Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av forskningen på området integrativ medicin.
Högsta möjliga tillstånd av hälsa är en mänsklig rättighet. Det slås fast i ”eko-soc”-delen av FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. WHO:s definition av hälsa är följande, hälsa är inte bara frånvaro av sjukdom och eller handikapp, utan ett tillstånd av fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande.
Hälsa och välbefinnande hos befolkningen utgör en viktig resurs i ett land. Ohälsa och illabefinnande är idag en bister verklighet. Vägen till hälsa och välbefinnande förutsätter en gemensam värdegrund (etos) och fokus på salutogenes, alltså det som skapar hälsa. Vårt svenska sjukvårdssystem bygger av tradition på ett patogenetiskt perspektiv, alltså vad som skapar sjukdom. Det naturvetenskapliga paradigment dominerar, vilket innebär att ett reduktionistiskt, begränsande synsätt har fått råda som riskerar exkludera andra kunskaper och erfarenheter som kan skapa hälsa.
Dagens höga ohälsotal och utbredda illabefinnande visar på att något måste göras åt dessa problem som uppkommit. 634 000 långtidssjukskrivna eller med aktivitetsersättning till en kostnad av 106 miljarder kronor årligen visar att de strategier som hitintills använts inte är effektiva och är politiskt ohållbara. De traditionella folkhälsostrategierna mot alkohol, tobak, droger, sexuellt överförbara sjukdomar svarar inte heller upp mot dessa problem. Inte heller sjukvårdssystemet kan leverera hälsa, eftersom det är inriktat på att bota sjukdom eller lindra sjukdomssymptom. Det finns inte heller någon korrelation mellan kostnader för sjukvård och en befolknings hälsa.
För att på sikt inte bara bekämpa sjukdom utan också skapa hälsa – som är en politisk skyldighet och en mänsklig rättighet – krävs nya strategier och nytt tänkande kring forskning som kan befrämja ett integrativt, inkluderande förhållningssätt med större fokus på individens egen önskan att vilja vidmakthålla/respektive återfå sin hälsa. Ur ett individperspektiv måste den enskilda människan ses som en kompetent aktör i ett ömsesidigt respektfullt förhållande, mellan vårdgivare och vårdtagare/patient. Idag råder ett top-down-perspektiv där patienten intar den underordnade platsen i ett hierarkiskt vårdsystem. Den upplevda vanmakten kan sägas spegla det höga antalet anmälningar till landstingens patientnämnder som handlar om bemötandeproblematik inom sjukvården.
Hälsa och ”empowerment” (bemyndigande – dvs. ansvarsöverförande) hör samman. Att kunna påverka, vara delaktig och se sig själv i ett sammanhang som ger mål och mening är grundläggande salutogena faktorer, alltså hälsoskapande och hälsobringande. Folkhälsoforskaren professor Aron Antonovski har formulerat att en ”känsla av sammanhang och upplevelse av meningsfullhet” är de faktorer som starkast bidrar till en enskild individs hälsa, och därmed också för en hel befolknings hälsa. Att bli en jämbördig aktör med ”redskap” att kunna påverka utgör alltså en viktig förutsättning för den enskildas välbefinnande och hälsa, och i sin tur påverkar detta då vårdgivarna att bli lyhörda för de enskilda människornas behov och önskemål. Det skapar en efterlängtad effektivitet i vårdsystemen. Detta nya synsätt bör därför skyndsamt utvärderas med objektiva metoder.
Vi motionerade därför under riksåret 2007/08 om en översyn av forskningen på området integrativ medicin i syfte att få ett bättre underlag för vad som inom ramen för denna verksamhet kan vara möjligt att sedermera kunna utnyttja inom hälso- och sjukvården. Utskottet avslog emellertid detta yrkande med motiveringen att man inte förordade en översyn av forskningen om in-tegrativ medicin. Man påtalade att forskning om folkhälsa och hälsoprevention stöddes av bl.a. Vetenskapsrådet och Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS), samt att en stor utvärdering av svensk folkhälsoforskning utfördes av FAS år 2004 och att ett särskilt centrum för integrativ medicin numer finns vid Karolinska Institutet.
Vi finner dock inte denna motivation för avslag av vår tidigare motion godtagbar, dels för att området med integrativ medicin ständigt är under utveckling och mycket nytt har tillkommit och annat fallit bort sedan år 2004. Dels för att det centrum för integrativ medicin som hänvisas till av utskottet inte är liktydigt med att den inventering vi önskar se utförd kan ses som en tvingande uppgift för denna enhet att huvudsakligen syssla med. Vi motionerar därför igen med önskemål om en riktad översyn av hela forskningens utveckling på området integrativ medicin, och att ansvaret primärt ska ligga under regeringen snarare än en enskild forskningsenhet på området.
Den skisserade salutogena principen ovan innebär ett vetenskapligt nytänkande som, om det utvärderas på korrekt sätt, sedan kan komma att med efterföljande politiska åtgärder ge bättre hälsa i ett individperspektiv och bättre folkhälsa i ett samhällsperspektiv.
Ett med ”skolmedicinen” integrativt förhållningssätt till annan och ny kunskap om vad som är hälsobringande och ger välbefinnande behöver granskas inför en adekvat metodologisk utveckling utanför vad den gängse naturvetenskapliga forskningen idag kan erbjuda. Förslag till sådana nya principer för att förutsättningslöst studera begreppet ”integrativ medicin” finns, och behöver nu utvärderas innan det kan läras ut i syfte att skapa en effektiv och fungerande vård och möta de krav som finns i det 20:e århundradet. Ett sådant inkluderande, integrativt förhållningssätt kan bli en brygga mellan å ena sidan den klassiska medicinens ansvarsområde och å andra sidan andra hälsobringande och vällustskapande läror och metoder utanför detta ansvarsområde. Därför förordar vi nu igen att en översyn för att bedöma möjligheterna för en introduktion av nya metodologiska koncept med riktade forskningsinsatser som objektivt kan belysa konceptet med ”integrativ medicin” bör ske inför ställningstagande till möjliga applikationer i framtidens hälso- och sjukvård i vårt land liksom i andra länder.