns särskilda regler om det språk på vilket en ansökan eller annan handling ska vara avfattad. Handlingar på danska eller norska språket bör vidare i regel godtas av myndigheterna (se vidare prop. 1971:30 s. 376 och SOU 1972:83 s. 20, jfr hänvisning i prop. 1985/86:80 s. 56). För det stora flertalet ärenden saknas emellertid möjlighet för myndigheten att ge avkall på principen om svenska som myndighetsspråk.

En viktig del av det förstärkta skydd som finns inom nuvarande förvaltningsområden är att enskilda ges möjlighet att använda finska och meänkieli respektive samiska i kontakter med förvaltningsmyndigheter och domstolar. Därutöver har enskilda även rätt till förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller delvis på dessa språk. Europarådet har riktat kritik mot Sveriges genomförande av dessa åtaganden, dels för att enskilda inte kunnat nyttja dessa rättigheter fullt ut, dels för att dessa rättigheter gäller i ett begränsat geografiskt område.

Europarådets ministerråd har därför rekommenderat Sverige att underlätta och främja användningen av finska, meänkieli och samiska i kontakten med rättsväsende och offentliga myndigheter även utanför förvaltningsområdena. Rörande finska språket har ministerrådet rekommenderat Sverige att förbättra situationen för det finska språket utanför förvaltningsområdet i den offentliga förvaltningen och i synnerhet i fråga om utbildning. Europarådets expertkommitté har noterat att det största problemet i användningen av minoritetsspråk inom rättsväsende och offentliga myndigheter verkar vara bristen på kompetens i att ta fram skriftliga dokument på dessa språk. Ett allmänt mål med minoritetsspråkskonventionen är att uppmuntra användningen av landsdels- eller minoritetsspråk i detta avseende. Om det fanns rättsliga texter och översättningar av relevant lagtext på minoritetsspråken, skulle detta, enligt kommitténs mening, bidra till att språken utvecklades och användes mer inom den offentliga förvaltningen.

Den nationella uppföljningen i Sverige har framför allt rört effekterna av minoritetsspråkslagarnas införande. Av Länsstyrelsens i Norrbottens län kartläggning under 2000 framgick att minoriteterna använt minoritetsspråk i liten utsträckning i kontakter med myndigheter och domstolar. Detta bedömdes bero bl.a. på att informationen om lagstiftningen varit begränsad dels till myndighetsföreträdare som hade att efterleva lagens krav, dels till enskilda som tillhörde de nationella minoriteterna. Även myndighetspersonalens kunskaper i minoritetsspråken har påverkat enskildas benägenhet att använda dessa språk. Berörda myndigheter har förstärkt språkkunskaperna i begränsad omfattning och man har valt att förlita sig till tolk om behov skulle uppstå.

Prop. 2008/09:158

Andra förklaringar till att minoritetsspråken används i begränsad omfattning kan vara att de är vardagsspråk som den enskilde använder i kända miljöer och i kontakter med personer som hon eller han känner till och vet har kunskap i respektive språk. Om myndighetens personal saknar kunskaper i minoritetsspråken väljer den enskilde, för att få sitt ärende uträttat, att använda svenska i stället. Psykologiska faktorer spelar också in. Enskilda kan känna tveksamhet mot att börja använda minoritetsspråket vid myndighetskontakter, om tidigare kontakter varit på svenska.

Den forskarrapport som Länsstyrelsen i Norrbottens län lät ta fram under 2002 kom fram till liknande resultat. Forskarna intervjuade ett antal minoritetsspråksanvändare, företrädare för organisationer och myndigheter. Det framkom, enligt forskarna, en tydlig tendens att det finns stora brister i myndigheternas kompetens att hantera ärenden på minoritetsspråken. Det fanns även brister i myndigheternas information till språkanvändarna om de nya minoritetsspråklagarna. Det förefaller emellertid som att de största problemen inte hade med bristen på information att göra utan med attityder och värderingar om språkanvändningen i kontakten mellan myndighetspersoner och språkanvändare. I mötet med myndighetspersonerna har de flesta valt att använda svenska i stället för sitt minoritetsspråk. Bland orsakerna nämns lingvistiska faktorer som att det saknas fackuttryck på minoritetsspråket, den egna svårigheten att uttrycka sig nyanserat på minoritetsspråket, rädsla för att inte bli förstådd av myndighetspersonen och oförmåga att uttrycka sig i skrift på minoritetsspråket. Även psykologiska hinder som rädsla eller blyghet för att använda sitt minoritetsspråk har förts fram, liksom hinder som har att göra med föreställningar om att det saknas ekonomiska resurser eller vilja hos myndigheterna för att använda minoritetsspråken.

Under 2004 gjordes ytterligare en kartläggning på uppdrag av konstitutionsutskottet. Bland de intervjuade minoritetsspråksanvändarna uppgavs språkliga svårigheter av olika slag vara det största hindret mot att använda minoritetsspråkslagarna, både bland medborgarna och myndighetspersonerna. Bland myndighetspersoner bedömdes språkkunskaperna i allmänhet högre i finska och meänkieli än i samiska. Den låga språkkompetensen i samiska leder i sin tur till att de samisktalande i mindre grad försöker använda språket i kontakter med myndigheter. Låg språkkompetens bland personalen och frustration hos de samisktalande leder till en ond cirkel som innebär ett osynliggörande av det samiska språket. På så vis förvandlas kompetensbristen i samiska till upplevt icke-behov hos myndighetspersonerna. Deras attityd till minoritetsspråk påverkar således allmänhetens användning av språken. Lagen om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndighet och domstol verkade ha låg legitimitet bland de tillfrågade myndighetspersonerna. Situationen för finska och meänkieli var däremot mer positiv. Språken hade stark ställning inom den kommunala förvaltningen. Enligt forskarna borde man därför satsa på ökad språklig kompetens hos individer och myndigheter genom uppmuntran, utbildning, information om minoritetsspråkslagarna och anställning av personal med kompetens i minoritetsspråk.

Prop. 2008/09:158

11.3.2

Det förstärkta skyddet behöver utökas

Prop. 2008/09:158

Regeringens bedömning: Nuvarande reglering av förvaltningsområdena räcker inte för att leva upp till åtagandena i minoritetskonventionerna. Fler enskilda behöver få tillgång till förstärkt minoritetsskydd genom att förvaltningsområdena för finska och samiska språken utvidgas till ytterligare kommuner. I de områden där förstärkt skydd ges behöver enskildas möjlighet att nyttja rättigheterna förbättras.

Utredningens förslag: Förvaltningsområdena för finska och samiska
språken föreslås utvidgas till att omfatta ytterligare ett antal kommuner
och landsting.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna					tillstyrker
utvidgning av förvaltningsområdena. Flera myndigheter har inget att
erinra mot förslaget. Länsstyrelsen i Västerbottens län anför att
avgränsningen av kommuner bör övervägas ytterligare när det gäller
förvaltningsområdet för samiska. Sametinget och Svenska samernas
riksförbund stödjer att det förstärkta skyddet utvidgas ytterligare genom
att förvaltningsområdet utökas men anser att ännu fler kommuner borde
omfattas. Sveriges Kommuner och Landsting tillstyrker förslaget om ett
utvidgat förvaltningsområde för finska språket under förutsättning av en
tillfredsställande finansiering ges. Enligt Sveriges Kommuner och
Landsting finns det goda skäl att värna det samiska språket, men att
utvidgning av förvaltningsområdet är av en så genomgripande karaktär
att det ska ske en analys av de ekonomiska och praktiska konsekvenserna
för kommunerna. Ett antal kommuner tillstyrker förslaget.
Promemorians förslag: Förvaltningsområdet för samiska bör utvidgas
med ytterligare två kommuner, Storuman och Strömsund.
Förvaltningsområdet för finska respektive meänkieli bör inte utvidgas.
Generella bestämmelser bör införas som innebär att enskilda ska ges
möjlighet att använda samiska, finska och meänkieli i kontakter med
myndigheter om det finns språkkunnig personal.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Ombudsmannen mot
etnisk diskriminering, Statskontoret, Centrum för multietnisk forskning
vid Uppsala universitet, Institutet för språk och folkminnen, Sametinget
och ett antal sverigefinska organisationer anser att promemorians förslag
inte räcker för att leva upp till kraven i minoritetskonventionerna och att
bemöta Europarådets kritik. Förslagen uppfattas					som en
ambitionssänkning i förhållande till utredningens förslag. Förslagen i
promemorian bör snarare ses som ett komplement till tidigare lämnade
förslag.
Skälen	för	regeringens	bedömning:	När	nuvarande
minoritetsspråkslagar infördes uttalade regeringen i propositionen
Nationella minoriteter i Sverige (prop. 1998/99:143 s. 40) att en utökad
rätt att använda finska, meänkieli och samiska i offentliga sammanhang
bedöms ge ett ökat skydd för språken och bidra till att främja bevarandet
av dessa språk. Enskilda individer som tillhör nationella minoriteter har
inom förvaltningsområdena rätt att använda det egna språket i vissa
angivna situationer och denna rätt är inte beroende av om den enskilde
individen behärskar svenska. Syftet med införandet av bestämmelserna är
att höja statusen på de nationella minoritetsspråken. Att använda språken						73

i offentliga sammanhang ger även språken större förutsättningar att Prop. 2008/09:158 utveckla fackterminologi. Rätten att använda finska, meänkieli och

samiska har begränsats till geografiska områden där språken använts av hävd och fortfarande används i tillräcklig omfattning. Det är i dessa regionala områden som behovet av regler om rätt att använda finska, meänkieli och samiska hos domstolar och förvaltningsmyndigheter har bedömts vara störst. En geografisk tillämpning av reglerna innebar enligt propositionen en markering av språkens särskilda betydelse och historia i dessa områden. Detta kan också leda till att den kultur och historia som hänger samman med språken i dessa områden lyfts fram och får ökat stöd.

Europarådet har pekat på behovet av att utvidga omfattningen av gällande minoritetsspråkslagstiftning när det gäller de finska och samiska språken. Europarådet har rekommenderat Sverige att införa en lagstiftning som fullt ut skyddar rätten att använda minoritetsspråk i kontakter med myndigheter i områden där språket talas av hävd eller av ett större antal personer. I områden utan lagstadgad rätt att använda språket bör lokala initiativ att ge service på minoritetsspråk uppmuntras. Rörande finska och samiska efterfrågar Europarådet en utvidgning av förvaltningsområdena.

Frågan om den geografiska avgränsningen av förvaltningsområdena var föremål för livlig diskussion redan då minoritetsspråkslagarna infördes. Vid riksdagsbehandlingen anfördes att förvaltningsområdet för finska även borde omfatta Stockholm och Mälardalsregionen eftersom det funnits en finsktalande befolkning i regionen under mycket lång tid. För samiskans del berördes möjligheten att även ta med kommuner inom det traditionella sydsamiska området. Konstitutionsutskottet delade den dåvarande regeringens ställningstagande att inte ta med fler kommuner i det som i propositionen betecknades som det första steget i en samlad minoritetspolitik (bet. 1999/2000:KU6 s. 27). Frågan om utvidgning av förvaltningsområdena har även behandlats i en rad motioner sedan den ursprungliga riksdagsbehandlingen.

Regeringen anser att tiden nu är mogen för att genomföra nästa steg i utformningen av minoritetspolitiken. Hittillsvarande åtgärder på området behöver kompletteras för att Sverige ska kunna leva upp till minoritetsåtagandena. Regeringen bedömer att det finns behov av att utvidga det förstärkta skyddet, som i dag gäller inom förvaltningsområdena, när det gäller de finska och samiska språken så att fler enskilda berörs av skyddet. Det kan finnas skäl att, när den nya lagstiftningen tillämpats några år, följa upp utvidgningen av förvaltningsområdenas geografiska omfattning.

11.3.3

Utvidgat förvaltningsområde för finska språket

Prop. 2008/09:158

Regeringens förslag: Förvaltningsområdet för finska utvidgas till att omfatta även kommunerna Botkyrka, Eskilstuna, Hallstahammar, Haninge, Huddinge, Håbo, Köping, Sigtuna, Solna, Stockholm, Södertälje, Tierp, Upplands Väsby, Upplands-Bro, Uppsala, Älvkarleby, Österåker och Östhammar. Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner ska även fortsättningsvis ingå i förvaltningsområdet.

Utredningens förslag: Förvaltningsområdet för finska språket föreslås
utvidgas till samtliga kommuner i Stockholms, Uppsala, Södermanlands
och Västmanlands län, sammanlagt 53 kommuner. De nuvarande
kommunerna inom förvaltningsområdet föreslås också ingå.
Remissinstanserna är huvudsakligen positiva till en utvidgning.
Kriminalvårdsstyrelsen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering,
Försäkringskassan, Skatteverket och Centrala studiestödsnämnden har
inget att invända mot förslaget men anför att det utökade
förvaltningsområdet kräver utökade resurser. Statens skolverk ställer sig
tveksamt till den föreslagna utvidgningen eftersom det är oklart hur stora
kostnaderna och de organisatoriska konsekvenserna kommer att bli för
kommunerna. Botkyrka, Eskilstuna, Hallstahammars,				Haninge,
Huddinge, Håbo, Köpings, Sigtuna, Solna, Stockholms, Södertälje,
Tierps, Upplands Väsby, Upplands-Bro, Uppsala, Älvkarlebys,
Österåkers och Östhammars kommuner har tillstyrkt förslaget.
Katrineholms, Lidingö, Nacka, Sundbybergs, Värmdö och Oxelösunds
kommuner har utryckt att de inte vill ingå i det utvidgade
förvaltningsområdet.	Arboga,	Fagersta,	Järfälla,	Sollentuna,
Surahammar, Trosa och Västerås kommuner är tveksamma till att ingå
och Tyresö kommun har inte tagit ställning till frågan. Danderyds, Ekerö,
Enköpings, Flens, Gnesta, Heby, Knivsta, Kungsör, Norbergs, Norrtälje,
Nykvarns, Nyköpings, Nynäshamns, Sala, Salems, Skinnskattebergs,
Strängnäs, Täby, Vallentuna, Vaxholms och Vingåkers kommuner har
valt att inte yttra sig.
Promemorians förslag: Ingen utvidgning av det nuvarande
förvaltningsområdet för finska föreslås.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Ombudsmannen mot
etnisk diskriminering, Statskontoret, Centrum för multietnisk forskning
vid Uppsala universitet, Finskt språk- och kulturcentrum vid
Mälardalens högskola, Institutet för språk och folkminnen,
Sverigefinländarnas delegation och Sverigefinska riksförbundet
ifrågasätter om förslagen överensstämmer med Sveriges folkrättsliga
åtaganden. Dessa remissinstanser förordar i stället en utvidgning av
förvaltningsområdet.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser att övervägande
skäl talar för att förvaltningsområdet för finska språket bör utvidgas till
att omfatta även kommunerna Botkyrka, Eskilstuna, Hallstahammar,
Haninge, Huddinge, Håbo, Köping, Sigtuna, Solna, Stockholm,
Södertälje, Tierp, Upplands Väsby, Upplands-Bro, Uppsala, Älvkarleby,
Österåker och Östhammar. De angivna kommunerna som föreslås ingå i
förvaltningsområdet har samtliga uppgett att de är positiva till att ingå i					75

ett utvidgat förvaltningsområdet. Regeringen bedömer att detta är en bra Prop. 2008/09:158 utgångspunkt för det fortsatta arbetet eftersom kommunalt engagemang

är av stor betydelse för hur väl reformen kommer att lyckas. De nuvarande kommunerna inom förvaltningsområdet bör ingå även i fortsättningen.

Karta 1. Tillkommande kommuner i förvaltningsområdet för finska


1.	Botkyrka	7.	Köping		13.	Upplands Väsby
2.	Eskilstuna	8.	Sigtuna		14.	Upplands-Bro
3.	Hallstahammar	9.	Solna		15.	Uppsala
4.	Haninge	10.		Stockholm	16.	Älvkarleby
5.	Huddinge	11.		Södertälje	17.	Österåker
6.	Håbo	12.		Tierp	18.	Östhammar

Därutöver ingår Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner sedan tidigare i förvaltningsområdet för finska (se karta 2).

Nuvarande förvaltningsområde omfattar endast ca fem procent av sverigefinnarna. Med beaktande av finska språkets fortlevnad som levande språk i Sverige är det olyckligt att en så liten del av gruppen omfattas av det förstärkta skyddet, eftersom behovet av förstärkt skydd är betydligt mer utbrett. Det har funnits en finsk befolkning i det aktuella området i Stockholms – Mälardalsregionen under mycket lång tid. Detta område har således både i historisk och modern tid av hävd bebotts av en finskspråkig befolkning. Regeringen anser att den föreslagna utvidgningen till just denna region ligger väl i linje med syftet i ramkonventionen och minoritetsspråkskonventionen samt de

rekommendationer som Europarådet lämnat rörande behovet av Prop. 2008/09:158 förbättringar för det finska språkets ställning i Sverige.

Regeringen har också uppvaktats genom en namninsamlingskampanj av företrädare för sverigefinnar i Väst-Sverige som förordar att förvaltningsområdet borde utvidgas till att omfatta hela landet (IJ2008/2013/DISK). Regeringen konstaterar dock att något underlag för att nu lämna ett sådant förslag inte finns. Skulle det visa sig att ytterligare kommuner eller landsting önskar ansluta sig till förvaltningsområdet så kommer en sådan möjlighet finnas – se avsnitt 11.3.6. Denna förändring öppnar således en möjlighet för att dialog och initiativ på det lokala planet skulle kunna leda till en sådan frivillig anslutning. I kommuner där det finns ett starkt intresse för att stärka de nationella minoriteterna utgör detta en möjlighet som inte tidigare funnits. De nationella minoriteterna kan därmed genom egen aktivitet påverka lokala beslutsfattare i denna fråga.

Regeringen bedömer att en utvidgning av förvaltningsområdet har en värdefull språkfrämjande inverkan på det finska språkets fortlevnad. Det finns ett genuint intresse och en stark önskan bland många sverigefinnar att bevara det finska språket i Sverige. Det finns ett tydligt intresse och behov hos enskilda sverigefinnar att utvidga nuvarande förvaltningsområde för finska språket till att omfatta även delar av Stockholms- och Mälardalsregionen. Det finns befintlig finskspråkig verksamhet och finskspråkig personal i många av kommunerna. Goda möjligheter finns för att erbjuda förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller delvis på finska. Vissa av kommunerna erbjuder sådan service redan i dag och viss finskspråkig personal finns även i de kommunala förvaltningarna och hos myndigheterna. Kommunerna bör även kunna samarbeta för att kunna erbjuda en kostnadseffektiv verksamhet. Regeringen bedömer att det finns förutsättningar hos kommunala och statliga myndigheter att hantera den nu föreslagna utvidgningen av förvaltningsområdet. De åtgärder som kommer att behövas på kort sikt är att kommunala och statliga myndigheter gör en kartläggning av de språkkunskaper som finns inom respektive organisation. Vidare behöver man identifiera de områden inom verksamheten där kontakter med finskspråkig allmänhet kan bli aktuell och organisera den på ett lämpligt sätt.

Från kommunalt håll har frågan om statsbidrag för merkostnader lyfts fram. Regeringen behandlar frågan i avsnitt 15 Konsekvens- och kostnadsanalys.

11.3.4Förvaltningsområdet för meänkieli

Regeringens bedömning: Nuvarande förvaltningsområde för meänkieli, som omfattar kommunerna Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå, bör inte utvidgas.

Utredningen har inte berört frågan.
Remissinstanserna har inte berört frågan.
Promemorians bedömning: Förvaltningsområdet för meänkieli bör
inte utvidgas.	77

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att det inte Prop. 2008/09:158 finns något motiv för att undanta meänkieli från delar av de förslag som

lämnas om utveckling av den svenska minoritetspolitiken. Institutet för språk och folkminnen anför att för meänkielis del är det rimligt med ett förvaltningsområde av nuvarande omfattning. Svenska Tornedalingarnas Riksförbund, STR-T, anser att rätten att använda meänkieli ska omfatta all samhällsservice både i förvaltningsområdet och resten av Sverige. Meänkieli ska ha samma rättigheter som finskan. Riksförbundet motsätter sig förslaget att en mer generell rätt att använda meänkieli inte ska gälla utanför förvaltningsområdet.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen bedömer att det inte finns skäl att nu utvidga det nuvarande förvaltningsområdet för meänkieli till ytterligare kommuner. Varken utredningen eller promemorian har lagt fram något sådant förslag. Förvaltningsområdet för meänkieli kommer således att omfatta kommunerna Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå även fortsättningsvis.

Regeringen lämnar i avsnitt 11.3.6 nedan förslag rörande frivillig anslutning till ett förvaltningsområde. Denna bestämmelse gäller givetvis även förvaltningsområdet för meänkieli. Skulle det visa sig att det finns behov av att utvidga förvaltningsområdet för meänkieli finns det således möjligheter till detta genom den nya lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

Regeringen anser, i likhet med Länsstyrelsen i Norrbottens län, att det bör finnas liknande bestämmelser inom förvaltningsområdena för finska, meänkieli och samiska. Olika regler för dessa språk inom förvaltningsområdena skulle skapa förvirring och sannolikt försvåra efterlevnaden av bestämmelserna. Någon sådan utvidgning av rätten att använda meänkieli som Svenska Tornedalingarnas Riksförbund föreslagit föreslås därför inte. Däremot införs en skyldighet för förvaltningsmyndigheter att verka för att det finns tillgång till personal med kunskaper i meänkieli där detta behövs i kontakter med myndigheter. På sikt bör detta underlätta enskildas möjligheter att använda meänkieli.

