Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillsätta en utredning om tillgänglighet till alla skolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att införa en närhetsprincip i grundskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att införa en närhetsgaranti i gymnasieskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om skolskjuts för elever som har rätt till insatser enligt LSS.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att underlåtenhet att tillgänglighetsanpassa ska definieras som diskriminering.1
1 Yrkande 5 hänvisat till AU.
I sin handlingsplan för arbetet med de handikappolitiska målen 2002 formulerade Skolverket följande mål för skolan:
En skola för alla.
Full delaktighet för barn och vuxna i skolsektorn.
Jämlikhet i villkor för barn, unga och vuxna i skolsektorn.
Det handlar med andra ord om att skolan ska vara likvärdig och att alla barn omfattas av skolplikten och den därmed tillhörande rätten till utbildning, som det står i skollagen. Elever med funktionsnedsättning ska kunna kräva en lika bra utbildning som alla andra elever.
Tyvärr är den svenska skolan långt ifrån likvärdig, och skillnaderna har ökat sedan 1990-talets början. Om de handikappolitiska målen ska nås 2010 behövs det vidtas ytterligare åtgärder. Man har inte ens kunnat lösa de problem som finns med skolornas fysiska tillgänglighet, vilket Skolverket visar i rapporten Tillgänglighet till skolors lokaler och valfrihet för elever med funktionsnedsättning (2008).
Skolverket har på uppdrag av regeringen inventerat den fysiska tillgängligheten till lokalerna i grund- och gymnasieskolan samt vilka möjligheter elever med funktionsnedsättning har att välja skola. Det konstateras att det pågår en positiv utveckling och att tillgängligheten visserligen har blivit bättre, men det finns stora skillnader som försämrar förutsättningarna och t.o.m. omöjliggör en likvärdig skolgång för elever med funktionsnedsättning. Bland annat visar en enkätundersökning, som ingår i rapporten, att var tredje skola saknar en utrymningsplan som innefattar rullstolsburna. Det medför också att valmöjligheterna är sämre för elever med funktionsnedsättningar. Orsakerna till bristande tillgänglighet är otillräckliga kunskaper på flera nivåer inom skolsystemet, otydligt tillsynsansvar samt att kraven på utredning när en skola nekar att ta emot en elev med hänvisning till organisatoriska och ekonomiska svårigheter är otillräckliga.
I rapporten lämnas också några förslag som dels har till syfte att skapa bättre förutsättningar för att öka tillgängligheten på skolorna, dels avses stärka möjligheterna att välja skola för elever med funktionsnedsättning. Eftersom dessa förslag har lämnats till regeringen finns det ingen anledning att återupprepa dem här. Vi anser dock att vissa av förslagen behöver kommenteras och modifieras. Dessutom vill vi också ta upp tillgängligheten ur några andra aspekter som inte har ingått i just det uppdrag som gavs till Skolverket och som resulterade i den nämnda rapporten.
Ett förslag i Skolverkets rapport är att det bör övervägas att ställa preciserade krav på tillgänglighetsnivå i nystartade skolor och att kraven behöver förtydligas vad gäller utredning av de kostnader och organisatoriska svårigheter som medger att en skola kan neka att ta emot en elev med funktionsnedsättning. Vänsterpartiet menar att kraven på skolorna måste vara högre och att målsättningen bör vara att ingen skola, oavsett huvudman, ska kunna neka att ta emot elever. Det måste också ställas betydligt hårdare och tydligare krav på skolornas utemiljö. Skolgården är inte bara en transportsträcka mellan skolans lokaler utan bör också möjliggöra och inspirera till social samvaro, upptäckter, lek och fysisk aktivitet för alla elever. I det här sammanhanget vill vi också påpeka att det står i läroplanen att ”skolan skall sträva efter att erbjuda alla elever daglig fysisk aktivitet inom ramen för hela skoldagen”.
