Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av forskning om våldtäktsförövare och behandlingsmetoder.
I Sverige saknas ofta relevant forskning om bakomliggande faktorer som kan bidra till våldtäkter. Även när det rör de olika behandlingsmetoderna för att motverka återfall i sexualbrott måste det till mer forskningsanslag för att utröna vilka behandlingar som ger bäst effekt. En evidensbaserad forskning är helt nödvändig för att klara av att minska återfallsrisken. Idag hänvisas många till amerikansk, brittisk och kanadensisk forskning på området.
För många förövare handlar det om en lång process innan personen begår ett övergrepp. Ofta finns det mycket tidiga tecken på ett sexuellt avvikande beteende och som riskerar att accelerera över tid om ingen hjälp eller behandling sätts in. Många förövare saknar insikt om vad de har gjort. De uppvisar anknytningsproblem till offret och de behöver ofta en längre period av behandling för att komma till insikt om behovet av att förändra beteenden, attityder och tankar och därmed minska sin återfallsrisk. Idag finns det en flora av behandlingar, men fortfarande saknas en relevant uppföljning och utvärdering i forskningen om vilka metoder som ger bäst effekt. Dessutom är det nödvändigt att forska i hur förövarbeteenden uppkommer och utvecklas för att få en ökad förståelse för vilka förebyggande insatser som samhället kan sätta in.
Något som i det närmaste skulle beskrivas som tabubelagt är den kvinnliga förövaren. Erfarenheter från behandlingshem med unga förövare talar för att det finns ett stort mörkertal av kvinnliga förövare som kan ha haft en otillbörlig relation med sitt barn. Det kan ta sig uttryck i att tonåringen under puberteten får sin första sexuella reaktion präglad på mamman. Kvinnliga förövare tenderar också att begå övergrepp mot sina offer under mycket lång tid och det är därför angeläget att lyfta upp denna grupp av förövare. De som idag arbetar med unga förövare kan i flera fall se samband med att förövarna själva blivit utsatta för övergrepp av sina mödrar. Beklagligt nog saknas det forskning på området som skulle kunna utmynna i att dessa erfarenheter får en djupare analys och bild av hur situationen ser ut.
Det finns farhågor som talar för att mörkertalet är större än vad statistiken vittnar om. I en undersökning genomförd av BRIS 1999 framgår att av 12 731 svenska barn som ringde till Barnens hjälptelefon 1998, handlade 7,7 procent av samtalen om sexuella övergrepp. Av dessa samtal (980 stycken) visade det sig att 18 procent av de sexuella övergrepp som samtalen handlade om hade begåtts av kvinnor (Gram, 2000).
Mot bakgrund av det stora forskningsbehovet på sexualbrottsområdet bör regeringen skyndsamt ta initiativ till ökade anslag för att stärka upp detta eftersatta forskningsområde.