11.3.5Utvidgat förvaltningsområde för samiska språket

Regeringens förslag: Förvaltningsområdet för samiska utvidgas till att även omfatta kommunerna Arvidsjaur, Berg, Härjedalen, Lycksele, Malå, Sorsele, Storuman, Strömsund, Umeå, Vilhelmina, Åre, Älvdalen och Östersund. Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna kommuner ska även fortsättningsvis ingå i förvaltningsområdet.

Utredningens förslag: Förvaltningsområdet för det samiska språket
föreslås utvidgas med kommunerna Arvidsjaur, Berg, Dorotea,
Härjedalen, Krokom, Lycksele, Malå, Piteå, Skellefteå, Sorsele,
Storuman, Strömsund, Umeå, Vilhelmina, Vindeln, Åre, Åsele,
Älvdalen, Älvsbyn och Östersund. De nuvarande kommunerna inom
förvaltningsområdet föreslås också ingå.
Remissinstanserna är huvudsakligen positiva till en utvidgning eller
har inget att erinra mot förslaget. Östersunds tingsrätt, Skellefteå	78

tingsrätt, Länsrätten i Jämtlands län, Barnombudsmannen och Språk- och folkminnesinstitutet (numera Institutet för språk och folkminnen) tillstyrker förslaget. Sameskolstyrelsen tillstyrker förslaget men anser att också Mora kommun bör ingå i det utvidgade förvaltningsområdet. Sametinget anser att det utvidgade förvaltningsområde förutom de angivna kommunerna även bör omfatta Pajala, Boden och Luleå kommuner. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering anser att det utvidgade förvaltningsområdet ska omfatta även Storstockholmsområdet där många samer bor. Hovrätten för Nedre Norrland anför att en utsträckt rätt att använda sydsamiska bör anstå till dess att det kan konstateras att inte bara språkets användning utan också dess användbarhet i offentlig verksamhet har ökat. Länsstyrelsen i Dalarnas län och Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker förslaget men anser att särskilda medel bör tilldelas även regionala myndigheter för utvidgningen. Arvidsjaur, Bergs, Härjedalens, Lycksele, Malå, Sorsele, Storumans, Umeå, Vilhelmina, Åre, Älvdalens och Östersunds kommuner har tillstyrkt förslaget. Piteå, Skellefteå och Vindelns kommuner har uttryckt att de inte vill ingå i ett utvidgat förvaltningsområde. Strömsunds kommun anför att kommunen inte kan överblicka konsekvenserna av förslaget. Krokoms, Dorotea, Åsele och Älvsbyns kommuner har valt att inte yttra sig.

Promemorians förslag: Förvaltningsområdet för det samiska språket bör utvidgas med Storumans och Strömsunds kommuner.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Statskontoret, Sametinget, Centrum för multietnisk forskning vid Uppsala universitet, Finskt språk- och kulturcentrum vid Mälardalens högskola, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Institutet för språk och folkminnen och Gaaltije ifrågasätter om förslagen överensstämmer med Sveriges folkrättsliga åtaganden. Den begränsade utvidgningen bedöms inte räcka för att stärka det samiska språket inom det traditionella sydsamiska området i tillräcklig omfattning. Det alternativa förslaget bör snarare ses som ett komplement till utredningens förslag. Sametinget vidhåller sin tidigare inställning och förordar utredningens förslag till utvidgning med tilläggen att även Pajala, Boden och Luleå kommuner bör ingå. Strömsunds kommun ställer sig frågande till urvalet av kommuner. Svenska samernas riksförbund ansluter sig till Sametingets yttrande. Gaaltije anser alla ”samiska” och inlandskommuner i Västerbottens och Jämtlands län ska ingå. Olika remissinstanser förordar även att Arvidsjaurs, Vilhelmina, Sorsele och Östersunds kommuner ska ingå. Sveriges Kommuner och Landsting avvisar förslaget med motiveringen att de föreslagna kommunerna kan välja att frivilligt ingå i förvaltningsområdet.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser att övervägande skäl talar för att förvaltningsområdet för samiska bör utvidgas till att även omfatta kommunerna Arvidsjaur, Berg, Härjedalen, Lycksele, Malå, Sorsele, Storuman, Strömsund, Umeå, Vilhelmina, Åre, Älvdalen och Östersund. Dessa kommuner ingår i det sydsamiska området, med vilket avses de södra delarna av det traditionella samiska språkområdet som omfattar delar av Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Dalarnas län. De angivna kommunerna har uppgett att de är positiva till att ingå i ett utvidgat förvaltningsområde.

Prop. 2008/09:158

Prop. 2008/09:158

Karta 2. Kommuner inom förvaltningsområden för samiska, finska respektive meänkieli

1.	Arjeplog	6.	Jokkmokk	11.	Storuman	16.	Älvdalen
2.	Arvidsjaur	7.	Kiruna	12.	Strömsund	17.	Östersund
3.	Berg	8.	Lycksele	13.	Umeå	18.	Haparanda
4.	Gällivare	9.	Malå	14.	Vilhelmina	19. Pajala
5.	Härjedalen	10. Sorsele		15.	Åre	20. Övertorneå
							80

Regeringen bedömer att en utvidgning av förvaltningsområdet skulle ha en värdefull språkfrämjande inverkan på det samiska språkets fortlevnad. En utvidgning påverkar språkbevarande faktorer på olika nivåer som gynnar en sådan utveckling. En reglerad officiell ställning för samiskan även i dessa områden bidrar till statushöjande effekter för språket och ett synliggörande av samernas kultur och språk. Därmed förstärks också det allmänna medvetandet om den samiska närvaron i regionen. För att en utvidgning av förvaltningsområdet ska få önskad effekt bör utvidgningen omfatta ett relativt stort område som omfattar många samer i det sydsamiska området. Regeringen anser att den i promemorian föreslagna utvidgningen inte är tillräcklig för att ge önskad effekt för bevarandet av samiskan. Regeringen föreslår istället en utvidgning som omfattar fler kommuner och som ligger väl i linje med de rekommendationer som Europarådet har lämnat om det sydsamiska språkets särskilda behov. Genom att ta med de kommuner som regeringen föreslår blir förvaltningsområdet i huvudsak geografiskt sammanhängande. Den nu föreslagna utvidgningen bör enligt regeringens mening omfatta ytterligare 13 kommuner. De nuvarande kommunerna inom förvaltningsområdet bör ingå även i fortsättningen.

En utvidgning av förvaltningsområdet till att omfatta även det sydsamiska området förväntas medföra att samerna kommer att arbeta aktivt med de minoritetspolitiska frågorna på lokal, regional och nationell nivå. Utvidgningen innebär på så sätt en förstärkning av samernas eget arbete att värna modersmålet. Regeringen bedömer att utvidgningen av förvaltningsområdet därmed även kan få en mobiliserande effekt på samernas egna språkfrämjande arbeten. En utvidgning av förvaltningsområdet för samiska gynnar således språkbevarandet på grupp- och individnivå.

Regeringen bedömer att det finns förutsättningar hos kommunala och statliga myndigheter att hantera en utvidgning av förvaltningsområdet. Förutsättningarna ser emellertid olika ut och den omedelbara beredskapen varierar. Det finns sannolikt behov av att öka samiskspråkig kompetens på många håll.

Mot bakgrund av sydsamiskans starkt hotade ställning och behovet av beslutsamma främjandeåtgärder, anser regeringen att det är angeläget att en utvidgning av förvaltningsområdet kommer till stånd omgående, även om en del svårigheter skulle kunna tänkas uppstå initialt. Om utvidgningen inte kommer till stånd inom en snar framtid, finns det risk för att den pågående språkbytesprocessen inte längre går att vända för sydsamernas del.

Det finns dock anledning att tro att utvecklingen i det utvidgade förvaltningsområdet kommer att vara likartad den som har varit i Norrbotten. Efterfrågan på samiskspråkig service bedöms därför inte öka på något dramatiskt sätt på kort sikt. På längre sikt finns det möjligheter till kompetenshöjning och nyrekryteringar inom myndigheterna som kan möta en högre efterfrågan. I det korta perspektivet kan det i de flesta fall bli fråga om merkostnader för kartläggning av organisationens språkkunskaper, information om minoritetsspråklagen till de anställda och för att utarbeta rutiner för tolknings- och översättningshjälp samt för rutiner som lotsar allmänheten vidare från receptionister och telefonväxlar. Det är viktigt att det i de funktioner där allmänheten först

Prop. 2008/09:158

möter	myndigheten finns beredskap för att hantera	situationen. Om Prop. 2008/09:158
myndigheterna väljer att begränsa service på samiska till vissa tider och
platser	bör detta organiseras på ett sådant sätt att det	tydligt framgår

genom olika informationskanaler (se avsnitt 11.3.8).

Regeringen bedömer att omedelbar efterfrågan kan förväntas för förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller delvis på samiska i det utvidgade förvaltningsområdet. Där kan viss kartläggning av språkkunskaper, omorganisation, nya scheman och rekryteringar behöva göras. När det gäller förskoleverksamhet se även avsnitt 11.3.10.

Vid en gradvis uppbyggnad av myndigheternas resurser är det av vikt att analysera efterfrågad service. Med en sådan behovsanpassad och successivt utbyggd service bedömer regeringen att det finns förutsättningar för att utvidgningen av förvaltningsområdet kan genomföras med goda resultat.

Flera av de övriga reformförslag som regeringen lämnar för att underlätta genomförandet av de internationella minoritetsåtagandena (t.ex. statlig samordning och erfarenhet av gemensamma informationsinsatser) bedöms förbättra förutsättningarna för en lyckad utvidgning av förvaltningsområdet. Det finns anledning ta fasta på erfarenheterna av de svårigheter som kommunerna i Norrbotten har upplevt i genomförandet av nuvarande förvaltningsområden. Tillkommande kommuners arbete bör underlättas och stödjas genom en förbättrad statlig samordning (se avsnitt 11.3.7). Sametingets erfarenheter från arbetet med att utarbeta en språkhandbok bör också kunna underlätta nytillkommande kommuners fortsatta arbete.

Från en del kommuner och länsstyrelser har frågan om statsbidrag för merkostnader lyfts fram. Regeringen behandlar frågan i avsnitt 15 Konsekvens- och kostnadsanalys.

11.3.6Frivillig anslutning till förvaltningsområde

Regeringens förslag: Även andra kommuner än de som anges i lagen kan efter anmälan få ingå i förvaltningsområdet för finska, meänkieli eller samiska. Beslut att en kommun ska få ingå i ett förvaltningsområde fattas av regeringen. Regeringen får meddela föreskrifter om sådan frivillig anslutning till ett förvaltningsområde.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att även andra
kommuner och landsting än de som anges i lagen kan ingå i
förvaltningsområdet för något av språken efter anmälan hos
tillsynsmyndigheten. Någon uttrycklig bestämmelse att det är regeringen
som fattar beslut har inte föreslagits i promemorian.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av flertalet remissinstanser.
Länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker förslaget och anför att det
knappast är ägnat att förenkla och förtydliga minoritetspolitiken och öka
kunskapen och förståelsen hos medborgarna för vilka regler som gäller i
det enskilda fallet. Sveriges Kommuner och Landsting har inget att
invända mot förslaget att kommuner och landsting som så önskar efter en
anmälan till tillsynsmyndigheten kan ingå i förvaltningsområdet och att
det inte behövs några förslag om utvidgning. Statkontoret konstaterar att	82

det är en brist att utredaren inte närmare belyser vilka krav som ska Prop. 2008/09:158 ställas på en kommun för att den ska kunna ingå i förvaltningsområdet

för något av minoritetsspråken. Borås finskspråkiga organisationers samarbetsorgan är tveksamt till om frivillig anslutning till förvaltningsområdet skulle fungera i praktiken.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen bedömer att det kan finnas ett intresse för ytterligare kommuner att ansluta sig frivilligt till förvaltningsområdet för finska, meänkieli respektive samiska och därmed bli berättigade till statsbidrag.

Kommunalt engagemang och ansvarstagande för Sveriges minoritetsåtaganden är av avgörande betydelse för att det minoritetspolitiska arbetet i förvaltningsområdena ska vara framgångsrikt. Regeringen anser att det finns anledning att ta vara på kommunalt engagemang och därför bör det vara möjligt att ansluta sig till ett förvaltningsområde. Ett sådant kommunalt engagemang kan också väckas genom de nationella minoriteternas eget arbete lokalt och genom att en fungerande dialog kommer igång mellan kommunala företrädare och de nationella minoriteterna. Regeringen vill därför inte stänga dörren för ytterligare kommuner att ingå i ett förvaltningsområde. Beslut att en kommun ska få ingå i ett förvaltningsområde bör fattas av regeringen, eftersom det innebär åtaganden även för statliga myndigheter. Regeringen bör bemyndigas att meddela föreskrifter om frivillig anslutning till förvaltningsområde.

11.3.7Åtgärder för att underlätta utvidgning av förvaltningsområden

Regeringens bedömning: Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget bör få i uppdrag att i samråd med berörda kommuner utse en styrgrupp för att samordna genomförandet av utvidgningen av förvaltningsområdena.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker inrättandet av en styrgrupp.
Sundbybergs kommun anser att en styrgrupp under länsstyrelsen med
representanter från bl.a. föreningar och kommuner kan vara ett effektivt
sätt att förbereda för och verkställa införandet av ett utvidgat
förvaltningsområde. Uppsala kommun tillstyrker att en styrgrupp under
den ansvariga myndigheten inrättas och att styrgruppen får i uppdrag att
samordna genomförandet. Barnombudsmannen är positiv till att en styr-
eller arbetsgrupp för att underlätta utvidgning tillsätts. Vägverket anser
att en gemensam tolk- och översättningsfunktion skulle underlätta
möjligheterna att klara ärendehanteringen på samiska. En gemensam
webbplats och gemensamt informationsmaterial skulle vara ett bra stöd
både för Vägverket och för enskilda. Skogsstyrelsen skriver att det bör
finnas utrymme för samordning mellan olika myndigheter. Länsstyrelsen
bör se till att det finns tillgång till tolk- och översättningshjälp inom varje
län i den utsträckning som myndigheterna behöver. Kostnaderna för de
offentliga myndigheternas gemensamma tolk- och översättningsservice	83

skulle	t.ex. kunna täckas via statsbidrag. Ombudsmannen mot etnisk Prop. 2008/09:158
diskriminering anser det vara möjligt att samordna i högre grad än
utredaren föreslår och förordar att möjligheten för berörda myndigheter
att införa ett gemensamt system för översättning och tolkning undersöks.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser att
utvidgningen av förvaltningsområdena bör samordnas och underlättas
genom att en styrgrupp tillsätts inom respektive förvaltningsområde
under ledning av den myndighet som ska ha uppföljningsansvar (se
avsnitt 11.3.7).
Erfarenheterna från Norrbotten talar för att samordning mellan
kommunerna har varit positivt för genomförandet. För att
måluppfyllelsen och effektiviteten i reformarbetet ska höjas bör de
tillkommande kommunerna erbjudas organiserat bistånd med
samordningen.
Samordning av arbetet kan ske på många olika områden. Några
områden där gemensamma koordinerade åtgärder kan vara lämpliga i ett
initialt läge är t.ex. uppbyggnad av nätverk för att effektivisera arbetet,
utarbetande av metoder för att kartlägga behov i kommunerna,
framtagande av gemensamt informationsmaterial och mallar som kan
anpassas till lokala behov, sprida kunskap till kommuner och andra
intressenter, identifiera vilka översättningar som behöver göras,
undersöka behovet av en gemensam tolk- och översättningsfunktion för
regionen samt kompetenshöjande insatser.
Mot bakgrund av detta bedömer regeringen att Länsstyrelsen i
Stockholms län och Sametinget bör ges i uppdrag att i samråd med
berörda kommuner utse en styrgrupp som kan samordna genomförandet.
Regeringen bedömer att ett frivilligt samordnat genomförande blir mer
kostnadseffektivt och leder till att förverkligandet av de internationella
minoritetsåtagandena går snabbare. Erfarenheter och sakkunskap från
nuvarande förvaltningsområden bör också tas tillvara i sammanhanget.
11.3.8	Rätten att använda finska, meänkieli och samiska hos
	myndigheter
Inom förvaltningsområde

Regeringens förslag: Enskilda har rätt att använda finska, meänkieli
respektive samiska vid sina muntliga och skriftliga kontakter med en
förvaltningsmyndighet vars geografiska verksamhetsområde helt eller
delvis sammanfaller med minoritetsspråkets förvaltningsområde. Detta
gäller i ärenden i vilka den enskilde är part eller ställföreträdare för part,
om ärendet har anknytning till förvaltningsområdet.
Om den enskilde använder finska, meänkieli eller samiska i ett sådant
ärende, är myndigheten skyldig att ge muntligt svar på samma språk.
Enskilda som saknar juridiskt biträde har dessutom rätt att på begäran få
en skriftlig översättning av beslut och beslutsmotivering i ärenden på
finska, meänkieli respektive samiska.
Myndigheten ska, såsom tidigare, även i övrigt sträva efter att bemöta
de enskilda på dessa språk.		84

Utredningens förslag: Ett utvidgat förvaltningsområde föreslås för rätten att använda finska, meänkieli respektive samiska i muntliga och skriftliga kontakter med förvaltningsmyndigheter i ärenden som avser myndighetsutövning i förhållande till den enskilde. Dessutom föreslås att ett skriftligt beslut i ett sådant ärende ska innehålla en upplysning om att beslutet kan översättas muntligen till minoritetsspråket av myndigheten på begäran av den enskilde.

Remissinstanserna kommenterar inte förslaget närmare annat än att Sametinget, Svenska samernas riksförbund och Samiska språknämnden anser att förslaget även borde innefatta rätt till skriftligt svar från myndigheter på samiska.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag, dock föreslås rätt till skriftlig översättning endast för finska och samiska och inte för meänkieli. Något krav på att den enskilde ska vara part eller ställföreträdare för part föreslås inte.

Remissinstanser: Flera remissinstanser, bl.a. Samisk språknämnd, Sverigefinska riksförbundet och Svenska Tornedalingarnas Riksförbund tillstyrker förslaget att ta bort kravet på myndighetsutövning eftersom bestämmelsen upplevt som svår att tillämpa. Länsstyrelsen i Stockholms län och Ombudsmannen mot etnisk diskriminering är positiva till att rättigheten att kommunicera med myndigheter på minoritetsspråket utvidgas. Förslaget rörande rätt till skriftlig översättning tillstyrks av bl.a. Sametinget, Institutet för språk- och folkminnen, Samisk språknämnd samt Gällivare, Haparanda och Kiruna kommuner eftersom förslaget bedöms stärka rättsäkerheten för den enskilde. Försäkringskassan vill gå längre än förslaget och anser att enskilda alltid ska ha rätt att få beslut översatta till dessa minoritetsspråk och att översättningen inte ska begränsas till endast beslut och beslutsmotivering; även bakgrund och omprövnings- och överklagandehänvisning bör översättas. En del remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Norrbottens län, anför vidare att en skriftlig översättning av beslut till minoritetsspråk kan komma att medföra en inte obetydlig kostnad för det enskilda förvaltningsärendet. Sverigefinska riksförbundet anser att förslaget om rätt att få domar och beslut översätta till minoritetsspråk kan genomförs inom nuvarande förvaltningsområde för att få fram erfarenheter av behovet av detta.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nu gällande bestämmelser har enskilda rätt att använda finska, meänkieli och samiska vid muntliga och

skriftliga kontakter med statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter inom förvaltningsområdena. Denna rätt kommer även i fortsättningen att finnas enligt den nya lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Bestämmelsens tillämpningsområde utvidgas nu till ett antal nya kommuner. Dessa myndigheter ska också kunna ge muntliga svar på samma språk. Myndigheterna ska även i övrigt sträva efter att bemöta den enskilde på respektive språk.

I nuvarande minoritetsspråkslagar anges att en enskild har rätt att använda minoritetsspråket i sina muntliga och skriftliga kontakter med en förvaltningsmyndighet i ärenden som avser myndighetsutövning i förhållande till honom eller henne, om ärendet har anknytning till förvaltningsområdet. Regeringen konstaterar att begränsningen till

Prop. 2008/09:158

ärenden som avser myndighetsutövning i förhållande till den enskilde har försvårat tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna. Enskilda har haft svårigheter att avgöra om deras ärende har innefattat myndighetsutövning och om de därmed haft rätt att använda sitt minoritetsspråk. Denna gränsdragning har sannolikt skapat bekymmer även för handläggare som haft att tillämpa regelverket.

