Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av humaniora.
Humaniora som de klassiska språken, historia, litteratur, filologi och konst har länge utgjort en kärna i utbildningsväsendet, både på gymnasiet och vid våra universitet samt högskolor. Dessa ämnen har under många hundra år fått berika svenska gymnasisters och studenters sinnen och tankeliv även för dem vars yrkesinriktning ligger långt ifrån den humanistiska.
Tyvärr har humanioran under ilång tid eftersatts i de centrala utbildningssatsningarna. Det handlar om indragna professorstjänster och avskaffat sektorsansvar. Även på gymnasieutbildningen har humanioran successivt trängts undan då allt färre gymnasister läser historia, moderna eller klassiska språk.
Som tur är kan man börja se ett ljus i tunneln. Regeringen har aviserat att historia skall komma åter som obligatoriskt ämne vid samtliga gymnasieutbildningar 2010 och intresset för humaniora, inte minst då historia, ökar både hos beslutsfattare och hos allmänhet.
Fortfarande finns mycket att göra för att återge humaniora den ställning den en gång haft och än idag har i de flesta länder i vår omvärld. Grundforskningen borde förstärkas så att en god rekrytering av doktorander och forskningsassistenter gör det attraktivt för enskilda studietalanger att satsa på en humanistisk vetenskaplig karriär. Lärartiden i den humanistiska undervisningen vid universitet och högskolor har drastiskt minskat under 1990- och början på 2000-talet, en utveckling som måste brytas för att öka såväl dess status som kvalitet.
I ett samhälle som blir alltmer teknikdominerat blir humanioras roll än viktigare, inte minst i en tvärvetenskaplig dialog med teknik och naturvetenskap. För att ge kunskap om och mening till de tekniska framstegen behövs de humanistiska ämnena inte bara som ett komplement utan också som en förutsättning för att förstå människan själv och hennes relation till tekniken och samhället.