2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 2
4 FN:s konvention om mänskliga rättigheter 4
4.1 Snävt perspektiv på mänskliga rättigheter 4
4.2 Tilläggsprotokoll till konventionen om ESK-rättigheterna 4
5 Stöd till demokratiska aktörer 5
5.1 Dubbla måttstockar vid stöd till demokratiska aktörer 5
5.2 Synen på demokrati 6
5.3 Partianknutna organisationer 6
5.4 Folkrörelser och NGO:er 7
6 Jämställdhet och mänskliga rättigheter 8
7 Näringsliv och fackföreningar 8
7.1 Näringslivets ansvar för de mänskliga rättigheterna 9
7.2 Fackens förändringsmöjlighet 9
8 Demokratiskt ägarskap i praktiken 10
9 Värnandet av folkrätten 11
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska vara en konsekvent röst för de mänskliga rättigheterna, oavsett var, av vem och med vilka motiv de kränks eller inskränks.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige framöver bör avse att i alla strategier som rör mänskliga rättigheter utgå från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och de MR-konventioner som inkluderar såväl politiska och ekonomiska som sociala och kulturella rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska verka för att ett tilläggsprotokoll till konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna antas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det ekonomiska stödet till de partianknutna organisationerna (PAO) bör avvecklas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att dagens två huvudperspektiv för den internationella utvecklingspolitiken ska kompletteras med ett jämställdhetsperspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av samstämmighet mellan näringslivets verksamhet och svenskt utvecklingssamarbete i arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige på alla sätt ska understödja att svenska multinationella företag tecknar globala ramavtal.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att fackliga rättigheter ska utgöra en central del i alla strategier för mänskliga rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige i internationella sammanhang bör verka för att makroekonomiska krav på och villkor för utvecklingsländerna i samband med utvecklingssamarbete, långivning och skuldavskrivningar avskaffas.
För Vänsterpartiet är demokrati och mänskliga rättigheter inte förhandlingsbara. Vi vill att Sverige ska vara ett land som konsekvent försvarar demokrati och mänskliga rättigheter, oavsett var, av vem eller med vilka motiv de kränks eller inskränks. Vi ser det därför i grunden som positivt att regeringen lyfter fram frågor om demokrati och mänskliga rättigheter inom utvecklingssamarbetet genom skrivelse 2008/09:11. Däremot har vi en rad invändningar mot skrivelsens innehåll, vilket vi uttrycker i denna motion.
”De mänskliga rättigheterna är universella, odelbara och ömsesidigt förstärkande” skriver regeringen i inledningen av skrivelsen, men när de konkreta förslagen presenteras behandlas de mänskliga rättigheterna just som om de vore delbara. För varje gång regeringen yttrar sig i frågan tycks begreppet stramas upp ytterligare. FN har vid flera tillfällen, bl.a. vid Wienkonferensen om mänskliga rättigheter 1993, slagit fast att mänskliga rättigheter inte bara handlar om medborgerliga och politiska rättigheter. Lika stor vikt läggs vid sociala framsteg, förbättrade levnadsvillkor och mäns och kvinnors lika rättigheter, det vill säga de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. FN menar att rätten till ekonomisk och social utveckling är en förutsättning för att medborgerliga och politiska rättigheter ska kunna förverkligas för fler än en bemedlad elit, ett perspektiv som helt saknas i skrivelsen.
Vänsterpartiet menar att om Sverige ska vara en trovärdig röst för mänskliga rättigheter krävs ett konsekvent agerande där de mänskliga rättigheterna behandlas likvärdigt. Vi menar att när brott mot mänskliga rättigheter i olika länder kritiseras ska detta göras utifrån likvärdiga bedömningsgrunder. Tyvärr ser vi hur den borgerliga regeringen har olika måttstockar, och ibland inga måttstockar alls, för mänskliga rättigheter beroende på var, av vem och med vilka motiv de kränks. Så länge brotten begås av USA och dess allierade möts de av tystnad, ursäkter eller bortförklaringar. När brotten begås av USA:s fiender används de för att försvara folkrättsbrott, ockupation och isolering. Vi känner en överhängande oro över att dessa dubbla måttstockar även kommer färga genomförandet av regeringens skrivelse.
Ska Sverige vara en positiv kraft för demokratisk utveckling i syd krävs att sociala rörelser och befolkningen i syd tillåts formulera sina egna visioner och modeller. Demokratin måste tillåtas få ett innehåll, även i praktiken betyda folkstyre. I alltför många länder i syd ser vi idag hur demokratins omfattning kraftigt begränsas av krav och villkor från givare och internationella finansiella institutioner.