Det finns därför anledning att förändra denna bestämmelse i samband med den reform som nu görs. I syfte att förenkla hanteringen av minoritetsspråkslagstiftningen och för att uppmuntra enskilda att faktiskt använda sig av minoritetsspråket i offentliga sammanhang, bör begränsningen rörande myndighetsutövning för statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter tas bort. Regeringen anser dock att det, i likhet med vad som gäller för rätten att använda finska, meänkieli och samiska hos domstol, bör krävas att den enskilde är part eller ställföreträdare för part i ärendet. Myndigheten bör också fortsättningsvis vara skyldig att även i övrigt sträva efter att bemöta de enskilda på dessa språk.

Det är mycket viktigt att myndighetspersonal som kommer i kontakt med nationella minoriteter förstår vad som är syftet med att erbjuda samhällsservice på minoritetsspråken. Ett positivt bemötande från myndighetshåll kan förväntas leda till att enskilda i högre grad kommer utnyttja sina rättigheter.

I dag har en enskild person rätt att på begäran få en muntlig översättning till minoritetsspråket av ett beslut av en förvaltningsmyndighet. Därutöver har den som är part eller ställföreträdare för part i ett mål eller ett ärende hos en domstol rätt att få de handlingar som hör till målet eller ärendet muntligen översatta till minoritetsspråket. Regeringen anser att rättsäkerhetsaspekter talar för att krav på skriftlighet ska införas. Om en muntlig översättning som lämnats till en enskild visar sig vara felaktig på något sätt och detta föranleder skada för den enskilde, är det mycket svårt att visa att myndigheten begått ett fel. Det kan t.ex. röra sig om en felaktig underrättelse om hur man överklagar eller att skälen för utgången i ett mål översatts felaktigt.

Regeringen anser därför att det finns behov av att införa en rätt till skriftlig översättning i kontakter med förvaltningsmyndigheter i enlighet med promemorians förslag. Regeringen anser, i likhet med Lagrådet, att det är rimligt att rätten till skriftlig översättning inbegriper även beslut som myndigheter fattar under ett ärendes handläggning. Den föreslagna lagtexten är utformad på så sätt att alla beslut omfattas, inte bara myndigheters slutliga beslut. Regeringen bedömer därför inte att det finns behov av att förtydliga lagtexten i detta avseende.

Regeringen anser att rätten till skriftlig översättning behöver begränsas till viss del, eftersom kostnaden för sådana översättningar annars riskerar att bli hög, såsom Länsstyrelsen i Norrbottens län anför. Regeringen bedömer att det är rimligt att den enskilde ska kunna få ett beslut översatt till finska, meänkieli respektive samiska i de fall den enskilde saknar juridiskt biträde. Detta avser i första hand själva beslutet och beslutsmotivering. Att införa en rätt att få allt eller stora delar av det material som hör till ett ärende översatt, och särskilt om det måste ske via en auktoriserad översättare, skulle enligt regeringens mening bli alltför kostnadskrävande. Om det finns personal med kunskaper i språket

Prop. 2008/09:158

tillgänglig som kan lämna skriftlig översättning av materialet kan sådan Prop. 2008/09:158 givetvis lämnas.

Regeringen ser inte några skäl att göra skillnad mellan de tre
minoritetsspråken inom förvaltningsområdena. Rätten till skriftlig
översättning bör därför även omfatta meänkieli. Enskilda parter som
saknar juridiskt biträde får därmed rätt att på begäran få skriftlig
översättning av beslut i ärenden på finska, meänkieli respektive samiska.
Utanför förvaltningsområde
Regeringens förslag: Utanför ett förvaltningsområde har enskilda rätt att
använda finska, meänkieli respektive samiska vid muntliga och skriftliga
kontakter i förvaltningsmyndigheters ärenden i vilka den enskilde är part
eller ställföreträdare för part, om ärendet kan handläggas av personal som
behärskar minoritetsspråket.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Något krav på att den enskilde ska vara part eller ställföreträdare
för part föreslås emellertid inte.
Remissinstanserna: Sameskolstyrelsen anser att formuleringen ”under
förutsättning att det finns behörig personal som behärskar språket”
begränsar de reella möjligheterna att få kommunicera på det samiska
språket. Sametinget anser att intentionen är vällovlig och positiv, men
mot bakgrund av tidigare erfarenheter kan man fråga sig om detta är en
tillräckligt stark signal från lagstiftaren. Förbehållet om att rätten att
använda språket ska inskränkas till fall där det finns behörig personal
som behärskar språket kan göra denna rätt helt meningslös.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering ställer sig tveksam till att
rätten att använda minoritetsspråket ska vara avhängigt tillgång till
personal kunnig i minoritetsspråket. Institutet för språk och folkminnen
befarar att det finns en risk för godtycke eftersom det ofta kan finnas
språkkunnig personal att tillgå men att organisationen inte utnyttjar dessa
kunskaper. Det bör enligt institutet övervägas om myndigheter med
viktiga servicefunktioner borde åläggas att upprätta planer för
minoritetsspråkskompetens och minoritetsspråkstillgänglighet. Sveriges
Kommuner och Landsting har inga invändningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser att det finns behov
av att förbättra möjligheterna att använda finska, meänkieli och samiska
även utanför respektive förvaltningsområde.
Regeringen anser att den enskilde bör ha rätt att använda finska,
meänkieli respektive samiska i ärenden i vilka den enskilde är part eller
ställföreträdare för part även utanför förvaltningsområdena, under
förutsättning att ärendet kan handläggas av personal som behärskar
språket. Detta är en nyhet i förhållande till gällande ordning. En
begränsning till ärenden där den enskilde som vill använda denna rätt är
part eller ställföreträdare för part bör dock göras för att bestämmelsen
inte ska bli alltför omfattande.
Förslaget innebär att befintliga språkliga resurser på myndigheterna
kan nyttjas av dem utanför förvaltningsområdet som vill använda
minoritetsspråket i sina kontakter med förvaltningsmyndigheter i ärenden	87
	87

där den enskilde är part eller ställföreträdare för part. I dag nyttjas inte alltid dessa resurser fullt ut, såsom Institutet för språk och folkminnen påpekat. Regeringen anser att det finns behov av att kartlägga befintlig personals språkkunskaper för att möjliggöra användandet av finska, meänkieli och samiska i större utsträckning. Ytterst handlar det om statliga och kommunala förvaltningsmyndigheters vilja att bistå enskilda medborgare.

Regeringen bedömer att bestämmelsen, för att bli effektiv, behöver kombineras med en skyldighet för förvaltningsmyndigheterna att verka för att det finns sådan personal (se avsnittet om skyldigheter att verka för rekrytering av språkkunnig personal nedan).

Vissa statliga myndigheter

Regeringens förslag: Enskilda har alltid rätt att använda finska och samiska vid sina skriftliga kontakter med Riksdagens ombudsmän. Detsamma gäller vid enskildas skriftliga kontakter med Justitiekanslern, Försäkringskassan, Skatteverket, och Diskrimineringsombudsmannen i ärenden i vilka den enskilde är part eller ställföreträdare för part.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Något krav på att den enskilde ska vara part eller ställföreträdare för part föreslås emellertid inte.

Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän (JO) och Justitiekanslern har inte något att erinra mot förslaget. Försäkringskassan tillstyrker förslaget och anför att myndigheten redan har påbörjat ett arbete med att göra myndighetens beslut och skriftlig information tillgänglig på finska, meänkieli och samiska. Skatteverket konstaterar att de flesta personliga kontakter inleds via telefon eller personligt besök och föreslår vidare att den föreslagna myndigheten med uppföljningsansvar ges i uppdrag att tillhandahålla översättningstjänster. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering tillstyrker förslaget men invänder mot det begränsade antal myndigheter som föreslås i promemorian. Statens skolverk, Finskt språk- och kulturcentrum vid Mälardalens högskola, Sametinget, Sameskolstyrelsen och Haparanda kommun tillstyrker förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Den enskilde ska enligt regeringens mening alltid ha rätt att kontakta Riksdagens ombudsmän skriftligen på finska respektive samiska. Detsamma ska gälla vid skriftliga kontakter med Justitiekanslern, Försäkringskassan, Skatteverket och Diskrimineringsombudsmannen i ärenden i vilka den enskilde är part eller ställföreträdare för part.

När det gäller Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern och Diskrimineringsombudsmannen hanterar dessa myndigheter frågor av så stor vikt för enskildas rättigheter och rättsäkerhet att det finns anledning att utsträcka rätten att få använda finska respektive samiska till skriftliga kontakter med dessa myndigheter. När det gäller Försäkringskassan och Skatteverket hanterar dessa myndigheter redan i dag ärenden på finska respektive samiska inom förvaltningsområdena. Även här bör dock en begränsning till sådana ärenden där den enskilde är part eller ställföreträdare för part göras (se avsnittet ovan). Någon sådan

Prop. 2008/09:158

begränsning bör dock inte gälla avseende Riksdagens ombudsmän Prop. 2008/09:158 eftersom enskilda sällan är att beteckna som parter i ärenden hos

myndigheten.

Att kunna ta kontakt med dessa myndigheter skriftligen på dessa språk även utanför förvaltningsområdena innebär en förstärkning av nuvarande rätt.

Skyldighet att verka för rekrytering av språkkunnig personal

Regeringens förslag: Förvaltningsmyndigheter ska verka för att det finns tillgång till personal med kunskaper i finska, meänkieli respektive samiska där detta behövs i enskildas kontakter med myndigheten.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Kommuner föreslås verka för att det finns tillgång till personal med språkkunskaper om kommunmedlemmar väntas begära att få använda finska, meänkieli eller samiska.

Remissinstanserna: Sameskolstyrelsen anför att förslaget om åläggandet om att verka för att språkkunnig personal rekryteras där man kan vänta sig att det behövs är bra, men det bör det vara ett åläggande att anställa sådan personal. Institutet för språk och folkminnen befarar att statliga myndigheter, kommuner och landsting kommer att tillämpa dessa rekommendationer mycket olika och det kan föreligga fara för godtycke och en risk att de goda intentionerna i förslaget inte leder till förbättringar i praktiken. Haparanda kommun tillstyrker förslaget att myndigheterna ska verka för att rekrytera språkkunnig personal. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering anser att frågan om på vilket sätt det går att ålägga kommunala myndigheter och landsting att skapa reella förutsättningar för den som vill kommunicera på sitt minoritetsspråk bör belysas ytterligare. Upplands Väsby kommun avstyrker förslaget och anser att det räcker med förvaltningslagens nuvarande bestämmelser om att använda tolk.

Skälen för regeringens förslag: På sikt bör antalet anställda som behärskar finska, meänkieli respektive samiska kunna utökas i takt med att nyrekryteringar sker. Därmed ökas enskildas möjligheter att kunna använda minoritetsspråket i kontakter med myndigheter.

Statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter bör, enligt regeringens mening, därför åläggas att verka för att personal med kunskaper i dessa språk rekryteras där detta behövs i enskildas kontakter med myndigheten.

Begränsning av service

Regeringens förslag: Förvaltningsmyndigheter får även fortsättningsvis bestämma särskilda tider och särskild plats för att ta emot besök av enskilda personer som talar finska, meänkieli respektive samiska, samt ha särskilda telefontider.

Utredningens och promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet		remissinstanser		har	inte kommenterat		Prop. 2008/09:158
förslaget.	Försäkringskassan	har	anfört	att	förslaget	att

förvaltningsmyndigheterna själva får bestämma särskilda tider och platser för besök och samtal är en förutsättning för Försäkringskassans dimensionering och organisering av service på minoritetsspråken.

Skälen för regeringens förslag: Möjligheten för statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter att bestämma särskilda tider och särskild plats för att ta emot besök av dem som talar finska, meänkieli respektive samiska och särskilda tider för deras telefonsamtal med myndigheten finns redan i nuvarande minoritetsspråkslagstiftning. Den möjligheten bör överföras till den nya lagen. Om myndigheterna väljer att begränsa servicen på minoritetsspråk till vissa tider och platser bör det tydligt anges i olika informationskanaler.

Ändring i förvaltningslagen

Regeringens bedömning: Det saknas skäl att i förvaltningslagen (1986:223) införa en hänvisning till reglerna om enskildas rätt att använda minoritetsspråk och få översättning till detta språk i lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att det i förvaltningslagen (1986:223) ska införas en hänvisning till regler om enskildas rätt att använda minoritetsspråk och få översättning till detta språk i lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget och anför att tillägget i förvaltningslagen visar på att minoritetspolitiken inte enbart är en fråga för Norrbottens län. Jokkmokks kommun tillstyrker en ändring av förvaltningslagen.

Skälen för regeringens bedömning: Förvaltningslagen (1986:223) innehåller allmänna regler om hur bl.a. förvaltningsmyndigheter ska handlägga ärenden och sköta kontakter med allmänheten. Om en annan lag eller förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från förvaltningslagen, gäller den bestämmelsen. På olika områden finns det en stor mängd sådana avvikande bestämmelser i andra författningar. Det finns inte någon uppräkning av dessa bestämmelser i förvaltningslagen. Någon sådan uppräkning kan av praktiska skäl inte heller införas. Det bör därför inte i förvaltningslagen tas in någon upplysning om att det finns avvikande bestämmelser i lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

11.3.9	Rätten att använda finska, meänkieli och samiska hos	Prop. 2008/09:158
	domstolar

Domstolar som berörs

Regeringens förslag: Den som är part eller ställföreträdare för part i ett mål eller ett ärende hos en länsrätt, tingsrätt, fastighetsdomstol, miljödomstol eller sjörättsdomstol med en domkrets som helt eller delvis sammanfaller med kommunerna Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå har även fortsättningsvis rätt att använda finska eller meänkieli under målets eller ärendets handläggning, om målet eller ärendet har anknytning till någon av dessa kommuner. Detsamma gäller samiska hos en sådan domstol med en domkrets som helt eller delvis sammanfaller med kommunerna Arjeplog, Gällivare, Jokkmokk eller Kiruna, om målet eller ärendet har anknytning till någon av dessa kommuner.

Rätten att använda finska, meänkieli respektive samiska omfattar också de domstolar dit en dom eller ett beslut i ett mål eller ärende som avses i första stycket överklagas.

Utredningens förslag: Nu gällande rätt att använda finska respektive samiska i domstol föreslås gälla i ytterligare ett antal kommuner i Stockholms- och Mälardalsregionen samt i det sydsamiska området.

Remissinstanserna: Ett antal domstolar, bl.a. Hovrätten för Nedre Norrland, är tveksamma till förslaget att utöka rätten att få använda finska och samiska till ytterligare domstolar eftersom man dels befarar ökade kostnader för tolkning och översättning, dels bedömer att det kanske inte finns parter, ombud eller tolkar som behärskar sydsamiska i tillräcklig grad. Hovrätten för Övre Norrland anför att den enda konsekventa inställningen är att rätten att använda finska, meänkieli och samiska ska gälla generellt i hela landet och i samtliga domstolar. Kammarrätten i Sundsvall har inga invändningar mot förslaget men framhåller att det kan komma att innebära ökade kostnader för tolkning och översättning och att utvecklingen med avseende på de ekonomiska konsekvenserna bör följas upp. Skellefteå tingsrätt ifrågasätter lämpligheten av en bristande kongruens mellan domkretsar som inkluderas i det utvidgade förvaltningsområdet och de kommuner som ligger inom samma geografiska område. Högsta Domstolen har inga invändningar mot förslaget men anför att det bör framgå tydligare att rätten att använda angivna minoritetsspråk endast torde avse den ordinära processen. Vidar anser Högsta domstolen att en principiell fråga som bör regleras tydligare är om rätten att använda minoritetsspråk vid överklagande även avser material i underinstansen. Även Svea hovrätt anser att det bör framgå tydligt av lagstiftningen att rätten att använda ett minoritetsspråk inte omfattar den extraordinära processen. Regeringsrätten, Mora tingsrätt och Länsrätten i Dalarnas län bedömer att de inte kommer att påverkas i någon större utsträckning. Eskilstuna

tingsrätt och Nyköpings tingsrätt tillstyrker förslaget.
Promemorians förslag: Rätt att använda finska, meänkieli eller
samiska i domstol föreslås i mål eller ärenden som har anknytning till	91
	91

förvaltningsområdet i dess utvidgade omfattning, nämligen så vitt avser samiska även i Storumans och Strömsunds kommuner. I promemorian föreslås även att lagen ska vara tillämplig även i Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen.

Remissinstanserna: Hovrätten för Övre Norrland anser att tiden ännu inte är mogen för att utvidga rätten att använda sydsamiska vid domstol. Haparanda tingsrätt anför att behovet av tolkar sannolikt kommer att öka med den nya lagstiftningen. Vidare anser tingsrätten att begreppet part inte är tillräckligt tydligt och måste tydliggöras och tillskrivas en vid tolkning. Luleå tingsrätt har inget att erinra mot förslaget. Södertörns tingsrätt anför att det inte görs något övervägande i promemorian om det vore möjligt och lämpligt att inarbeta den i 9 § tredje stycket föreslagna bestämmelsen om parters rätt i vissa fall till översättning av domslut i rättegångsbalken, t.ex. i 33 kap. 9 §. Kammarrätten i Sundsvall anför att det kan ifrågasättas om inte också hyres- och arrendenämnder och patentbesvärsnämnden bör ingå i uppräkning av domstolar som omfattas. Det bör enligt kammarrätten framgå av lagtexten att med samiska avses nord-, lule- och sydsamiska och det bör också framgå att bestämmelsen inte omfattar s.k. extraordinära rättsmedel. Justitiekanslern och Domstolsverket har inget att erinra mot förslaget. Sverigefinländarnas delegation anser inte att förslaget bör prioriteras i nuvarande skede. Sverigefinska riksförbundet anser att förslaget knappast har någon väsentlig betydelse för språkens bevarande och utveckling och att reglerna om användning av tolk och översättningar i förvaltningslagen, rättegångsbalken och förvaltningsprocesslagen ger sverigefinnar tillräckligt stöd för rättsäkerhet vid domstolar.

Skälen för regeringens förslag: För att stärka skyddet för samiska, finska och meänkieli och för att uppfylla kraven i minoritetsspråkskonventionen anser regeringen att den rätt att använda finska, meänkieli respektive samiska som i dag finns i vissa domstolar bör bestå. Denna rätt bör gälla oberoende av kunskaper i svenska. En sådan lagfäst rätt kan förväntas leda till att de aktuella språken får en starkare ställning.

Reglerna om rätt att använda finska, meänkieli respektive samiska i domstol ska även fortsättningsvis gälla för länsrätt, tingsrätt och vissa specialdomstolar med domkretsar, som till någon del sammanfaller med kommunerna i de nuvarande förvaltningsområdena. Den enskildes rätt att använda finska, meänkieli respektive samiska bör därför omfatta ett mål eller ärende som har anknytning till någon av dessa kommuner. Även fortsättningsvis bör denna rätt omfatta part eller ställföreträdare för part och således inte t.ex. vittnen. Med anknytning avses här t.ex. att parten är bosatt eller vistas i en kommun i de nuvarande förvaltningsområdena eller att ett mål rör en fastighet belägen i en sådan kommun. Rätten ska även omfatta de domstolar dit ett beslut eller en dom av en sådan länsrätt, tingsrätt och specialdomstol överklagas.

Liksom enligt nuvarande ordning bör rätten att använda minoritetsspråk inte omfatta extraordinära rättsmedel, dvs. ansökningar om resning, återställande av försutten tid och klagan över domvilla (se 1 och 8 §§ i minoritetsspråkslagarna och prop. 1989/99:143 s. 81 och 85 f). Extraordinära rättsmedel prövas alltid av en överrätt som första instans. I förhållande till remitterade förslag och nuvarande reglering i

Prop. 2008/09:158

minoritetsspråkslagarna (1 och 8 §§) framgår	det	av regeringens nu Prop. 2008/09:158
föreslagna utformning av lagtexten tydligare	att	rätten att använda
minoritetsspråk aldrig gäller i sådana mål och ärenden.