Det behövs dock mer kunskap om det ska vara möjligt att genomföra eftersom det bl.a. kommer att innebära kostnader och organisatoriska svårigheter. Det kommer också att behövas insatser inom andra politikområden. Vi föreslår därför att det tillsätts en utredning som får i uppdrag att se över och komma med förslag till hur alla skolor ska bli tillgängliga. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I Skolverkets uppdrag ingick att analysera i vilken utsträckning elever med funktionsnedsättningar kan välja skola i jämförelse med övriga elever. Det ”fria” skolvalet har slagit igenom stort, ackompanjerat av två argument: ökat inflytande över den egna situationen för föräldrar och elever genom valfrihet samt kvalitetsförbättring i skolan genom konkurrens. Vi anser att argumenten är svaga och att det ”fria” skolvalet i stället skapar segregering och stress. Det gäller inte minst elever med funktionsnedsättningar, som inte kan välja skola fritt utan oftast måste välja skola efter hur tillgänglig den är.
Principen om att skolan ska vara en plats där elever med olika bakgrund och erfarenheter kan mötas blir allt mer avlägsen. Skolan kan visserligen inte lösa problemet med segregeringen, men genom att införa närhetsprincipen kan några av effekterna motverkas. Vi anser också att det är en stor vinst om alla elever själva kan ta sig till och från skolan.
I första hand ska varje elev gå i en skola så nära hemmet som möjligt. Föräldrar och elever bör dock ges möjlighet att komma in med alternativa önskemål, som bör tillgodoses så långt det är möjligt. Geografisk närhet ska ge företräde om fler elever önskar gå i skolan än det finns plats för. Kommunerna måste också ta hänsyn till boendesegregationen när de konstruerar skolornas upptagningsområden. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Flera storstadskommuner har infört system med betygsintagning till gymnasiet, vilket innebär att eleverna med högst betyg har förtur till de mest populära skolorna. Förutom att detta förstärker betygens negativa roll i grundskoleundervisningen skapar det starka segregationseffekter mellan elever med höga respektive låga betyg. Vänsterpartiet avvisar argumentet att detta skulle minska den etniska segregationen genom att elever från storstädernas förorter skulle ges möjlighet att studera på populära gymnasieskolor i innerstaden mot bakgrund av att elever med utländsk bakgrund, av sociala och klassmässiga skäl, generellt har lägre betyg än infödda svenska elever. Rapporten Vad innebar införandet av fritt skolval i Stockholm för segregeringen i skolan? (2005:2) från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) visar också att både den etniska och socioekonomiska segregeringen har ökat sedan betygsintagningen infördes i Stockholms gymnasieskolor.
I en annan rapport från IFAU, Betygsintagning och elevers studieframgång i Stockholms gymnasieskolor (2006:15), finner Martin Söderström att betygsintagningen inte har gett några positiva effekter på elevernas prestationer utan snarare tvärtom. Det är särskilt de elever som hade högst betyg i grundskolan som presterar sämre än förväntat i gymnasieskolan. Att samla högpresterande elever i det som i debatten brukar benämnas ”elitskolor” har en negativ effekt. Det bekräftas också av internationella jämförelser, exempelvis PISA, som tydligt visar att ett sammanhållet skolsystem har positiva effekter för alla elevers prestationer.
Ingen av rapporterna från IFAU analyserar vad valet till gymnasieskolan har haft för effekter för elever med funktionsnedsättningar. Skolverket visar dock att val av program och val av skola påverkar varandra. Skolor med god tillgänglighet erbjuder sällan samma program som skolor med brister i tillgängligheten. Inte sällan är tillgängligheten sämre till de yrkesförberedande programmen. Skolvalet kan därför skapa sämre förutsättningar för eleverna att fritt välja program.
Vänsterpartiet vill i stället understryka behovet av en närhetsgaranti inom gymnasieskolan, som omfattar alla elever. För att motverka segregeringen och skapa en skola med mångfald, som är en mötesplats för elever med olika bakgrund, förutsättningar och intressen, måste det finnas en närhetsgaranti som ger företräde åt de elever som bor närmast skolan. Alla elever som söker till ett nationellt program skulle härigenom, så långt platserna räcker, garanteras plats i närmaste gymnasieskola som har det program som eleven sökt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Skolverket föreslår vidare att kommunerna bör se över sina riktlinjer vad gäller skolskjuts för elever med funktionsnedsättningar, vilket givetvis är bra. I vissa fall är eleverna dock inte berättigade till skolskjuts, och ändrade riktlinjer hos kommunerna innebär därför ingen lösning på vissa problem. I skollagen anges att barn till och med 12 års ålder har rätt till fritidsverksamhet inom skolbarnsomsorgen. Denna regel utgår från en norm som bygger på att barn som fyllt 13 år i hög grad förväntas klara sig själva och har ett mindre behov av tillsyn. Denna norm passar dock inte in på barn med svåra funktionsnedsättningar; därför finns det för dessa barn möjlighet till insatser enligt LSS. För elever som går i träningsskola är undervisningstiden ofta kort och därför erbjuder i vissa fall skolan, i samma lokaler som skolverksamheten, tillsynsinsatser enligt LSS. Tillsynsinsatserna erbjuds då såväl innan skoldagens början som efter dess slut. Detta kan vara en bra lösning för såväl barnet, föräldrarna som skolhuvudmannen.
