Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ålägga kommunerna att tillhandahålla kvalitativt likvärdig sfi-undervisning för alla nyanlända invandrare, vilket också ska inkludera dem med någon form av funktionsnedsättning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att även de med någon form av funktionsnedsättning ska påbörja sfi-undervisningen inom tre månader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det statliga talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) får ansvar för litteraturförsörjningen för sfi-elever med synskada för att garantera en kvalitativ och effektiv produktion av studiematerial.
SFI-undervisningen är ett kommunalt ansvar och det är oftast komvux som brukar ansvara för undervisningen av invandrare som nyligen anlänt till Sverige.
Alla ska påbörja sin sfi-undervisning inom tre månader efter det att uppehållstillstånd givits. Detta är praxis och ett krav på invandraren.
Men vilket krav har kommunerna på sig för att tillhandahålla sfi-undervisning för dem med särskilda behov, till exempel till dem med någon form av funktionsnedsättning?
Det finns inga krav på kommunerna att dessa ska tillhandahålla anpassad undervisning inom den utsatta tiden medan invandraren fortfarande har kravet på sig att påbörja sin undervisning i tid.
Lagstiftaren har sannolikt förutsatt att kommunerna lever upp till kravet om en god och tillgänglig sfi-undervisning för alla inom den stipulerade tiden, utan att tänka på att det också finns elever med kommunikationshandikapp. Tilltron till kommunernas kapacitet och prioriteringar är högre ställda än verkligheten visar att de kan leva upp till.
Idag kan varken synskadade, hörselskadade eller döva elever få hjälpmedel inom tre månader. De kan heller inte få anpassade läromedel eller lärare med specialkunskap inom dessa tre månader. Det kan ta åtskilligt längre tid innan läkarintyg och annat ordnats och hjälpmedel finns på plats. Innan hjälpmedlen finns kan man inte heller påbörja produktionen av läromedel till synskadade. Lärarna är inte alltid behöriga, och kunskap inom specialpedagogik brister.
Om det ska finnas krav på den ena parten från statsmakterna, måste det också finnas motsvarande krav från staten på utföraren, alltså på kommunen och landstingens hjälpmedelsverksamhet samt den nya Specialpedagogiska skolmyndigheten, som borde ha till uppgift att underlätta för den nyanlända invandraren att få påbörja undervisning i svenska.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.