Mot bakgrund av de synpunkter som har inkommit från
remissinstanserna är regeringen i nuläget inte beredd att utvidga
möjligheten att använda finska respektive samiska till ytterligare
domstolar. Förslaget om att utvidga möjligheten att använda
minoritetsspråket i domstolar till ett större område bedöms av flera
remissinstanser medföra praktiska svårigheter och risk för
kostnadsökningar. Erfarenheterna visar även att den möjlighet som nu
finns i de nuvarande förvaltningsområdena nyttjats i begränsad
utsträckning. Regeringen bedömer att det är mer angeläget att i det här
skedet stärka de finska och samiska språken inom andra områden i
samhället än inom domstolsväsendet. Rätt att få använda finska
respektive samiska i domstolar i de nya kommuner som föreslås ingå i
förvaltningsområdena införs därmed inte.
Den rätt som i dag finns när målet eller ärendet har anknytning till
kommunerna Arjeplog, Gällivare, Haparanda, Jokkmokk, Kiruna, Pajala
och Övertorneå bör därför oförändrad överföras till den nya lagen.
Minoritetsspråkets användning i domstolarna
Regeringens förslag: Rätten att använda finska, meänkieli eller samiska
i mål eller ärenden hos domstolar omfattar även fortsättningsvis rätt att
ge in handlingar och skriftlig bevisning på detta språk, rätt att få de
handlingar som hör till målet eller ärendet muntligen översatta till detta
språk och rätt att vid muntlig förhandling inför domstolen tala detta
språk. Domstolen ska översätta handlingar och skriftlig bevisning till
svenska, om det inte är uppenbart onödigt.
Även i övrigt ska domstolen sträva efter att använda minoritetsspråket i
sina kontakter med parten eller dennes ställföreträdare.
Den som vill använda finska, meänkieli eller samiska under ett måls
eller ett ärendes handläggning i domstol ska begära detta i samband med
att målet eller ärendet inleds eller första gången parten ska yttra sig i
målet eller ärendet. Om en begäran om att använda minoritetsspråk
framställs senare får den avslås. En sådan begäran får även avslås om det
är uppenbart att den har ett otillbörligt syfte.
Utredningen och promemorians förslag överensstämmer i huvudsak
med regeringens. I promemorian föreslås att en begäran att använda
minoritetsspråket ska avslås om den framställs senare än i samband med
att målet eller ärendet inleds eller första gången parten ska yttra sig i
målet eller ärendet.
Remissinstanserna har inte kommenterat förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Regeringens förslag innebär även
fortsättningsvis att den enskilde, oavsett om han eller hon behärskar
svenska, får rätt att i stället för svenska tala finska, meänkieli respektive
samiska vid muntlig förhandling inför domstolen. Förslaget innebär inte
någon rätt att få det som i övrigt sägs under förhandlingen översatt till
finska, meänkieli eller samiska.	93
	93

Den enskilde bör även ha rätt att ge in skriftliga inlagor och presentera Prop. 2008/09:158 skriftlig bevisning på dessa språk. Ingivna handlingar och skiftlig

bevisning bör översättas till svenska om det inte är uppenbart onödigt. Domstolar bör även i övrigt sträva efter att bemöta part som talar finska, meänkieli eller samiska på respektive språk. Rätten att använda samiska hos domstol innebär att den enskilde har rätt att använda den varietet som han eller hon begär.

En begäran att tala finska, meänkieli respektive samiska bör kunna
avslås om den kommer in efter det att ett ärende eller ett mål har inletts
eller om det är uppenbart att den har ett otillbörligt syfte. Regeringen ser
dock inget behov av att införa en sådan tvingande regel om avslag som
föreslås i promemorian.
Begäran om att få använda dessa språk bör även fortsättningsvis ske i
samband med att målet eller ärendet inleds eller första gången parten ska
yttra sig i målet eller ärendet.
Skriftlig översättning till minoritetsspråk
Regeringens förslag: I alla mål och ärenden som omfattas av rätten att
använda finska, meänkieli eller samiska har en part eller ställföreträdare
för part som saknar juridiskt biträde rätt att på begäran få domstolens
domslut och domskäl eller beslut och beslutsmotivering skriftligen
översatta till detta språk. En begäran om att få en översättning ska
framställas inom en vecka från det att domen eller beslutet meddelats, om
en sådan begäran inte har framställts tidigare under handläggningen av
målet eller ärendet. Om en begäran om att få en översättning framställs
senare får den avslås. En sådan begäran får även avslås om det är
uppenbart att den har ett otillbörligt syfte.
Promemorians förslag innebär en rätt till översättning även i mål och
ärenden utan samband med förvaltningsområdet. I promemorians förslag
används termen lagfaret biträde och rätten till översättning begränsas till
finska och samiska. I promemorian föreslås ingen möjlighet att avslå en
sent framställd begäran om översättning.
Remissinstanserna: Hovrätten för Övre Norrland anför att den
generella rätten att få vissa handlingar skriftligen översatta stärker såväl
rättsäkerheten som minoritetsspråkens ställning och till följd av att
nämnda regel föreslås bli generell bör lagens tillämpningsområde
utvidgas till att omfatta samtliga domstolar. Dessutom finns skäl att
överväga om rätten att få handlingar muntligen översatta kan tas bort.
Vidare anser hovrätten att tidsfristen eventuellt bör utsträckas till två
veckor med hänsyn till risken för försenad postgång och att det i många
fall är fråga om personer som inte förstår svenska. Länsstyrelsen i
Västmanlands län påpekar att nuvarande språklagar föreskriver att en
begäran om att få använda samiska, finska eller meänkieli får avslås om
den framställs senare än i samband med att ärendet inleds i domstol m.m.
Länsstyrelsen kan inte se några bärande skäl för att rättens avslag ska
vara obligatoriskt enligt promemorians förslag.
Skälen för regeringens förslag: I dag har en enskild person rätt att på
begäran få en muntlig översättning till minoritetsspråket av ett beslut av	94
	94

en förvaltningsmyndighet. I avsnitt 11.3.8 föreslås en rätt till skriftlig översättning av beslut och beslutsmotivering för enskilda som saknar juridiskt biträde. Regeringen anser att rätt till skriftlig översättning bör införas även i domstolarna. Motiven för detta har beskrivits närmare ovan under avsnitt 11.3.8.

För att rätten till skriftlig översättning ska finnas hos myndigheter föreslås att ärendet ska ha anknytning till ett förvaltningsområde. En motsvarande begränsning till mål och ärenden som har anknytning till i lagen föreslagna kommuner är lämplig även när det gäller rätt till skriftlig översättning hos domstolar. Regeringen ser dock inte skäl att, såsom Hovrätten för Övre Norrland har föreslagit, göra regeln generellt tillämplig hos domstolar. I stället bör en rätt till skriftlig översättning begränsas till domstolar som omfattas av rätten att använda minoritetsspråk, dvs. domstolar som har en domkrets som helt eller delvis sammanfaller med någon av föreslagna kommuner. Rätten till skriftlig översättning föreslås således gälla i alla mål och ärenden hos länsrätt, tingsrätt, fastighetsdomstol, miljödomstol och sjörättsdomstol med en domkrets som helt eller delvis sammanfaller med i lagen föreslagna kommuner, om målet eller ärendet har anknytning till någon av dessa kommuner, samt de domstolar dit en dom eller ett beslut i ett sådant mål eller ärende överklagas. Regeringen anser, i likhet med Lagrådet, att det är rimligt att rätten till skriftlig översättning inbegriper även beslut som domstolar fattar under ett ärendes eller ett måls handläggning. Den föreslagna lagtexten är utformad på så sätt att alla beslut omfattas, inte bara domstolars slutliga beslut. Regeringen bedömer därför inte att det finns behov av att förtydliga lagtexten i detta avseende. Regeringen ser inte skäl att i detta sammanhang göra skillnad mellan finska, meänkieli eller samiska vid användning i domstol. Rätten bör avse mål och ärenden i vilka parten eller ställföreträdaren för denne saknar juridiskt biträde. Om en part har ett juridiskt biträde bör denne kunna förklara vad domen eller beslutet närmare innebär.

Regeringen anser att det finns anledning att tidsmässigt begränsa möjligheten att begära en översättning till minoritetsspråket. Hovrätten för Övre Norrland har anfört att tidsfristen eventuellt bör utsträckas till två veckor med hänsyn till risken för försenad postgång och att det i många fall är frågan om personer som inte förstår svenska. Med beaktande av att tiden för översättningsarbete löper parallellt med tidsfristen för överklagande finner regeringen att det inte är lämpligt att utsträcka tiden inom vilken en begäran om översättning ska framställas. Det ligger i den enskildes intresse att hinna ta ställning till om denne ska överklaga innan tidsfristen för överklagande löper ut. En begäran att få en översättning bör därför framställas inom en vecka från det domen eller beslutet meddelats. En begäran om översättning av en dom eller ett beslut kan självfallet även framställas i ett tidigare skede av målets eller ärendets handläggning. Som Lagrådet har föreslagit bör en erinran om detta tas in i lagtexten.

Regeringen ser dock inget behov av att införa en sådan tvingande regel om avslag som föreslås i promemorian.

Prop. 2008/09:158

Tolk	Prop. 2008/09:158

Regeringens förslag: Om en part eller ställföreträdare för part har rätt att använda finska, meänkieli eller samiska i rättegång, ska även fortsättningsvis tolk anlitas i enlighet med bestämmelserna i 5 kap. 6‒8 §§ och 33 kap. 9 § rättegångsbalken och 50‒52 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Utredningen och promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte särskilt kommenterat förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Innehållet i nuvarande bestämmelser om rätt att få använda finska, meänkieli eller samiska samt användning av tolk bör överföras till den nya lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Avsikten med bestämmelsen är att reglera när det finns en skyldighet att anlita tolk.

11.3.10Förskoleverksamhet

Regeringens förslag: Rätt till plats i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på finska, meänkieli respektive samiska ska även fortsättningsvis finnas, och för finska och samiska också inom de utvidgade förvaltningsområdena för dessa språk.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Frågan om att utvidga rätten till förskoleverksamhet på
minoritetsspråk till att omfatta hela landet och samtliga nationella
minoriteter bör dock utredas.
Remissinstanserna: Statens skolverk anser att förslaget att anordna
förskoleverksamhet helt eller delvis på finska, meänkieli eller samiska
bör utredas ytterligare eftersom det saknas konkreta förslag om hur detta
ska genomföras i praktiken. Barnombudsmannen ser positivt på att
utredningen lyfter fram förslag att förskoleverksamhet helt eller delvis
ska kunna erbjudas på minoritetsspråket. Språk- och folkminnesinstitutet
(numera Institutet för språk och folkminnen) anser att det är bra att
kommunerna i det utvidgade förvaltningsområdet ska erbjuda
förskoleverksamhet och äldreomsorg på minoritetsspråk. Sverigefinska
språknämnden skriver att utbildnings- och skolfrågor är centrala för
minoritetsspråkens överlevnad.
Promemorians förslag: Rätten till förskoleverksamhet helt eller delvis
på samiska och finska bör utvidgas till att gälla i hela landet.
Remissinstanserna: Ombudsmannen	mot	etnisk diskriminering
tillstyrker förslaget om att rätten till förskoleverksamhet på
minoritetsspråken finska och samiska införs i hela landet. Myndigheten
för skolutveckling stödjer utredarens åsikt att tidiga språkutvecklande
insatser bör prioriteras. Förslaget	om	utvidgad rätt till
förskoleverksamhet för samiska och finska i hela landet är positivt även
om erbjudandet bör gälla alla minoritetsspråk. Statens skolverk anser att
tidig språkstimulans är synnerligen viktig för barns förmåga att utveckla
sitt modersmål. Det finns inga konkreta förslag till hur verksamheten ska			96

utformas eller i vilken omfattning och till vilken kostnad statsbidrag kan utgå för verksamheten. Av förslagen kan slutsatsen dras att förskoleverksamhet där hela verksamheten bedrivs på samiska eller finska endast kan bli aktuell på orter där det bor så många barn med finska respektive samiska som modersmål att det är möjligt att bilda en förskolegrupp, om än liten. Finskt språk- och kulturcentrum vid Mälardalens högskola betonar att skolundervisning både i och på finska

–tillsammans med stödet till språket hemifrån – är av en avgörande roll för bevarandet av finska. Institutionen för språkstudier vid Umeå universitet anför att varje åtgärd för att stärka de nationella minoritetsspråkens ställning riskerar att bli ett slag i luften om den inte kombineras med utbildningssatsningar. Sameskolstyrelsen är positiv till förslaget att rätt till samiska ska gälla i hela landet. Institutet för språk och folkminnen tillstyrker förslaget. Haparanda kommun delar promemorians bedömning. Sverigefinska riksförbundet är – med tanke på den mycket omfattande språkbytesprocessen som pågår bland sverigefinska barn och ungdomar – besviken på att det i promemorian inte lämnas förslag till nya lagregler när det gäller skolundervisning. Riksförbundet anser att utredningens förslag (SOU 2005:40 och 2006:19) om skolundervisning inte heller var tillräckliga. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) avvisar förslaget att den rätt till förskoleverksamhet på samiska och finska som i dag gäller inom förvaltningsområdet ska utvidgas till att gälla i hela landet. SKL anser att det är olämpligt att reglera en skyldighet för kommuner att tillhandahålla verksamhet som kräver personal med vissa språkkunskaper. En lagstiftning bör inte förespegla kommuninvånarna rättigheter som kommunen inte på egen hand har möjlighet att verkställa.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen bedömer att det finns behov av att utöka möjligheterna till plats i förskoleverksamhet som bedrivs helt eller delvis på finska och samiska. Av resultaten av den enkätundersökning som Utredningen om finska och sydsamiska språken genomfört bland samer framgår att förskoleverksamhet och skola är den offentliga samiskspråkiga service som efterfrågas mest (74 respektive 83 procent har ansett att det bör finnas på hemorten). I den sverigefinska gruppen uppger 60 procent att förskoleverksamhet på finska borde finnas

iden egna kommunen.

Genom en utvidgning av förvaltningsområdena ges fler samiska och sverigefinska barn bättre möjligheter att tillägna sig sitt minoritetsspråk, eftersom utvidgningen innebär att rätten till förskoleverksamhet helt eller delvis på finska respektive samiska utökas. Med tanke på språkens fortlevnad utgör förskoleverksamhet ett värdefullt – och på kort sikt – ett kraftfullt verktyg i revitaliseringsarbetet. Förskoleverksamhet helt eller delvis på finska respektive samiska är särskilt viktigt i de fall barnen inte kan få språket fullt ut hemifrån på grund av föräldrarnas bristande kunskaper i minoritetsspråket. Förskoleverksamhetens roll är särskilt viktig, eftersom grunden för additiv tvåspråkighet (dvs. inlärning av ett andra språk som inte sker på bekostnad av det första språket), läggs under ett barns tidiga barndom och förutsättningarna försämras med barnets stigande ålder. Att tillägna sig språket senare ger i de allra flesta fall inte samma effekt eftersom det blir svårare att uppnå motsvarande språkfärdighet.

Prop. 2008/09:158

Genom att förvaltningsområdena för finska och samiska utvidgas till Prop. 2008/09:158 ett antal nya kommuner kommer fler barn att ges rätt till förskoleverksamhet helt eller delvis på finska respektive samiska och

därmed ett medvetet stöd och stimulans för sin språkutveckling. Den nuvarande rätten till plats i förskoleverksamhet som bedrivs helt eller delvis på meänkieli inom förvaltningsområdet för meänkieli bör bestå.

Regeringen finner inte skäl att i detta skede gå vidare med att utvidga rätten till plats i förskoleverksamhet som bedrivs helt eller delvis på minoritetsspråk till hela landet.

11.3.11Särskilt om hälso- och sjukvård samt äldreomsorg

Regeringens förslag: Rätt till service och omvårdnad inom ramen för äldreomsorg helt eller delvis på finska, meänkieli respektive samiska ska även fortsättningsvis finnas inom de utvidgade förvaltningsområdena. Detsamma ska gälla i kommuner utanför ett förvaltningsområde, om kommunen har tillgång till personal som är kunnig i finska, meänkieli eller samiska. Kommunen ska verka för att det finns tillgång till personal med kunskaper i finska, meänkieli eller samiska där detta behövs i omvårdnaden om äldre människor.

Regeringens bedömning: Det finns inte skäl att i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) införa ett tillägg med innebörden att den som bedriver hälso- och sjukvård ska verka för att det finns tillgång till personal med kunskaper i samiska, finska eller meänkieli där detta behövs i vården.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens så vitt gäller
rätt till service och omvårdnad helt eller delvis på minoritetsspråk inom
förvaltningsområdena inom ramen för äldreomsorgen.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna anser att frågan
om äldreomsorg är viktig och tillstyrker att denna möjlighet ska finnas i
de utvidgade förvaltningsområdena.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag så
vitt gäller rätt till service och omvårdnad inom ramen för äldreomsorg
helt eller delvis på minoritetsspråk inom förvaltningsområdena. I
promemorians föreslås även att om det kan antas att äldre människor har
behov av att använda finska, meänkieli eller samiska i samband med
omvårdnad inom kommunen ska denna sörja för att det finns tillgång till
personal med kunskaper i språket. Vidare föreslås att den som bedriver
hälso- och sjukvård ska verka för att det finns tillgång till personal med
kunskaper i finska, meänkieli eller samiska där detta behövs i vården.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen anser att det är oklart vem som
avses med formuleringen ”Den som bedriver hälso- och sjukvård”. Om
det är vårdgivaren som avses föreslås att formuleringen byts ut mot
”Vårdgivaren”. Länsstyrelsen i Norrbottens län delar bedömningen att
äldreomsorg och sjukvård är områden där möjligheter till kontakter på
minoritetsspråk är särskilt angelägna.
Sameskolstyrelsen anser att det är bra att införa en skyldighet att
rekrytera vårdpersonal med kunskap i minoritetsspråk. Trots att vissa
regler inom området redan ger möjligheter att använda samiska så	98

behöver det stärkas inom äldreomsorgen och utökas till att även omfatta Prop. 2008/09:158 hälso- och sjukvård. Haparanda kommun delar bedömningen att inom

äldreomsorgen och sjukvården är det särskilt angeläget att kontakt på minoritetsspråk är möjlig. Att kommunerna blir skyldiga att sörja för personal inom äldreomsorg som behärskar minoritetsspråken kan innebära kostnadsökningar och svårigheter att rekrytera personal. Jokkmokks kommun tillstyrker förslagen. Kiruna kommun tillstyrker förslaget att kommunerna ska sörja för att det finns tillgång till personal med kunskaper i minoritetsspråk i samband med omvårdnad om äldre människor men anser att åläggandet i praktiken bli mycket svårt att leva upp till eftersom det kanske inte finns personal att tillgå med en viss kvalifikation. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) avstyrker förslaget att kommunen ska sörja för att det finns tillgång till personal med kunskaper i minoritetsspråk i samband med omvårdnad om äldre människor. En sådan ändring medför en skyldighet för kommunen att se till att det i samband med omvårdnad av äldre finns personal med kunskaper i minoritetsspråk. I fråga om förslaget att den som bedriver hälso- och sjukvård ska verka för att det finns tillgång till personal med kunskaper i minoritetsspråken är detta inte en ändring som tvingar till rekryteringar av visst slag. SKL har inga invändningar mot förslaget till ändring i hälso- och sjukvårdslagen.

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Sametinget och Institutet för språk och folkminnen stödjer förslagen. Sverigefinländarnas delegation framför att för sverigefinnarna, som är bosatta i hela landet, är det av stor vikt att få tillgång till äldreomsorg och sjukvård. Delegationen delar i princip utredarens bedömning om den snabbt växande efterfrågan på finskspråkiga äldreomsorg och hälso- och sjukvården, men anser att förslagen är otillräckliga. Sverigefinska riksförbundet anser att förslagen inte är tillräckliga. I stället betonas starkt vikten av att den rätt till äldreomsorg på finska som för närvarande gäller inom förvaltningsområdet ska utvidgas till det utvidgade förvaltningsområdet samt att denna rätt ska gälla i hela landet. Svenska tornedalingarnas riksförbund stödjer förlaget att kommunen ska sörja för att det finns tillgång till personal med kunskaper i minoritetsspråk i samband med omvårdnad om äldre människor och anser att samma skyldigheter ska gälla för hälso- och sjukvården.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Äldre personers sammansatta vård- och omsorgsbehov

Äldre kvinnor och män som har behov av hjälp i det dagliga livet kan få insatser genom kommunens äldreomsorg. Med stigande ålder behöver många människor även insatser från hälso- och sjukvården och där utgör ofta primärvården den första kontakten. I första hand ska vårdbehövande vända sig till primärvårdens mottagningar och där få den hälso- och sjukvård de behöver. Det finns dock många äldre personer som har stora vård- och omsorgsbehov och som av olika skäl har svårt att förflytta sig. De behöver insatser i sin bostad, i ordinärt eller särskilt boende och har

ofta insatser både från kommunen och från landstinget. Sjukvård i

hemmet, hemsjukvård, innebär att den enskilde får sjukvårdsinsatser Prop. 2008/09:158 inklusive habilitering och rehabilitering i hemmet. Personer med stora

vård- och omsorgsbehov uppsöker i stor utsträckning akutsjukvården och många äldre personer finns också i den slutna sjukhusvården.

Äldreomsorg för personer som tillhör de nationella minoriteterna

Många äldre som tillhör de nationella minoriteterna har specifika behov som ställer äldreomsorgen inför högre krav när det gäller t.ex. språkkunnig personal och kulturell kompetens.

Den som är i behov av vård och omsorg behöver kunna kommunicera med personalen oberoende av om man har kunskaper i svenska eller inte. Den som har begränsade kunskaper i svenska blir ofta i alltför hög grad beroende av barn och släktingar. I det fall den äldre inte lärt sig svenska eller på grund av sjukdom förlorat det svenska språket uppstår en svår situation för alla inblandade. När man är gammal och sjuk har den trygghet som följer av bekanta platser, språk och traditioner extra stor betydelse. Att kunna bemöta en kvinna eller man i livets slutskede på ett värdigt sätt kräver mycket av vård- och omsorgspersonalen. Arbetet med vård och omsorg om äldre personer från de nationella minoriteterna bör dock inte begränsas till att bli en fråga om tillgång till vård och omsorg på det egna språket. Situationen för dessa grupper är betydligt mer komplex och arbetet behöver utgå från den äldres hela livssituation. Det rör frågor som äldreomsorgen måste uppmärksamma och lösa alltefter den aktuella situationen i de olika kommunerna.