I skolförfattningarnas mening är sådan verksamhet dock inte att betrakta som skolverksamhet utan en insats enligt LSS, som beslutas av kommunens socialnämnd. Detta medför i sin tur att kommunen saknar skyldighet att ge skolskjuts till och från verksamheten. Barnet/eleven får således antingen skjutsas av sina föräldrar eller, i det fall det finns ett sådant berättigande, använda färdtjänst till och från skolan. I flera kommuner är brukarens kostnader för färdtjänst mycket höga. Kostnaden för denna del av färdtjänsten kan alltså innebära en merkostnad för familjen på tiotusentals kronor per år.
Enligt reglerna om vårdbidrag täcks familjens merkostnader för barnet endast till den del som inte överstiger 69 % av prisbasbeloppet. Detta är alltså den övre gränsen för merkostnadsersättning genom vårdbidrag. Föräldrar till barn med funktionsnedsättningar har i allmänhet många utgifter såsom merkostnader för hyra och försäkring av hjälpmedel, resor till behandlingar och träning samt särskild kost. I många fall innebär detta att föräldrar till barn med funktionsnedsättningar inte kompenseras fullt ut för de extra kostnader funktionsnedsättningen medför.
Med tanke på att det handlar om barn som fyllt 13 år är det orimligt att kräva att föräldrar ska skjutsa sina barn till och från verksamheter inom ramen för skolan. Föräldraansvaret för föräldrar till barn med funktionsnedsättning är självfallet lika stort som andra föräldrars men det ska inte vara utökat. Vi anser därför att elever med funktionsnedsättning, som har rätt till tillsynsinsatser enligt LSS, ska ha rätt till skolskjuts till och från denna verksamhet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I sin rapport nämner också Skolverket att Diskrimineringskommittén föreslog att underlåtenhet att vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet ska definieras som diskriminering. Det innebär att den som omfattas av lagens förbud mot diskriminering som gäller utbildning och andra samhällsområden (3 kap. 10–22 §§) inte få missgynna en person med funktionsnedsättning genom att underlåta att vidta sådana skäliga åtgärder för tillgänglighet som skulle kunna bidra till att den personen kan ta del av den verksamhet som avses, på samma villkor som personer utan sådana funktionsnedsättningar. Förslaget är mycket långtgående jämfört med nu gällande ordning och har alltså omfattande kostnadsmässiga och praktiska konsekvenser om det genomförs som Diskrimineringskommittén avsett.
Regeringen lämnade emellertid inte något sådant förslag i propositionen Ett starkare skydd mot diskriminering (prop. 2007/08:95). Vänsterpartiet beklagar detta och anser att underlåtenhet att tillgänglighetsanpassa bör definieras som en fråga om diskriminering och att detta förslag bör genomföras skyndsamt.
Vi anser inte att frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering behöver närmare principiell utredning. Däremot bör regeringens beredning noggrant belysa kostnadsaspekterna av genomförandet av en sådan lagstiftning. Det är vidare viktigt att noggrant följa hur praxis utvecklas när ett sådant förslag genomförts, så att lagstiftningen inte tolkas vare sig för snävt eller för vidsträckt och att de skälighetsbedömningar som ska göras inte utmärks av för stor grad av godtycke. Mot denna bakgrund bör regeringen skyndsamt återkomma med förslag om hur underlåtenhet att tillgänglighetsanpassa ska definieras som diskriminering. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.