När människor kräver sina rättigheter i organiserade former kan samhällen förändras i grunden. I många länder har folkrörelser, fackförbund och kvinnoorganisationer varit drivande i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi vill därför synliggöra positiva krafter i försvaret av mänskliga rättigheter. Sådana krafter är kvinnorörelser som arbetar för att bryta mäns överordning i syfte att stärka kvinnors ekonomiska och sociala ställning. En annan kraft är fackföreningsrörelser som arbetar för värdigare ekonomiska och sociala förhållanden för människor. Vi menar att regeringen i skrivelsen i stort missat dessa rörelsers betydelse i arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter.
Vänsterpartiet ser behovet av regeringar och länder som vågar stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Sverige skulle kunna vara ett sådant land. Vi menar att mänskliga rättigheter måste vara överordnade andra politiska och ekonomiska intressen. Vänsterpartiet anser att Sverige ska vara en konsekvent röst för de mänskliga rättigheterna, oavsett var, av vem och med vilka motiv de kränks eller inskränks. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Vänsterpartiet försvarar de värden som FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter slår fast. Enligt denna deklaration och efterföljande konventioner ses de olika mänskliga rättigheterna som universella, odelbara och inbördes beroende. Regeringen bekräftar detta i sin skrivelse, men väljer att inte agera i konsekvens med detta.
Mötesfrihet, organisationsfrihet, strejkrätt, yttrandefrihet samt allmänna och hemliga val är nödvändiga beståndsdelar i varje demokratiskt samhälle. Men även rätten till arbete, utbildning, bostad och vård är nödvändiga beståndsdelar för ett människovärdigt liv och ett demokratiskt samhälle. Vi vet från Sveriges historia att rätten till utbildning, arbete, bostad, mat med mera måste respekteras för att alla i realiteten ska kunna utnyttja sina politiska och medborgerliga rättigheter. På samma sätt är de politiska och medborgerliga rättigheterna förutsättningar för att alla grupper i samhället ska kunna kräva sina sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. Trots det väljer regeringen ensidigt att fokusera på de medborgerliga och politiska rättigheterna. Man kan inte på detta sätt plocka ut delar ur FN:s konvention och helt ignorera andra och ändå tro att man ska kunna hitta helhetslösningar.
Många länder i syd har tydligt motsatt sig USA:s och EU:s ensidiga fokusering på politiska och medborgerliga rättigheter. Istället hävdas de mänskliga rättigheternas odelbarhet och ömsesidiga beroende. Att de ekonomiska, sociala och kulturella (ESK) rättigheterna har samma dignitet som politiska och medborgerliga rättigheter har fastslagits flera gånger, inte minst under Wienkonferensen 1993.
Vänsterpartiet lyfter i motion 2007/08:U20 fram vikten av att behandla de mänskliga rättigheterna likvärdigt och konsekvent. Det är en grundläggande fråga för allt arbete för mänskliga rättigheter och därför lyfter vi fram detta på nytt. Vänsterpartiet anser att Sverige framöver i alla strategier som rör mänskliga rättigheter och bistånd ska utgå från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och de MR-konventioner som inkluderar såväl politiska och ekonomiska som sociala och kulturella rättigheter. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Vi vill även lyfta frågan om tilläggsprotokollet till konventionen om ESK-rättigheterna, rörande enskild klagorätt. Protokollet är nödvändigt för att ge grupper och enskilda möjlighet att, i sista hand, vända sig till FN:s granskningskommitté för konventionens efterlevnad (ESK-kommittén) för att på så sätt få upprättelse när rättigheterna kränkts. Möjligheten finns redan när det gäller de medborgerliga och politiska rättigheterna. Tilläggsprotokollets klagomöjlighet skulle bland mycket annat kunna ge den djupare förståelse för ESK-rättigheterna som Vänsterpartiet generellt efterlyser. Sveriges ska därför verka för att ett tilläggsprotokoll till konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna antas. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Det är positivt att regeringen har blivit medveten om den viktiga roll som folkrörelser i olika länder spelar när det gäller demokratiutveckling. Men vi måste samtidigt vara medvetna om att det inte alltid är okomplicerat att som givare gå in och stötta demokratiska aktörer med biståndsmedel eftersom, som regeringen själv skriver, det civila samhället omfattar ”både formella och informella grupperingar, avspeglar motstridiga intressen, värderingar och konflikter”. Den centrala frågan blir: Vilka aktörer ska stödjas och vilka konsekvenser får Sveriges urval av aktörer?