Från kommunernas sida görs stora insatser för att tillgodose behoven hos äldre personer med utländsk bakgrund eller dem som tillhör de nationella minoriteterna. Flera kommuner har ökat eller planerar att öka, servicen för sina invånare på andra språk och har inrättat särskilda boenden eller avdelningar för exempelvis finsktalande äldre. År 2006 fanns totalt 34 särskilda boenden med etnisk inriktning i 21 av landets kommuner.

Det är dock bara 32 procent av de kommuner som uppger sig ha äldre med särskilda behov på grund av etnisk tillhörighet som säger sig kunna tillgodose behoven för alla eller en majoritet när det gäller att ha personal som talar brukarnas språk. Av de berörda kommunerna har 56 procent inga aktiviteter anpassade till någon etnisk grupp. Sammanlagt 70 kommuner erbjöd under 2006 vård och omsorg på finska. Motsvarande antal för övriga minoritetsspråk var romani chib (sju kommuner), meänkieli (sju kommuner), samiska (fyra kommuner) och jiddisch (tre kommuner).

Hittills har det saknats samlad kunskap om vad äldre personer tillhörande de nationella minoriteterna anser om den äldreomsorg de får. Inom ramen för Socialstyrelsens pågående arbete med kontinuerliga brukarundersökningar inom äldreomsorgen kommer därför särskilda intervjuer att göras med personer tillhörande de nationella minoriteterna. Resultatet av dessa intervjuer kommer att avrapporteras till regeringen under 2009.

100

Dagens omsorg och vård av äldre – en fråga för båda kommuner och landsting

Landstingen och kommunerna har ansvar för hälso- och sjukvården enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Kommunerna har enligt socialtjänstlagen (2001:453) det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Det gäller bl.a. insatser inom socialtjänsten för äldre personer. Kommunerna har genom ett antal reformer under 1990-talet – Ädelreformen 1992, Handikappreformen 1994 och Psykiatrireformen 1995 – fått ett ansvar för att ge hälso- och sjukvård i vissa fall till äldre personer och personer med funktionshinder.

Genom Ädelreformen övertog kommunerna ansvaret för hälso- och sjukvården (hemsjukvård) till och med sjuksköterskenivå i de särskilda boendeformerna och i dagverksamhet. Kommunerna gavs även befogenheter att erbjuda hälso- och sjukvård i den enskildes ordinära boende (hemsjukvård) och att överta ansvaret för sådan hemsjukvård i det ordinära boendet efter överenskommelse med landstinget och efter medgivande av regeringen. Kommunernas ansvar och befogenheter kom dock inte att omfatta läkarinsatser, som ligger kvar hos landstingen. Ett syfte med de förändringar av huvudmannaskapet som genomfördes i samband med reformen var att samla ansvaret för boende, service och vård för personer med långvariga och sammansatta behov av vård och omsorg. I cirka hälften av landets kommuner ansvarar kommunen för hemsjukvården också i ordinärt boende och i resten av landet har landstinget detta ansvar.

Rätt till äldreomsorg helt eller delvis på finska respektive samiska utvidgas

Minoritetsspråkslagarna innebär bl.a. att det är en rättighet för enskilda att få äldreomsorg helt eller delvis på de nämnda språken inom vissa geografiska områden. Rätten att få äldreomsorg på något av minoritetsspråken ger inte någon motsvarande rätt inom hälso- och sjukvården. Det finns inte heller någon motsvarande rättighet att inom ett visst geografiskt område få äldreomsorg på minoritetsspråken romani chib och jiddisch.

En utvidgning av förvaltningsområdena för finska och samiska innebär att fler enskilda får tillgång till äldreomsorg på det egna språket. Rätten till äldreomsorg helt eller delvis på minoritetsspråket är av stor betydelse för enskilda som ges denna möjlighet. Från minoritetshåll uppfattas äldreomsorgsfrågan som mycket viktig eftersom den ger enskilda möjlighet att få åldras i en miljö som präglas av livskvalitet. Det ger möjligheter till en äldreomsorg där det finns andra boende som talar och förstår den äldres språk och personal som kan bemöta den äldre på det egna minoritetsspråket. Omsorgen kan också innehålla en dimension av kulturell bekräftelse genom att minoritetens seder och bruk observeras och ses som ett värdefullt inslag i verksamheten.

Rätt till service och omvårdnad helt eller delvis på finska, meänkieli respektive samiska inom ramen för äldreomsorg ska även fortsättningsvis finnas inom de utvidgade förvaltningsområdena. Detsamma ska också

Prop. 2008/09:158

101

gälla kommuner utanför ett förvaltningsområde, om kommunen har Prop. 2008/09:158 tillgång till personal som är kunnig i något av dessa språk.

Skyldighet att verka för att det finns tillgång till personal med kunskaper i finska, meänkieli och samiska bör införas

Inom all hälso- och sjukvård och inom omsorg om äldre inom socialtjänsten, bör kunskap i finska, meänkieli och samiska finnas för att det ska finnas förutsättningar att ta hänsyn till de särskilda behov som personer som tillhör dessa nationella minoriteter kan ha.

I fråga om äldreomsorgen föreslås i promemorian att om det kan antas att äldre människor har behov av att använda finska, meänkieli eller samiska i samband med omvårdnad inom kommunen ska denna sörja för att det finns tillgång till personal med kunskaper i språket. I fråga om hälso- och sjukvården bedöms dock att en motsvarande skyldighet skulle, med tanke på vårdorganisationens omfattning och de varierande vårdformerna, innebära en alltför långtgående skärpning av landstingens och kommunernas skyldigheter. Vidare framförs att det utanför förvaltningsområdena kan vara svårt att överblicka vilket behov som skulle kunna uppkomma att använda minoritetsspråken vid vården. Det föreslås inte någon regel som tvingar till personalrekryteringar, utan däremot att det i hälso- och sjukvårdslagen ska föreskrivas att den som bedriver hälso- och sjukvård ska verka för att det finns tillgång till personal med kunskaper i finska, meänkieli eller samiska där detta behövs i vården.

Flertalet av remissinstanserna har varit positiva till förslagen i promemorian. Några av remissinstanserna anser att förslaget till ändring i hälso- och sjukvårdslagen inte är tillräckligt långtgående, eftersom det endast föreskrivs en skyldighet att verka för tillgång till personal med kunskaper i samiska, finska eller meänkieli. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) avvisar förslaget till ändring i socialtjänstlagen, men har inga invändningar mot förslaget att i hälso- och sjukvårdslagen föreskriva en allmän skyldighet för kommuner och landsting att verka för att det finns behövlig tillgång till personal som talar minoritetsspråk. SKL och en del av kommunerna för fram att det finns farhågor att en sådan skyldighet, som föreslogs till ändring i socialtjänstlagen, i praktiken skulle bli mycket svår att leva upp till eftersom det kanske inte finns personal att tillgå med en viss kvalifikation.

Det underlag som finns i detta lagstiftningsärende analyserar inte närmare vilka konsekvenserna skulle bli om det skulle uppställas krav på att om det kan antas att (äldre) människor har behov av att använda samiska, finska eller meänkieli i samband med omvårdnad inom kommunen ska denna sörja för att det finns tillgång till personal med kunskap i språket. Exempelvis är det oklart hur stora svårigheterna är att rekrytera personal med kunskaper i nämnda språk. Det är vidare oklart hur höga kostnaderna blir om det införs bestämmelser som tvingar till personalrekryteringar av ett visst slag.

Den i promemorian föreslagna ändringen i socialtjänstlagen gäller äldre människor som har behov av omvårdnad, medan förslaget till

ändring i hälso- och sjukvårdslagen gäller där det behövs i vården, dvs.

102

alla oavsett ålder. Vidare gäller ändringen i hälso- och sjukvårdslagen enskilt bedriven hälso- och sjukvård, medan förslaget till ändring i socialtjänstlagen gäller kommunen. Den mest utmärkande skillnaden mellan hälso- och sjukvård och den kommunala äldreomsorgen är att hälso- och sjukvård inte föregås av någon prövning motsvarande den biståndsprövning som görs enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen. Vidare fattas i sådan hälso- och sjukvård som nu är i fråga, inte beslut som kan överklagas. Beslut om bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen kan däremot av den enskilde överklagas till allmän förvaltningsdomstol, 16 kap. 3 § socialtjänstlagen. Skäl att låta bestämmelsen i socialtjänstlagen utsträckas till enskild verksamhet bedöms därmed inte finnas. Det bör uppmärksammas att kommunen bl.a. har ett ansvar för att följa utförandet av hälso- och sjukvård samt socialtjänst som lämnats till annan för att utföras på uppdrag av kommunen. Det är viktigt att beakta att det i hälso- och sjukvården och omsorgen om äldre människor ofta finns ett behov att möta och tillgodose vård- och omsorgsbehov som är sammansatta, dvs. att personerna ofta behöver vård och insatser från såväl hälso- och sjukvården som socialtjänsten samtidigt. Både hälso- och sjukvården och socialtjänsten har mångfacetterade verksamheter och vård- och omsorgsformer. Hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen har olika konstruktioner och utgångspunkter beträffande vilka skyldigheter det offentliga har gentemot den enskilde och vilka rättigheter som en person har. Det offentliga huvudmannaskapet för hälso- och sjukvård ligger på landstingen och kommunerna medan det är kommunen som svarar för socialtjänsten inom sitt område.

Både hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen bygger på principen att huvudmännen för hälso- och sjukvården respektive socialtjänsten har relativt stor frihet att organisera och bedriva verksamheterna utifrån lokala förutsättningar och behov, dock så att kraven och målen i lagarna kan uppfyllas.

Redan i nuvarande lagstiftning föreskrivs att det bl.a. ska finnas den personal som behövs för att kunna ge god vård (2 e § hälso- och sjukvårdslagen) respektive att det för utförande av socialnämndens uppgifter ska finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet (3 kap. 3 § socialtjänstlagen). Frågan om personalens kompetens är av central betydelse för såväl hälso- och sjukvårdens som socialtjänstens möjligheter att erbjuda vård och socialtjänstinsatser av god kvalitet.

Det ligger i sakens natur att hälso- och sjukvården och socialtjänsten med sina mångfacetterade uppgifter behöver personal med skiftande utbildning och erfarenheter. Det är givetvis värdefullt att det finns tillgång till personal som kan tillgodose de behov som patienter och klienter i ett mångkulturellt samhälle har. Av bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen kan därmed anses följa att det redan finns en skyldighet att se till att det finns tillgång till personal med exempelvis kunskaper i samiska, finska eller meänkieli, om detta behövs för uppnå god vård eller insatser av god kvalitet.

De nuvarande minoritetsspråkslagarna föreskriver inte någon absolut plikt att erbjuda service och omvårdnad inom ramen för äldreomsorg. I lagarna anges att en kommun i förvaltningsområdet ska erbjuda den som begär det möjlighet att få hela eller delar av den service och omvårdnad

Prop. 2008/09:158

103

som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar samiska respektive finska och meänkieli.

Det finns starka önskemål bland samer, sverigefinnar och tornedalingar att bli bemötta på det egna språket inom hälso- och sjukvården respektive socialtjänsten. Möjligen är det så att önskemålen och behoven – särskilt i fråga om finskan – kommer att öka på sikt.

Ihälso- och sjukvårdslagen föreskrivs att målen för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen (2 §). Vård på lika villkor för hela befolkningen innebär att det ska vara möjligt för alla – oavsett var de bor i landet – att vid behov och på lika villkor få del av hälso- och sjukvårdens tjänster. Möjligheterna att erhålla vård får inte påverkas av sådana förhållanden som ålder, kön, förmåga att ta initiativ, utbildning, betalningsförmåga, nationalitet eller kulturella olikheter.

Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska patienten ges individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om de metoder för undersökning, vård och behandling som finns. I lagen anges även att där det bedrivs hälso- och sjukvård ska det finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att god vård ska kunna ges.

Hälso- och sjukvårdslagen är formulerad på ett sådant sätt att den täcker alla patientgrupper utan att för den del peka ut någon specifik patientgrupp utifrån t.ex. språk. Genom att lagstiftningen är utformad på detta sätt garanteras alla grupper i befolkningen samma goda vård utan risk för att någon grupp särskilt behöver utpekas eller glömmas bort.

Regeringen instämmer i utredningens förslag att vårdgivare inom hälso- och sjukvården bör verka för att det finns tillgång till personal med kunskaper i samiska, finska eller meänkieli där detta behövs i vården. Regeringen konstaterar dock att ett sådant ansvar redan kan anses följa av hälso- och sjukvårdslagen i de ovan redovisade bestämmelserna om patientanpassad information och organisering av vården och ser därför inte anledning att i nuläget ändra i hälso- och sjukvårdslagen.

Till skillnad från hälso- och sjukvårdslagen finns i dag i socialtjänstlagen bestämmelser som riktar sig till olika grupper, se socialtjänstlagens 5 kap. I det nämnda kapitlet i socialtjänstlagen finns särskilda bestämmelser för barn och unga, äldre människor, människor med funktionshinder, missbrukare, anhörigvårdare och brottsoffer. I fråga om äldre människor gäller bl.a. följande. Socialnämnden ska verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo självständigt under trygga förhållanden och ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra (4 §). Socialnämnden ska verka för att äldre människor får goda bostäder och ska ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig service. Kommunen ska inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för äldre människor som behöver särskilt stöd (5 §). Socialnämnden ska göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen för äldre människor samt i sin uppsökande verksamhet upplysa om socialtjänstens verksamhet på detta område. Kommunen ska planera sina insatser för äldre. I planeringen ska kommunen samverka med landstinget samt andra samhällsorgan och organisationer (6 §).

Mot denna bakgrund anser regeringen att det finns anledning att i 5 kap. socialtjänstlagen tydliggöra att kommunerna ska verka för att det

Prop. 2008/09:158

104

finns tillgång till personal med kunskaper i samiska, finska eller Prop. 2008/09:158 meänkieli där detta behövs i omvårdnaden om äldre människor.

11.4Undantag från bestämmelserna

Regeringens förslag: Om det finns särskilda skäl får regeringen även i fortsättningen meddela föreskrifter att en viss myndighet som lyder under regeringen ska undantas från tillämpningen av bestämmelsen om rätt att få använda finska, meänkieli respektive samiska hos förvaltningsmyndigheter. Motsvarande ska gälla efter regeringens bemyndigande för landsting och kommun i fråga om kommunala myndigheter.

Utredningens och promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna har inte kommenterat förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Om det finns särskilda skäl får regeringen redan i dag med stöd av 10 § minoritetsspråkslagarna föreskriva att en viss myndighet som lyder under regeringen ska undantas från tillämpningen av bestämmelserna få använda finska, meänkieli respektive samiska. Motsvarande gäller efter regeringens bemyndigande för landstingsfullmäktiga och för kommunfullmäktiga i fråga om kommunala myndigheter.

I förarbetena till 10 § minoritetsspråkslagarna anfördes bl.a. att vissa förvaltningsmyndigheter har så lite kontakt med allmänheten att det inte kan vara befogat att de omfattas av den föreslagna regleringen. Regeringen bör därför ges möjlighet att föreskriva att en myndighet inte ska omfattas av rätten att tala finska, meänkieli och samiska. Samma övervägande gjordes i fråga om kommunala förvaltningsmyndigheter varför landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige efter regeringens bemyndigande bedömdes kunna medge undantag i fråga om kommunala myndigheter (jfr prop. 1998/99:143 s. 43). Undantagsbestämmelsen har inte använts sedan lagen trädde i kraft.

Regeringen finner inte skäl att nu göra en annan bedömning än den som gjordes vid införandet av minoritetsspråklagarna. Möjligheten att undanta myndigheter under regeringen från tillämpningen av bestämmelsen om rätt att få använda finska, meänkieli respektive samiska bör således finnas kvar i den nya lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Om det finns särskilda skäl ska regeringen även i fortsättningen kunna meddela föreskrifter om att en viss myndighet som lyder under regeringen ska undantas från tillämpningen av bestämmelsen om rätt att använda finska, meänkieli och samiska inom ett förvaltningsområde. Motsvarande bör gälla efter regeringens bemyndigande för landsting och kommun i fråga om kommunala myndigheter.

105

11.5

Uppföljning m.m.

Prop. 2008/09:158

Regeringens förslag: Förvaltningsmyndigheters tillämpning av den föreslagna lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk ska följas upp. Regeringen meddelar föreskrifter om vilken eller vilka myndigheter som ska ansvara för uppföljningen. Detta uppföljningsansvar innebär ingen inskränkning i det tillsynsansvar som vilar på andra myndigheter.

En myndighet med uppföljningsansvar ska dessutom genom rådgivning, information och liknande verksamhet bistå andra förvaltningsmyndigheter vid tillämpningen av lagen.

Utredningens förslag: Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget ska ha tillsyn över kommuners verksamhet enligt lagen i enlighet med vad regeringen bestämmer. Tillsyn i frågor som rör kommuners anordnande av förskoleverksamhet och äldreomsorg utövas av annan myndighet. Tillsynen ska säkerställa syftet med lagen och tillsynsmyndigheten ska för detta ändamål på eget initiativ eller efter anmälan i nödvändig utsträckning kontrollera efterlevnaden av lagen. Tillsynsmyndigheten ska dessutom genom rådgivning, information och liknande verksamhet skapa förutsättningar för att lagens ändamål ska kunna tillgodoses.

Remissinstanserna: Såsom framgår av avsnitt 9.4 ställer sig remissinstanserna positiva till att tillsynsansvar införs men en del synpunkter lämnas rörande utpekade myndigheter och utformningen av tillsynen. Kammarrätten i Sundsvall är tveksam till förslaget att till Sametinget överföra tillsynsuppgifter avseende kommunernas åtgärder enligt lagförslaget och anser att de konstitutionella frågor som kan vara förknippade med en sådan ordning bör övervägas ytterligare. Enligt Ombudsmannen mot etnisk diskriminering bör man sära på frågor om å ena sidan styrning, tillsyn, fördelning av ekonomiska medel, samordning och allmän bevakning av minoritetsfrågorna och å andra sidan tillsynen av att lagstiftningen efterlevs; tillsynsansvaret bör tilldelas en central fristående instans.

Promemorians förslag: överensstämmer i huvudsak med utredningens förslag. Tillsynen ska dock utövas av länsstyrelsen i respektive län och av Sametinget.

Remissinstanserna: Som framgår av avsnitt 9.4 tillstyrker remissinstanserna förslaget att införa en tillsyn, däremot förordar ett antal remissinstanser utredningens förslag i ställer för promemorians.

Skälen för regeringens förslag: Som beskrivits i avsnitt 9.4 bedömer regeringen att Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget bör ges ett lagreglerat uppföljningsansvar enligt den föreslagna lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Lagrådet har påpekat att det bör klargöras var gränsen går mellan ett uppföljningsansvar och tillsyn. Ett alternativ som enligt Lagrådet kan övervägas är att införa bestämmelser om tillsyn. Regeringen anser emellertid inte att det är lämpligt att införa regler om tillsyn i lagen. I stället bör uppföljningen avse förvaltningsmyndigheters tillämpning av lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Syftet med uppföljningen bör vara att undersöka hur lagen tillämpas. Myndighetsutövning i form av beslut om åtgärder som

106

syftar till att åstadkomma rättelse av en myndighet som har att tillämpa Prop. 2008/09:158 lagen ska inte kunna ske inom ramen för uppföljningsansvaret.

Uppföljningen ska i stället innebära informationsinsamling som kan ligga till grund för en utvärdering som ska rapporteras till regeringen. När det gäller viss verksamhet som berör de nationella minoriteterna, såsom förskoleverksamhet och äldreomsorg inom förvaltningsområdena, gäller särskilda bestämmelser om tillsyn enligt andra författningar. Införandet av ett uppföljningsansvar på minoritetspolitikens område ska naturligtvis inte innebära någon inskränkning i det tillsynsansvar som vilar på andra myndigheter. Myndigheten ska dessutom genom rådgivning, information och liknande verksamhet bistå andra förvaltningsmyndigheter vid tillämpningen av lagen.

