Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av att i linje med riksdagens tidigare beslut ”att konstruktivt vara pådrivande för ett konfliktförebyggande perspektiv som successivt skall genomsyra politiken”.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att man prioriterar en uppbyggnad av nationella resurser som kan användas till att förebygga väpnade konflikter i olika konfliktområden i världen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en uppbyggnad av en ”International Prevention Group”.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att stegvis avsätta ekonomiska resurser för en uppbyggnad av strukturer, mekanismer och processer för att förebygga väpnade konflikter.
Mellan 1997 och 2006 ökade världens rustningskostnader med 37 procent. Idag befinner sig ca femtio länder i väpnad konflikt eller i riskzon för väpnad konflikt. Klimatkonflikter kommer att öka detta antal. Enligt rapporten ”A Climate of Conflict” från den internationella organisationen International Alert, löper 2,7 miljarder invånare stor risk att hamna i väpnad konflikt på grund av klimatförändringar i samspel med ekonomiska, sociala och politiska problem.
De senaste decennierna har fört med sig nya förutsättningar att förebygga att konflikter och kriser eskalerar till väpnade konflikter och krig. Det kalla krigets slut 1989 medförde att de flesta konflikter inte längre är mellan stater utan inom stater. Det betyder att det civila samhällets organisationer nu har stora möjligheter att agera förebyggande. Nya redskap, metoder och strategier har utvecklats, informella och formella fredsprocesser har prövats. Det är fråga om att gripa in i god tid innan de olika kontrahenterna har gripit till våld.
Sveriges riksdag beslöt redan 2001 ”att tonvikten i arbetet bör ligga på de två första stegen i en konflikthanteringsprocess… Utmaningen för det internationella samfundet i det konfliktförebyggande arbetet är att bidra till att konflikterna hanteras så att våldsanvändning och mänskligt lidande kan undvikas. Konfliktförebyggande syftar enligt utskottets mening till att på ett konstruktivt sätt kanalisera konflikter, i betydelsen samhällsmotsättningar, genom fredliga procedurer och strukturer och förhindra att de tar sig väpnade uttryck. Här bör även, enligt utskottets mening, de största ansträngningarna göras.” (En säkerhetsordning för 2000-talet, 2000/01 UU4.)
Sverige ska alltså ”lägga tonvikten på” och satsa ”de största ansträngningarna” på att förhindra att konflikter tar sig väpnade uttryck. Sverige ska också enligt riksdagen 2001 fortsätta att vara i fronten i arbetet för att förebygga väpnad konflikt: ”Den roll Sverige kan och bör ta på sig, tillsammans med andra likasinnade, är att vara konstruktivt pådrivande för att ett konfliktförebyggande perspektiv successivt skall genomsyra politiken.”
Tankegångarna följdes upp i Sveriges politik för en global utveckling (Sveriges politik för global utveckling, bet. 2003/04:UU3), som förutsätter en koherent politik. PGU ska bland annat bidra till att millenniemålen uppfylls, i synnerhet det första målet: att halvera andelen människor som lever på mindre än en dollar om dagen. I PGU är därför konflikthantering och säkerhet ett huvuddrag: ”Väpnade konflikter är det allvarligaste hindret för utveckling i många fattiga länder.”
Både när det gäller konflikter mellan stater och inom stater är nyckeln att utrusta stater och samhällen för att klara av sina egna konflikter. År 2006 efterlyste FN:s dåvarande generalsekreterare, Kofi Annan, lokala och nationella resurser för förebyggande (”local and national capacities for prevention”):
”Om vi ska kunna förbättra effekterna av våra insatser och behandla grundorsakerna till konflikter, så måste styrkan i förebyggande arbete förflyttas – som det verkligen har påbörjats – från reaktiva externa interventioner med begränsad och i slutändan ytlig påverkan – till internt drivna initiativ med syftet att utveckla lokala och nationella resurser för förebyggande. Det här arbetssättet främjar inhemska, självbärande infrastrukturer för fred. Dess syfte är att utveckla en kapacitet i samhällen att lösa tvister i internt accepterade former, som innefattar en vittomfattande konstellation av aktörer inom regering och civila samhället” (Progress report on the prevention of armed conflict, A/60/891).
Ännu, sju år efter det svenska riksdagsbeslutet att prioritera förebyggande av väpnad konflikt, inriktas dock de stora ansträngningarna och resurserna på militär krishantering. De ekonomiska kostnaderna är enorma. Ett exempel är Nordic Battle Group, en snabbinsatsstyrka inom EU, med cirka 2 300 soldater från Sverige till en kostnad av cirka en miljard kronor.
I enlighet med svensk biståndspolitik och FN:s generalsekreterares förslag bör Sverige – i samarbete med andra likasinnade länder – satsa på en uppbyggnad av lokala och nationella resurser för förebyggande i konfliktområden med syftet att utbilda och utrusta de lokala aktörerna att själva bidra till en demokratisk, hållbar och fredlig utveckling.
Arbete i konfliktområden innefattar minst ett hundratal olika funktioner och arbetsuppgifter. I alla konfliktområden finns det därför ett stort behov av kapacitetsutveckling och utbildning i exempelvis demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och icke-våldslig konflikthantering. Syftet bör vara att – i enlighet med regeringens skrivelse till riksdagen om svenskt demokratibistånd – de lokala aktörerna, ”fredliga medborgarrörelser”, själva ska kunna ta ansvar för olika freds- och utvecklingsprocesser med internationellt stöd. Dessutom finns ett stort behov av andra tredjepartsinsatser för fred, exempelvis preventiv närvaro, förtroendeskapande arbete, medling etc.
Detta betyder, att det behövs en internationell resurs för förebyggande, ”International Prevention Group” (jfr Nordic Battle Group), med kvinnor och män med utbildning, erfarenhet och kompetens för att ingå i ”freds- och utvecklingsteam” – resursteam för utbildning och kompetensutveckling för demokrati, mänskliga rättigheter, etc. och för t.ex. konfliktbearbetning och medling på olika nivåer i konfliktområden. I gruppen bör även civila stand-by-resurser ingå, exempelvis för preventiv närvaro. Sverige bör ta initiativ inom EU för att en sådan International Prevention Group kommer till stånd.
Det civila samhällets organisationers roller och möjligheter bör särskilt beaktas. Planering och uppbyggnad bör ske i ett nära samarbete mellan berörda myndigheter och det civila samhällets organisationer. Särskilda stöd bör ges till ”att kvinnor i ökad utsträckning deltar på alla beslutsnivåer i nationella, regionala och internationella institutioner och mekanismer för förebyggande, hantering och lösning av konflikter” enligt FN:s säkerhetsresolution 1325, första paragrafen.
I enlighet med tidigare riksdagsbeslut bör Sverige också utarbeta en handlingsplan för en stegvis överföring av ekonomiska resurser till ”att på ett konstruktivt sätt kanalisera konflikter, i betydelsen samhällsmotsättningar, genom fredliga procedurer och strukturer och förhindra att de tar sig väpnade uttryck”.