Utifrån den utrikespolitik som regeringen varit ansvarig för de senaste två åren är vi oroliga för hur stödet till demokratiska aktörer kommer att se ut. Sverige har blivit allt mer lojalt till USA. En regering som sätter ett fördjupat samarbete med USA och Nato högst på den utrikespolitiska dagordningen är inte en trovärdig försvarare av världens maktlösa och fattiga. I spåren av USA:s så kallade krig mot terrorismen begås otaliga brott mot mänskliga rättigheter runt om i världen. Jakten på terrorister är ofta ursäkten.
När USA och dess allierade begår brott mot folkrätten eller de mänskliga rättigheterna möts detta av tystnad, ursäkter och bortförklaringar från den borgerliga regeringen. Men när liknade brott begås av fiender till USA klassas dessa, med rätta, som fruktansvärda förbrytelser. Det finns flera exempel på hur dessa dubbla måttstockar används. Brott mot mänskliga rättigheter i till exempel i Kuba, Burma och Nordkorea kritiseras flitigt. Samtidigt råder det en talande tystnad om Colombias mord på journalister och fackföreningsaktivister, Marockos brutala ockupation av Västsahara, de allierades övergrepp på civilbefolkningen i Irak och Etiopiens bombningar av Somalia. Regeringen tycks sakna alla ambitioner om att använda kritik mot brott mot mänskliga rättigheter konsekvent. Vänsterpartiet känner en överhängande oro över att dessa dubbla måttstockar också kommer färga valet av i vilka länder man kommer att välja att ge demokratiska aktörer stöd och vilka aktörer som kommer att väljas. Det är avgörande att ett sådant urval inte färgas av givarens egna ekonomiska, politiska och säkerhetsmässiga intressen.
För Vänsterpartiet är mötesfrihet, organisationsfrihet, strejkrätt, yttrandefrihet samt allmänna, fria och hemliga val nödvändiga beståndsdelar i varje demokratiskt samhälle; samtidigt ser vi idag att demokratin kan ta sig olika uttryck och utformas på olika sätt. Vänsterpartiet menar att demokrati är universellt men att det inte finns en universell demokratimodell som gäller för alla stater. Det är upp till varje stat och demokratisk rörelse att forma statsskicket på de sätt som passar dem bäst utifrån demokratins grundprinciper och de mänskliga rättigheterna.
Trots skrivningar om ”dialog och utbyte” finns det undertoner i regeringens skrivelse om att vi i väst ska lära ut demokrati till dem i syd, att våra modeller och lösningar ska exporteras. Vänsterpartiet menar att utvecklingssamarbetet måste grundas på jämbördig dialog och utbyte också i praktiken. På många områden har vi mycket att lära av andra länder, även vad gäller demokrati. Ett sådant exempel är försöken med deltagande demokrati som nu utvecklas i flera länder i syd. I Porto Alegre i Brasilien fattar stadens invånare själva beslut om stadens budget och hur skattepengar ska fördelas genom direkt deltagande i processen.
Vi motsätter oss också en sammanblandning mellan demokrati å ena sidan och marknadsekonomi samt en nyliberal ekonomisk politik å andra sidan. Gunilla Carlsson skriver i en debattartikel i DN (080927) att regeringen står för en syn på utveckling där ”marknadsekonomi är det enda ekonomiska system som kan lyfta människor ur fattigdom”. Vi avser inte att i denna motion argumentera för vilken ekonomisk modell som är den bästa vägen för fattigdomsminskning. Vänsterpartiet menar att det måste vara upp till respektive befolkning att avgöra vilket ekonomiskt system som ska råda i landet. I en tid då allt fler i syd vänder sig mot den nyliberala ekonomiska politik som påtvingas dem skulle det vara förödande för arbetet för demokrati och man satte likhetstecken mellan demokrati och privatiseringar, avreglering och nedskärningar i den offentliga sektorn.