12Åtgärder på utbildningsområdet

12.1	Behov av utveckling inom utbildningsområdet
Europarådet har i sin granskning av efterlevnaden av
minoritetskonventionerna konstaterat att utbildning i och på
minoritetsspråk är av grundläggande betydelse för att främja
minoritetsspråkens bevarande. Europarådet har betonat att det krävs
särskilda åtgärder i Sverige för att göra undervisningen mer tillgänglig i
eller på minoritetsspråken. Utbudet av undervisning i minoritetsspråk,
dvs. modersmålsundervisning, är enligt Europarådet begränsat inom den
kommunala skolan och i en del fall anordnas den på ett sådant sätt att den
inte upplevs som attraktiv. Tillgången på tvåspråkig undervisning är
mycket begränsad. Det råder även brist på lärare och läromedel i
minoritetsspråk.
Europarådets ministerråd har därför rekommenderat Sverige att vidta
åtgärder omgående för att stärka tillgången på undervisning i
minoritetsspråk, utveckla läromedel och förbättra lärarutbildningen på
alla nivåer. Nuvarande undervisningsmodeller behöver anpassas i
enlighet med Sveriges minoritetsåtaganden för att öka kvaliteten och
tillgången till modersmålsundervisning och för att möjliggöra tvåspråkig
undervisning.
Även Europarådets kommission mot rasism och intolerans, ECRI, har
berört rätten till modersmålsundervisning för barn som tillhör nationella
minoriteter. Romer bedöms ha en missgynnad ställning när det gäller
utbildning och ECRI konstaterar att många romska barn alltjämt är
marginaliserade i skolan. Romska barn uppges ha en hög skolfrånvaro
och många avbryter sin skolgång. Därtill är det få romska barn som
studerar vidare på högskolenivå. ECRI har även anmärkt på brister
rörande möjligheten till undervisning i modersmål, tillgången till
romanitalande lärare och utbildningsmaterial på de olika romska
varieteterna samt material för befolkningen som helhet om romsk kultur
och romskt språk.
Av den uppföljning som gjordes på uppdrag av konstitutionsutskottet
under 2004 framgår bl.a. att utbildningen för de nationella minoriteterna		107

lider av två huvudsakliga problem som upplevs som gemensamma för Prop. 2008/09:158 samtliga minoriteter. För det första finns det inte en aktivt genomförd

och specifikt riktad informationsspridning till föräldrar om möjligheter till modersmålsundervisning och tvåspråkig undervisning. För det andra råder det brist på utbildade modersmålslärare (se även Skolverkets rapport Lärare inom förskola, skola och vuxenutbildning: 2008 års prognos över behov av och tillgång på lärare perioden 2008–2022, dnr 2008:86) och undervisningsmaterial. Enligt rapporten är brister i tillämpningen av regelverket det främsta problemet. Även Skolverkets kartläggning av utbildningssituationen för de nationella minoriteterna har bekräftat att barn som tillhör dessa grupper har stora svårigheter att få den modersmålsundervisning de har rätt till enligt grundskole- och gymnasieförordningen.

Regeringen har efter Europarådets granskning givit Skolverket i uppdrag att kartlägga utbildningssituationen för barn som tillhör nationella minoriteter. Kartläggningen som presenterades i oktober 2005 bekräftar att den svåra situationen alltjämnt består för dessa barn då de har stora svårigheter att få den modersmålsundervisning de har rätt till enligt grundskole- och gymnasieförordningen. Av de elever som är berättigade till modersmålsundervisning i nationellt minoritetsspråk deltar 41 procent i sådan undervisning. Enligt Skolverkets intervjuer med lärare och föräldrar beror det låga deltagandet framför allt på kommunernas bristande information när det gäller barns möjligheter att läsa de nationella minoritetsspråken samt brister i informationen om fördelarna med flerspråkighet. Kommunerna å sin sida, förklarar det låga deltagandet med låg efterfrågan från minoritetsgrupperna. Skolverket konstaterar att kommunerna har svårt att rekrytera lärare i de nationella minoritetsspråken, dels för att det saknas behöriga lärare som kan undervisa, dels för att anställningsförhållandena för modersmålslärare är svåra och otrygga. Det råder enligt Skolverket en stor brist på läromedel, särskilt inom samiska, meänkieli och romani chib. Detta försvårar undervisningssituationen och signalerar även den låga status som ämnet ofta har. Enligt Skolverket krävs det ytterligare åtgärder för att Sverige ska kunna leva upp till intentionerna i minoritetspolitiken.

Rapporten Diskriminering av nationella minoriteter inom utbildningsområdet från Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (rapport 2008:2) visar att de brister Skolverket konstaterade under 2005 kvarstår. Rapporten bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

12.2	Pågående och nyligen beslutade insatser på
	utbildningsväsendets område
För att stärka de nationella minoriteternas ställning i skolan har
regeringen under 2008 infört nya regler för modersmålsundervisning i
finska och jiddisch som trädde i kraft den 1 juli 2008. Ändringarna
innebär att samma regler nu gäller för alla nationella minoritetsspråk.
Modersmålsundervisning i finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och
samiska ska erbjudas även om språket inte är elevens dagliga
umgängesspråk i hemmet. En kommun är skyldig att anordna
modersmålsundervisning om minst fem elever önskar undervisning i		108

språket, men när de gäller de nationella minoritetsspråken finns nu inte Prop. 2008/09:158
någon begränsning av antalet elever för att undervisning ska
tillhandahållas.
Enligt Myndigheten för skolutveckling har ämnesundervisning på
modersmål visat sig vara en framgångsrik kompletterande
undervisningsform, men att kommuner i praktiken inte anordnade sådan.
Inom ramen för myndighetens mångfaldsuppdrag kunde skolor som
anmälde deltagande i försöksverksamheten under 2006 och 2007 få
ekonomiskt stöd och tillgång till kompetensutveckling. Skolorna kunde
delta i ett nätverk med andra skolor för inspiration och stöd. Antalet
sökande var dubbelt så stort som antalet utlysta bidrag. Totalt fick 23
offentliga och fristående skolhuvudmän bidrag, varav några							gällde även
minoritetsspråk.		Redovisning		av	försöksverksamheten		finns	i
Myndigheten för skolutvecklings rapport Förstärkt försöksverksamhet
med ämnesundervisning på modersmål och kompetensutveckling för
modersmålslärare (dnr 2006:231).
Statens skolverk har sommaren 2008 avrapporterat regeringsuppdraget
om hur distansundervisning kan få anordnas i skolan, bl.a. för
modersmålsundervisningen			i	de	nationella	minoritetsspråken.
Regeringens avsikt är att införa möjlighet till distansundervisning som ett
sätt att kunna tillhandahålla undervisning i modersmål i skolor som
saknar lärare i ämnet. Se vidare under avsnitt 12.5.
Skolverket har hösten 2007 och hösten 2008 skickat ut broschyren
Nationella minoriteter i skolan för att informera skolhuvudmännen om de
nationella minoriteterna och deras rättigheter i skolan.
Skolverket driver webbplatsen Tema Modersmål för att stödja och
informera	om	modersmålsstöd,			modersmålsundervisning			och
studiehandledning på modersmål. Samtliga nationella minoritetsspråk
finns representerade på Tema Modersmål. Webbplatsen är i första hand
avsedd som en resurs för de som arbetar inom förskoleverksamhet,
skolbarnomsorg och skola. Ett nytt uppdrag till Skolverket om Tema
Modersmål ges i regleringsbrevet för 2009, enligt vilket Skolverket
särskilt ska sträva efter att stödja de nationella minoritetsspråken inom
arbetet med Tema Modersmål.
Regeringen har vidare gett Skolverket och Sameskolstyrelsen i
uppdrag att stödja utveckling och produktion av läromedel för de
nationella minoriteterna. Regeringen har avsatt totalt 11 miljoner kronor
för detta uppdrag under 2008 och 2009. Se vidare under avsnitt 12.4.
För att förbättra tillgången på modersmålslärare i de nationella
minoritetsspråken beslutade regeringen den 17 april 2008 att ge
tilläggsdirektiv till Utredningen om en ny lärarutbildning (U 2008:43).
Se vidare under avsnitt 12.3.

12.3	Lärarutbildning
Många barn som tillhör nationella minoriteter har i dag svårigheter att få
modersmålsundervisning enligt gällande bestämmelser eftersom det
råder brist på modersmålslärare i minoritetsspråken.
I dag finns högskoleutbildning i meänkieli på grundnivå, medan finska
och samiska kan studeras till och med forskarnivå. Vad gäller jiddisch		109

och romani chib har i överensstämmelse med förslaget i Prop. 2008/09:158 budgetpropositionen för 2008 (prop. 2007/08:1, utgiftsområde 16, bet.

2007/08:UbU1, rskr. 2007/08:70) medel fördelats till lärosäten för uppbyggnad av utbildning på högskolenivå (anslag 25:70 Särskilda utgifter inom universitet och högskolor). Jiddisch och romani chib kan i dag studeras på grundnivå på Lunds respektive Linköpings universitet.

För att de nationella minoritetsspråken ska kunna fortleva och utvecklas är det väsentligt att barn och ungdomar får undervisning i sitt minoritetsspråk. Mot bakgrund av detta har regeringen givit Utredningen om en ny lärarutbildning (U 2007:10) i uppdrag att bl.a. utreda hur examensbeskrivningen för utbildningen till lärare i modersmål bör utformas inom lärarutbildningens ram för att täcka behovet av lärare i minoritetsspråk i grundskolan och i gymnasieskolan. Utredaren ska även ge förslag på hur utbildningen till lärare i minoritetsspråk kan göras attraktiv så att behovet av lärare i grundskolan och i gymnasieskolan täcks. Utredningen har i december 2008 lämnat en rad förslag i betänkandet En hållbar lärarutbildning (SOU 2008:109). Utredningens förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

12.4Läromedel

Regeringens bedömning: Det är viktigt att det finns läromedel på de nationella minoritetsspråken.

Skälen för regeringens bedömning: Bristen på läromedel är ett problem för undervisningen i samtliga nationella minoritetsspråk. Regeringen konstaterar att det saknas läromedel på minoritetsspråken för att kunna bedriva en bra undervisning i och på dessa språk. Marknaden för minoritetsspråkiga läromedel är dock liten vilket leder till att intresset att producera sådana läromedel är svagt. Det är därför angeläget att statliga medel avsätts även i fortsättningen för framtagandet av sådana läromedel.

För att stärka tillgången på läromedel på minoritetsspråken har regeringen givit Myndigheten för skolutveckling (sedan den 1 oktober 2008 Statens skolverk) i uppdrag att under 2008 och 2009 undersöka behovet samt stödja utveckling och produktion av böcker eller andra läromedel för de nationella minoriteterna. Myndigheten får disponera 10 miljoner kronor för detta ändamål. Uppdraget ska redovisas senast den 2 november 2009 (U2007/7921/SAM/S). Sameskolstyrelsen har även fått ytterligare en miljon kronor för utveckling och produktion av läromedel på de samiska varieteterna. Regeringen avser att göra en förnyad bedömning av läromedelsituationen när uppdraget slutredovisats.

12.5Distansundervisning på modersmål

Regeringens bedömning: Utökade möjligheter att bedriva modersmålsundervisning på distans bör undersökas.

110

Utredningens förslag: Elever som tillhör en nationell minoritet ska inte kunna nekas rätt till modersmålsundervisning på grund av att det inte finns en lärare. Om det inte finns en lämplig lärare lokalt, ska distansundervisning anordnas tills dess att en lärare rekryteras.

Remissinstanserna: Barnombudsmannen (BO) ser positivt på förslaget om kommunernas bör ges skyldighet att anordna distansundervisning då en lämplig lärare inte finns att tillgå. Sådan distansundervisning bör kvalitetssäkras av Statens skolverk och det bör ställas krav på att språkläraren med vissa tidsintervall ska besöka eleven. Eleven ska ha möjlighet till handledning, stöd och hjälp på den skola från vilken han eller hon följer undervisningen. BO anser att distansundervisning endast är godtagbar under ett övergångsskede. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att utredningens förslag om utbildningsåtgärder, särskilt för barn och ungdomar, i stort är kloka och väl avvägda. Det är svårt att se annat än ekonomiska skäl emot minimirätt till distansundervisning. Förslaget bör genomföras med statlig finansiering. Statens skolverk tillstyrker förslaget att distansundervisning ska anordnas till dess att en lämplig lärare hittats. Skolverket tillstyrker förslaget om ändringar i gymnasieförordningen vilket torde ge lättnader när det gäller tillgången till modersmålsundervisning i minoritetsspråken. Myndigheten för skolutveckling, Uppsala universitet, Sametinget, Svenska samers riksförbund och Sverigefinska riksförbundet tillstyrker förslaget. Sveriges Kommuner och Landsting avvisar förslaget om att kommunerna ska bli skyldiga att anordna distansundervisning i de fall det inte finns lämplig lärare. Det är upp till kommunerna att ansvara för hur undervisningen ska organiseras.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser att det är viktigt att barn som tillhör de nationella minoriteterna ges möjlighet till modersmålsundervisning i enlighet med bestämmelserna i grundskoleförordningen (1994:1194) och gymnasieförordningen (1992:394). Enligt dagens skolförfattningar tillåts inte distansundervisning som metod för elever bosatta i Sverige. Regeringen bedömer dock att distansundervisning kan vara ett sätt att tillhandahålla undervisning i modersmål med god kvalitet för elever i skolor som saknar lärare med utbildning för ämnet. Regeringen gav därför i februari 2008 Statens skolverket i uppdrag att föreslå hur distansundervisning för elever som är bosatta i Sverige ska få anordnas i grundskolan, gymnasieskolan och motsvarande fristående skolor samt sameskolan (U2008/1675/G, U2007/2910/G). I uppdraget ingick att ta fram förslag som möjliggör distansundervisning i modersmål i nationella minoritetsspråk när den egna skolan inte har ett tillräckligt elevunderlag eller när lärare med adekvat utbildning saknas. Förutsättningarna för uppdraget var att elevers tillgång till en undervisning som bidrar till en god kunskapsutveckling ska öka, samtidigt som läroplanens mål och riktlinjer när det gäller skolans roll som social och kulturell mötesplats beaktas.

Skolverket avrapporterade uppdraget i juli 2008. Skolverket ställer sig positiv till distansundervisning som alternativ undervisningsform, likvärdig med klassrumsundervisning. Skolverket föreslår att distansundervisning får erbjudas i modersmålsundervisning/nationella minoritetsspråk, språk som läses enligt kursplanen för moderna språk

Prop. 2008/09:158

111

samt i studiehandledning på modersmålet. Distansundervisning föreslås Prop. 2008/09:158 få erbjudas när den egna skolan saknar tillräckligt elevunderlag eller när

lärare med adekvat utbildning saknas inom kommunen. Förslaget omfattar grund- och gymnasieskolan och för modersmålsundervisning även särskolan. För de statliga skolformerna sameskolan och specialskolan krävs ytterligare juridiska analyser än vad Skolverkets utredningstid medgett, varför Skolverket föreslår ytterligare utredningar för dessa skolformer. Genom distansundervisning bedöms huvudmännen få ökade möjligheter att uppfylla sina skyldigheter att erbjuda språkundervisning. Enligt Skolverkets förslag ska en huvudman (kommun eller fristående skola) kunna anlita en lärare som är anställd av en annan kommun eller fristående skola som uppdragstagare. Via tekniken knyts lärare till skolan så att de kan anses delta i hemskolans verksamhet och stå under rektorns ledning.

Skolverkets förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Regeringen anser att möjligheterna att på frivillig väg införa distansundervisning som ett sätt att tillhandahålla undervisning i modersmål bör undersökas ytterligare. Som underlag inför ett sådant beslut avser regeringen att uppdra åt Skolverket att komplettera redovisningen med en analys och förslag avseende de statliga skolformerna, sameskolan och specialskolan.

12.6Satsning på integrerad samisk undervisning

Regeringens bedömning: För att stärka det samiska språket fortlevnad bör tillgången på integrerad samisk undervisning utökas.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Barnombudsmannen ser positivt på förslaget att ekonomiska medel för att integrerad samisk undervisning ska utökas så att fler elever får möjlighet att delta. Myndigheten för skolutveckling tillstyrker förslaget om ökade möjligheter att anordna integrerad samisk undervisning, särskilt i det sydsamiska området. Ungdomsstyrelsen är positiv till förslagen om utbildningsåtgärder för att barn och ungdomar ska ges möjligheter att delta i undervisning i och på samiska. Sametinget stödjer förslaget. Jämtlands läns landsting anser att barns möjligheter att tillägna sig minoritetsspråket är viktigt för att revitalisera ett språk och skapa förutsättningar för kultur- och identitetsskapande. Svenska samers riksförbund stödjer förslaget att möjligheterna att anordna integrerad samisk undervisning bör utökas.

Skälen för regeringens bedömning: Mot bakgrund av det samiska språkets hotade ställning bör fler barn ges möjlighet till undervisning på samiska.

Enligt Sameskolstyrelsen finns det ett intresse av att utöka dels befintlig samisk integrerad undervisning, dels anordna integrerad undervisning på nya orter. Intresset har ökat under de senaste åren men myndigheten saknar medel för utökning av verksamheten.

112

Regeringen anser att samiska barns möjligheter att tillägna sig bättre Prop. 2008/09:158 kunskaper i samiska kan förbättras omgående genom en satsning på

integrerad samisk undervisning. Regeringen avser därför att avsätta ytterligare medel för detta ändamål.

13Aktiva revitaliseringsinsatser

13.1Behov av revitaliseringsåtgärder

Regeringen bedömer att det krävs aktiva åtgärder på lokal, regional och
nationell nivå för att främja de nationella minoritetsspråkens bevarande.
Europarådet har i sin granskning konstaterat att sydsamiskan är ett
hotat språk som riskerar att försvinna. Situationen för de nationella
minoritetsspråken har förbättrats mycket lite utanför nuvarande
förvaltningsområden. Revitaliseringsåtgärder behövs enligt Europarådets
ministerråd därför omgående. Ministerrådet har bl.a. uppmanat Sverige
att omgående vidta innovativa och flexibla åtgärder, såsom språkbad
(dvs. olika former av pedagogisk verksamhet på det språk som ska läras
in), distansundervisning och undervisning som inkluderar hela familjen,
för att rädda sydsamiskan.
Finska språkets ställning behöver enligt Europarådets expertkommitté
förbättras och särskilt utbildningsområdet betonas i sammanhanget.
Enligt expertkommittén behövs det åtgärder för att stärka finska och
meänkieli inom utbildningen och även för att underlätta användandet i
kontakter med myndigheter och domstolar. Europarådets expertkommitté
har även uttalat att det är viktigt att Sverige stödjer arbetet med att
standardisera meänkieli. Rörande romani chib har Europarådets
expertkommitté konstaterat att språket har en undanskymd roll i
samhället. Kommittén har uppmanat Sverige till beslutsamma åtgärder i
samarbete med romska företrädare för att bevara och utveckla språket.
Europarådets granskning rörande situationen för jiddisch har varit
begränsad eftersom endast få uppgifter framkommit i samband med
granskningsbesöket. Europarådets expertkommitté har dock konstaterat
att jiddisch i stort sett inte förkommer i media samt att
modersmålsundervisning bedrivs i mycket begränsad omfattning.
Även på nationell nivå har situationen beskrivits i ett antal rapporter.
Institutet för språk och folkminnen har på uppdrag av regeringen tagit
fram en rapport rörande situationen för meänkieli (Situationen för
minoritetsspråket meänkieli i Sverige 2007, IJ2008/608/DISK). Av
rapporten	framgår	bl.a.	att	erkännandet	och
minoritetsspråkslagstiftningen varit ett viktigt första steg. Enligt
rapporten krävs det dock en samlad satsning för att säkerställa meänkielis
framtid i Sverige. Rapporten pekar på en rad konkreta områden där
insatser vore önskvärda, bl.a. utbildning, läromedel, media, språkvård
och stöd till minoritetsorganisationer samt Tornedalsteatern.
Av den rapport Institutet för språk och folkminnen tagit fram rörande
situationen för romani chib på uppdrag av regeringen framgår bl.a. att det
finns en rad omständigheter som inverkar negativt på språkets bevarande						113

(Det romska språket och språkvård i Sverige 2007, IJ2008/438/DISK). Prop. 2008/09:158 Romani chib, eller romska som det kallas i rapporten, har alltid varit ett

språk utan egen nation. I Sverige talas språket i ett tjugotal varieteter. I de länder där det talas är det ett minoritetsspråk som genom århundradena har varit mer eller mindre undertryckt eller missgynnat. Språket har en unik historia av lång och nära kontakt med andra språk som det har befunnit sig i underordnad ställning till. Det som försvårar språkbevarandet i Sverige är att romer inte har något geografiskt kärnområde. För att språket ska kunna bevaras och utvecklas i Sverige behöver det användas i många olika sammanhang. I rapporten görs bedömningen att det behövs insatser när det gäller massmedia, läromedel, egna institutioner, utbildning, forskning och språkvårdsarbete.

Regeringskansliet (Integrations- och jämställdhetsdepartementet) har låtit ta fram en rapport rörande situationen för jiddisch i Sverige (Jiddisch

–språk utan land med hemvist i Sverige, dnrIJ2007/3231/DISK). Av rapporten framgår bl.a. att jiddisch är ett värdefullt kulturspråk för den judiska gruppen och för de jiddischtalande är språket en stark identitetsmarkör. Det pågår dock en snabb språkbytesprocess och rapporten föreslår en rad insatser för att hejda utvecklingen, bl.a. alfabetisering för att stärka enskildas språkfärdigheter i jiddisch. Enligt rapporten krävs insatser för att den yngre jiddischtalande befolkningen, som aldrig har fått skolning i språket, ska kunna uppnå skriftlig språkfärdighet. Insatser behövs bl.a. inom för-, grund-, gymnasie- och högskola. Dessutom framhålls behovet av språkinlärning med hjälp av veckoslutsseminarier och språkbad, förbättrad språkvård, bättre läromedel, böcker, media, webb-baserade mötesplatser samt utbyte med fler jiddischtalande i Sverige och internationellt. Förslaget är också att redan existerande organisationer och nätverk stärks och ges en officiell plattform.

