Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att möjliggöra för studenter att få studiemedel för kurser utomlands, också utanför EU, som är kortare än 13 veckor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillåta studenter att få studiemedel för studier i europeiska språk även om kursen ges utanför Europa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att möjliggöra för studenter på högskola eller i annan eftergymnasial utbildning att beviljas studiebidrag under 240 veckor och studielån under 240 veckor.
Studier utomlands är ett sätt att få en ökad förståelse och kunskap om andra länder och sitt eget, få kännedom om olika kulturer och inhämta språkkunskaper. I en allt mer internationell värld är detta än mer centralt. För att främja att fler studerar utomlands motionerade jag förra året om att även kurser kortare än 13 veckor ska kunna ge rätt till studiemedel. Det är glädjande att se att detta nu blivit verklighet för studier inom EU och att kravet istället är studier under minst tre veckor. Jag anser dock att världen blivit så globaliserad att det är fel att denna möjlighet begränsas till EU-länderna. Det finns ett stort värde i att också lära känna länder som inte ingår i EU eller kunna ta kurser som inte ges inom EU. Därför bör även studier som bedrivs utanför EU kunna omfattas av samma regelsystem och studiemedel beviljas för en kortare studieperiod än 13 veckor oavsett var man studerar.
Idag finns det en regel som anger att en student som vill studera ett europeiskt språk utomlands måste studera detta språk i Europa för att vara berättigad till studiemedel. Denna regel anser jag vara onödig och begränsande. Studenten bör själv kunna välja vilken accent och kultur han eller hon vill lära sig. Vill man läsa spanska ska man utöver Spanien alltså kunna åka även till exempelvis Argentina eller Chile.
För att kostnaderna inte ska bli för höga är det rimligt att ställa upp ett maxbelopp för uppehälle och resa. Inte sällan kan resan till en annan världsdel uppvägas mot att uppehället är mindre kostsamt än i Europa. Skulle den totala kostnaden bli högre för att kursen bedrivs långt bort bör det vara upp till studenten själv att finansiera det som övergår maxbeloppet.
Studiemedel består av en lånedel och en bidragsdel. Den längsta tid en student kan få studiemedel är begränsad till ett visst antal veckor per utbildningsnivå. Längsta tid för rätt till studiemedel för högskoleutbildning och annan eftergymnasial utbildning är 240 veckor. Oavsett om en person enbart tar lån eller bidrag är det totalt 240 veckor som gäller.
Under perioder av studietiden vill vissa studenter enbart ta emot bidraget och samtidigt jobba eller på annat sätt finansiera sitt uppehåll, t.ex. genom att bo hos föräldrar eller med en närstående. Under denna tid är studenten berättigad till lån, men kan alltså välja bort detta för att inte öka sina skulder. Möjligheten att ta dessa lån kan inte skjutas framåt. Idag tvingas istället studenter att ta lånen samtidigt som bidraget och spara lånen på eget konto för att ha tillgång till pengarna om de eventuellt skulle behövas längre fram.
Vid långa utbildningar, t.ex. läkarprogram på fem och ett halvt år, har vissa svårt att få studiemedlen att räcka till. Att kunna ha kvar några veckors lån och kunna använda dem för finansiering längre fram kan vara en trygghet och underlätta för studenten att få livet att gå ihop med studier och eventuellt arbete som finansiering.
Det är viktigt att komma ihåg att studielån är ett lån som ska återbetalas av studenten. Att alla studenter har rätt till samma lånesumma oavsett när studenten fick studiebidrag vore rimligt. Mot denna bakgrund föreslår jag att maxgränsen 240 veckor för studiemedel under högskoletiden tas bort och att högskolestuderande istället ska ha rätt att beviljas bidrag under maximalt 240 veckor och lån under maximalt 240 veckor.