I skrivelsen lyfts i flera sammanhang stödet till partianknutna organisationer (PAO) fram, ett stöd som fördelas utefter antalet riksdagsledamöter. När stödet infördes 1995 röstade Vänsterpartiet emot detta. Vi menar att partiväsendet i syd måste växa fram utifrån de lokala förutsättningarna, inte som ett resultat av att svenska partier exporterar sina modeller, lösningar och idéer. Vi ser att mycket av det arbete som idag bedrivs genom de partianknutna organisationerna går emot grundtanken med det svenska utvecklingssamarbetet, mottagarens ägandeskap. Vidare menar vi att när västerländska partier med olika ekonomisk styrka samarbetar med systerpartier kan styrkeförhållanden på hemmaplan göra avtryck även i samarbetsländerna.
Statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet har utvärderat partistödet två gånger och bekräftar dessa kritiska ståndpunkter. År 2000 kom utvärderingen fram till att stödet snedvrider det lokala partisystemet, att det fördelas efter existerande kontakter istället för till länder med störst behov och att det går till partier istället för partisystem. År 2004 tog utvärderingen upp att stödet kan uppfattas som en del av biståndsgivarens utrikespolitik.
Vänsterpartiet menar att ifall partistödet uppfattas som ett nykolonialt maktmedel kan det få mycket negativa konsekvenser. En av dessa är att det undergräver demokratin i respektive länder och bidrar till att skapa ett avstånd mellan partiväsendet och befolkningen i mottagarländerna. Regeringen nämner i skrivelsen att det finns en misstro mot politiska partier runtom i världen. Vänsterpartiet ser en överhängande risk att denna misstro kommer att öka när partier anpassar sig efter utländska givares åsikter istället för att organisera sin egen befolkning utifrån deras visioner och idéer om politisk förändring. Vänsterpartiet anser därför att Sverige bör avveckla sitt ekonomiska stöd till de partianknutna organisationerna. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Vänsterpartiet anser att folkrörelser och sociala rörelser spelar en positiv roll i arbetet för demokratisering och ökad respekt för de mänskliga rättigheterna, men också som försvarare av demokrati och mänskliga rättigheter när det sker kränkningar eller inskränkningar. Samtidigt ser vi ett problem med att det i många länder i syd sker en snabb framväxt av professionella icke-statliga organisationer (NGO) som är uppbyggda utifrån givarnas önskemål, men saknar förankring hos befolkningen i det land de verkar. Ska folkrörelser och sociala rörelser spela en positiv roll är det avgörande att de får utforma sin egen verksamhet på sina egna villkor och inte användas som ett verktyg för givarnas intressen. Ett exempel på det senare är hur USA använt NGO:er för att vinna stöd till det så kallade kriget mot terrorismen. Efter 11 september förklarade USA:s dåvarande utrikesminister Cowlin Powell att frivilligorganisationer ”utgör en förstärkning av USA:s maktmedel” och ”en viktig del av vår stridsgemenskap”. I Irak finns exempel på hur utländska kvinnoorganisationer etablerat sig i syfte att legitimera ockupation och sprida ockupationsmaktens policy. Detta motverkar syftet att stödja kvinnorna i dessa länder, eftersom kopplingen till ockupationsmakten får många kvinnor att känna en motvilja inför projekten.
Vänsterpartiet anser att stödet till folkrörelser och sociala rörelser måste utformas på ett sådant sätt att det uppmuntrar till folklig organisering och inte undergräver dessa rörelsers möjligheter att självständigt utforma sin verksamhet utifrån sina medlemmars visioner.
Vänsterpartiet tycker att det är positivt att regeringen lyfter fram stödet till kvinnors egna nätverk, organisationer och allianser på olika nivåer i syfte att stärka deras politiska deltagande. Men det är inte tillräckligt. Vi har tidigare skrivit om de brister i demokratiarbetet som uppstår vid ensidig fokusering på politiska och medborgerliga rättigheter; detta gäller inte minst i jämställdhetsarbetet.
För att stärka kvinnors positioner behöver vi också se till ekonomiska, sociala och kulturella behov. Det innebär bland annat utökade möjligheter till utbildning, barnomsorg och ekonomiskt oberoende. Utan dessa rättigheter blir det svårt för kvinnor att på lika villkor som män delta i det offentliga och politiska livet. Vid tillfällen då dessa frågor nedprioriterats har det blivit tydligt att kvinnors positioner pressats tillbaka. Nedskärningar i offentlig sektor såsom hälsovård och barnomsorg minskar kvinnors möjlighet till förvärvsarbete och politiskt deltagande, eftersom de måste lägga ned obetalt arbete på att ta hand om sina familjemedlemmar.