13.2Behov av sakkunskap rörande revitalisering

Regeringens bedömning: En särskild referensgrupp bör knytas till Regeringskansliet för att bistå med sakkunskap och erfarenhet i frågor som rör revitalisering av de nationella minoritetsspråken. En bredare dialog med olika aktörer i samhället behöver också initieras för att förstärka revitaliseringen av de nationella minoritetsspråken.

Skälen för regeringens bedömning: Revitalisering av de nationella minoritetsspråken i Sverige är en grannlaga uppgift som kräver sakkunskap, långsiktighet och medvetet arbete. Aktivt revitaliseringsarbete pågår redan i dag inom de nationella minoriteterna, bl.a. genom utarbetande av handlingsplaner och språkkampanjer. Detta arbete behöver fortsätta. Det finns också behov av att öka kunskapen om dessa frågor på olika nivåer i samhället och samordna insatser som görs för att bevara de nationella minoritetsspråken.

Det är angeläget att de insatser som görs för att bevara de nationella minoritetsspråken bygger på sakkunskap och beprövad erfarenhet. Regeringen bedömer att det finns behov av att samla expertis med

114

kunskap om förhållandena i respektive minoritetsspråk och erfarenhet Prop. 2008/09:158 från aktivt revitaliseringsarbete och pågående insatser på fältet. En

särskild referensgrupp bör därför knytas till Regeringskansliet för att bistå med sakkunskap och erfarenhet i frågor som rör revitalisering av de nationella minoritetsspråken. Referensgruppen kan även utgöra en arena för dialog och erfarenhetsutbyte mellan de nationella minoriteterna kring revitaliseringsfrågor i syfte att fördjupa kunskaperna och sprida erfarenheter och samordna insatser som görs.

Regeringen bedömer att det även kan finnas behov av att bredda det offentliga samtalet kring revitalisering och utveckling av de nationella minoritetsspråken för att mobilisera ytterligare kraft. Ytterligare aktörer såsom ideella sektorn, bl.a. trossamfund, folkbildningen och folkrörelser, som i sina egna verksamheter kan stärka användandet av de nationella minoritetsspråken, bör därför bjudas in till dialog om det fortsatta revitaliseringsarbetet.

13.3Medel för revitaliseringsinsatser

Regeringens bedömning: Aktiva revitaliseringsinsatser behövs för att stärka de nationella minoritetsspråkens fortlevnad. Medel bör avsättas för särskilda revitaliseringsinsatser för de nationella minoritetsspråken. Medlen ska användas för att genomföra revitaliseringsinsatser som riktar sig till enskilda. Medlen ska fördelas efter ansökan av den myndighet regeringen bestämmer.

Skälen för regeringens bedömning: Det som framkommit vid internationell och nationell uppföljning rörande de nationella minoritetsspråkens situation visar på att det, förutom de åtgärder som regeringen föreslagit ovan, även behövs revitaliseringsinsatser för att främja bevarandet av språken.

Regeringen anser att medel för aktivt revitaliseringsarbete behöver göras tillgängliga för de nationella minoriteterna. Syftet är att medlen ska användas till insatser för att stärka enskildas språkfärdigheter i minoritetsspråket. Det kan handla om s.k. språkbadsverksamhet, språkprojekt som riktar sig till barn och deras föräldrar samt läsfrämjande insatser i syfte att stärka minoritetsspråken. Regeringen bedömer att insatser som riktar sig till barn och ungdomar är särskilt angelägna att fördela medel till.

Syftet är inte att dessa medel ska användas till traditionella språkvårdsinsatser som rör t.ex. standardisering av minoritetsspråk, utarbetande av ordböcker eller grammatikor, eller till att ta fram läroböcker i dessa språk. För dessa ändamål avsätter regeringen medel genom språkvårdsinsatser och satsningar på läromedel. Syftet är inte heller att medlen ska användas till åtgärder som ankommer på det allmänna skolväsendet eller sameskolan att anordna inom ramen för ordinarie utbildningsinsatser.

De medel regeringen nu avsätter kan ses som ett komplement till bl.a. medel från samefonden och Allmänna arvsfonden. I 16 § rennäringsförordningen (1993:384) anges att ur samefonden lämnas, i

115

mån av tillgång på medel, bidrag för att främja och stödja rennäringen, Prop. 2008/09:158 den samiska kulturen och samiska organisationer. Begreppet kultur

innefattar språk. Medel från Allmänna arvsfonden bör efter ansökan även kunna användas för nyskapande insatser med revitaliseringssyfte som riktar sig till barn och ungdomar.

13.4Samiska språkcentrum inrättas

Regeringens bedömning: Två samiska språkcentrum bör inrättas i det sydsamiska området, i Östersund respektive Tärnaby. Syftet är att stärka revitaliseringen av det samiska språket. Sametinget bör vara huvudman för dessa språkcentrum.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Sametinget anser att förslaget bör prioriteras och

ytterligare språkcentrum bör inrättas i de lule- och nordsamiska områdena snarast. Försäkringskassan och Skatteverket tillstyrker förslaget och anser att en särskilt viktig uppgift för språkcentrum är att ge stöd till myndigheterna. Länsstyrelsen i Dalarnas län tillstyrker förslaget och anser att olika samiska forum, däribland dessa språkcentrum, även skulle kunna spela en viktig roll för att medvetandegöra majoritetsbefolkningen om samernas situation. Uppsala universitet, Stockholms universitet, Jokkmokks kommun, Kiruna kommun, Lycksele kommun och Storumans kommun tillstyrker förslaget. Storumans kommun förordar att ett språkcentrum förläggs i kommunen. Sorsele kommun förordar placering i Sorsele kommun. Strömsunds kommun anser att språkcentren kan bli värdefulla som stöd och pådrivare för det övriga utbildningsväsendet. Jämtlands läns landsting förordar att ett av dessa språkcentrum lokaliseras till Gaaltije, sydsamiskt kulturcentrum i Östersund. Gaaltije anför att samiska institutioner har en central roll för att stärka och utveckla det samiska kultur- och näringslivet. Det är därför nödvändigt att samiska språkcentrum inrättas. Svenska samernas riksförbund anser att ytterligare samiska språkcenter snarast bör inrättas i de lule- och nordsamiska områdena. Samernas utbildningscentrum anser att de själva bör få status som språkcenter samt att Gaaltije ges uppdraget att vara språkcenter på sydsamiskt område. Samiska språknämnden anser att förslaget bör prioriteras.

Skälen för regeringens bedömning: För att komplettera utredningens förslag gav regeringen i juni 2008 Sametinget i uppdrag att genomföra en förstudie om etableringen av två språkcentrum i det sydsamiska området. Uppdraget redovisades i november 2008 (IJ2008/2295/DISK). Sametinget föreslår att två språkcentrum ska etableras i Östersund respektive Tärnaby.

Regeringen anser att det finns behov av att aktivt främja bevarandet och revitaliseringen av det samiska språket genom att inrätta två samiska språkcenter i det sydsamiska området. Sydsamiskan är starkt hotad och åtgärder behövs omgående.

Regeringen delar Sametingets uppfattning att Östersund respektive Tärnaby är lämpliga orter för etablering av de föreslagna språkcentren.

116

På dessa orter finns samiska institutioner och Sametinget har redan	Prop. 2008/09:158
etablerad verksamhet. Språkcentrens lokalisering med kontor i den
sydliga och i den nordliga delen av det sydsamiska området samt med

närhet till Norge och de samiska miljöer som finns där, ger möjligheter att på ett bra sätt täcka hela denna region och tillhandahålla åtgärder och service på olika nivåer. Samordning måste ske mellan centren för att täcka behovet i det samiska samhället, hos kommunerna och hos de regionala myndigheterna. För att nå framgång krävs samarbete både mellan olika språkcenter på svensk och norsk sida, och med det samiska och övriga samhället. På det sättet skapas goda förutsättningar för utvecklingsarbete.

Regeringen anser, i likhet med Sametinget, att språkcentrens verksamhet ska utgå från ett innovativt och framåtsyftande arbetssätt för att utveckla och stimulera till ökad användning av det samiska språket. Sambandet mellan språk och kultur ska återspeglas i genomförandet, eftersom kopplingen mellan just språk och kultur av forskare bedömts vara en viktig framgångsfaktor vid revitalisering av urfolkspråk. Språkcentren ska tillgodose alla samiska språkvarieteter som används i regionen. Språkcentren ska genomföra attitydförändrande och statushöjande arbete och även bistå kommuner, myndigheter, utbildningsväsende och samhället i övrigt med språkutvecklingsinsatser.

Sametinget har i sin förstudie lyft fram språkcentrens uppdrag, att bistå med råd, språkservice och i allmänhet fungera som en kunskapsbank där all språkinformation finns samlad. Tanken är inte att språkcentren ska ta över de uppgifter som åligger kommuner och myndigheter. Däremot kan språkcentren bistå med kunskap och resurser så att de offentliga verksamheterna kan integrera samiskan på ett bra sätt och som är anpassat till relevanta sociala och kulturella förutsättningar.

Regeringen anser att de språkcenter som nu etableras ger Sametinget goda förutsättningar att arbeta vidare med den offensiva språkkampanj som Sametingets plenum antagit. Språkcentren kommer att kunna utgöra en värdefull resurs även för kommuner och myndigheter i det utvidgade förvaltningsområdet.

Regeringen finner det angeläget att de möjligheter som Sametinget lyfter fram rörande organiserat samarbete med samiska språkcenter och andra samiska institutioner på norsk sida, tas till vara för att stärka revitaliseringsarbetet inom Sápmi (sameland).

13.5Kunskap om revitalisering hos de nationella minoriteterna

Regeringens bedömning: För att underlätta bevarandet av de nationella minoritetsspråken bör enskilda som tillhör de nationella minoriteterna ges bättre kunskap om additiv tvåspråkighet och revitalisering.

Skälen för regeringens bedömning: Den hemsida som planeras för att sprida kunskap om de nationella minoriteterna och Sveriges minoritetsåtaganden – se avsnitt 9.7 ovan – bör även användas på ett

innovativt sätt för att sprida kunskap som stödjer bevarandet av de

117

nationella minoritetsspråken. Det kan t.ex. röra sig om att samla Prop. 2008/09:158 vetenskaplig kunskap om tvåspråkighet och kunskap om vilka

förutsättningar som kan påverka bevarandet av ett minoritetsspråk. Genom att göra denna typ av information lättillgänglig kan t.ex. föräldrar lättare göra medvetna val om vilket språk de vill överföra till sina barn och på vilket sätt de kan stödja barnens språkutveckling för att barnen ska kunna bli aktivt tvåspråkiga. Hemsidan bör också kunna användas för att sprida kunskap rörande läromedel och undervisningsmaterial på de nationella minoritetsspråken som har tagits fram av myndigheter eller t.ex. skolor och förskolor.

Det kan också finnas behov av att sprida kunskap till de nationella minoriteterna rörande pågående revitaliseringsinsatser för att underlätta enskildas eget arbete med att bevara och återta språket. Hemsidan skulle därmed kunna fungera som en informell mötesplats för enskilda som är geografiskt utspridda över hela landet. Eftersom Sametinget kommer att vara huvudman för den planerade hemsidan bör det även finnas goda möjligheter att via hemsidan sprida erfarenheter från det arbete Sametinget kommer att bedriva inom ramen för de samiska språkcentren. Även resultaten från den föreslagna referensgruppens arbete kan på ett effektivt sätt spridas via hemsidan, se avsnitt 13.2 ovan.

Regeringen bedömer att information på den planerade hemsidan bör göras tillgänglig både på svenska och på de nationella minoritetsspråken. Regeringen anser att det är viktigt att valet och utformningen av material görs i samråd med företrädare för de nationella minoriteterna så att de behov som finns i respektive grupp blir tillgodosedda.

13.6Utökade språkvårdsinsatser

Regeringens bedömning: Ytterligare medel bör avsättas för språkvårdsinsatser för de nationella minoritetsspråken.

Skälen för regeringens bedömning: Frågan om behovet av ytterligare språkvårdsinsatser har tagits upp i de rapporter som regeringen inhämtat rörande situationen för meänkieli, romani chib och jiddisch.

Språkvården rörande samiska sköts i dag av Sametinget och den gemensamma samiska språknämnden. Institutet för språk och folkminnen har bl.a. till uppgift att bedriva språkvård samt samla in, bevara, vetenskapligt bearbeta och sprida material om finska, meänkieli, romani chib och jiddisch. För att de nationella minoritetsspråken ska kunna utvecklas som språk behövs språkvårdsinsatser, på samma sätt som för majoritetsspråket. För vissa av språken behöver man även arbeta med standardisering, utarbeta ordböcker, etc. Det finns också behov av att arbeta med ortnamnsfrågor.

Regeringen bedömer att ytterligare medel bör avsättas för språkvård av de nationella minoritetsspråken. I detta skede bör åtgärder rörande meänkieli prioriteras särskilt.

118

Prop. 2008/09:158

14Aktivt synliggörande av de nationella minoriteterna

14.1 Synliggörande av vårt gemensamma kulturarv

Regeringens bedömning: De nationella minoriteternas nutida och historiska närvaro samt deras språk och kulturer behöver aktivt synliggöras i det svenska samhället som en del av vårt gemensamma svenska kulturarv.

Skälen för regeringens bedömning: De nationella minoritetsspråken och kulturerna är en värdefull del av det svenska kulturarvet. För att på ett positivt sätt markera detta bör de nationella minoriteterna och detta kulturarv synliggöras i samhället. Det påverkar majoritetsbefolkningens förståelse för grupperna och deras situation och de stärker minoriteternas möjligheter att värna sina språk och kulturer. I dag märks inte dessa gruppers närvaro i någon större utsträckning i det offentliga rummet, i media eller i kulturhistoriska sammanhang.

Ett synliggörande som är bejakande skulle även stärka de nationella minoriteternas identitet, vilket gynnar minoritetsspråkens fortlevnad. En synlig nationell minoritetsnärvaro i lokalsamhället stärker särskilt barns och ungdomars kulturella identitet och självbild. Om de nationella minoriteternas språk och kultur är en naturlig del av lokalsamhället, behöver inte barn som tillhör dessa grupper känna osäkerhet eller utanförskap på grund av sitt kulturella arv. Barn och ungdomar som får känna stolthet för sin tillhörighet till en minoritet, är mer benägna att se nyttan och värdet att av att få lära sig och använda det nationella minoritetsspråket. Att kunna möta de nationella minoritetsspråken i vardagssituationer har stimulerande och bekräftande betydelser för den enskilde. Offentliga hemsidor, anslagstavlor, blanketter, automatiska telefonhänvisningar och vägskyltar på det nationella minoritetsspråket är således synliga belägg på språkets närvaro.

Ett aktivt synliggörande stimulerar språkanvändningen och förstärker revitaliseringsarbetet. Regeringen anser att det finns anledning att på olika sätt göra de nationella minoriteterna och den minoritetsspråkiga närvaron mer synlig i samhället.

Delegationen för romska frågor har i sin delrapport i december 2007 fört fram förslaget att de romska minoritetens historiska närvaro borde lyftas fram bättre. Eftersom romerna under mycket lång tid inte tilläts bli bofasta, så finns det i dag ytterst få historiska föremål, minnesmärken, byggnader, etc. som uppmärksammar romernas historia. För att synliggöra romernas långa närvaro och många bosättningar i landet föreslår delegationen att länsmuseerna borde få i uppdrag att, i samråd

med romer på orten, sprida kunskap om romernas historia genom att sätta
upp historiska minnesmärken eller liknande på lämpliga platser i landet.
En möjlighet vore, enligt delegationen, resandet av statyer på kända	119
	119

personer som tillhör nationella minoriteter, såsom av författaren och Prop. 2008/09:158 aktivisten Katarina Taikon, för att påminna om romernas historia och

långa kamp för att få del av sina mänskliga rättigheter.

Regeringen anser att det finns anledning att i olika sammanhang synliggöra de nationella minoriteternas historia som en del av vårt gemensamma kulturarv. Ett sådant sätt skulle kunna vara bl.a. genom utsmyckning av det offentliga rummet eller namngivning av platser. Detta är dock i första hand en kommunal angelägenhet.

14.2Minoritetsspråkiga ortnamn

Regeringens bedömning: Minoritetsspråkiga ortnamn är en värdefull del av kulturarvet som bör värnas aktivt av samhällets företrädare. För att synliggöra detta kulturarv bör Vägverket ges i uppdrag att intensifiera sitt arbete med skyltning av minoritetsspråkiga ortnamn. Statliga och kommunala myndigheter bör i sin verksamhet värna minoritetsspråkiga ortnamn och synliggöra minoritetsspråkens närvaro genom skyltning och annan utmärkning. Fastställda minoritetsspråkiga ortnamn bör användas som namn på postorter där detta bedöms som lämpligt.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanser: Uppsala universitet anser att officiellt skylta orter i Sápmi på både samiska och svenska samt att tillåta samiska ortsnamn i posthanteringen är enkla och effektiva sätt att synliggöra minoriteten. Sametinget instämmer i förslaget. Svenska samers riksförbund stödjer förslaget att Vägverket bör ges i uppdraga att intensifiera arbetet med att skylta samiska ortsnamn. Statliga myndigheter, förvaltningar och bolag som i sin verksamhet har inslag av skyltning och utmärkning bör uppmanas att använda existerande fastställda samiska namn.

Skälen för regeringens bedömning: Med ortnamn avses en under viss tid och i en viss krets av människor entydig benämning på en viss geografisk lokalitet (SOU 1982:45 s. 17). Ett ortnamn utgör alltså det ord i språket, som en given krets människor använder för att lokalisera ett visst geografiskt objekt. Bland ortnamnen kan man urskilja två huvudkategorier: kulturnamn och naturnamn. Kulturnamn är namn på objekt som är skapade eller formade av människan; naturnamnen syftar på objekt skapade av naturen. Inom kulturnamnen återfinns bebyggelsenamn, ägonamn, artefaktnamn samt administrativa namn.

De minoritetsspråkiga ortnamnen är en del av det svenska kulturarvet. Minoritetsspråkiga ortnamn kan också finnas manifesterade i andra typer av geografiska namn såsom namn på fjäll, sjöar, vattendrag, gatu- och vägnamn. Även dessa namn är viktiga att bevara till eftervärlden, eftersom de dels beskriver en kulturell närvaro, dels vittnar om tidigare bosättares historiska närvaro på just den platsen. En del av vår historia finns kanske bara bevarad i dessa ortnamn. Genom åren har en del plats- och ortnamn dock förändrats och kanske förvanskats. Stavningen kan också ha förändrats. Det kan därmed finnas behov av att försöka härleda det ursprungliga namnet eller rätta till stavningen.

120

Bestämmelserna om god ortnamnssed i lagen (1988:950) om Prop. 2008/09:158 kulturminnen, m.m. ska säkerställa att detta kulturarv inte går förlorat.

Kulturarvet berikar samhället och det arvet måste enligt regeringens mening aktivt värnas för att det inte ska gå förlorat.

I den norra delen av Sverige har Vägverket påbörjat arbetet med skyltning på minoritetsspråk. I Norrbottens län har således en del minoritetsspråkiga vägskyltar där det finns minoritetsspråkiga ortnamn satts upp jämsides med svenskspråkiga skyltar, framför allt efter de större riksvägarna. I det traditionellt sydsamiska området finns det än så länge skyltar på en enda ort på sydsamiska, men arbete pågår med några andra ortnamn i regionen. I södra Sverige finns det inte, så vitt är känt, några vägskyltar alls som synliggör t.ex. den finskspråkiga befolkningens närvaro ens på orter där det finns vedertagna finska ortnamn.

Användning av och skyltning med minoritetsspråkiga ortnamn är ett viktigt sätt att synliggöra det kulturarv som dessa ortnamn är en del av. Därför anser regeringen att det är av vikt att Vägverket intensifierar arbetet med skyltning med minoritetsspråkiga ortnamn.

Vissa kommuner i det nuvarande förvaltningsområdet har på ett förtjänstfullt sätt synliggjort de nationella minoriteternas och minoritetsspråkens närvaro i lokalsamhället genom skyltning av offentliga byggnader. Behovet av denna typ av åtgärder har lyfts fram av Europarådet i samband med övervakningen av efterlevnaden av minoritetskonventionerna. Offentliga skyltar av karaktären förvaltningars namn, informationstavlor rörande öppettider och annat är en del av myndigheters bemötande av enskilda. Det är givetvis av värde för minoritetsspråkiga när text även finns på minoritetsspråket.

På det lokala planet bör kommunerna inom ramen för den fysiska samhällsplaneringen och detaljplaneläggningen även värna om de minoritetsspråkiga ort- och platsnamnen och ge företrädare för de nationella minoriteterna möjlighet till inflytande när ändring av ort- eller platsnamn övervägs.

Att kunna använda ortnamn på finska, meänkieli och samiska vid postförsändelser synliggör på ett praktiskt sätt minoritetsspråken och Sveriges levande kulturarv. Postnummersystemets viktigaste beståndsdel är den sifferserie som delar in landet i postnummerområden. I postförordningen (1993:1709) föreskrivs att den som tillhandahåller och förvaltar postnummersystemet vid ändringar av systemet ska främja god ortnamnssed.

Regeringen anser att ortnamn på finska, meänkieli eller samiska som fastställts av Lantmäteriverket också ska kunna ingå i Sveriges officiella postnummersystem på samma sätt som svenska namn. Ett sådant exempel är 981 33 Giron (Kiruna).

121

Konsekvens- och kostnadsanalys

Prop. 2008/09:158

Skyddet för mänskliga rättigheter stärks

Skyddet för mänskliga rättigheter stärks genom de insatser som nu föreslås för att förbättra efterlevnaden av Europarådets ramkonvention och minoritetsspråkskonventionen. Det rör framför allt förslagen om ny lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk, tydligare uppföljningsansvar för myndigheter när det gäller efterlevnaden av lagen, insatser för att öka kunskapen om minoritetsrättigheter, utökat förstärkt minoritetsskydd inom förvaltningsområdena samt insatser för att stärka bevarandet av de nationella minoritetsspråken. Förslagen är väl i linje med de rekommendationer som Europarådet lämnat vid granskningen av

Sveriges efterlevnad av ramkonventionen och minoritetsspråkskonventionen.

Stärkt inflytande för de nationella minoriteterna

En rad förslag lämnas för att stärka de nationella minoriteternas inflytande i frågor som berör dem. Regeringen bedömer att detta gynnar demokratiskt deltagande för de nationella minoriteterna på olika nivåer i samhället.

Den kommunala självstyrelsen

Utvärderingarna av nuvarande förvaltningsområden i Norrbotten tyder inte på några konsekvenser för den kommunala självstyrelsen. Situationen bedöms inte heller förändras genom de förslag som nu lämnas.

Sysselsättning

I förvaltningsområden för finska respektive samiska kommer det att finnas ett större behov av personal med finsk- respektive samiskspråkig kompetens inom barn- och äldreomsorg, kommunal och statlig förvaltning. I övrigt kommer behovet av tolkar, översättare och informatörer med kompetens i finska respektive samiska att öka.

Små företags förutsättningar

En ökad efterfrågan av tolkar och översättare i finska respektive samiska bedöms uppstå när skyldigheten att anordna förskoleverksamhet respektive äldreomsorg på finska respektive samiska utvidgas till ytterligare kommuner. Detta ger ökade möjligheter för företag som erbjuder sådan service på finska respektive samiska.

122

Offentlig serviceProp. 2008/09:158

Den finskspråkiga och samiskspråkiga servicen utökas. Förutom nya möjligheter för den enskilde att kunna använda finska och samiska vid

myndighetskontakter erbjuds också förskole- och äldreomsorgsverksamhet helt eller delvis på finska och samiska i ytterligare kommuner. Statliga och kommunala myndigheter ska även verka för att det finns personal med språkkunskaper i finska, meänkieli respektive samiska där det finns behov av detta. Regeringen bedömer att de ökade möjligheterna att använda finska, meänkieli respektive samiska kommer att underlätta för enskilda i kontakter med kommunala och statliga myndigheter. Statsbidrag ska utgå till kommuner och landsting för merkostnader med anledning av lagen om nationella minoriteter.

Jämställdhet mellan män och kvinnor

Förslag om ökade möjligheter till offentlig service på finska respektive samiska bedöms påverka jämställdheten mellan kvinnor och män positivt.

En äldreomsorg som inte beaktar den äldres behov fullt ut innebär en börda och ett ansvar för den äldres familj och anhöriga. I många familjer är det fortfarande kvinnliga anhöriga som bär detta ansvar.

I den sverigefinska gruppen kommer antalet äldre sverigefinnar ökar de närmaste decennierna och behovet av äldreomsorg helt eller delvis på finska bedöms därmed också att öka. År 2003 uppgick t.ex. antalet sverigefinländare 50 år eller äldre till 120 987 personer och antalet 65 år eller äldre uppgick till 46 166 personer (SOU 2005:40 s. 224). Många av dessa enskilda kommer att behöva äldreomsorg och omvårdnad på det egna minoritetsspråket.

En ökad tillgång på äldreomsorg helt eller delvis på finska respektive samiska skulle i många fall minska de anhörigas börda. Genom att förbättra tillgången på sådan äldreomsorg bedöms sverigefinska och samiska kvinnors möjligheter att forma sina liv efter sina egna behov och förutsättningar att förbättras.

Även införande av förskoleverksamhet helt eller delvis på finska och samiska gynnar sverigefinska och samiska kvinnors möjligheter till ökat förvärvsarbete och därmed större ekonomisk jämställdhet.

Även förslag som rör ökat inflytande för de nationella minoriteterna stärker kvinnors ställning i samhället.

Integrationspolitiska mål

Regeringen föreslår bl.a. att informationsinsatser genomförs för att öka kunskapen om de nationella minoriteterna i samhället. Om de nationella minoriteterna respekteras och synliggörs bättre i det svenska samhället gynnar det mångfalden i stort och motverkar negativa attityder. En attityd präglad av mångfald skulle således även komma andra etniska grupper i Sverige till del.

Nya kommunala modeller för serviceverksamhet på minoritetsspråk

kan på sikt även användas för andra språk.

123

Konsekvenser för barn och ungaProp. 2008/09:158

Regeringens förslag innebär att kommunerna blir skyldiga att beakta nationella minoritetsbarns behov i större utsträckning än tidigare. Barn som tillhör nationella minoriteter ges därmed bättre möjligheter att få lära sig minoritetsspråket och att få utveckla den kulturella identiteten.

För föräldrar, som bor inom ett förvaltningsområde, ökar valfriheten när det gäller möjligheten att välja förskoleverksamhet där verksamheten bedrivs helt eller delvis på minoritetsspråket, vilket även kommer barnen till godo.

De förslag som lämnas rörande revitaliseringsinsatser ger möjligheter att stärka barn och ungdomars språkutveckling.

Förslaget rörande införande av samrådsförfarande med de nationella minoriteternas ungdomsförbund ökar barn och ungdomars inflytande i frågor som berör dem.

Konsekvenser för miljön

Regeringens förslag bedöms inte medföra några konsekvenser för miljön.

Konsekvenser för statsfinanserna och den kommunala ekonomin

Regeringen har i budgetpropositionen för 2009 aviserat att det under utgiftsområde 1 Rikets styrelse uppförda anslaget 47:1 Åtgärder för nationella minoriteter kommer att öka med 70 miljoner kronor från och med budgetåret 2010 med anledning av den minoritetspolitiska proposition som planeras (prop. 2008/09 utgiftsområde 1 s. 79). För 2010 och 2011 beräknas anslaget uppgå till 80 437 000 kronor respektive

80 437 000 kronor. De förslag som lämnas i denna proposition ska genomföras inom ramen för det anslag som beräknats från och med 2010.

Huvuddelen av regeringens förslag avser kommuner och landsting inom de områden som utpekas som utvidgade förvaltningsområden för finska respektive samiska. Enligt finansieringsprincipen ska kommuner och landsting tillföras medel för att täcka de ökade kostnaderna som följer av förslagen. Regeringen bedömer att kommuner och landsting i förvaltningsområdena bör ges statsbidrag, finansierat från den ovan beräknade anslagsramen. Statsbidraget ska utgå för merkostnader som uppkommer i kommuner inom förvaltningsområdena med anledning av de rättigheter som tillkommer enskilda genom lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. En del av statsbidraget ska kunna användas för gemensamma utbildnings- och informationsinsatser som riktar sig kommuner. Närmare förslag om fördelningen av medlen kommer att redovisas i budgetpropositionen. Sveriges Kommuner och Landsting har beretts möjligheter att komma med synpunkter i enlighet med rutinerna för beredning av den kommunala finansieringsprincipen.

För uppföljning enligt lagen om nationella minoriteter och för de övriga uppgifter som regeringen nu föreslår bedöms ytterligare anslag behöva utgå till Länsstyrelsen i Stockholms län respektive Sametinget.

Dessa medel ryms inom det ovan beräknade anslaget. Medel kommer

124

även att fördelas till åtgärder för språkvård, integrerad samisk Prop. 2008/09:158 undervisning, åtgärder som avser inflytande för de nationella

minoriteterna samt bidrag till revitaliseringsinsatser.

När det gäller statliga myndigheter i övrigt har regeringen bedömt kostnaderna för förslagen som förhållandevis marginella. De ska därför finansieras inom gällande ramar.

16Författningskommentar

16.1Förslaget till lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk

Förslaget till lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk föreslås ersätta lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar respektive lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar (minoritetsspråkslagarna). Lagen består till en del av bestämmelser som förts över från dessa lagar och som i en del fall ändrats, men också av bestämmelser som är nya i förhållande till nu gällande lagstiftning.

Allmänna bestämmelser

I den inledande bestämmelsen anges lagens innehåll. Bestämmelsen saknar motsvarighet i de nu gällande minoritetsspråkslagarna. Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.

I språklagen (2009:000) anges att de nationella minoritetsspråken är finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska.

I bestämmelsen, som är ny i förhållande till nu gällande minoritetsspråkslagar, anges i första stycket samtliga nationella minoriteter som erkänts av Sverige i enlighet med Europarådets ramkonvention och minoritetsspråkskonventionen.

125

I andra stycket	hänvisas till den nya	språklagen – som regeringen Prop. 2008/09:158
denna dag har beslutat proposition om – i vilken det anges vilka språk
som är nationella	minoritetsspråk. Med	de uppräknade språken avses

även samtliga varieteter av dessa språk.

Bestämmelsen syftar till att synliggöra de nationella minoriteterna och deras språk bättre samt även den särställning dessa har i Sverige i

förhållande till åtagandena i ramkonventionen och minoritetsspråkskonventionen. Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.

3 § Förvaltningsmyndigheter ska när det behövs på lämpligt sätt informera de nationella minoriteterna om deras rättigheter enligt denna lag.

I bestämmelsen, som är ny i förhållande till nu gällande

minoritetsspråkslagar, föreskrivs en skyldighet för förvaltningsmyndigheter att vid behov ge information om de rättigheter de nationella minoriteterna har enligt denna lag. Sättet för informationen får anpassas efter vad som kan anses behövligt inom förvaltningsmyndighetens verksamhetsområde. Informationen bör ges på de minoritetsspråk som kan väntas bli använda av enskilda i deras kontakter med myndigheten. Om det inte kan förväntas att rättigheterna aktualiseras hos myndigheten, exempelvis därför att myndighetens kontakt med allmänheten är begränsad, kan sådan information underlåtas.

När det gäller kommuners skyldigheter att erbjuda förskoleverksamhet och äldreomsorg på minoritetsspråk inom förvaltningsområdena bör sådana möjligheter särskilt observeras i allmän information som riktar sig till potentiella brukare. Information om dessa möjligheter bör även lämnas på minoritetsspråket. På kommunala hemsidor bör det t.ex. finnas särskilt angivet vart enskilda ska vända sig för denna typ av önskemål och vilka regler som gäller för nationella minoriteter. I olika typer av uppräkningar av t.ex. förskolor bör det minoritetsspråkiga alternativet tydligt anges. Det är också lämpligt att gå ut med riktad information till t.ex. äldre minoritetsmedborgare när det gäller möjligheten att få äldreomsorg på det egna minoritetsspråket.

Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.1.

4 § I språklagen (2009:000) anges att	det allmänna har ett särskilt
ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken.
Det allmänna ska även i övrigt främja de nationella minoriteternas
möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige. Barns
utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna
minoritetsspråket ska främjas särskilt.
I bestämmelsen, som är ny i förhållande till nu gällande
minoritetsspråkslagar, erinras om att det i den nya föreslagna språklagen
anges att det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de
nationella minoritetsspråken. Därutöver stadgas att de nationella
minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur ska främjas
av det allmänna. Begreppet kultur får även anses innefatta språk. Med det
allmänna avses offentlig verksamhet	som utövas genom staten,	126

kommunerna eller landstingen. Med främja avses att det allmänna genom Prop. 2008/09:158 aktiva åtgärder och handlingar ska stödja språkens och kulturens

fortlevnad.

Barn som tillhör nationella minoriteter har ett behov av att få utveckla sin egna minoritetskulturella identitet och det egna minoritetsspråket. En sådan utveckling ska beaktas särskilt när beslut fattas som kan komma att påverka barn. Denna bestämmelse bygger på Sveriges åtaganden enligt Europarådets ramkonvention, minoritetsspråkskonventionen och FN:s barnkonvention.

Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.2.

I bestämmelsen, som är ny i förhållande till nu gällande minoritetsspråkslagar, anges att de nationella minoriteterna ska ges möjlighet till inflytande i frågor som berör dem. Förvaltningsmyndigheter ska så långt det är möjligt samråda med minoriteterna i sådana frågor. Det innebär att förvaltningsmyndigheter ska utforma sin verksamhet på ett sådant sätt att en dialog kan föras med företrädare för de nationella minoriteterna. Det kan t.ex. vara lämpligt att införa brukarråd där de nationella minoriteterna finns representerade. Nationella minoriteter bör särskilt engageras och ges möjlighet att påverka i frågor som rör användandet av ekonomiska resurser avsatta för minoritetspolitiska åtgärder.

Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.3.

Förvaltningsområden

6 § Med förvaltningsområdet för finska avses kommunerna Botkyrka, Eskilstuna, Gällivare, Hallstahammar, Haninge, Haparanda, Huddinge, Håbo, Kiruna, Köping, Pajala, Sigtuna, Solna, Stockholm, Södertälje, Tierp, Upplands Väsby, Upplands-Bro, Uppsala, Älvkarleby, Österåker, Östhammar och Övertorneå.

Med förvaltningsområdet för meänkieli avses kommunerna Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå.

I bestämmelsen anges vilka kommuner som ingår in förvaltningsområdena för respektive språk. Innehållet i bestämmelsen är delvis nytt. Den geografiska omfattningen för förvaltningsområdet för meänkieli ändras inte. För finska respektive samiska utvidgas förvaltningsområdet till de i bestämmelsen uppräknade kommunerna.

Förslaget har behandlats i avsnitten 11.3.3–11.3.5.

127

7 § Andra kommuner än de som anges i 6 § kan efter anmälan få ingå i	Prop. 2008/09:158
förvaltningsområdet för finska, meänkieli eller samiska. Beslut att en
kommun ska få ingå i ett förvaltningsområde fattas av regeringen.
Regeringen får meddela föreskrifter om sådan frivillig anslutning till ett
förvaltningsområde.
Enligt bestämmelsen, som är en ny i förhållande till nu gällande
minoritetsspråkslagar, kan en kommun frivilligt välja att anmäla att den
önskar ingå i något av förvaltningsområdena. Om regeringen beslutar att
kommunen, i enlighet med sin anmälan, ska få ingå i ett
förvaltningsområde blir reglerna om förvaltningsområden tillämpliga i
förhållande till kommunen. Närmare föreskrifter om sådan frivillig
anslutning får meddelas av regeringen.
Förslaget har behandlats i avsnitt 11.3.6.
Rätten att använda finska, meänkieli och samiska hos myndigheter

8 § Enskilda har rätt att använda finska, meänkieli respektive samiska
vid sina muntliga och skriftliga kontakter med en förvaltningsmyndighet
vars geografiska verksamhetsområde helt eller delvis sammanfaller med
minoritetsspråkets förvaltningsområde. Detta gäller i ärenden i vilka den
enskilde är part eller ställföreträdare för part, om ärendet har
anknytning till förvaltningsområdet.
Om den enskilde använder finska, meänkieli eller samiska i ett sådant
ärende, är myndigheten skyldig att ge muntligt svar på samma språk.
Enskilda som saknar juridiskt biträde har dessutom rätt att på begäran
få en skriftlig översättning av beslut och beslutsmotivering i ärendet på
finska, meänkieli respektive samiska.
Myndigheten ska även i övrigt sträva efter att bemöta de enskilda på
dessa språk.
Bestämmelsen är delvis ny i förhållande till nu gällande
minoritetsspråkslagar. Första stycket motsvarar en reviderad version av
2 § i minoritetsspråkslagarna. Enskilda har rätt att använda finska,
meänkieli respektive samiska i kontakter med förvaltningsmyndigheter
under vissa förutsättningar. De myndigheter som avses i bestämmelsen är
de som har ett geografiskt verksamhetsområde som helt eller delvis
sammanfaller med ett förvaltningsområde. Myndigheten kan t.ex. ha
verksamhet förlagd till ett förvaltningsområde genom ett huvudkontor,
lokalkontor eller annan fast representation. Även myndigheter som
saknar kontor eller motsvarande inom förvaltningsområdet kan ha
verksamhet som helt eller delvis sammanfaller med ett
förvaltningsområde. Förvaltningsmyndigheter med hela landet som
verksamhetsområde har naturligtvis ett geografiskt verksamhetsområde
som delvis sammanfaller med alla förvaltningsområden.
I den reviderade bestämmelsen har kravet att ett ärende ska avse
myndighetsutövning i förhållande till enskild tagits bort. Den enskilde
ska dock vara part eller ställföreträdare för part i ärendet och ärendet ska
även fortsättningsvis ha anknytning till det geografiska område som
förvaltningsområdet omfattar. Bestämmelsen innefattar däremot inte	128

någon rätt att använda minoritetsspråket för enskild som varken är part eller ställföreträdare för part men som ändå har kontakter med en förvaltningsmyndighet i ett ärende. Rätten att använda minoritetsspråket omfattar bara ärenden som har anknytning till förvaltningsområdet genom t.ex. att den enskilde är bosatt inom området, att ärendet rör en verksamhet som bedrivs inom området eller en fastighet som är belägen inom området.

Rätten att använda minoritetsspråket avser såväl muntliga som skriftliga kontakter i enskilda ärenden. En myndighet kan ha muntlig handläggning i ärenden. Rätten att använda finska, meänkieli eller samiska omfattar även sådan handläggning av ett ärende. Den enskilde har även rätt att inge handlingar på dessa språk till myndigheten. Om innehållet är av betydelse för ärendet bör handlingen översättas till svenska (jfr 8 § förvaltningslagen).

Rätten att använda finska, meänkieli eller samiska gäller oavsett om den enskilde är svensk eller utländsk medborgare. Rätten är inte heller beroende av var den enskilde är bosatt.

Rätten att använda finska, meänkieli eller samiska gäller enskilda. Med detta begrepp avses inte bara fysiska personer utan även t.ex. aktiebolag, föreningar och andra organisationer, men däremot inte myndigheter eller andra offentligrättsliga organ. Vidare har en ställföreträdare för en enskild part samma rätt enligt lagen att använda finska, meänkieli eller samiska som den enskilde själv. Däremot ger inte bestämmelsen ett ombud motsvarande rätt.

Andra stycket motsvarar en reviderad version av 2 § andra stycket minoritetsspråkslagarna och reglerar myndighetens skyldighet att svara på ett minoritetsspråk när en enskild använder språket. Enskilda som använder finska, meänkieli eller samiska i ett ärende har även enligt den nya lagen rätt till ett muntligt svar på språket. Detta innebär att myndigheten ska använda minoritetsspråket vid myndighetens muntliga kontakter med den enskilde. Dessutom ger andra stycket enskilda parter och ställföreträdare en rätt att få beslut och beslutsmotivering i ärendet översatt till sitt språk, under förutsättning att de saknar juridiskt biträde. Med beslut och beslutsmotivering menas här både beslut under ärendets handläggning och myndighetens avgörande samt den motivering som myndigheten anfört för sitt ställningstagande (däremot inte eventuell redogörelse för bakgrunden till ärendet). Översättningen behöver inte tillhandahållas samtidigt som beslutet på svenska; det får accepteras att den dröjer några dagar efter det att beslutet meddelats. Rätten till skriftlig översättning av beslut är ny i förhållande till nu gällande minoritetsspråkslagar. Någon skyldigheten att på begäran av den enskilde muntligen översätta skriftliga meddelanden och beslut riktade till den enskilde finns emellertid inte.

Tredje stycket motsvarar 2 § tredje stycket minoritetsspråkslagarna. Där anges att myndigheten också fortsättningsvis ska sträva efter att även i övrigt bemöta enskilda på finska, meänkieli respektive samiska. Exempel på sådan verksamhet är rådgivning och information till allmänheten, erbjudande om vård eller undervisning. Blanketter och informationsblad avsedda för allmänheten ska också kunna översättas till finska, meänkieli och samiska eller till tvåspråkiga versioner, när behov av detta bedöms föreligga. I denna verksamhet har inte myndigheten

Prop. 2008/09:158

129

någon absolut skyldighet att svara på minoritetsspråket men ska ändå Prop. 2008/09:158 eftersträva att bemöta enskilda på minoritetsspråket. Myndigheterna bör

organisera sin verksamhet på ett sådant sätt att det finns beredskap och rutiner för att bemöta önskemål från enskilda att använda minoritetsspråk. Det kan t.ex. innebära kartläggning och angivande av särskild språkkompetens i interna telefonkataloger och på intranät och hemsidor. Om minoritetsspråkstalande personal inte finns på myndigheten bör rutiner utarbetas som innebär att tolk kan ordnas med relativt kort varsel. I myndighetens lokaler, hemsidor och annat informationsmaterial bör det framgå att service lämnas på minoritetsspråk. Om den minoritetsspråkiga servicen begränsas till vissa tider och vissa platser, se 12 §, bör sådant tydligt anges både på svenska och på minoritetsspråket.