Vi menar också att regeringens skrivningar om stöd till kvinnors organisering klingar dåligt med regeringens neddragningar i anslag för Unifem. Inom FN-systemet arbetar FN:s utvecklingsfond för kvinnor, Unifem, för kvinnors mänskliga rättigheter, politiska deltagande och för att främja jämlikhet genom att ställa upp med expertis. Trots det valde regeringen tidigare i år att dra ned anslaget för Unifem, från 26 till 22 miljoner kronor, vilket givetvis är olyckligt ifall det anses vara viktigt att stödja projekt som Unifem finansierar. Vänsterpartiet anser att Sverige åtminstone bör återställa stödet till Unifem, vilket vi krävt i motion 2008/09:U255 Millenniemålen.
Regeringen skriver att utgångspunkten för allt bistånd är de fattigas perspektiv och rättighetsperspektivet. Vänsterpartiet vill att jämställdhetsfrågorna ska genomsyra allt svenskt utvecklingsarbete och att dagens två huvudperspektiv för den internationella utvecklingspolitiken ska kompletteras med ett jämställdhetsperspektiv. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I skrivelsen framhålls stater som de som bär det huvudsakliga ansvarat för att ”främja och skydda de mänskliga rättigheterna” men att även ”individer, grupper och organisationer är betydelsefulla i främjandet av de mänskliga rättigheterna”. Det är en utgångspunkt som Vänsterpartiet delar, men vi vill också lyfta fram arbetsmarknadens parter som centrala i arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi ser att även näringslivet har ett ansvar för de mänskliga rättigheterna. Vi vill också synliggöra den positiva förändringsmöjlighet som finns hos fria och oberoende fackföreningar, något som regeringen i stort ignorerar. Vänsterpartiet har vid flera tillfällen lyft fram frågan om företagens ansvar för mänskliga rättigheter och fackföreningarnas potential i demokratiarbetet, se bland annat motion 2008/09:A216 Fackliga rättigheter i världen.
Rätten att organisera sig i fria och oberoende fackföreningar är en grundläggande mänsklig rättighet, men en rättighet som kränks och inskränks i alltför stora delar av världen. I många fall är detta en konsekvens av företagens agerande. Dagens globaliserade värld har bland annat inneburit att exportsektorns betydelse har ökat. Den omstrukturering och liberalisering av handelsregler som skett har lett till en betydligt större utsatthet för arbetarna, i synnerhet i de alltfler exportfrizoner som uppstått i många fattiga länder i Asien, Latinamerika och Afrika. Företag kan hålla nere löner och försvåra facklig organisering genom att hota flytta produktionen till ett annat land ifall vinstnivåerna är hotade.
Två exempel på hur företagens agerande försvårar ett arbete för mänskliga rättigheter kan hämtas i motioner som Vänsterpartiet nyligen väckt om Kina (2008/09:U203) och Demokratiska republiken Kongo (2008/09:U208). Vi har även skrivit om hur näringslivets behov av att sälja vapen har bidragit till kränkningar av mänskliga rättigheter (se bl.a. 2008/09:U253). Det är avgörande för Sveriges trovärdighet att svenska företag respekterar de mänskliga rättigheterna. Vänsterpartiet anser att regeringen måste agera för att det ska råda samstämmighet mellan näringslivets verksamhet och svenskt utvecklingssamarbete i arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Starka självständiga fackföreningar är ett betydelsefullt instrument för att genomdriva förändringar i ett land. När människor kräver sina rättigheter i organiserade former kan samhällen förändras i grunden. I många länder har vi sett hur fackföreningsrörelsen varit drivande i kampen inte bara för de fackliga rättigheterna utan för demokrati och mänskliga rättigheter i stort. Facklig verksamhet kan bidra till en ekonomisk, social och ekologisk utveckling. Den kan garantera universella rättigheter för arbetare, öka tillväxten med jämn inkomstfördelning och minska fattigdomen.
Vänsterpartiet menar att i en värld där kapitalet och multinationella företag agerar globalt måste även arbetet för fackliga rättigheter bli globalt. En åtgärd som skulle underlätta möjligheterna till detta är att företag tecknar globala ramavtal. Det fungerar som ett slags globalt kollektivavtal, med syftet att lägga ett gemensamt golv för alla arbetsplatser och underleverantörer som är knutna till en koncern. De villkor som ställs upp får aldrig brytas inom koncernen oavsett var verksamheten bedrivs. Vi menar således att regeringen på alla sätt ska understödja svenska multinationella företag att teckna globala ramavtal, vilket vi framfört i ett flertal motioner. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Eftersom vi ser att fackföreningar spelar en så avgörande roll för försvaret av mänskliga rättigheter menar vi att arbetet för de fackliga rättigheterna bör genomsyra allt biståndsarbete. I alla strategier för mänskliga rättigheter ska fackliga rättigheter vara en central del. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
De mänskliga rättigheterna slås bland annat fast i FN:s allmänna förklaring från 1948. Dessa rättigheter är universella och gäller alla människor överallt. Att ställa krav på andra länder att leva upp till mänskliga rättigheter är inte kontroversiellt. Men de rika länderna ställer även långtgående ekonomiska krav och villkor för bistånd, lån och skuldavskrivning som inte är reglerade i någon konvention. Det är ofta områden som är mycket kontroversiella och omdiskuterade.
Regeringen medger att det blir en effektivare bekämpning av fattigdomen när ”människor får makt att själva påverka sin utveckling”. Men Vänsterpartiet ser med oro på det glapp som finns mellan regeringens ord och handling. Ett exempel är hur regeringens skrivelse om politik för global utveckling från 2008 inte tar upp frågan om hur fattiga människors perspektiv och utvecklingsländernas ägandeskap ska garanteras när det kommer till de makroekonomiska krav som ställs i samband med bistånd, långivning och skuldavskrivningar.
För att demokratin i fattiga länder ska fungera är det grundläggande att regeringen känner ett ansvar gentemot de egna medborgarna. Men om biståndsgivaren ställer detaljerade villkor om vilken politik som ska föras finns det en risk att folkligt inflytande över politiken minskar. Detta riskerar underminera den demokratiska utvecklingen i landet, vilket är tvärtemot syftet med demokratibiståndet. Vänsterpartiet ser att demokratisk utveckling i många utvecklingsländer också förutsätter ökat ekonomiskt självbestämmande. Detta har vi bland annat presenterat i motionerna 2007/08:U226 Internationella valutafonden och 2007/08:U220 Skuldkrisen i syd.
Vänsterpartiet menar att Sverige måste verka för att demokratiskt valda regeringar i utvecklingsländerna också i realiteten får möjlighet att fatta de avgörande besluten runt sin ekonomiska utveckling och att Sverige därför i internationella sammanhang bör verka för att makroekonomiska krav och villkor för utvecklingsländerna i samband med utvecklingssamarbete, långivning och skuldavskrivningar avskaffas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Den sista frågan vi vill ta upp i denna motion handlar om förhållandet mellan mänskliga rättigheter och folkrätten. Vänsterpartiet är en stark försvarare av ett internationellt samfund som värnar mänskliga rättigheter. Men vi menar att värnandet av mänskliga rättigheter allt oftare kommit att användas som en förevändning för att starta krig med helt andra syften. USA:s krig i Irak och Afghanistan är talande exempel på detta. Idag har urholkningen av folkrätten bidragit till omfattande och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Regeringen hänvisar till en FN-deklaration från 2005 som slagit fast principen om skyldighet att skydda (responsibility to protect). Enligt detta har stater skyldighet att skydda sin befolkning mot folkmord, etnisk rensning, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. I de fall en berörd stat inte vill eller kan gripa in har det internationella samfundet en kollektiv skyldighet att gripa in för att skydda befolkningen. Vänsterpartiet stödjer denna princip men ser med oro på hur den kan missbrukas för att legitimera militär intervention och krigshandling med betydligt dunklare motiv. Maktförhållandet inom säkerhetsrådet och FN gör att välbetänkta beslut kring förhållandet mellan folkrätt och mänskliga rättigheter försvåras, eftersom stormakterna sätter ekonomiska och politiska intressen främst. Ett säkerhetsråd som på bättre sätt representerade världens länder skulle kunna medverka till en mer välbalanserad hållning när det gäller att hantera det komplicerade förhållandet mellan folkrätt och de mänskliga rättigheterna och därmed kunna bidra till en fredligare värld och en ökad respekt för de mänskliga rättigheterna.
FN måste i framtiden utveckla en mer sofistikerad form av repressalier och sanktioner när det gäller att ta itu med regimer som begår brott mot folkrätt och mänskliga rättigheter än de som till exempel kom till uttryck mot Irak under Saddam Hussein och som kostade miljoner irakiska medborgare livet. Sverige skulle ha goda möjligheter att spela en konstruktiv roll i arbetet med att utveckla mer sofistikerade former av sanktioner, som riktar sig mot de regimer som bryter mot folkrätt och mänskliga rättigheter.